Hej alla fina!
Jag har gjort mitt konto på Instagram privat, men det är bara att förklara vem du är + instanamn - så godkänner jag givetvis alla med rätt ögon, skriv ett meddelande eller maila: denize@eemedia.se.  Detta lär vara en tillfällighet bara, sedan blir allt som vanligt igen.
 
Jag har varit lite inaktiv här på bloggen på sistone, skittråkigt, I know.  Men förra veckan jobbade jag stängnig, hade en enorm orosklump i magen - som aldrig försvann, var totalt sänkt av saknad.  Som jag skrev på instagram så har det aldrig varit lätt.  Jag har fått kämpa, vara stark för mina andra barn, klara av att jobba osv... och det har inte funnits tid för datorn TYVÄRR, men jag har färre arbetstimmar denna veckan och då hoppas jag på att föra över bilder från systemkameran!
 
 
Sista "umgänget" avklarades igår, sista söndagen som man alltid mått illa av.  Nu är det gjort, över och förbi.  Ni som har kollat på instagram såg nog videon som är otroligt mysig..  Man ser direkt vad  hon vill och en bild säger mer än tusen ord, brukar man ju säga.  Då säger bilderna tusentals ord.  Så jäkla mycket kärlek i det där lilla barnet.  Hon varvade melan att sitta i mitt knä eller i Emilias.  Sedan delade hon ut kramar, som i en ring: först till mig, sen Emilia, sen min farbror .- och så gjorde hon så om och om igen.  Älskade gosunge.  Hade jag varit så farlig som de målar upp mig så hade hon inte gjort vågen när vi kom im genom ytterdörren, eller satt sig i mitt knä det allra första hon gör när vi kliver in.
 
 
De där märkena som hon har ritat på min arm ville jag behålla.  Jag kände för att gå direkt till en tatuerare, fylla i hennes linjer och sedan skriva Elise Östman 160918.  Men det gjorde jag givtetvis inte, haha.
 
Istället åkte jag och hämtade bönans nya vagn.  Jag är SÅ jäkla kär i att handla barnsaker och kläder - det är tiotusen gånger roligare än att handla till sig själv.  Jag tycker att vagnen både är fin och verkar smidig, hoppas bara på att Elise godkänner den, man vet ju aldrig.  Hon har en vagn "där borta" och den fungerade, detta är fjärde vagnen hon kommer få prova - jag tror att hon kommer gilla den!
 
 
Utöver förra veckans långa dagar så hann jag tänka på mig själv lite också.  Min läkare gav mig strikta order om att tänka på Mig och inte bara på barnen.  Självklart ska de prioriteras - men jag får inte tappa bort mig själv på vägen.  Så jag har promenerat i det fantastika sommarvädret, tränat, fyllt på fransar och naglar.

(null)

(null)

(null)

(null)


Den dagen jag fixade naglarna så ringde de från banken och sa att de hade lagt märke till en massa konstiga transaktioner, från USA, Syd afrika, Kina och allt vad det var och så tjoff så var kontot tömt.  Jag började skratta.  Alltså det kändes så surrealstiskt så jag visste inte vart jag skulle ta vägen... de sista veckorna (1,5 månad) har bara varit ett vidrigt filmmanus.  Men ni kan ge er fasen på att  det blir en bra bok av det här.  När saknar och ting löser sig, när den här soppan är över fram tills hviudförhandlingen - så har vi SÅ jäkla mycket att bearbeta, hela familjen.
Jag gav K möjlighet till 50/50 redan dagarna efter att han lämnade mitt hem med Elise kvar.  Jag kom med olika förslag för att samarbeta men inget svar kom.  Tänk om han hade tagit emot mina förslag, så hade vi sluppit detta.  Så extremt onödigt!

Så mycket som mina stora barn har sett och hört, deras förtvivlan över att ha gått miste om sin lillasyster under den här perioden - det svider så in i helvete i mammahjärtat.  Jag önskar att jag kunde ta alla deras ledsamma känslor och bära på dom själv.  Allt de har blivit nekade till: vårporträtt med sin lillasyster, ett 8års kalas med lillasyster, att få umgås ute med lillasyster, att få ha lillasyster hemma,  Det finns så mycket som är orättvist och jag lider SÅ med samtliga barn.  Fyfasen vad egoism kan göra!  Jag brukar säga att allt har sin mening.  Men meningen med att barn ska straffas, oskyldiga individer - varför tvingas dom lida? Vad är meningen med det?
 
