(null)
Helgen avslutas på värsta sätt.  Att bli väckt av ett kräkandes barn.  Stackars lilla pojke.
Helgen började även tufft när mormor och morfar skulle åka och som alla vet så bor dom inte nära oss.

Vi fick en månad med kvalitetstid, positiva minnen för både barnen och mig.  Vi har haft det såå mysigt, men avsked är tunga och tårar fälldes överallt.  Det var oerhört känslosamt.  Sömn var svårt, allt blev svårt.  Det blir alltid tomt.

(null)

(null)

Innan jag blev solo och ekorrhjulet skulle komma tillbaka så hann jag ändå med lite trevligheter, restaurangbesök och en väldigt grön margaritakanna som delades på.
Sen var det bara att åka hem, prata och umgås det sista man hann med.  Och förberedde sig för saknad när vi har haft det så himla bra.

Helgen fortsatte med kalas för Elian.  Och den grabben har även en känslig mage.  Blir han stressad så säger magen ifrån.  Och nu var det där avskedet SÅ jobbigt för honom och sedan gå direkt på kalas där det bjöds på massa godsaker och ståhej.
I mitt hoppfulla sinne så önskar jag att det hellre är så, att hans mage blev "ledsen" och så kräktes han på natten (inte för att jag vill att någon ska må dåligt och kräkas men nu är det gjort och han mår som vanligt så hoppas att ni förstår hur jag mena).  
Men bara för att det bara blev en spya så kan man inte utesluta magsjuka.  Det har hänt förr att det bara blivit en enstaka - men så blir andra smittade.  Och jag följer 48-timmars regeln oavsett om det bara var en enda gång.  Vilket väldigt få gör, något som gör mig rasande då det finns dom som verkligen inte klarar en magsjuka.  Oavsett vad så måste man alltid respektera regeln hur lite det var som kom upp eller om det bara hände en gång.
Dom föräldrarna som inte förstår det eller respekterar det irriterar mig som fasen.  För om det är något jag stör mig på så är det JUST det.

Så nu sväljer jag vitpepparkorn i vanlig ordning, skrubbar och tvättar händerna frenetiskt.
Jag ber till högre makter att jag inte blir smittad.  Jag blir omänskligt dålig.  Vissa klarar magsjuka på ett sätt men just det förstör mig.  Det blir intensivt - är inte ens någon mening att lämna badrummet och blir till slut så matt (när man kräkts konstant i minst 12h) att jag mer eller mindre inte har möjligheten att prata, sätta eller ställa mig upp. Det varar så länge och pågår i en så kraftig fart - även när jag inte ens har något att spy upp och sedan är jag helt dränerad efteråt... kan kännas som om jag blivit påkörd av en buss, att andas är tungt och varenda kroppsdel värker.  Nä fy farao! Jag ska INTE åka på det, har inte tid, har inte möjlighet.  Jag vägrar! Haha nä suck... 
Magsjuka är en av mina värsta fobier och det har jag säkert skrivit trehundra gånger just av den anledningen.

Men nu är det bara att vänta och se, längta efter att 48 timmar går... och dom räknar man alltid ned och hålller tummarna efter att varenda timme har gått.  Än så länge har 12 timmar gått!
Puh det har varit SÅ så mycket så lite medvind kan vi väl ha nu.

Jag saknar bara Elise så HIMLA mycket.  Som alltid så är man halv de helgerna hon är borta, man väntar och längtar... och nu ska ta det ta några dagar extra och mammahjärtat blöder.  Men jag får helt enkelt vara osjälvisk om möjligheten nu finns och låta henne slippa det.  Och den lösningen fanns.  Hon ska inte behöva åka på en magsjuka OM hon kan slippa... även om jag vill ha henne hemma som vanliga söndagar.  Ha puss- och kramkalas när hon kommer in.
Men men, det får ske när 48h har gått.  
Så snälla kära - vem jag nu ska be till - låt detta vara en liten mage som var upp och ned, så resten av familjen kan må bra tillsammans med Elian som är sig själv om än lite trött pga natten.


