(null)

Älskade lilla kille.  "Råkat svalt den", haha så söt.  Tandfen hittade hit hem till oss ändå som tur är

Helgerna när Elise är borta så är jag inte hel, det vet alla.  Jag sover inte utan hennes närvaro, varken vetskapen att hon sover rofyllt i sin säng i sitt hem eller bredvid mig när hon förflyttas över.  Om hon inte finns här så tar jag igen sömnen när hon gör hemmet och hjärtat helt.
Det är fruktansvärt jobbigt och denna helgen var nog jobbigast av alla.  Antagligen pga att jag lämnade över henne själv och att de ej skedde på förskolan som vanligt.
Jag kan inte sluta tänka på henne.  Hon är där hela tiden, i tankarna.  Vi har ju haft ett helvete, en vidrig kamp som vi kämpade oss igenom, hon och jag.  Och bara jag kommer veta HUR pass mycket den tiden slet sönder mammahjärtat i stycken, att lida när mammas bebis lider, att tålmodigt trösta dygn efter dygn utan sömn.  Att sedan bara släppa taget när det äntligen gick åt rätt håll var en konstig känsla.  Men idag får jag tillbaka henne och så kan jag bara klappa mig själv på axeln för det jobb jag gjorde.  För det kommer vara en jäkla historia att berätta när hon blir stor.  Precis som jag fått höra om när jag hade vattkoppor.  Men detta... det var det mest plågsamma jag sett och VI, här i mitt hem klarade det.  Det spelar mest roll... att vi som fysiskt hjälpte henne när det var värst, vi kommer komma ihåg.  Men jag är ändå orolig, som jag skrev förut så vore bakslag det värsta tänkbara. Men hon borde komma hem med uttorkade koppor och sprida glädje här igen alldeles strax ❤️
 
MEN jag har sysselsatt mig för att få helgen att gå.  Storbarnen var med sina vänner igår och jag gjorde mitt.  Jag ägnade tid åt människor i mitt vuxna liv.  Var ute och promenade och pratade, fikade och sen var det dags för nästa träff.  Kvällen avslutades helt klart bra.
Det finns en otroligt varm människa som gör ett stort intryck i mitt liv just nu.  Han piggar upp dåliga dagar med överraskningar och jag hade bett om att få och åka och köpa pepparkakor till min son men det var redan ordnat.  Småsaker som blir stora av diverse anledningar.  Är verkligen så glad att den personen finns, har sån erfarenhet med barn och skapar ett lugn inom en.
Jag är ju rädd för män samtidigt som jag i mina år alltid haft flest killkompisar.  Efter åren som varit så har mycket förändrats mycket pga att min egen personlighet krossades och hela jag låg i spillror ett tag.  Trots att jag reste mig fort och självkänslan kom tillbaka så är jag mer reserverad för män, oavsett hur vi känner varandra.
Det finns hela tiden en tanke om att den snällaste kan vara den elakaste inombords.  Min förmåga att lita på människor är nästan förstörd och det är orättvist för det kan handla om människor som aldrig gjort mig illa och snarare tvärtom.  Men jag lever med känslan av att ALLA kan ha en baktanke, en ful sida, elakhet som kan explodera.  Det är hemskt.  Och FRUKTANSVÄRT orättvist mot dom.
Det finns dock några som har min fulla tillit efter att ha visat sin extrema lojalitet och dom håller jag såklart hårt i.  Igår gav jag även min tillit till en person som visar sig förtjäna det.  Det finns inget som tyder på att han inte är värd det och det är givetvis en jättestor grej för mig att säga så; att någon har min fulla tillit.

Jag tror att alla människor behöver bekräftelse och uppskattning. Hur man än lever.  Det finns dom som är hur självsäkra som helst men givetvis berörs även dessa av att känna sig uppskattade av andra än sig själv.
Jag kan säga att jag än idag sätter ihop pusselbitar inom mig själv.  Efter så mycket traumatiskt så blir det så.  Jag har aldrig varit med om att något tagit sönder mig förr.  Jag har blivit bedragen i omgångar, sårad, undangömd i en relation, utsatt för brott, blivit förkrossat ledsen och besviken på många som stått mig absolut närmst... MEN jag har aldrig tagit skit - jag har alltid varit den som säger ifrån eller ställer mig upp när jag gråtit färdigt.  Och så är det nog med det.