Hur som helst så når detta snart sitt slut.  I morgon möts vi i tingsrätten! Jag är redo.  Kan inte vara mer redo! Jag har inget att dölja, jag har varit uppriktig, erkänt min svaga period, jag ser ingen anledning till att försköna eller ljuga.  Jag blev sjuk - av olika orsaker - främst ett! Och det var då.  Vad som skett därefter har jag också förklaringar till..  Han ville ha krig - då ska det krigas! Tyvärr!
 
 
Avslutar detta inlägg med bilder på min förstfödda, tagna med en Iphone 8 plus.  Hon gick loss med alla blombad från körsbärsträden..  Fina Emilia, såsom du öppnat upp dig nu.  Jag förstår dig, jag förstår varför du kände som du kände för några månader sedan.  Me nu är allt bättre äm någonsin, en oerhört stark relation, hon pratar med mig om allt och beter sig precis som Elian med närhet, omtanke, kärlek etc.  Vi är en stark familj.  Emilia har ett hjärta av guld och vill ALDRIG såra någon, men det finns människor som hon rent ut sagt hatar och jag förstår henne.  Jag vet hur det känns när lögner om en själv slår en i ansiktet - jag som vuxen kan ta det.  Men när någon ljuger om en 13 åring och om hennes liv, då är det svårare att hantera.  Hon är rasande, ilsken, besviken och sårad.  Känslor som hon har rätt till - så orättvist hon har blivit behandlad.
Och Elian såklart.  Men Elian hängde med morfar igår, kollade på fotboll och donade.
Men nu måste jag runda av, jag har superbrådis till jobbet! PUSS OCH KRAM!
 
 
 
Glöm som vanligt inte att ge mig lite stöd och kärlek genom att klicka på lilla hjärtat


 
SÅ MYCKET KÄRLEK!
 
Bilderna är givetvis från söndagen, den näst sista söndagen.  Nu har vi bara en enda kvar innan vi sedan möts i tingsrätten om EN vecka.  Jag har väntat på detta sedan den 5:e april.  Min bebis har tvingats vara ifrån sin mamma och äldre syskon som hon avgudar SÅ - i närmare två månader.  Det är mycket för en sådan liten tjej, det är mycket för en mamma som burit på barnet och tagit hand om barnet 99,9% av tiden första året.
Jag vet inte hur förhandlingen kommer gå på tisdag, då det är väldigt mycket som skall tas upp, men jag hoppas på att domaren kommer jobba snabbt.  Detta är uppenbarligen högprioriterat.
 
I söndags var hon som ett litet mysigt plåster.  Hon kröp upp i famnen, borrade in huvudet i nacken, kramades och pussades.  Hon var helt närhetstörstig och det var så förbaskat underbart att få ha henne i min famn, känna hennes små mjuka fjun och tussar på huvudet när min haka vilade på henne.  Sedan åt hon russin och fruktkakor så hörde man någon onödig kommentar från köksvrån, enligt en viss person så får Elise ont i magen av ALLT, barn ska isoleras i rum när de är förkylda men smittan har liksom redan bespridit sig innan? Inga pussar och kramar på Elise om man är sjuk, trots att den vuxen som var sjuk fick göra det ändå.  Min läkare berättade faktiskt att människor med kontrollbehov över sig själv och andra, oftast bär på en rejäl bacillskräck - att de överdrivet och maniskt skyddar sig.  Och ja, där finns det mycket att prata om, bara den biten skulle bli en egen bok.

Känslan av att hon pillade under naglarna,som hon ALLTID gjort när hon myser var så gosigt.  Elians grej i samma ålder var att pilla med en kantbit av sitt påslakan eller kudde under näsan.  De påminner mig så mycket om varandra när det kommer till gos.  Annars är Elise fartfylld och spudlar av energi, hon är så aktiv, behöver springa av sig, busa - och det fick vi också göra.  Hon älskar att jaga och bli jagad, varenda gång jag fångade henne så snurrade vi flera varv och hon kastades upp och ned i luften.  Hon kiknade av skratt och sa "mejjjaa", okidoki mera då! Så vi busade och busade trots att det kändes om om man befann sig i en gryta.  Det var 24-26 grader i Stockholm den dagen, vi gick ut på balkongen och hon letade så bekymmersamt efter Elian.  Hon fick nämligen syn på barn med fotboll, cyklar osv och skrek "Ejjjaaa", men jag förklarade att han var hemma med morfar och att de får ses snart, på något annat sätt.
 
