13 november 2018

Som bebistiden

Vardagslivet

(null)

(null)

(null)

När Elise blir riktgt sjuk eller när hon har haft separationsångest så tittar jag ofta på hennes bebisbilder.  För det känns lite som att man är där igen.
Man är helt maktlös men kånkar på det underbara livet dag som natt.  Man försöker trösta ett barn som har så ont, som lider så.  Vi sitter ihop och hon är som superlimmad på mig.  Man går runt-runt, tappar koll på tid och datum då livet bara flyter ihop.
Man har en brinnande vilja att se till så det vackra flickebarnet får sömn.  Det skär i varenda kroppsdel att se henne titta på mig med panik, att gunga och vyjssa i famnen timme efter timme och bara be till högre makter att det ska vända, att hon ska slippa.  En känsla av orättvisa då allt jämt blir så tufft för henne, hon förtjänar mer och man vill bara ta allt lidande ifrån henne.

Jag valde sista bilden med "hello world" på.  Det allra första plagget jag köpte till henne efter att ha sett hennes pickande lilla hjärta på ultraljud.  Jag var helt lyrisk och ville direkt in och gotta mig vid babyavdelningen igen.
Jag valde bilden för att det känns lite så nu.  Att vi börjar se ett ljus, snart blir det bättre och jag tror att detta dygnet blir vändningen.  Snart kan vi säga hej världen och lägga dessa extremt horribla dygn bakom oss.  Inte än men snart.  Hoppet finns, allt kändes bättre idag, allt gick bättre och ja... jag hoppas att den medicinen mot allergi hon fick faktiskt mirakulöst lindrar.  Jag hoppas att svinkopporna inte blir infekterade, det är ju dubbelt upp men jag har baddat och donat och fixat rent och så behövde jag köpa en salva som ska hjälpa men den är hon ganska så arg på och det kan jag förstå.  Men jag vill inte ha några infekterade prickar och jag hoppas verkligen att jag lyckas hålla det fint nog för att hon ska slippa antibiotika.
Jag krigar på.  Elise krigar på, vilken kämpe hon är!
Vi fixar den här kampen tillsammans precis som allt annat.  Om några dygn mår hon kanske helt bra, om några dygn kanske vi går ut och säger hej världen ordentligt.  Alla slags koppor ska bara torka först.

Och till er som medvetet vill smitta era barn med vattkoppor ju yngre dom är för att det ska vara enklare? Tänk om!
Elise har varit sjuk och varit med om så himla mycket medicinskt men dessa dygn är det värsta jag sett.  Vem vill medvetet se sitt barn plågas och lida och gallskrika dygn efter dygn? Det behöver INTE vara enklare bara för att dom är yngre.
Vem fasen vill se sitt barn omöjligen kunna sova flera nätter i rad? Att se barnet tappa all glädje och bara gråta, att lida så oerhört mycket att man som förälder vill bryta ihop och ta all smärta och klåda ifrån barnet för det gör så obeskrivligt ont att se.
Framöver kommer jag ALDRIG förstå mig på de som har vattkoppsparty.  Aldrig.  Jag kan även säga att jag förstår dom som vaccinerar sig ellr sina barn mot detta mer nu... TROTS att vi förmodligen har upplevt de värsta dygnen hittills och är på väg åt rätt håll nu.  Trots att detta är en vanlig sjukdom som går över så är det bland det smärtsammaste jag vet att se mina barn lida.
Förkylningar och liknande är en sak, de är sjuka och dom blir lite ompysslade och man daltar och gullar och tycker givetvis synd om barnen men att gå igenom ren tortyr och plågeri... det går inte ens att beskriva.  ALLA människor reagerar olika på sjukdomar etc, stora som små.  Min lilla drabbades hårt.

MEN vi kommer ut ur det.  Jag har kämpat och kämpar för min älskade dotter.  Trots hur extremt tufft det är så fixar mamma det.
Sen får vi väl se hur det blir med de fina syskonen, om och när dom smittas.  Hur illa det kan bli.  Men mamma fixar det med.  Det är jag och min familj, högsta prioriteringen i världen och oavsett var de skulle befinna sig så skulle jag vilja göra allt för att finnas till hans och rå om den dyrbaraste juvelen man kan ha.  Sitt barn.