Jaja, jag kikar in lite senare med ett inlägg som jag har velat visa er.
Puss och kram ♡
I samarbete med Philips

Vad tänker du på när det kommer till belysning? Hur viktigt är ljuset i din vardag? Man kan ta det för givet men när man verkligen tänker efter så har det - i alla fall för mig - en avgörande betydelse för att vardagen ska fungera.

Det betyder i princip allt.  När jag väl tänker efter så är det oerhört viktigt.

Som fotograf letar jag ständigt efter det perfekta ljuset. Oavsett vad det gäller. Om jag inte hittar ett naturligt ljus att jobba med så letar jag efter en belysning som inte skapar fula skuggor. Ljuskällor från olika vinklar hjälper mig att undvika för hög ISO på kameran, brus eller för att få bilden snygg trots mörker.
Även naturliga ljuskällor kan också vara knepiga, som direkt solljus - det är lika tufft som mörkret!

Detta gäller alla mina bilder. Mina riktiga kamerabilder är än mer genomtänkta och utmanande - Givetvis är arbetsrelaterade bilder viktiga, där hittar jag det perfekta ljuset, det är ett måste. Även om jag jobbar heldag med bröllop där mörkret hinner falla efter vigseln så letar jag efter ljuskällor för att fota middagen och festen eftersom att jag inte jobbar med blixt.

Som exempel på hur jag jobbar med ljuset:
(null)
1. En stekhet dag trots dis, mitt på dagen = kraftigt ljus att jobba med.
2. Skymning på ingång och dags för gruppfoto.  En omtalad golden hour och en av mina absolut favoriter: motljuset!
3. Ett rörande och viktigt tal efter en vigsel påbörjar i ett trångt och mörkt rum.  Med lampan kunde jag förflytta mig snabbt och lägga fokus på rätt person.
4. Förberedelser pågår för fullt innan en vacker kvinnas stora dag, inomhus i ett litet rum.  Fönsterljuset använder jag då! Och det ljuset är vanligast till mina "vardagsbilder" med.

Ni som är som jag och fångar ögonblick på instagram/blogg: Hur lång tid lägger ni på att hitta rätt bild, med rätt ljus, bakgrund, förgrund, färger etc?
Jag lägger mycket tid på allt det.  Om vi kör på samma spår med ljus mitt på dagen utomhus så är skuggan min bästa vän och förgrund använder jag gärna naturen till som här:

(null)

Grönska och natur är min stora kärlek vid sådana porträtt.
Leker jag sen med gräs eller en gren en bit inpå kameralinsen så får jag en extra färgeffekt.  En extra detalj som gör en vanlig bild "lite mer".  Det är min personliga fotostil.  Och vad jag kan tycka om som förgrund.

Skugga i annan form kan bli precis lika snyggt och med ljuset skapar jag variation med mina bilder.

(null)

Men över till sådant som jag kallar mina vardagsbilder, eller en matbild, en helt vanlig "I-farten-bild", ett halsband eller något så "tråkigt" som ett gäng nya skor. Ljus är den viktigaste förutsättningen för att få en bra bild ändå. Det ska vara jämt, klart och bilden ska vara tydlig.  Det ligger mer jobb bakom det än många tror!
Det är inte ett klick med kameran eller mobilen och sedan direkt in på sociala medier, det ligger en plan, en tanke och många steg för att jag ska känna mig nöjd med mina vardagsbilder också, hur enkla de än må se ut.

(null)


Men om vi går vidare från själva fotoljuset - som är vad mina dagar kan handla om - så tänker jag även på mer när vi pratar ljus.

Belysningen har även kraften att göra mig både trygg och otrygg.