 
 
 
Jag lider med min stackars son som saknar sin lillasyster så mycket.  Han är för snäll för sitt eget bästa.  Han kunde låta henne dra i hans hår, hoppa och stampa och göra vad som helst utan att han sa ifrån, han bara bet ihop och tyckte att lillasyster får göra som hon vill.  Hon älskar ju honom, hon asgarvar bara han kastar en flaska upp i luften, eller gör ett visst ljud - hon är inte svårflörtad när det gäller honom.  Hon var SÅ glad över att få se honom förra helgen, en snabb kram i hallen och ett "nej" när han skulle gå - men sedan fick hon ju ropa och vinka till både Elian och morfar.  Hon ville givetvis ned, men det var inte tillåtet.  Jag har gett upp om att ens be om något annat, då jag redan vet svaret.  Jag ber om småsaker,som ja blir nekad till - saker som skulle vara till barnens BÄSTA.  Det gör mig extremt ledsen för deras skull... att ingen annan än jag verkar vara den som tänker på att det finns fler barn i denna otroligt onödiga soppa.  Två till stora barn som är stora nog att förstå och veta - det är dom som blir ärrade för livet.  Elise kommer som tur är glömma allt då hon är för lliten fär att kunna minnas.  Men de såren som skapades i stora barnens hjärtan, de må läka men som jag skrev så kommer ärren vara kvar.  Stackars, stackars dom.
 
 
Elise var så glad över att få se gammelfaster Anne igen.  Mina föräldrar är dock ledsna över att inte få träffa sitt yngsta barnbarn.  De har ju knappt fått träffa henne något alls under hennes livstid och nu när de bor så nära för att hjälpa med vissa praktiska saker medan jag jobbar kväll (bara vissa veckor) - så hade de gärna velat så SE Elise bara.
Min hjärtsjuka far fick ju det förra helgen, på långt avstånd, där vi stod högst upp på en balkong.  Han mådde inte alls bra av det och jag lider med honom, så som han har hjälpt mig - både när Emilia var liten och morfar var hennes fadersfigur och så även nu de senaste åren.  Som t ex att sällskapa Emilia upp till stallet med cykel mitt i vintern trots att det fanns någon med bil *harkel*.  I dagsläget kan han dock själv skjutsa upp henne så han gör det, väntar tålmodigt och ser på alla hennes ridlektioner.  All heder åt dig, kära far, som tappert kämpar på med ditt liv, att du vill finnas här för mig/oss trots att jag vet att du inte har all energi i världen.  Du är envis (hmm undrar var ag fick min envishet ifrån) och ställer upp på barnen på alla sätt de önskar.
Jag vet att vi inte alltid har haft det så enkelt, speciellt under några specifika år - men det är förlåtet.  Du visar vem du är nu, en pappa och morfar som älskar sina barn och barnbarn.  Precis så som det ska vara.
(Jag har fått tillstånd att skriva om mina föräldrar, dock inte visa bilder).
Det fanns en tid för inte så länge sedan då de frenetiskt sökte kontakt med mig.  Jag svarade inte det senaste halvåret.  De hade på känn att något inte stämde.  Barnen svarade ibland, men det lät inte bra.  De försökte med allt! Snäll kontakt. ingen respons.  Sedan elak kontakt bara för att få en reaktion.  Men ingen vidare respons.  Jag var som död, min själ var tom, jag lyssnade till ord som jag aldrig hade lyssnat på i vanliga fall - och tvingades bryta kontakten med min familj.
De såg mig för lite mer än ett år sedan och såg redan då hur utmattad jag var.  Frågor ställdes, som jag skämdes över att svara på.  De såg mig efter min operation, sedan när vi åkte till Spanien.  Det var väl där de började se allvaret.  Hur saker och ting sköttes, hur jag betedde mig, hur alla betedde sig.  Och återigen frågor och förslag som jag skämdes för mycket för att besvara.  Allt detta kommer jag skriva om vid ett senare tillfälle.  Troligtvis i en bok, som faktiskt är klar - men som skall kompetteras och korrekturläsas först.
 
 
 
Ja och så kliver man upp till sådana här lappar.  Vilken känsla, det är dom här småsakerna i livet som betyder så himla mycket! Att bara känna sig uppskattad när man sätter sig ned med sitt morgonkaffe - det ger mig extra energi till dagen.  Kärleken här hemma nu alltså! Visst uppstår det små konflikter och syskonbråk och man får gå emellan och medla och lugna, men i det stora hela så har jag två så extremt förstående barn som har varandras rygg(ar).  Som ställer upp på sin mamma, såsom mamma ställer upp på dom.  Vi samabetar, tänker på att man hellre kan ge en komplimang eller säga "jag älskar dig" en gång för mycket än för lite!
 
Hur som helst, nu skall jag hoppa in i en snabbdusch och bege mig mot jobbet. 
Bilder från dopet vi var på i lördags kommer senare, så fort jag hinner sätta mig ned och redigera bilder.  Jag har inte ens hunnit öppna kameraväskan sedan i lördags.
Men men, ha en fin fin dag! Hoppas att ni alla upplever sommarvärmen där ute? Passa på att njut, för lagom till midsommar så kommer väl hösten som vanligt, haha!
 