Hur som helst så kanske jag kan DUSCHA i morgon! Tänka sig? Snart en vecka har gått (haha usch förlåt) men man har inte hunnit. Jag skulle hinna sätta på vattnet för att sedan ta Elise igen.  Min lilla bebis.  Men jag känner hoppet.  Jag håller hårt i hoppet och tänker positivt och blickar framåt. Fast en timme i taget för man vet aldrig.  Men det kommer nå ett slut, även om syskonen också blir sjuka så når det ett slut och då har jag fixat ytterligare en grym och extremt känslomässig kamp. 

Idag fick jag i alla fall hjälp med att få lite mat inhandlat och så skjutsades det hit.  Så himla glad och tacksam för de småsakerna som faktiskt är jäkligt stora för en ensam mamma.  Trots att jag tackat i person så tackar jag här med!

Nu sussar prinsessan min.  Det tog tid och det blev sent men rutiner kommer man in i när helvetet är över.  Jag är nöjd så länge hon sover - och jag har skrivit hit under tiden jag höll hennes hand och skrev med andra.
Nu kan jag bara hålla tummarna.  Stenhårt! 
Ska se om jag kan få varva ned eller hur kvällen och natten blir.  Men jag ska passa på att vila kroppen medan möjligheten finns.

Tack till alla för tips, råd och fina ord på mina sociala medier.  Underbara människor! Och ni som fysiskt finns och bryr er, ja ni vet ju vilka ni är! Och det är jag tacksam för och det kommer även Elise vara den dagen hon är stor och får höra om tiden hon hade vattkoppor.
Puss och kram! ❤️
(null)

Kopierar in en text direkt från instagram:

Inget filter, den nakna sanningen.  På instagram laddar man upp den bilden som blev bäst av 100 (typ). Det här är jag nu, första och enda bilden... har inte duschat sen Elise var frisk och det var innan helgen, håret står åt alla håll, ringarna under ögonen gör nästan ont när man är vaken flera dygn mer eller mindre i rad, tröjan är min pyjamas som hängt med sen...? Jaa? Vet inte, bekymmersrynkorna är jävligt bekymrade för FYFAN vad detta är vidrigt.  Att se koppor sprida sig för varje sekund, att inte kunna se sin dotter sova ordentligt... inte ens i närheten av normal sömn, höra på gråt och skrik när man känner sig så förbannat hjälp- och maktlös.

Idag ska jag be om tavegyl, det jag köpte igår för några hundralappar hjälpte inte ett shit.. hon blev snarare mer ledsen av den. •••••

Jag är alltid rädd för att skriva om mina känslor.  Ett förjävligt men som kommer hänga med länge efter att min dotter togs ifrån mig utan anledning... (så jäkla orättvist då ALLA föräldrar blir trötta, ledsna för barnens skull och allt vad det kan vara - det är liksom normalt och standard!?) men jag är trött, extremt trött.  Det blir man ju av att bara vara en ensam trebarnsmamma. Men man blir fysiskt trött av att inte sova och psykiskt trött av att se sitt barn lida och plågas 24/7. 

Det sägs att det är lättare för småbarn att ha vattkoppor - det stämmer inte här. Nu vet jag förstås inte hur länge hon kommer vara sjuk så det var kanske dumt att skriva så... men hittills är det ett levande helvete för henne av SÅ många anledningar. Hon vågar inte titta sig själv i spegeln, hon blir rädd av så brutalt många prickar.

Nä mitt hjärta är i tusen bitar 💔 vilken jävla start Elise fick i livet!? Men vi kämpar oss igenom detta och jag håller tryggt om min mini i famnen samtidigt som jag skriver detta... så mycket närhet, lugn, vila PÅ mamma, ständigt hålla hand, bli buren om vi förflyttar oss från ett rum till det andra, bara sitta i knäet... älskade barn, rösten är hes och SÅ ynklig 😭❤️ älskar bönan så jääääkla mycket, tortyr för mammahjärtat är vad detta är...


•••••


Idag hade vi läkarkontakt via Kry.  Elise har både svinkoppor och vattkoppor.  Hon är extremt påverkad av det hela och det har varit långa dygn som flutit samman då vi inte har sovit.

Jag har burit på min tvååring som en bebis 24/7, vjyssat och försökt lugna henne varje natt.  Inget funkar, man märker att hon inte vet vart hon ska ta vägen och vet varken ut eller in.

Så många har skrivit om Tavegyl och det var därför jag tog upp det men den finns inte kvar.  Istället fick bönan en anan allergimedicin som jag bara ber och bönar och ber lite till om att den ska funka och lindra hennes klåda och smärta.