Det som hände sedan 2016 har aldrig hänt förr.
Det är nytt för mig att pussla ihop mig själv efter att min personlighet förstördes helt.  Ett liv som fick mig att tappa hoppet helt.  En känsla av isolering och orättvisa och när jag levde så, så tappade jag bort mig själv mer och mer.  Det tar tid att bli sitt riktiga jag.  Och pussla ihop de bitarna som än idag inte är helt på sin plats.
Men jag är oerhört stolt över hur långt jag kommit.  
Att ha levt med självhat, en manisk känsla att söka uppskattning och bekräftelse för att sedan bli kallad och behandlad så illa som jag blivit och blev - det lär ta lång tid OM jag ens accepterar det.  Jag lever med minnena men vet ändå att det var jag som kom ut ur något så absurt... rakryggad.
Jag har en trygghet i mitt hem med lyckliga barn.  Någon kan försöka säga annat men det är ett stort skämt såsom mina barn är mot mig.
Jag erkänner att jag fortfarande i vissa fall funderar på hur jag är som person då jag bygger ett pussel av mitt inre, absolut.  Jag kan bli osäker på mig själv i vissa situationer men något som aldrig rubbas på är den mamman jag är.  Jag förstår att bittra människor kan vilja trampa mig på tårna.  Men jag är övertygad om att dom människorna som ständigt klankar ned på andra är jäkligt osäkra på sig själva och behöver då den tillfredställelsen att få någon ned på samma nivå.  Men gällande mitt föräldraskap kan ingen lyckas.  Där vet jag och barnen exakt vart jag finns.  Dom som försöker få mig att tvivla på det... ja, det går in genom ena örat och ut lika fort.
Det är sorgligt och patetiskt.
Jag äcklas av det och råder dessa människor att gå i terapi och jobba med sig själva då dom uppenbarligen har stora problem.  Bara för att dom själva är så osäkra så är det väldigt vidrigt att kränka andra.  Speciellt om jag gör ett jobb som ingen annan kan göra.  Det är nästan komiskt att fått höra motsatsen av somliga så länge och nu höra annat eller ja, från och med i våras och även nu när allt faktiskt är som det ska och barnen har ett fint liv.

Det jag är glad över är att trots mitt helvete till förflutna så blickar jag framåt.  Visst gråter jag ibland, visst blir jag ledsen - men vem blir inte det? Tillhör inte det livet, att ha känslor och vara mänsklig? Det är aldrig kul att bli kallad saker som man inte är eller få pikar som är sjuka.
Jag har lärt mig saker på vägen dock, som gjort mig starkare i mig själv.  När jag tänker på kränkningar och elakhet så är det precis som jag skrev... det är inte mig det är fel på, det är dom som känner behovet att vara det.  Och precis som jag fick bearbeta det jag och mina barn utsattes för så bör fler människor bearbeta sitt eget.  Osäkerhet lyser igenom och det är ingen anledning att vara elak mot någon som erbjudit mycket snällt till de som faktiskt är orsaken till min rädsla.  Jag sänker mig inte till någons nivå utan jag vill snarare göra dåliga situationer bättre, schysstare och mer gynnande.

Det blir långa och krokiga vägar när man ska bearbeta ett trauma.  Jag har bitit mig i tungan en miljard gånger då jag inte vill vara likadan.  Ibland har jag exploderat och det med all rätt.  Men extremt sällan på senare tid då jag vet att det inte är någon mening.  Det blir värre, men jag har också gränser och en självrespekt.
Människor säger ofta att dom inte förstår sig på mig, hur jag kan vara vänlig och erbjuda schyssta saker mot någon/några som är hemska människor.
Men jag finner alltid ett hopp om att människor kan förändras till det bättre.  Att man får göra det bästa av alla situationer.  Men jag har också en gräns som sagt och passeras den så säger jag vad som är rätt och fel och undviker sedan mer kontakt innehållande skitsnack pga negativ energi som jag absolut inte vill ha i mitt liv.  Som jag skrev ovan så är jag tjejen som är känslig och blir ledsen men jag tar inte skit.
Därför har jag valt att ta avstånd från dom som inte tänker som jag.  Dom kommer ständigt vara energitjuvar i mitt liv.
Istället fokuserar jag på livet här idag och nu framöver.  På dom människorna som visat sin fullkomliga lojalitet/omtanke och jag har faktiskt gett upp vissa till 100% trots att jag är en sådan som ständigt tycker att folk förtjänar nya chanser om dom verkligen jobbar med sig själva.  Jag har insett vilka som ALDRIG kommer förändras och med dom krävs då ingen kommunikation eller energi.  Vill dom leva som översittare med vetskapen om att dom inte är snälla, ja då lägger jag ned och något hopp finns inte.