Mitt löparspår i Nynäshamn - eller min runda som jag kallar det - har exempelvis områden som inte är upplysta, vilket gör att upplevelsen under mina löpningspass, powerwalks och lugna promenader snabbt går från trygga till otrygga. Ni upplever säkert också det någonstans i er vardag?

Det här innebär att jag bara kan vistas där under de få timmarna under halvåret då det inte är kolsvart. För där blir det verkligen MÖRKT. Man kan höra havet slå mot klipporna, men man ser inte, inte heller skogen över gatan.

(null)

Dagar när jag inte hinner träna ute innan skymning - eller när det känns för mörkt helt enkelt - så får jag ta en promenad på mitt löpband i mitt upplysta hem som uppvärmning och springa tur och retur till förskolan - som har upplysta trottoarer - det tillhör ju.

Men det är vid havet jag känner att mina träningspass blir som mest harmoniska och där man bäst rensar tankarna för att leva i nuet.

Som ni vet föredrar jag ljusare tider.

Därför är det betryggande att veta att alla platser där barnen umgås med vänner är upplysta. Vi har en skejtpark som med kraftig anläggningsbelysning. Vår egen gård i lägenhetskvarteret har en utomhusbelysning som möjliggör fotboll eller pulkåkning efter skymning. Vägen till och från skolan är väl upplyst och som en orolig mamma till en tonåring uppskattar man även att vägen hem för min dotter om eftermiddag/kvällarna har tryggt ljus.

Det enda tråkiga är att jag själv kan känna mig otrygg om nätterna med mitt förflutna som sitter i.  Jag har tackat nej till x antal middagar och annat tidigare, då mina vänner för det mesta bor inne i Sthlm och jag då måste ta tåget som tar en timme och sedan gå hem själv - de fåtal gånger jag har barnvakt dvs.

Nu har jag dock vågat mig ut när mina föräldrar har varit och är i närheten över högtider och lov och jag har möjligheten till avlastning och dom får kvalitetstid med barnbarnen.
Jag tror att många föräldrar behöver tid för sig själv då och då.  Att få släppa mammalivet några timmar och bara vara sin egen person, för mig att bara vara Denize.  Speciellt om man har barn på heltid och ofta kan glömma bort och prioritera bort sig själv - då barnen såklart kräver all tid och uppmärksamhet som man har och ALLTID kommer först.
Visserligen är det såklart just det livet jag älskar.  Man skaffar barn för att vara med dom - men det gäller att inte tappa bort sig själv.

(null)

(null)

Och när jag väl har gjort något för mig själv så pratar jag alltid med någon så att vägen hem inte ska kännas lika ensam.

Är det vår/sommar så känns det inte likadant.  Då räddar den naturliga lampan mig och min rädsla (solen).  Då slipper jag gå fortare om jag har någon bakom mig, då har man inte samma katastroftankar helt enkelt.

Ljuset och belysningen har med andra ord en stor betydelse i mitt vardagliga liv.

Det styr mitt jobb, min vardag och i vissa fall min fritid.  Men viktigast av allt min trygghet att låta barnen vistas utomhus med vänner på ordentligt upplysta platser.  För även om det är mörkt, så blir det ju det tidigt på dagen just nu.

Just nu kör Philips kampanjen "belysning för en bättre värld"
Och jag är själv nyfiken på hur belysning och ljus påverkar er och ert liv.  För om man tänker efter (vilket man kanske inte alltid gör - utan tar belysningen för givet som jag nämnde) så använder vi oss av det på alla sätt och vis i livet.  

(null)

Hemma nu under högtiderna då fönster och balkonger var/är belysta, andra som är väderkänsliga eller kanske mörkrädda och otrygga efter skymning? Det finns så mycket med ljus som gör livet och samhället bättre eller skulle kunna göra det ännu bättre - så dela gärna med er av era synpunkter och funderingar med #förenljusareframtid

Jag tror att detta är ett ämne som många kvinnor tänker på och även föräldrar.  Eller kanske någon helt annan? Berätta gärna och använd hashtaggen om ni skriver någonstans så man kan hitta alla åsikter.

