(null)

(null)

(null)

Några av mina favoriter från när kidsen var mini.  

Varje gång jag loggar in på fb nuförtiden så dyker "minnen" upp.  För exakt nio år sedan skrev jag "I will make it on my own.  Jag lever för mina barn".
Jag tror att det var ganska precis då jag insåg att jag skulle leva ensam med graviditet och barn nummer två.  Jag kan tänka mig det i alla fall, då jag var tidigt i graviditeten då och det var ju då allt skedde och nya tjejer hörde av sig hela tiden.

Ibland kan jag känna en sådan enorm orättvisa.  Det sker ständigt att jag anklagas för att vara boven i dramat när det gäller allt.  Att det är mitt fel att stora barnen bara har haft mig som närvarande förälder och att saker blev som de blev med Elise.
Mina närstående ber mig att tänka om, att så länge alla inblandade vet hur det gick till och vad som hände så räcker det så.
Men när utomstående dömer mig och påpekar att det är jag som är problemet och felet ligger hos mig så kan jag inte låta bli att bli upprörd.  Såsom jag kämpat och uppmuntrat förr om åren.  Såsom jag tog hand om min yngsta och drog lasset som förde mig rakt in i väggen (bland annat) och bara haft maximalt med otur gällande människor så blir jag så paff när en människa som aldrig läst min blogg, aldrig träffat mig, inte vet ett smack om mina olika tragedier framför till en vän - som jag tycker om så mycket - att det nog måste vara mig det är fel på.

Hur kan man dra sådana slutsatser utan att ens känna till historierna? Jag avskyr människor som dömer.  Som hör en liten del och dömer.  Jag önskar att fler tog reda på fakta innan de yttrar sig,
Och detta gäller MÅNGA människor.  Folk som yttrat sig om mig, mitt liv, min mammaroll utan att ens veta hälften av allt.
Jag vet inte varför jag alltid hamnar i en sån position att jag ständigt ska försvara mig själv.  Det enda jag har gjort i 14 år är att sätta mina barns behov före mina.  Visst har jag begått misstag på vägen, jag var ändå bara 15 och ett barn när jag fick barn och jag hade mycket att lära mig.
Men jag är så ofantligt leds på att hävda mig och försvara mig.  Att någon säger sådana saker till en vän gör fasen ont.  Har han träffat mig? Nej. Har han träffat de jag haft relationer med tidigare?  Nej.  Men ändå har personen rätt att döma mig.

Jag finner det vidrigt.
Mitt liv har varit en turbulent bergochdalbana, där jag så många gånger bara gjort rätt men blivit anklagad för motsatsen.  Att behöva leva så är inte kul.  När fåtal vet vad jag har gått igenom men jag bara plöjer på och får ta emot skit.

Visst kan jag se ur en utomståendes perspektiv att det verkar suspekt och det var även så jag kände när jag var gravid men olycklig, då jag kände mig ensam i tvåsamhet (som ändå diskuterades).   Många sa "lämna, gå!" Men det kändes så misslyckat med barn med olika pappor och inget blir som tänkt - men med det sista så hoppades jag bara på att allt skulle bli bättre med tiden, men det blev det inte, det blev raka motsatsen.  Så nu står jag i samma läge som jag hade kunnat göra som gravid.  Ensamstående med tre barn.
Jag kan bara säga att:
1. Första gången var jag himla ung.  Att försvara åldern för en pappa verkar mer rimligt - ingen hade reagerat på samma sätt om mamman inte var delaktig.  Då hade det blivit ett jäkla liv.  Men frånvarande pappor i den åldern är helt okej.
2. Otrohet i början av graviditeten och sedan förnekelse på lögn och lögn och lögn.  Jag hade för mycket självrespekt att ta skiten men inga förbud har någonsin funnits gällande barnet.
3. Olika värderingar, olika allt. Infektion deluxe.  Skriver inget mer då jag inte ska blogga om det.  Men det var inte heller mitt val heller gällande barnet.  Jag fick inte vara med och ta några beslut trots att jag tidigare bett om ändring. Men Ja, jag ska inte skriva mer om det.  Men jag tar inte på mig det, jag hade en egen vilja som inte räknades långt långt innan.
Sedan har vi deras familjer och nära och kära, där jag också fått ta på mig skit.  Extremt orättvist.

Jag är INTE felfri, men att bli dömd för fel saker skapar en enorm frustration.  Jag kan bli dömd för olika misstag i mina yngre år men INTE när det gäller detta.  Jag tar gärna på mig skit när jag är den som gjort fel.  Men inte när motsatser sker, inte när det inte var mitt fel alls eller om vi var två som skapade problem.

Jag skulle aldrig döma en främmande person genom historier via någon annan. Jag skulle kunna tycka si eller så.  Men jag skulle vilja ha fakta.
Och jag är inte den som dömer ändå.  Trots att det finns MÅNGA som kan bli det så gör jag inte så.  Jag lägger energi på det och dom bra i livet.
Jag skulle aldrig orka döma, störa mig, snacka skit bakom ryggar.   Jag funkar inte så men alla är vi olika.  Jag tycker i alla fall att ALLA ska vara försiktiga med att döma någon. Man vet aldrig vad de har för bagage, vad de har för erfarenheter, vad de bekämpar för inte krig etc...