Jag förklarade för två läkare att jag är ensamstående och har inte möjligheten att springa på apotek varje dag för att "testa sig upp".  Om man har ett mycket påverkat barn som inte sovit på flera dygn, är fläckig och prickig från topp till tå, inte kan äta, hysteriskt ledsen men så hes av skrikandet att gråt knappt kommer fram och kliar sig frenetiskt och tjuter aj... varför hjälper man inte ett så litet barn?

Vissa får lindriga vattkoppor och mår knappt dåligt.  Alla är olika.  Elise har TYVÄRR drabbats hårt och mitt mammahjärta är i en miljard bitar.  Att höra och se henne plågas igenom dygn efter dygn gör ont.


Som jag skrev på instagram så är det läskigt att skriva om mina personliga känslor.  Sådana känslor som ALLA föräldrar skulle känna i liknande situationer men efter det Elise och jag och hennes syskon tvingades gå igenom i våras har satt sina spår.

Det är rent ut sagt vidrigt att jag ska vara rädd för att säga att jag är trött för att jag kan bli av med mitt barn.

Det är så sjukt på alla plan.  Vem blir inte trött bara rent allmänt av att vara en ensamstående trebarnsmamma? Och inte ens ensam förälder heller för den delen? Och med ett extremt sjukt barn, två syskon, mat och andra rutiner som måste göras så ÄR jag trött.  Jag är fasen inte mer än människa.  Jag är inte en sämre förälder för att jag inte sover på flera dygn.  Då skulle många föräldrar bli av med sina barn.

Det finns stunder då jag känner ren orättvisa.  Föräldrar som är riktigt sjuka men som inte oroas för alls.  Och så har vi mig som varit mamma hela mitt vuxna (och tonåriga) liv.  Som alltid varit öppen och ärlig och avskytt de som förskönat saker och ting.  Men så är jag livrädd för att skriva minsta fel som kan förvrängas och översittare kan göra mitt liv till en mardröm igen.

Jag måste komma över det, dom känslorna.  Det är bekräftat att jag är den absolut bästa mamman till mina barn.  Vem hade inte tänkt i tusen banor och varit desperat efter hjälp i en sådan här situation? Att dygn efter dygn se en plågad liten mini-me och ljuset i tunneln är rätt långt bort då det inte blir bättre.  Men man kämpar, man hittar krafter, man VET att detta går över även om det känns evighetslångt då sömn på nattetid inte existerar.  Vet man att det finns saker som KAN hjälpa Elise så vill man ha det.  Just de tipsen fick, ja det läkemedlet finns inte kvar.  Men nu har jag andra tips... om inte dagens medicin ger effekt.  Det absolut viktigaste är att Elise faktiskt får sin sömn, får vila upp sig och ladda batterier.  Jag längtar efter vändningen och tänker att för varje dag som går så är vi närmare just det.  Trots att man är helt maktlös så måste man hitta de positiva tankarna, blicka framåt, förstå att detta är en kort period av livet.

Men jag blir arg.  Arg på livet. Elise start från början till här och nu är orättvist. Varför just hon!? Varför ska hon drabbas så hårt av så mycket? Varför var hon med om saker som skapade extrema men, jag vet inte om det är men för livet.  Men just nu i alla fall.  Frisk som sjuk så har hon sån separationsångest och blir livrädd när hon inte ser mig.  Hon måste vara nära.  Jag blir arg och undrar vad fasen vi gjorde i rätten egentligen? Hur mycket det skadade flera barn.  Jag tänker så mycket och bearbetar det.  Jag vill bara att Elise ska ha det tryggaste livet möjligt som sina syskon.  Som överösts med kärlek och bekräftelse.  Mamma har alltid varit en självklarhet.  Elise ska också vara där.  Hon ska inte behöva få panik utan mig.


Det blir mycket känslor.  Sömnbrist skapar även en förmåga att bli extra känslosam.  Jag tänker på allt vi gått igenom men är ändå glad att veta att trots att livet kan vara tufft så har barnen en mamma som krigar och kämpar och finner styrka i allt.  Den största ambitionen är att dom ska ha det bra.

Och när man har tre stycken helt fantastiska barn som dagligen bekräftar mig som jag dom... då vet jag att allt är komplett.  Kärleken finns det inget tvivel om.