(null)

Kära, underbara och trogna följare.  Tack för att ni tålmodigt tittar in här.  Jullovet är över för min och Elise del men det har varit lite hektiskt.  Och snart även skolstart för syskonen.

Idag hade jag tänkt återvända med regelbundna inlägg.  Jag är redo för det nya året, nya jag och mitt nya tankesätt.  Jag är redo att dela den resan med er!
MEN jag är låst förmiddagar med något som jag jobbar på, ett mål och många milstolpar.  
Hur som så hade jag precis satt mig för att behandla bilder och förbereda inlägg till er när mobilen plingade till vid lunch idag.  Sedan blev dagen pannkaka; läs om det på instagram @denize.  Passa på att följa också, då uppdateringar sker lite oftare där.  Och jag är den som oftast skriver lite mer där med och inte bara laddar upp en bild.
Ja, ni känner mig vid detta laget.  Börjar jag skriva... då är det svårt att sluta vissa gånger.

Men det kommer!
Passar på att kika in här medan jag sitter i Elise rum, hon har somnat men vill inte släppa handen så jag skriver med andra och släpper när jag är klar.
Ville bara säga hej! Att jag inte kommer vara frånvarande igen.
Tänker på vad bloggen kommer innehålla i år.  Steg ett är att fixa en mer anpassad header.  
Men annars.... Emilia är ju i pincip stor nog att blogga själv och jag måste be om lov innan jag ens publicerar en bild på henne numera men kunde jag, så skulle det kunna bli riktigt underhållande att skriva om henne nu.  Hello dramablogg! Händelserna bara pepprar på.
Lika är det med Elian.  Men även han är stor och man har ju den där tendensen att inte vilja skriva öppet om stora barn.
Men jag tänker på våran vardag och skrattar åt tanken om jag på riktigt skulle skriva ALLT! Som en realityserie.  Om ni bara visste hur mycket som sker här under mitt tak.

Nej men jag har en del idéer, visst kommer det vara en dagbok till och från.  Jag hoppas på att vara flitigare med kameran igen även fast man är så grymt bekväm med mobilen då den tar så pass bra bilder nuförtiden.  Godkända i alla fall.
Kanske lite fototips och prat om inställningar som är efterfrågat varje år som jag glömmer.
Kanske en del av min träning som är hälsosam idag.
Kanske en del av bara mig, mitt, Denize.
Kanske en del av mitt förflutna men då min efterfrågade barndom - eller inget kanske där.  Det har jag lovat.
Kanske en del av sådant som många kan relatera till och likväl min resa tillbaka till mitt riktiga jag efter hjärnspöken som jagas ut.  Ett nyare, starkare jag.
Och vill ni läsa något särskilt? Hojta! Jag älskar att läsa er feedback, frågor och önskemål.

Just nu tar jag vara på att ha mina föräldrar i närheten ett par dagar till.  Det är skönt.  Jag har fått umgås med vänner själv, göra sådant som inte tillhör mitt vanliga liv - då avlastning är ovanligt.
Det är även bra för dom och barnen att få kvalitetstid ihop.  Alla tre barnbarn inräknade.

Hur som helst så känns det dumt att sitta bredvid Elise säng och låta handen domna bort trots att hon somnade för längesen.
Så nu ska jag göra kväll.  Ha egentid.  Ladda upp för en ny dag och förhoppningsvis så går allt lite smidigare då.

I’ll be back!
Ps: gamla serienördar där ute.  Har ni sett "you" på Netflix? Jag kollade klart på första säsongen snabbare än blixten.  Nu vill jag hitta något lika spännande.
Japp, åren har gått och jag missade mycket.  Men min kärlek är lika stark till serier än idag.  Minns tiden då det hade en helt egen kategori.  Vet inte hur många jag följde samtidigt.  Sen kom Elise, haha! Men nu får jag (oftast) lugna kvällar.