(null)

Hinner inte erbjuda mer än mobilbilder trots hur tråkigt det måste vara att se samma både här och på instagram.  Men håll ut!

Idag var bönan duktig trots lång väntan på sjukan.  Läkare, provtagning, väntan på svar och läkare igen.  Hon fick beröm när hon bara tittade medan de stack henne.  Dock grät hon när hon väl fick syn på blod.  För så är det ju alltid med barn.  De kan vara helt som vanligt men får dom syn på ett sår eller så lite som lös hud som flagnar efter vattkoppor t ex så gör det genast extreeeemt ont.  Sen är det glömt när inget syns!
Hur som haver så var öron och luftvägar irriterade så hon får en kur med antibiotika nu tillsammans med vanliga mediciner mot astma.  Nya sprutan med medicin svalde hon som ingenting.  Själv som barn så kräktes jag (och gör än idag) av flytande mediciner.  Penicillin ska man inte ens prata om! Hu!
En något flummig läkare sa att hon bör vara frisk tills på ons/tors.  Jag vill bara att hon ska få sova, så blir min sysselsättning som heltids-VAB mycket fridfullare.  Sömn är en avgörande faktor helt klart!

Utöver det så har jag peppat och lugnat upprörda storbarn som får en viss betydelsefull julklapp ifråntagen som de fick av en annan människa förra året.  Oerhört schysst att ta tillbaka något såhär ett par veckor före julafton?
Jisses jag skulle skämmas och leva med kronisk magknip om jag gjorde något sådant mot två oskyldiga barn just detta året av alla.  Året som var en lång levande mardröm ett tag.  Särskilt om man visste att man låg bakom orsaken också. 
Jag trodde faktiskt att människor inte kunde förvåna längre, men jo då.  En vänlig julhälsning typ? Usch drar fram skämskudden och vill inte veta av den typen av folk.  
Som tur är så kan jag lösa det.  Var bara extremt svinig timing, särskilt under måååååånga omständigheter.  

Hur som helst, barnen ska få sig en fin jul i år ändå.  Trots att vi får fira två stycken.  För mig som heltidsmamma kommer det vara konstigt och smått bittert pga 2837737337 anledningar.  Men vi kommer gå all in ändå.  Och jag är stark för mina storbarn som är så jäkla underbara och fina individer - de förtjänar så mycket mer än vad de behövt utstå hittills.  Tur att livet går vidare och att vackrare själar finns.  Världen har öppnat sig på många sätt!
Sen ska jag hålla om min yngsta dotter på nyår och blicka framåt.  Mot ett helt nytt år, ny historia, ny mening, kärlek och lycka.  Och sen krama om och fira med resten som kommer vara vakna när årsskiftet äntligen sker.  Då är Elise nog däckad.
Sen är hon min att krama om på självaste julafton det året.  När hon är äldre och förstår mer dessutom.
Allt blir bra.

Man råkar ut för krokiga vägar minst sagt men det kommer lösa sig.
Dom människorna som verkligen vill vara i mitt och barnens liv är och stannar.  Årstiden kommer förändras och då även mycket därtill.  Jag har ett helt äventyr framför mig.  Jag håller hårt i mina drömmar som ska förverkligas.
Nu är det min tur.  Nästa år blir MITT år.  Året jag får allt, året jag åstadkommer det jag jobbat hårt för, länge sökt efter, hjärnspöken från mitt förflutna kommer vara ivägskickade åt helvete.  
Jag är ambitiös och optimistisk inför det nya året.  Nyår har alltid varit lite av en klyscha för mig tidigare i livet men fasen inte i år.  I år är det viktigare än någonsin.  En milstolpe jag längtar efter.
Sen kan man ju blunda för januari och februari då sjukdomar härjar som mest (i alla fall av tidigare erfarenhet). Men som sagt, optimistisk är jag.  

Återigen... det är min tur nu! 
Jag ger mig fan på att ha allt jag strävat efter.  Jag känner mig trött nu, just i detta nuet men ändå pigg... för jag vet vad som väntar mig.  Man måste bara ha tålamod ibland.  För oavsett vad så kommer ju barnen alltid först - och då får mina saker läggas på hyllan då och då.
Men jag kommer känna mig fri.  Det vet jag.  Fri från allt jag burit på.

Nu har jag gjort precis som igårkväll. Skrivit och skrivit när det inte finns annat att göra med ena handen.  Jag svävar iväg.  Från nutid till dåtid och framtid - och från tragedi till drömmar.  Men sådan är jag; rätt tyst av mig som person men sorry, skriften kommer bara.  Börjar jag så är slutet långt bort.