Just nu vill jag bara uppleva den där vändningen som alla pratar om. När vattkopporna avtar och barnen blir sig själva. Även om hon inte får gå på förskola så vill jag bara busa med min böna.  Hon som får mig och alla att skratta så jäkla mycket, spexaren som ÄLSKAR när hon ser att hon fått alla att skratta.  Mitt charmtroll, som socialiserar sig med människor på bussen eller i affären.  Hon som sjunger långa sånger och sedan klappar bravo åt sig själv efteråt. Att se henne pigg, höra hennes riktiga röst.  Åh herregud vad jag ser fram emot att lägga denna sjukdom bakom oss.

Även om jag är ensam och kanske inte tar den avlastning som andra har.  Det är liksom VI så visst, det gör allt knepigt ibland men jag vet också hur starka band vi har.  Stora barnen har sett och försökt vilseleda henne lite, Emilia är en pärla och Elian vill försöka få henne att leka liiite.  Vi kommer komma ut ur detta starkare också. Jag kommer klappa oss alla på axeln och säga hur grymma vi är, vilken underbar familj vi är.  Sedan blir väl nästa barn sjuk... MEN der tar vi då.  Vi klarar kampen, vi har varandra och det är verkligen family first! Underbara ungar alla tre.

Sen har vi återigen nära och kära som kanske inte kan göra så mycket, alla har sina egna liv - vilket är lite av en konstig känsla då alla lever sin vardag och jag och Elise är fast i ett vakuum.  Men snart är vi där igen, snart blir det fart igen.  Det MÅSTE det.

Jag hoppas att jag kan säga att vändningen skett snart och att vi snittar sjukdomstiden med en vecka.  På fredag kom febern och kopporna... då borde det lugna sig snart.

Jag vill bara uppmärksamma och tacka de som frågar om hur det går timme för timme.  Även om det inte är fysisk hjälp så värms man inombords av dom som är äkta och visar hur mycket dom bryr sig om Elise (och oss andra i lilla familjen).


Jag vet inte vad jag ska skriva mer.  Folk snackade om att det var lika bra att få det överstökat men nä, även om det sägs att småbarn kommer lindrigast undan.  Det gäller inte alla.  Av alla sjukdomar så kan detta vara det värsta Elise varit med om och då har hon varit med om MYCKET.  Även om jag känner mig maktlös emellanåt så är jag stolt över mig själv.  Visst ringer jag mina närmsta och dom ringer mig så jag kan ventilera.  Men jag fixar detta ensam.  Jag har två till barn som accepterar läget och förstår att jag inte kan göra så mycket mer än det som Elise kräver.  Men dom vill också hjälpa, fasen alltså... även om detta är ett helvete så tänker jag till och inser vilken jädrans fin familj jag har.  Och våra närstående.


Nu gäller det bara att Elise sover så jag typ kan duscha? Det var ett tag sen.  Men jag hinner inte.  Jag har knappt hunnit sätta mig innan hon vaknar.

Jag måste prioritera matlagning, städ av köket, uppmärksamhet till de stora när chansen finns.  Ja men som jag alltid sagt: barnen först.  Sen mig själv.

Alltid.


Många känslor.  Säkert upprepningar.  Behövde bara skriva här via mobilen.  Tömma huvudet på tankar och hjärtat på känslor.

Jag fixar det här.

Jag har fixat så mycket.

Att vara ensamstående vid ett sånt här tillfälle kan som sagt vara knepigt.  Men jag pusslar.  Jag löser allt.

När allt detta är över - då ska det firas! Med läsk och godis och allt som Elise och syskonen vill ha.


Mamma lever för er mina tre E:n.  Det vet ni.


Nu ska jag kämpa mig genom denna natten med.  Positiva tankar så blir det bra.

Svenska sjukvården förvånar mig inte längre.  Jag tänker på vad läkarna sa och såhär i efterhand kommer man på tusen saker att man kunde ha fått sagt.  Men jag kan säga att bara Elise hör ordet "doktor" så får hon panik.  Så himla många dåliga erfarenheter med henne och läkare och ofta känns det som jag är mer kunnig än vissa läkare och så ska det fasen inte vara.  Men jag är riktigt besviken på den "hjälp" som finns... det är jag verkligen.  Många gånger undrar jag om dom ens gått läkarlinjen.

Nu var jag off med just Tavegyl, det finns ju inte flytande längre.  Men mycket märkligt att läkaren sa att det kan vara ett sista val om inget annat funkar? Nä, jag blir inte förvånad.  Tragiskt.


Hur som helst.  Ville dela med mig av min historia.