Jag väljer att lägga min energi på mina barn, målet att höra dom skratta VARJE dag och ständigt känna trygghet.  Vilket här är en självklarhet... att barnen vet om att dom är perfekta och prio ett i alla lägen.  Jag väljer stt lägga energi på dom som hittills visat bry sig.  Jag väljer att lägga energi på mina föräldrar och syskon och vänner.  Jag väljer att lägga energi på det som gör mig glad. Och dom som ligger varmt om hjärtat.  Jag är inte mycket för människor som pratar mycket... jag är den som tror på handlingar.  Visst kan många ord värma otroligt men då måste man visa det man säger också.

Igår lyckades jag bli riktigt glad.  Någon lyckades få mig på andra tankar och det mina vänner, det är jäkligt svårt då jag är en grubblare.  Helgerna utan Elise är alltid känsliga och som det verkar nu så kommer det kännas så länge, varenda helg och stund hon är ifrån.  Tyvärr.
Men att få känna ett stort lugn sprida sig trots känslorna jag bär på är ren magi.  Ödmjukhet och tålamod och hjälp till Elian som desperat behövde se på fotboll och att skratta samtidigt som seriösa samtal skedde.  Tid och rum försvann och det var exakt det som behövdes.

Sedan hade jag kvalitetstid med min son.
Han ville ha hemkörd pizza så vi satt i soffan och han var så mysig.  Han ville bara vara med mig och det tar man vara på.  Han blev som mammas lilla pojke igen och orden han sa gjorde min kväll ännu bättre.  Det blev till slut bara vi.  Kvalitetstid som jag märkte att han djupt behövde.

Sedan kom natten och då kommer tankarna.
Men idag är det söndag och om några timmar kommer mini-me hem och sen kommer storbarnen från sitt och då är jag komplett igen.
Jag hoppas att hon är i fint skick då allt var på rätt spår i fredags.  Hon kan eventuellt vara frisk nog att återgå till sin vardag om behandlingen som jag noga kämpade med har fortsatt.  Jag längtar bara efter att få se hennes min när hon får syn på mig.  Den stunden är så himmelskt underbar.  Att sedan bli attackerad av pussar och kramar här uppe, det är alltid så så så känslomässigt på söndagarna.  Bästa känslan som finns när hon springer in till oss i hemmet och vill krama och pussa alla.  Älskade böna, soooom jag längtar nu. Snart snart!

Hur som helst, nu har jag lyckats igen.  Skrivit om allt mellan himmel och jord i samma inlägg.  Men det är lite vad jag behöver nu.  Att använda min mobil till att skriva av mig.
Berätta om vad som rör sig i huvudet på mig.  Och så blir jag såklart glad när ni gillar inlägget trots att jag bara skriver av mig tankar och känslor i nuet.
Att mina känslor gillas, ja det värmer ju såklart.
Men jag vet att jag har lovat er inlägg.  Jag behöver bara rätt fokus då.  Förhoppningsvis blir det av om bönan blir frisk och allt blir som vanligt igen.  Tack tack för all kärlek! Fortsätt så, der ger mig mer och mer vilja att öppna mig.

Hoppas ni haft en fin helg!
(null)

Det här citatet är klockrent och det börjar jag helgen med!

Igår var jag arg.  Anledningen till det var för att en vuxen man pratade om ett småbarns vikt.
Spyfärdig blev jag.  Nog för att hela samhället - vi tjejer då förstås - hetsas till att ha den perfekta kroppen.  Ett ständigt tjat om vikt och kropp.  Sådant som gör att många faller i destruktiva fällor.
Det går bara ned i åldrarna, med tanke på att unga tjejer (barn) får se hur man "ska" se ut.  Unga tjejer har inte hittat sig själva än, är sköra och åker lätt dit.  Medan killar pressar på om vad som är snyggt och inte.