Godkväll och godnatt på er alla underbara där ute!
Kom ihåg karma, det gör jag.  Varje dag.

Kom gärna ihåg hjärtat också.  Ni som följde mig genom helvete, ni ska även få följa mig genom fantastiska tider.  TACK för att ni har peppat mig genom all motvind och även medvind som dyker upp.  Uppskattar SÅ den kärlek ni ger mig bara genom ett klick på gilla.  Om ni bara visste!
(null)

Obs! Detta blir ett långt inlägg!

Hela veckan har varit oklar.  Hosta har hörts överallt. Elise har varit hemma hela veckan pga låg feber, hon har velat leka till och från och man har undrat varför det bara inte ger med sig...
Men hon har inte sovit.  Vi har inte sovit.  Jag tänker efter och räknar ihop ca 7h sömn sammanlagt under denna tiden.

Idag tog vi ändå på oss uppdraget att skapa julkort.  Bilden ovan är från mobilen. En paus för att muta mini med socker.  Det tog sin tid.
Kl 16 bad hon om att få sova.  Inte konstigt när hon sov en kort middagslur vid frukosttid egentligen.  Men hon kan ju inte sova ordentligt och dagarna ska hon då starta mitt i natten.  Hon skulle upp och äta och leka mitt i natten och dygnet var kaos.
Jag höll henne sysselsatt.  Vid 18 gick det inte mer.

(null)

Denna bilden med text är direkt kopierad från instagram:


🕯🕯 spenderar kvällen genom att stirra på ljus, springa till ett hostande barn var tredje minut. I morgon blir det sjukan. När tar detta slut? Sömn vad är det? Är van vid sjukdom före friskhet just nu... vilket är helt bedrövligt. 

Och i denna vevan visar verkligen folk hur mycket de bryr sig, vill ställa upp eller kanske fråga hur någon mår? (Ironi)

Våren var f.ö ett SKÄMT! Och ju fler av dessa veckor jag tacklar solo desto mer ilsken blir jag inombords på det helvete folk drog mig och mina barn igenom.  Jag kommer få utlopp för de känslorna en dag.  Nu tar jag hand om sjukt barn. Och den cirkeln förmodar jag behöva ta och då prioritera först en årstid till framöver. 

Sedan ska jag skapa förändring och avsluta det jag skulle ha avslutat för längesen.  Det finns mer rättvisa.

På onsdag kommer MIN familj och stannar ett tag. Det är dom som faktiskt visat mest hur mycket dom bryr sig om oss nu - trots att jag var helt hjärntvättad till att hata dom ett tag förr och de aldrig fick chansen att knyta samma band som med de äldre - men omtanke och kärlek visas nu till Elise och det glädjer mig och henne framförallt i längden.  Det ska bli skönt att fira jul med människor som i alla fall är ärliga och äkta trots brister som vi alla har (som somliga andra aldrig skulle erkänna). Efter tre jular så får jag tillbaka VÅRA traditioner, ingen falskhet mot mig - o de människor som egentligen alltid funnits där trots perioder då ingen har varit felfri vid många tidpunkter. Spinner vidare med ett blogginlägg när jag ändå bara stirrar, springer, stirrar, springer för att trösta och lugna igen och skriver av mig. Avslutar med att säga att jag ser fram emot onsdag.  Och julen med dom ❤️



Så ja, jag spinner vidare.

Det är inte kul.  Förra julen mådde jag katastrofalt dåligt men alla var så stöttande och förstående.  DÅ.  Månader senare fick jag det kastat i mitt ansikte.

Anklagelser från höger och vänster kom flygandes.

Jag inser i efterhand vilket trauma våren var.  När jag har läst och sett vad jag själv skrivit.  Mycket av det offentliga tog jag bort.  Men mitt privata får det att värka i hjärtat och tårar rinner per automatik.


Under min barndom och tonår var mina föräldrar mitt allt.  Så som vi flyttade runt världen gjorde oss till en tajt familj.  Vi hade bara varandra för det mesta.

Efter flytten till Sverige så gick mycket utför.  För många och åren har varit jobbiga.

Jag själv lyfte dom som uppfostrade mig.

Sen drar jag ett streck och håller saker tysta för det var en annan livstid och allt är förändrat idag.  Till det bättre, precis som det ska vara och det är jag stolt över.  Trots mina egna trauman och motvindar så står vi idag varandra lika nära som förut.

Vi har aldrig vänt kinden till och ingen håller något hemligt för att verka bättre än någon annan.  Alla har sina egna bergochdalbanor i livet.  Och vi stöttar varandra utan att döma.