PUSS & KRAM på er alla, ni är bäst! Glöm inte att trycka på lilla hjärtat.
 

 
Dagarna har gått i ett, vilket jag älskar just nu.  Jobbdagar och konstant sysselsättning, att vädret är fantastiskt är även en enormt behaglig känsla just nu, då som ni vet så är jag så oerthört väderkänslig.  Här har jag börjat mina tidigare morgnar med att promenera en mil, ha låg musik i lurarna och samtidigt lyssna till ljudet av havet och fågelkvitter.  Så tankar jag energi, så samlar jag ihop mina tankar, det är mitt sätt att boosta för att ha energi till jobb, barnen som är här nu, hemmet och ja men allt som hör till.  Ibland måste jag bara gå-gå-gå för att ladda om, känna solens värmade strålar på huden trots att orosklumpen i magen ALDRIG försvinner. 
 
 
Våren är så vacker nu, allt blommar och så går det så oerhört fort.  Jag fångade denna lilla bild med min nya telefon  - och trots att ingen har känt någon större motivation till att köra den traditionella porträttfotograferingen bland vitsipporna då Elise ej får närvara, så har vi bestämt oss för att ändå göra det.  Mina två andra barn ska ej bli lidande pga någon annans egoism.  Och Elise kommer förstå en dag ändå.  Sedan har vi resten av våren och sommaren på oss att fånga ALLA syskon på bilder.  Det löser sig, jag tänker på vad som blir bäst för barnen - och det känns inte rätt att skippa det helt.  Det är något jag gjort sedan.... ja forever, bortsett från i Spanien - men då togs likvärdiga bilder.
 
 
Häromdagen besteg jag och killen i mitt liv berg.  Som jag skrev på instagram så både ordspråksmässigt och bokstavligen.  Styrkan vi har i familjen nu - banden till varandra - "we're moving mountains".  Jag och Elian tävlade om vem som kom upp först, sedan hoppade vi omkring, fotade och larvade oss.
Senare gick vi ned till mina föräldrar, Emilia cyklade dit och så grillade vi i kvällssolen.  De har en jättemysig trädgård och barnen byggde hinder som de hoppade över.  Det är så jäkla fantastiskt att se mina barn ihop, Emilia hejade på Elian och pushade honom när han "rev".  Han var så trött så han till slut grinade men skulle envist klara det, så vi alla hejade på och så klarade han det.  Och storasyster berömde så fint.  Alltså jag typ bubblar över när jag tänker på alla dessa småsaker, alla minimala detaljer som gör mina barn till de fantastiska barn de är, syskonkärleken mellan dom och det där bandet, det går inte att förstöra.  Elise finns där också, hon ser upp till båda sina storasyskon och avgudar marken de går på.  Sådana band kan inte kapas hur man än försöker.
 
 
Och så kom min grabb med en liten bunt blommor till mig och sa "här, jag älskar dig".  Igårkväll var han hängig och mådde inte bra, han sov först i sitt rum efter skolan - men flyttade senare ut till mig i soffan och lade sig.  Han ville "mysa med mamma".  Och någon mer isolering kommer aldrig ske.  Never freakin' ever!
 
Nu har vi långhelg och under den tiden så tänker jag göra om lite i hemmet.  Som jag skrev på Instgram så blev det till sist att göra minimalt med renovering i vår nuvarande bostad istället för en totalrenovering i den större lägenheten.  Jag ville mest ha den för en extra toalett, men det var inte värt det.  Vi klarar oss ett tag till här framöver, vi har gott om plats.  Det är bara det där med badrummet då en viss tonåring kan låsa in sig i över en timme och så blir 8-åringen toanödig och inte kan hålla sig, eller så skall han göra sig klar för natten samtidigt som det är låst på toa osvosv, haha, men vi får lösa det.
 
 
Ja, kaoset har börjat!  Köket är klart, i morgon ska lite nya fina tavlor upp.
Och nästa projekt är att göra i ordning ett rum till Elise.  Om jag är snickare? HAHA, jag kan inte ens sätta upp tavlorna själv.  Men när jag väl bestämmer mig för något så är jag envis nog att få det att funka.  Jag vet på ett ungefär hur jag ska fixa det.  Sedan så får vi se hur länge det dröjer innan jag blir klar.... men klar skall jag bli innan helgens slut.  Och JA jag gillar rosa.  Elise skall få sin lilla prinsessyta precis som sin storasyster hade som liten.  Mammas prinsessor!
Nu ska jag röja vidare.  Ha en trevlig långhelg för er som har det och inte jobbar klämdag!