Nästa sak är kvinnoförtryck.  Att en och samma man kan försöka trycka ned en kvinna/tjej minut efter minut efter minut.
Blandar man även dessa två saker så har vi den värsta människan i världen.  En riktig FEG människa som ger sig på barn och kvinnor.

Det tredje mest skrämmande är att sådana här män kan vara pappor till tjejer, de kan ha döttrar.
Jag ryser.
De kommer växa upp och höra och se på medan deras far försöker (och lyckas) trycka ned kvinnor på alla sätt som går.
Spydiga kommentarer, elakhet, att vara iskall, ingen respekt, ingen empati, kvinnorna är som smuts under deras skor, hot kan förekomma och ständigt hån.... och detta kommer flera små tjejer växa upp med.  Att det då ska vara okej för en man att STÄNDIGT dag, vecka, månad och år efter år använda sig av kvinnoförtryck.

Till er, ni pappor som gör såhär.  Vad hade ni gjort om en kille sedan betedde sig så mot era döttrar när de blev stora nog? Jag bara undrar? Ni kan väl inte vara hycklare OCKSÅ... eller?

Man ska vara en förebild för sina barn då citatet stämmer in så väl.  Man VISAR hur man beter sig.

Nu börjar jag bli så trött på att kvinnor jämt kränks av män.  Det är normalt, standard.  Dessa karlar som är närmare 2 meter långa, prioriterar sitt liv genom att träna och så går dom på tjejer/kvinnor som är nästan på snudden hälften så korta.  Är man tuff då? Känner man sig stor och stark då? När man gång på gång ska förlöjliga en kvinna.  Och vara en jäkla översittare jääämt? Elak.
Och i ett fall en kvinna som förstördes totalt av en man, i år, det tog slut, hon blev kallad hemska saker inför barn, det var ett trauma för så många.  Sedan väljer kvinnan att förlåta och göra saker lättare för mannen, erbjuda saker av omtanke, ha empati trots att samma man hade slagit sönder hela hennes liv.
Så slutar det med att det enda han gör är att vräka ur sig vidriga saker, håna, förlöjliga igen, kränka igen.  Det är fruktansvärt tragiskt.
Han tar aldrig emot saker som gynnar honom, kvinnan valde att försöka en schysst väg.  Men mannen Ville inte gå den vägen.  Det är tydligen skönare att försöka förstöra kvinnan psykiskt än att faktiskt ta emot generösa erbjudanden.  Då blir det ganska enkelt att förstå vad som är viktigast.
Jag tycker att det är SÅ irriterande med ’mycket-snack-och-liten-verkstad-människor och falskhet.

Min personliga åsikt är att om man ständigt känner ett behov av att trycka ned en kvinna - då är man ingen riktig man.  Då är man rent ut sagt feg.  Och hur ska han tackla sina döttrars framtida pojkvänner/vänner/bekanta/vilka som helst - som även dom kanske saknar respekt och behandlar tjejerna som skit.  Ska pappan ge dom en klapp på axeln för att de är av samma sort? Ska ni pappor mysa av tanken att era döttrar en dag kanske kränks? Eller nä, man vänder alltid kinden till. Det är så man bryr sig (?).

Jag kan verkligen inte låta bli att tänka på det.
Dessa män som har gjort såhär.  Varför? Ärligt talat, mår man verkligen bättre själv när man försöker sänka en tjej? Oavsett ålder.
Jag personligen relaterar till detta då jag haft två män dubbelt så gamla som mig som hotat, ljugit och varit fruktansvärda.  Plus män 4 år äldre ca. Och några nitlotter till.
(Tur att inte ALLA är så, att jag inte BARA dras til dessa typer)

Jag ville bara skriva en riktig disslista nu och den är kort
1. När man klankar ned på barns kroppar 
2. När man klankar ned på kvinnors kroppar
3. När man ständigt kränker kvinnor på så många olika sätt och oftast mamman till sitt eget barn. Mamman som drar ett enormt lass och bygger upp ett barn med kärlek och ömhet, tacklar sjukdomar som varar hur länge som helst. Ensam.  Som gör ett extremt jäkla fint jobb men som en man aldrig kan förstå.  För han har aldrig gjort det ensam.
Listan riktar sig alltså till män.  Om man kan kalla dom för der.  Fegisar säger jag.