En gång i tiden trodde jag att jag hade detsamma hos andra, jag öppnade mig och de "dömde inte".  Blåögd var jag.  Och jag skäms över mig själv att jag öppnade mitt hjärta och pratade med människor som satte upp en falsk fasad och "brydde sig" om oss alla.

De fanns där, det gjorde dom.  Jag var tacksam.  Jag tackade alltid för den hjälp och stöttning som erbjöds.

Men sen finns det också en anledning till att jag slutade öppna mig och slutade delta vid somliga saker, dock hindrade jag inte barnen.  Vilket är sorgligt idag då de är oskyldiga men faktiskt gick miste om en hel hög som dom anförtrodde sig hos.

Men barn anpassar sig och även om jag vet att sorg finns i speciellt ett hjärta så inser jag i efterhand att det var för det bästa.  Varför behöver jag inte säga.


I våras anklagades jag för att ha förstört sedevanliga släkttraditioner.  Jag kliar mig i huvudet och tänker tillbaka på första gången vi var i fjällen utan släkt.

Och året därpå då jag fick orden "ni får skapa era egna traditioner nu".


Jag svartmålades av inte bara en familj men två eller tre under våren.  Mina barn skickades det oro om både hit och dit.


Men nu.  När jag bara sitter varvat med att springa och trösta och lugna barn.  Så irriteras jag per automatik över det.  För der är såhär jag jämt har levt.  Jag har stått själv i mitt hem och gjort allt, både för vuxna och barn.

Och vem bryr sig? Vem vill finnas till hands? Vem vill fråga om barn som de kanske kunde underlätta för?

Inte mig, skit i vuxet helvete emellan.

Men barnen.... de är alltid oskyldiga.  För 13 år sedan var jag med om samma sak, en släkt som högt involverade sig i ett barns liv för att poff gå upp i rök.


Hur kan man som vuxna människor inte skilja på ens egna konflikter och ändå bry sig om ett barn?

Framförallt när de är sjuka.  Vuxna som inte jobbar.  Som varit väldigt nära med barnvakt och god vilja och därefter tagit hand om ett barn med en vilja att kapa ur mamman ur bilden, utan att lyckas förstås, men tiden har gått och inte ett ljud.

Man vänder kinden till som sagt.  Istället för att kanske fråga om ett sjukt barn behöver något, en isglass... jisses vad som helst.

Och även de som jobbar men som har bil och ledighet som alla andra människor emellanåt.


Det här är mina tankar.

Som jag nämnde så kommer JAG personligen få utlopp för mina känslor en dag.  Jag kommer slå bort dom.

Men det är denna årstid nu.  Och jag är hemma mer eller mindre konstant och kurerar och sköter mitt föräldraskap.  Inte med perfektion - absolut inte, för ingen är perfekt och jag har absolut mina brister.

Jag gör mitt bästa och tur nog är det bra nog.


Men jag kan ändå känna mig rakryggad för de ursäkter jag gav de människor när jag sa eller agerade fel i stundens hetta och förstå att jag aldrig kommer få någon ursäkt för vad andra gjorde fel.

Men jag kommer ALDRIG förstå varför man distanserar sig från oskyldiga barn.

Är man kall rakt igenom, rädd (för mig?) eller bara helt obrydd?


Jag skulle kunna konversa personligen och påpekade just detta om sjukdom till en sist det var illa.  Så ingen behöver ta upp att det är onödigt att jag skriver.

För jag skriver av mig mina känslor kring det liv jag har tillsammans med mina barn.

Jag är helt enkelt ensam.  Och jag lever med det.  Jag tar kamperna oavsett hur trött jag blir.  Jag har inte bil men jag finner sätt att hämta hem den mat, yoghurt, glass etc som behövs.  Jag stod och har stått i många år på mina egna ben och jag älskar min mammaroll och mina barn så mycket att jag ibland känner mig otillräcklig för att jag vill så mycket mer.  Jag önskar att jag hade omänskliga krafter.  Det gör jag.  För barnen är allt och de förtjänar verkligen allt.


När jag håller en liten hand i min, eller har en mindre kropp tätt intill så försöker jag ändå vända det negativa till något positivt.  För även om våren var absurd - och det är inte min personliga åsikt utan många, många andras - så visst, det skapade sår och ärr inom oss alla.

Jag kommer aldrig få svar på varför andra väljer att göra som dom gör, glömmer bort samtal, glömmer mycket helt enkelt.  Jag kommer inte få svar på varför andra människor inte ser på empati som jag.  Jag kommer aldrig få svar på varför andra inte ber om ursäkt för deras felanden.  Jag kommer aldrig få svar på de tusen funderingar jag jämt kommer på.


