/ Graviditet nr3 / Vardagslivet /

Fixar, donar och boar

 
I lördags åkte vi runt i Kungens Kurva och shoppade det sista (?) till lillasyster.  Nu har hon möbler med tillbehör som hon behöver från Ikea och så gick vi in i några klädbutiker och köpte några sista yttepytte-plagg.  Jag har inte köpt så mycket i storlek 50, just med tanke på att man aldrig vet om det ens passar.  56 känns som ett säkrare kort, men nu har hon lite av allt.  Och inne på KappAhl så smälter man ju av alla Newbie grejer, så det blev en liten snutte och hårdband därifrån också.  Aaaah allt är så sött!
 
Jag var helt slut efter den dagen (och veckan som hade varit).  Varenda kroppsdel gjorde ont.  Vi skulle svänga in på Ica på vägen hem för att köpa lite gottis till kvällen, men det snurrade till i huvudet ordentligt och K fick stå och hålla i mig där inne i affären.  Usch, vad less jag blir på den här kroppen emellanåt! Men jag är ju envis som prompt VILL orka med allt.
 
Huuur som helst så fortsatte söndagen med släktkalas med K's familj.  Jag hade dock inte riktigt hunnit återhämta mig (man får ju fasen ALDRIG någon ordentlig vila när man är uppe 1-2 gånger i timmen hela natten - men fördelen är ju att man vänjer sig vid vad som komma skall med vakna nätter).
Jag var fortfarande öm i kroppen och led av yrsel.  Jag kunde inte riktigt vara social, kände mig bara snurrig i huvudet och satt mest i en soffa och stirrade.  Haha preggolife!
Vi fick i alla fall med oss lite kläder till Bebis som lilla (stora) kusinen redan hade växt ur och ett paket blöjor, så nu har lillasyrran fått en massa grejor i helgen! Och så fick även Emilia och Elian varsin present snällt nog, så det var nöjda barn här.
Jag fick även höra att jag ser sprickfärdig ut och det är väl ungefär så jag känner mig.  Nu väntar alla på dig, du där inne.  Nu får du snaaart ta och komma ut.
 
 
Nu har vi kickat igång en ny vecka och jag har massor med bilder att behandla denna veckan.  Jag vill bli klar med ALLT som jag har liggande.  Jag vill inte ha något kvar som är obehandlat i slutet av veckan, för efter det vill jag föda barn! Haha.  Tänk om man kunde få bestämma själv.
/ Graviditet nr3 /

Vecka Trettiosju

 
För några dagar sedan så bytte vi vecka igen och nu börjar det dra ihop sig känns det som.  Att bara få till vecko-preggo-bilderna är ett träningspass i sig.  Något annat som känns som träningspass är vardagen och allt som hör till.  Jag fascineras verkligen över dom där mirakelgravidisarna som fortfarande pallar med gymmet och sin vanliga träning.  För min del så räcker det med att promenera fram och tillbaka till skolan (den backen är fasen inte snäll), hushållssysslor, att bara klä på sig och sminka sig osv - så är jag helt slutkörd efteråt.
 
Och så var det det här med vätska.  Om jag har tyckt att jag har varit svullen tidigare så var det ingenting i jämförelse med hur jag har sett ut de senaste dagarna.  Ansiktet blir sådär charmigt pluffsigt, fingrarna är som pulserande prinskorvar, benen är som stockar och fötterna är vattenballonger.  Fyfarao, jag minns att jag samlade på mig en massaaaa vatten runt vecka 37 med Elian också, så obehaget är väldigt bekant.
Men jag sörplar i mig en massa vatten, te och äter vattenmelon (som vanligt), det skall tydligen vara vätskedrivande.  Framåt kvällen så lägger jag upp benen högt med gott samvete och tänker att vi är en dag närmare mål.
 
På tal om mål, så är det bara 9% kvar av graviditeten.  91% är avklarat.  Jag läste någonstans att man kunde jämföra det med sin batteritid på mobiltelefonen.  Känslan av att ha 9% kvar på telefonen är ju att det när som helst kan ta slut.  Att det knappt är något kvar alls.  Minimalt och fjuttigt.  Så det är väl så jag skall försöka tänka dessa sista veckor.
 
I helgen så skall vi till IKEA och köpa det som behövs och på måndag kan vi hämta vagnen och babyskyddet.  Sedan är allt på plats och då får hon mer än gärna komma.
/ Vardagslivet /

Att komma in i nya rutiner

 
För 6 år sedan så såg det ut såhär.  Då var det Emilia som började i skolan, med en "skolweska" större än hon själv... mallig, modig och söt som socker.  Och så Elian; han var bara en liten plutt som var mammig och i behov av en massa närhet redan då.  Mina små.  Det känns som om dessa sex år har gått fort, men ändå inte.  Vi har ju hunnit med hur mycket som helst där emellan såsom en utlandsflytt, stora förändringar i livet och kring relationer osv.  Så häftigt (och ibland skrämmande) hur livet kan förändras!
 
Nu har alltså den där 6-åringen på bilderna börjat i sjätte klass och började sin torsdag med sovmorgon för att sedan ha språk.
Och bebisen på bilderna, han går sin andra dag solo i skolan.  Det hade gått jättebra igår och lär gå hur bra som helst idag med.  Det är bara det där med avsked som är (och alltid har varit) jobbigt.  Men någon gång så tror jag nog att han växer ifrån det av sig själv.  Jag är noga med att säga saker som "ses om en stund" istället för just "hej då", om det är det som känns värst.
Hur som helst så har han en storasyrra som har hans rygg.  Igår hade hon fått syn på honom ett par gånger på gården, gått dit och kollat läget och fått bekräftat av hans lärare att det gick huuuur bra som helst.
Det är i alla fall skönt att vi har kickat igång vardagen, även om det lär ta sin tid att komma in i alla nya rutiner.
 
Nu skall jag dricka hallonbladste (sjukt gott ju? jag förstår mig inte på alla dom påstår att det smakar blähä - och då är jag ingen tedrickare i vanliga fall).  Sedan skall jag behandla en hög med bilder, skicka iväg dom, tycka synd om mina onda fogar, hämta barn, tvätta, laga mat, tycka synd om mina svullna fötter och sedan mest gå och vänta på kväll.  Jepp, så ser torsdagen ut här hos mig.  Ha en fin dag!