Jag tycker synd om många kvinnor som berättar sina historier och till er män som gör detta: ni är fega hela högen.  Om ni vill känna er macho för att ni är renodlade svin, varsågoda.  Men jag skulle nog snarare råda er till att tänka om, vara tacksamma över det jobb mammorna gör för era barn när ni inte hjälper till.  När ni prioriterar annat.  När ni inte ens kan åka och köpa en isglass till ett av era barn som har ont i halsen (tex, drog bara upp något) men samtidigt låtsas sakna (???).

Jag själv har blivit körd ned i botten och kravlat mig upp till ytan för att sedan dränkas igen i omgångar så många gånger.
Jag får än idag ta emot kränkningar men de rinner av mig för jag vet vad som är sant och inte.  Jag sitter i en situation där jag gör 96% ensam typ.  Med mina tre juveler som alla dagligen säger att de älskar mig (ja även tonåringen kan kläcka ur sig det)  Jag har en tvååring som ropar mamma om jag ställer mig upp från golvet.  Jag hör barnskratt runt mig varje vardagskväll.
Jag blir uppvaktad av dom som är äkta och genuina.  Jag får fina gester som uppskattning jämt så för min del vet jag vad som stämmer och ej när någon man skulle försöka sänka mig.
Givetvis är det inte ok för det.  Jag skulle ALDRIG tåla att någon av mina döttrar blev behandlade såsom jag kan bli.  Mina döttrars pojkvänner kommer inte ha det lätt.  
Och min son uppfostras till motsatsen av en feg man.  Det ska Bli en fin och äkta man av honom en dag.

Det här inlägget är riktat till många.  Har du tagit åt dig? Ja men då är du nog skyldig till något av detta.
Jag är bara så extremt leds på vilka krav tjejer ska ha på sig och att det är fritt fram att behandla dom som skit när de minst förtjänar det.
Jag är t ex en sådan som inte skapar bråk i onödan. Ibland kan man få sms från vissa och tänks "ja fast nej" och så vill man förklara men man vet att det inte biter ändå så man skippar det.
Men även jag har mina gränser och då måste jag ryta till.  Jag tror inte att många förväntar sig det, och då kommer inga konkreta försvar. Jag har saker svart på vitt och de sitter väl i kläm så då är det lättare att fortsätta med sina kränkningar.
Patetiskt.

Utööööver det så önskar jag er en trevlig helg!
Bönan mår bättre så hon fixar nog resan. Men jag saknar henne redan.  Trots att hon inte ens åkt än. Blööö älskade lilla tjej.  Då börjar känslan av att vara halv men jag får väl spendera den med betydefulla och så går tiden snabbt ❤️

13 november 2018

Som bebistiden

Vardagslivet

(null)

(null)

(null)

När Elise blir riktgt sjuk eller när hon har haft separationsångest så tittar jag ofta på hennes bebisbilder.  För det känns lite som att man är där igen.
Man är helt maktlös men kånkar på det underbara livet dag som natt.  Man försöker trösta ett barn som har så ont, som lider så.  Vi sitter ihop och hon är som superlimmad på mig.  Man går runt-runt, tappar koll på tid och datum då livet bara flyter ihop.
Man har en brinnande vilja att se till så det vackra flickebarnet får sömn.  Det skär i varenda kroppsdel att se henne titta på mig med panik, att gunga och vyjssa i famnen timme efter timme och bara be till högre makter att det ska vända, att hon ska slippa.  En känsla av orättvisa då allt jämt blir så tufft för henne, hon förtjänar mer och man vill bara ta allt lidande ifrån henne.

