/ Foto - Allmänt / Vardagslivet /

GLAD SOMMAR!

 
Ja, Glad Sommar säger jag nu.  Inte bara har Midsommar-helgen passerat, men barnen har även hunnit ta sommarlov för ett bra tag sedan och det har bara varit fullt upp.  Ibland kommer livet verkligen emellan och då bloggen inte längre är ett jobb eller ett "måste" så blir det lite längre uppehåll och mer tystnad här ibland.  Jag har dock inga planer på att sluta blogga helt, så ni får gärna fortsätta med ert grymma tålamod och kika in då och då.  Annars så uppdaterar jag på Instagram som vanligt (@denize).
 
Hur som helst så har vi verkligen haft det tufft på sistone.  Jag kan inte med ord beskriva vilken otur vi har haft och dålig tajming med så mycket i livet.  MEN vi har varandra - och vi kommer komma ut starka ur allt.  Ibland tar det tid bara.
Något positivt är i alla fall att semestern knackar på.  K jobbar sin sista dag idag och i morgon drar vi till Gotland, sedan kör vi Spanien.
Jag tror att det är precis vad vi behöver.  Family first!
 
/ Vardagslivet /

Lite tid för varandra

 
I helgen hade vi ett bebisfritt dygn här hemma, eller ett dotterfritt dygn rättare sagt då äldst och yngst sov borta.  Det var bara jag och mina killar kvar hemma.  Vi lämnade hemma hos farmor och farfar på lördagskvällen, sedan åkte vi hem och spelade kort med Elian som givetvis njöt av den situatuionen och inte alls ville gå och lägga sig någon gång - men hans kväll avslutades senare med att sitta och snurra på fidget spinners (jag förstår inte grejen) med K en stund.
När han till sist däckade så drack vi lite rosa bubbel, pratade och passade på att bara vara i nuet.  Helt utan krav och bebisgnäll.
 
Allt hade gått bra med Elise och det är en sådan enorm lättnad.  Hon hade sovit bra, lekt och haft roligt men självklart varit envis och ja... Elise helt enkelt.  Men det var skönt för våra föräldrahjärtan att lämna en GLAD bebis, få söta foton skickade till oss under tiden och sedan åka och hämta en gladfis igen.  Den känslan alltså, att få se sin mini-människa skina upp och borra in sig i nacken när man sågs igen.  Gos!
Det är skönt att veta att hon kunde sova bra, kände sig trygg och att möjligheten till att göra om samma sak emellanåt finns nu framöver.
Att få lite kvalitetstid med varandra är superviktigt, det fick vi verkligen bekräftat.  Vi fick ett dygn på oss att faktiskt se och höra varandra.  Något som man verkligen inte kan ta för givet alla gånger i vardagen, tyvärr.
Och att bara lägga lite fokus på ETT barn i taget är också viktigt enligt mig.  Jag fick ju en dag i Sthlm med Emilia för någon helg sedan och nu fick Elian sin tid också.  Det behövs.
Huuur som helst så passade vi på att städa, tvätta och handla dagen efter... sedan hämtades Elise och hon sov faktiskt relativt bra i natt hemma också.  Och bra även nu på dagtid.  Jag räknar därför med att hon skall göra kaos i natt.  Det brukar nämligen bli så efter ett par braiga dygn, haha.  Man känner igen mönstret! Eller så kanske man blir positivt överraskad, man vet aldrig!
 
/ Lillasyster Elise /

Elise 8 månader

 
Jag var ju sen med förra månadens inlägg, så jag körde lite senare denna gången också.  De övre (utomhus)bilderna är dock tagna vid 8-månaders dagen ändå.
 
Sist så skrev jag ju och funderade på om jag skulle kunna uppdatera den här månaden med att hon har lärt sig att ta sig framåt.  Det kan jag dock inte.  Elise har inte ett dugg bråttom med det.  Hon har inte speciellt brådis med något här i livet alls egentligen, haha.
Vi övar på det där med att krypa/åla/vad-som-helst... och hon kan väl pressa upp sig som en säl, snurra runt och backa lite.  Men framåt går det ej.  Inte än i alla fall.
 
Annars så har det varit en tuff månad.  Den omtalade 8-månadersfasen.  Eller "separationsfasen".  Det har varit tufft för oss alla och ännu verkar det inte vara på väg att gå över.  Hon sover dåligt, är missnöjd ofta, kräver ens odelade uppmärksamhet och är allmänt törstig efter närhet, stimulans och aktivering.  Det måste hända något nytt. HELA tiden.
Hon är även blyg för andra människor och kan bli helt förkrossad om någon närmar sig henne, trots att det kan vara vänner/släktingar som man ofta har träffat.  Hon är ledsen i 5-10 minuter, men sedan går det över och så är det bra med det.  Men det är ändå obligatoriskt att panik-gråta och borra in sig hos mamma/pappa först.
 
Samtidigt så är det en otroligt rolig ålder.  Visst kan humöret svänga upp och ned, men när det väl går uppåt så är hon SÅ glad och charmig.
Minspelet är helt fantastiskt och med tanke på att hon ännu inte har fått några tänder så tycker hon om att suga in läpparna (så hon kallas för lilla tanten här).  Hon lipar ofta och gör tokiga miner med tungan.
Hon älskar att leka tittut, är inte snål med skrattattacker, är galet kittlig och ääääälskar djur.  Hon avgudar förstås katten här hemma och glädjeskriker så fort hon ser hundar ute.  På tal om att skrika så är det även något hon ofta gör.  Även om hon är glad, så skriker hon rakt ut.  Bvc säger att hon bara testar rösten, men alltså hon skriker HÖGT.  Haha, vi har funderat på vad vi skall göra.  Vi har testat att ignorera och vi har testat att säga nej, men märker hon att hon får en reaktion så skriker hon ännu mer, ännu högre och ännu längre - och ser därefter jäkligt stolt och nöjd ut.  Så vi försöker att låtsas som ingenting och vilseleda så hon tänker/gör något annat, men vissa gånger är det svårt.  Det ilar verkligen i öronen.
 
Annars så ser det ungefär ut som vanligt.  Hon sover en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen, hon vaknar omänskligt tidigt på morgonen/sen natt, hon får fortfarande en flaska nattetid men annars är det mest mat hela dagarna och det gillar hon.
Jag njuter fortfarande av att ha henne om dagarna, även om vissa dagar är tuffare än andra.  Nu börjar hon i alla fall kännas tillräckligt stor för att kunna vara med andra utan att jag får dåligt samvete eller ont i mammahjärtat.  Jag har själv insett att JAG behöver tid ifrån, även om det handlar om ett par timmar här eller där - och så är det bra för henne också.  Nu känns det mer okej att få hjälp och avlastning och det är skönt.