Det jag VET är i alla fall att tre barn här älskar sin mamma trots brister som alla mammor har.  De är trygga.  Det blir mycket ibland för precis som jag skrev häromdagen på insta så är det ett tungt lass jag drar.  Men det kommer alltid vara det bästa.

Och om ett par dagar får vi sällskap i form av familj/släkt och barnen kommer skämmas bort, julstök ska pågå och jag kommer ha dom.  VI kommer ha dom.  Precis som jag finns och alltid funnits för dom.

Det är kämpigt att ständigt se barn lida av sjukdomar och sömnbrist.  Och veta att det jag känner i min kropp - det gör de med ibland.  Då finns jag här.  24/7.


Julen kommer bli speciell.  Äntligen på vårt sätt.


Jag börjar med steg ett och det är att fortsätta trösta detta barnet mitt som är sjukt nu och vaknar hela tiden.  Vi tar oss genom denna natten.

Sedan får vi se vad vården kan göra i morgon.


Efter denna veckan och alla sjuka veckor innan dess så behövde jag verkligen skriva av mig.

Det är tråkigt med tråkiga tankar.

Men tyvärr funkar livet så emellanåt.

Sedan ersätter man dom med positiva tankar och snart får jag ha dom som på alla sätt visat sin omtanke.  Mina egna föräldrar.  För till dom kan jag som dotter ringa och prata och skrika och tömma min frustration.  Jag kan vara arg som ett bi utan att känna skuld.  För det är i alla fall en vuxen människa jag pratar med och hon förstår min trötthet.  Och mycket därtill.  Dom bor inte så nära som jag hade önskat.  Men dom kommer till byn och när de gör det så stannar dom ett tag och det är betydelsefullt.

Inte bara att dom finns för barnen men jag märker att oavsett vad jag än har gjort och gör.  Så finns de även för mig, trots att jag är vuxen.  Det är skönt att ha det, stöd från föräldrar. För det är inget man kan ta för givet.


Såja.

Ursäkta.  Förlåt till alla som hatar mina långa inlägg.

Förlåt till er som inte pallar med negativitet.

Men mitt liv är likt en film.  Nåja bitar ska bli en bok i alla fall.  Den dagen friskhet är vanligare är sjukdom/vab.

Känner alltid en bit skuld när jag verkligen skrivit vad jag tycker och tänker.  Inte för att jag är rädd.  Men för att jag verkligen inte gillar att göra andra illa eller trampa några på tårna.

Och med detta inlägg så vet jag att många, väldigt många, kommer känna sig träffade.


Men min avrundning blir till samtliga, ALLA där ute.  Glöm inte bort att barn är oskyldiga.  Och de flesta vuxna ska kunna se över sina konflikter för att göra det bästa för barn i sina liv.  Så hade jag önskat i alla fall... Det allra bästa vore väl att bara lösa allt.  Men jag kommer ständigt vara tjejen som vill lösa konflikter då jag är grubblaren som analyserar.  Och med det så samlar jag på mig så mycket känslor.  Men alla är olika och detta är ju bara min åsikt.  Det är ju mitt liv, min blogg, mina ord, mina känslor - ingen kan någonsin ta det ifrån mig.

Jag kommer alltid ha rätt till mina känslor och jag har äntligen lärt mig att inte vara rädd för att blotta dom igen.

Ingen kan någonsin ta ifrån mig det jobb jag gör. 


Shit vad det tar tid att skriva så mycket samtidigt som man gör något annat.

Men ibland dröjer det innan nästa kommer (haha).


Glad andra advent till er alla.

Jag hoppas att ni slipper den sjukstuga jag ständigt befinner mig i.  Ibland lyckas jag i alla fall skratta åt allt kaos.  Men bara ibland.


Passar även på att säga GODE GUD, GE DETTA BARNET LITE SÖMN NU.  Vi ska ju ta oss till sjukan i morgon. 

Godnatt till er andra som får sova.

7 december 2018

Ekar tomt?

Vardagslivet

Anledning: VAB.  Igen.  Hela veckan.  Lyssnat till varenda familjemedlem som hostat om nätterna, försökt hålla in min egen hosta pga mini bredvid mig.

Det känns som jag inte gör mer än att ta hand om sjuka barn.  Eller en hel sjukstuga med mig inkluderad.  Jobb blir lidande, allt blir lidande.

Men jag plöjer på och ber till högre makter att den här vidriga årstiden ska gå över, att föräldrar inte skickar sjuka barn till förskola/skola samt en stor längtan efter ljusare och varmare tider så dessa sjukdomar inte bara går runt-runt lika mycket.

Checkade in snabbt för att förklara och checkar snabbt ut igen för att passa på att vila när bönan vilar.  Det blir ingen längre stund, tyvärr.

På återseende, snart hoppas jag!