Jag valde sista bilden med "hello world" på.  Det allra första plagget jag köpte till henne efter att ha sett hennes pickande lilla hjärta på ultraljud.  Jag var helt lyrisk och ville direkt in och gotta mig vid babyavdelningen igen.
Jag valde bilden för att det känns lite så nu.  Att vi börjar se ett ljus, snart blir det bättre och jag tror att detta dygnet blir vändningen.  Snart kan vi säga hej världen och lägga dessa extremt horribla dygn bakom oss.  Inte än men snart.  Hoppet finns, allt kändes bättre idag, allt gick bättre och ja... jag hoppas att den medicinen mot allergi hon fick faktiskt mirakulöst lindrar.  Jag hoppas att svinkopporna inte blir infekterade, det är ju dubbelt upp men jag har baddat och donat och fixat rent och så behövde jag köpa en salva som ska hjälpa men den är hon ganska så arg på och det kan jag förstå.  Men jag vill inte ha några infekterade prickar och jag hoppas verkligen att jag lyckas hålla det fint nog för att hon ska slippa antibiotika.
Jag krigar på.  Elise krigar på, vilken kämpe hon är!
Vi fixar den här kampen tillsammans precis som allt annat.  Om några dygn mår hon kanske helt bra, om några dygn kanske vi går ut och säger hej världen ordentligt.  Alla slags koppor ska bara torka först.

Och till er som medvetet vill smitta era barn med vattkoppor ju yngre dom är för att det ska vara enklare? Tänk om!
Elise har varit sjuk och varit med om så himla mycket medicinskt men dessa dygn är det värsta jag sett.  Vem vill medvetet se sitt barn plågas och lida och gallskrika dygn efter dygn? Det behöver INTE vara enklare bara för att dom är yngre.
Vem fasen vill se sitt barn omöjligen kunna sova flera nätter i rad? Att se barnet tappa all glädje och bara gråta, att lida så oerhört mycket att man som förälder vill bryta ihop och ta all smärta och klåda ifrån barnet för det gör så obeskrivligt ont att se.
Framöver kommer jag ALDRIG förstå mig på de som har vattkoppsparty.  Aldrig.  Jag kan även säga att jag förstår dom som vaccinerar sig ellr sina barn mot detta mer nu... TROTS att vi förmodligen har upplevt de värsta dygnen hittills och är på väg åt rätt håll nu.  Trots att detta är en vanlig sjukdom som går över så är det bland det smärtsammaste jag vet att se mina barn lida.
Förkylningar och liknande är en sak, de är sjuka och dom blir lite ompysslade och man daltar och gullar och tycker givetvis synd om barnen men att gå igenom ren tortyr och plågeri... det går inte ens att beskriva.  ALLA människor reagerar olika på sjukdomar etc, stora som små.  Min lilla drabbades hårt.

MEN vi kommer ut ur det.  Jag har kämpat och kämpar för min älskade dotter.  Trots hur extremt tufft det är så fixar mamma det.
Sen får vi väl se hur det blir med de fina syskonen, om och när dom smittas.  Hur illa det kan bli.  Men mamma fixar det med.  Det är jag och min familj, högsta prioriteringen i världen och oavsett var de skulle befinna sig så skulle jag vilja göra allt för att finnas till hans och rå om den dyrbaraste juvelen man kan ha.  Sitt barn.

Hur som helst så kanske jag kan DUSCHA i morgon! Tänka sig? Snart en vecka har gått (haha usch förlåt) men man har inte hunnit. Jag skulle hinna sätta på vattnet för att sedan ta Elise igen.  Min lilla bebis.  Men jag känner hoppet.  Jag håller hårt i hoppet och tänker positivt och blickar framåt. Fast en timme i taget för man vet aldrig.  Men det kommer nå ett slut, även om syskonen också blir sjuka så når det ett slut och då har jag fixat ytterligare en grym och extremt känslomässig kamp. 

Idag fick jag i alla fall hjälp med att få lite mat inhandlat och så skjutsades det hit.  Så himla glad och tacksam för de småsakerna som faktiskt är jäkligt stora för en ensam mamma.  Trots att jag tackat i person så tackar jag här med!

Nu sussar prinsessan min.  Det tog tid och det blev sent men rutiner kommer man in i när helvetet är över.  Jag är nöjd så länge hon sover - och jag har skrivit hit under tiden jag höll hennes hand och skrev med andra.
Nu kan jag bara hålla tummarna.  Stenhårt! 
Ska se om jag kan få varva ned eller hur kvällen och natten blir.  Men jag ska passa på att vila kroppen medan möjligheten finns.

Tack till alla för tips, råd och fina ord på mina sociala medier.  Underbara människor! Och ni som fysiskt finns och bryr er, ja ni vet ju vilka ni är! Och det är jag tacksam för och det kommer även Elise vara den dagen hon är stor och får höra om tiden hon hade vattkoppor.
Puss och kram! ❤️