Ni som går på vattkoppsparty med tvååringar och tänker att det är lika bra då det är enkelt? Tänk om.  Alla människor är olika. Jag har fått höra om tonåringar som kommit lindrigt undan, ja men jag har nog fått läsa och höra mycket.  Det är INTE en sjukdom jag frivilligt skulle utsätta mina barn för och jag har full förståelse för dom som vaccinerar.

Även om det här kan vara några jobbiga veckor så tänker jag många ggr "om dom inte bara fick vaccinet".  


Tack för att ni läser och tack dör för alla spår ni lämnar! Man behöver pepp och det får jag.

Natt natt till er som kan och får sova! ❤️

(null)

(null)

På bilden här är från i fredags då bönan hade feber.  Sen har det sagt pang med blåsor.  Det går nämligen vattkoppor på förskolan och givetvis ska hon åka på det med.  När man bara har vabbat och inget annat känns det som.

Det började med otroliga blaffor runt munnen och blåsor på tungan och inuti munnen så hon kan inte äta.  De flesta sa att det liknande höstblåsor.
På ett helt dygn sov vi knappt.  Jag fick bara bära på henne och gå runt och runt i lägenheten dag som kväll och natt.
Igår försökte jag natta henne i 4 (!) timmar innan jag gav upp och tog henne till soffan.  Vi var vakna några timmar mitt i natten, Emilia som hade klivit upp vid 15 tiden igår var ju pigg och glad så hon hjälpte med det praktiska och hon förtjänar hela världen för hur jäkla duktig hon är!

Det som skrämmer mig mest är att varken Emilia eller Elian har haft vattkoppor - det har bara varit ett under och jag har funderat mycket på att vaccinera främst Emilia MEN jag läste om bieffekter och det blev bara ett val mellan pest eller kolera kändes det som.
Så nu är storbarnen förberedda och trots att dom kan bli mycket sjuka så förstår dom att det kommer vara jobbigt meeen att det går över.
Idag har tanken om höstblåsor försvunnit då små prickar har spridit sig lite överallt. Det är rätt bekräftat att det ÄR det nu.  Vi är trötta och det är fruktansvärt tungt att se sitt lilla, lilla barn plågas och se på mig med panik i blicken och undra varför jag inte gör något, varför jag inte löser det som jag löser allt annat.  Men jag har provat potatismjöl, aloe vera, svalt vatten och det mesta av kurerna hemma.  Inget funkar.
Nu är jag snabbt ute för att gå till ett apotek och handla ALLT som finns, jag har blivit tipsad om så mycket.  Älskade lilla bönan måste få sova! Hon måste kunna röra sig och äta (hon är hemma med bästa hjälpen)..  
På något sätt så hoppas jag att (om) storbarnen får detta så sprids det ut.  Att vara ensam mamma till tre är inte lätt vid sådana här situationer.  Givetvis kan dom FÖRSTÅ, men dom förtjänar samma uppvaktning och ompysslande ändå.  

Jag har fruktansvärt ont i magen.  Att bära på en skrikandes liten mini dag som natt skär i hela en.  Jag går i tusen bitar bara jag ser hennes ansikte.
VARFÖR kan inte den här flickan få lite lugn och ro? Många säger att det är bättre att få det avklarat.  Mm kanske om hon inte hade varit med om allt hon tvingats vara med om.  Hon förtjänar den där sprudlande glädjen som hon har, spexaren som bara älskar när alla skrattar.  Men hennes start i livet gör bara ont i mig.
Det är tur att hon har så många som bryr sig, bland mina nära och kära, och ständigt frågar hur det är, med timmars mellanrum bara, stöd för mig att ventilera den hjärtesorg man känner när man tänker på ALLT min älskade tjej har gått igenom.  Mammas flicka som bara vill bli buren, sitta i knäet, lägga huvudet på axeln och så vaknade jag i morse efter några timmars sömn av att hon låg på mig.

Nej, detta är tortyr för mammahjärtat.  Jag oroar mig för storbarnen, jag hoppas att Elise vattkoppor försvinner lika fort som dom kom.  Jag lider verkligen...
Jag lider med mina barn som ALDRIG får lugn i sinnet för självklart drabbas även dom av Elise, tycker synd om henne, vill hjälpa, blir väckta.... och blir eventuellt också sjuka.

Nu håller jag bara tummarna och hoppas på det bästa! Även detta kommer nå sitt slut.
Tack till alla i mitt liv - ni som faktiskt visar att ni bryr er om Elise, då är det både min familj, vänner och läsare/följare som visar omtanke och kärlek! Det är så himla värmande.  Tusen tack!