(null)

(null)

(null)

(null)

Igår fick vi en otroligt mysig dag, mycket tid i höstsolen, inte för att den värmer särskilt mycket men höstens alla färger blir ännu vackrare då.
Vi hann med att fota lite också, bland lövkastning och lite porträtt.  Jag och Elise började titta på bilderna tillsammans i förmiddags men rätt vad det var så blev hon så trött så hon tar sig en liten tupplur.  Får se när jag får tid att gå igenom dom helt, först ska jag passa på att duscha medan bönan sover 💛
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

En bildbomb av mobilbilder som jag tagit i farten i vardagen.  Så otroligt vackra konstraster och nu är vi verkligen mitt i höstens bästa stadie.  Det vackra, det färgrika, den häpnadsväckande, otroligt ögonfallande årstiden.  Trots att det var mulet och dimmigt ena dagen och soligt nästa dag så spelar der ingen roll.  Det är så färgstarkt ute att man inte kan låta bli att förälska sig, för det går så himla fort och snart har löven fallit, träden är tomma och mörkret ett faktum.  Men jag laddar inför syskonporträtt, det vanliga och traditionella.  Vi pratar om att få till det i helgen.  Sen kan det ju vara för sent.

Vet ni vad? Jag har haft så himla mycket så jag har inte hunnit klart med utkasten som jag trodde.  Jag vet att det är störande när någon säger A men inte B men som sagt så har dagarna susar förbi, jag skulle behöva några extra timmar på dygnet och vid den här tiden på dygnet är jag så trött att ögonen går i kors.  Men tänkte att ett mobilinlägg kunde vara bättre än ingenting när saker inte riktigt blir som planerat eller tänkt.  
Jag har lärt mig att jag måste sakta ned och låta saker ta sin tid.  Jag stressar för mycket och det går inte.  Det räcker med den vanliga vardagsstressen och jag kan inte ta på mig för mycket, jag måste bli bättre på att säga nej och be om hjälp med vissa saker som jag KAN klara av själv av ren envisa som vanligt men det är småsaker som skulle underlätta bara.  Hjälp erbjuds så jag måste ta emot den emellanåt för att släppa kontrollen och på så sätt hinna med mer.

Men hur som haver, helgen är här. Elise har sovit gott utan astmamediciner ett par nätter nu, förutom det allra nyste pulvret som ska tas varenda dag förstås.  Tack för tipset, ni som använder det på barn eller till er själva.  Mirkakulöst kan det vara något som faktiskt FUNKAR!
Underbart att slippa se sin lilla mini lida och underbart att hon sover fridfullt.  Nåja, i morse startade dagen runt 4 men ändå.  Hon sov hela natten i sitt rum,
Hon var såklart tröttare än vanligt på morgonen men hade sovit bra på föris och slocknade som ett ljus när jag nattade henne tidigare ikväll.

(null)

Nu ska jag ägna mig åt att se på serier en stund, försöka komma på andra tankar då jag har en sak som tar upp 99% av min tankekraft just nu.  Jag måste koppla bort det en stund och förhoppningsvis kan lite Netflix hjälpa. Och en tallrik melon.

(null)

Hittade förresten denna när jag var på väg hem.  En gran mitt på ett gårdsområde innan vår gård.  Har aldrig lagt märke till den förut, så kanske kastade någon ut julen riktigt jäkla sent i år? Haha.

Trevlig helg på er!
Så lovar jag att återkomma med de där förbaskade inläggen som jag tjatar om hela tiden.  Jag behöver bara lugn och tystnad då jag inte kan skriva djupt med liv och rörelse runt mig.  Jag måste gå in i mig själv helt, annars hör jag inte mina tankar och tappar tråden direkt.
Jag valde dessutom att skriva om lite, så alla inlägg kommer i rätt ordning. Från mina tonår till nuläget.  Och jag kan bara säga att det finns MASSOR att få ned i text även om de är korta versioner.  Men jag vill att ni ska veta vem jag är och vad som har hänt i mitt liv som format mig till den jag är idag.
Den som tänker, analyserar, är misstänksam, svårt med tillit och vissa enorma rädslor.  Livet har inte varit en vacker dans på rosor från att jag flyttade till Sverige i mina yngsta tonår.  Trauma efter tragedi - men så står jag här idag, visst med små hjärnspöken.  Men en enorm VILJA att bli starkare än någonsin och inte vara den grubblande typen med alla "tänk om".  Visst har skinnet på näsan växt tillbaka och jag känner att ingen eller inget kan dränka mig under ytan igen.  Det är huvudsaken.
Jag är den jag är och det finns dom som dagligen påminner mig om att det är bra nog.  Och mer än så.
Det känslomässiga stödet är underbart och hjärtat fylls av värme.  Tack för att ni alla finns, nära och kära och läsare/följare.  Vad vore jag utan er?