/ Graviditet nr2 /

När Elian kom till världen

Förlossningsberättelsen.  Varning för lång text!

Den 15e April går jag och lägger mig med ett enormt tryck nedåt, en märklig känsla i hela kroppen och massvis med "smärtsamma" förvärkar. Jag hinner sova någon timme innan jag vaknar upp vid halv två på natten den 16e av att det börjar göra riktigt ont och jag hajar på en gång att det äntligen är på riktigt. Jag ligger kvar ändå i fosterställning och andas igenom värkarna och lyckas slumra till emellan dom. Vid 4-tiden får jag den riktiga PANG-värken och får nästan lite panik. Jag hade gått 12 dagar över tiden och bara väntat på detta men när det väl var där på riktigt tänkte jag att jag kanske skulle ha orkat gå en till dag över tiden så man fick vila upp sig lite mer (typiskt tänkande). Jag gick hur som helst upp, värmde vetekudden och satte mig i soffan med MTV på och försökte andas så gott det gick. Värkarna var oregelbundna och väldigt korta så det gick ändå bra att stå ut.

Vid 5-tiden börjar det bli lite mer intensivt och nu kom dom regelbundet. Från 5-8 minuters mellanrum börjar dom plötsligt komma med 1-3 minuters mellanrum och det känns som om jag har värkar HELA tiden. Fortfarande är dom korta, de håller i sig mellan 40 sek - 1 min och därför är jag skeptisk till att ringa till förlossningen. Jag sitter och kikar runt på nätet så fort jag får en lugn minut och skräms av skräckhistorier om förlossningar som gått supersnabbt trots korta värkar så jag tar upp telefonen och ringer till SÖS. Jag får prata med en jättegullig barnmorska som hör att jag har ont, dock är det proppfullt hos dom så hon skulle ringa runt och fixa en plats åt mig och sedan återkomma.

En kvart senare ringer hon och berättar att hon har ordnat en plats på Huddinge, vilket var mitt sista val när det gäller sjukhus så jag känner mig riktigt besviken. Men vad skulle man göra? Proppfullt i hela Stockholm, som sagt. Hon hade skickat över min journal till dom och dom tyckte att jag skulle åka in på en gång.

Jag hoppade in snabbt i duschen, vilket var rätt skönt mot värkarna så jag fastnade en stund innan jag tvingade upp mig själv och klädde på mig, vilket inte var helt lätt med tanke på hur ont jag hade... hela tiden!

Jag meddelar mina föräldrar att det är dags och min pappa ordnar med skjuts åt mig, eftersom han skulle vara hemma med Emilia som låg och sov så gott under tiden. Till slut kommer min farfar och hämtar mig och min mamma som skulle vara med och han kör full fart till Huddinge.

Vid 7-tiden är vi framme och jag läggs med CTG vilket visar tydligt att jag har värkar konstant. Sedan kommer en riktigt speciell barnmorska in för att undersöka mig. Hon skämtar och snackar för fulla muggar och var... ja, speciell! Men jag kan inte låta bli att garva åt hennes kommentarer även fast jag har så jäkla ont. Hur som helst så var jag öppen 3 cm och hon säger "Nej inte skall du skickas hem nu i alla fall" och lägger fram den snygga landstingsrocken och de otroligt sexiga nättrosorna som jag får byta om till. Sedan visar hon oss till vårat rum och den där panikkänslan börjar sätta sig ordentligt. Vid varje värk fortsätter jag att andas mig igenom den men efter en stund kan jag inte stå eller sitta still så jag sätter mig på huk och hoppar eller gungar fram och tillbaka över sängkanten, vilket fungerar bra då.

Timmarna går och vid lunchtid ber barnmorskan min mamma att bege sig ut och köpa något att äta. Jag är mest orolig för att hon skall tappa bort sig själv och inte komma tillbaka så jag frågar barnmorskan gång på gång "men är det långt? Hittar hon verkligen sen? HUR långt är det?" och hon skrattar åt mig och säger att min mamma klarar sig alldeles utmärkt. Sedan håller hon mig sällskap i korridoren där jag vaggar fram och tillbaka med en gåstol. Vid en värk kan jag inte längre andas, jag skräms av smärtan och säger att jag vill ha hjälp tillbaka till mitt rum. Strax därefter kommer min mamma tillbaka och kastar i sig maten hon köpt samtidigt som hon masserar mig och peppar mig till att hålla ut.

Vid 14-tiden står jag inte ut längre och börjar gråta, jag känner att jag börjar tappa kontrollen. Jag hade ju egentligen tänkt mig en förlossning utan smärtlindring för att inte stanna upp förloppet vilket t ex Epiduralen kan göra. Men jag klarar inte längre av att andas, jag spänner mig, håller andan och gråter av panik. Min mamma trycker på larmknappen och sköterskan kommer snabbt och kopplar in lustgasen. Jag tackar självklart och tar emot och faaasen vilken befrielse det var. Den tog liksom inte bort smärtan, men den högg av topparna och bedövade det värsta.

Jag börjar med en "halv dos" gas men värkarna ökar snabbt i styrka och bara en halvtimme senare är jag uppe i full dos och det hjälper inte längre alls.

Barnmorskan tror att det är nära och gör en undersökning. Jag är beredd på att höra att jag är öppen 8-9 cm men så berättar hon att jag är öppen 5 och det känns bokstavligen som att hela min värld krossades. Jag hade kämpat i mer än 12 timmar och bara kommit halvvägs. Samtidigt har jag verkligen värkar konstant nu... topparna håller i sig i ett par minuter och går bara ned halvt därefter för att sedan gå upp igen. Ingen vila alls, dvs! Till slut skriker jag efter epidural och kl 15.25 kommer narkosläkaren in och skall sätta den. Hon är hyperstressad och berättar ingenting utan jag känner bara att hon lägger den fel och så säger hon att hon skall börja om. När hon väl lyckas känner jag av den efter ett par värkar och det var verkligen en hallelujah-moment. Jag kände fortfarande hur magen drog ihop sig och blev hård, men smärtan försvann och jag lutade mig tillbaka för att vila. Både barnmorskan och undersköterskan säger att det var ett klokt beslut, att jag inte hade orkat annars och att jag skulle passa på att vila nu och inte var alltför besviken på mina 5 cm, för det kan gå riktigt snabbt i slutet ändå. Jag irriterade mig på det för att det kändes som falska förhoppningar och räknade ändå med att det skulle ta 12 timmar till, minst.

Innan dom gick ut ur rummet bestämde dom sig för att ta hål på hinnorna, vilket kan snabba på det hela och självklart tyckte jag att det lät som en bra idé. Efter det hann jag sitta med en stor "blöja" på mig i ca. en halvtimme då jag började känna att det gjorde ont igen, men på ett konstigt sätt. Jag sa till min mamma att jag kände världens obehag och att det tryckte nedåt ordentligt... jag avvaktar ett par värkar men det blir snabbt så obehagligt att jag tappar kontrollen igen och smärtan är tillbaka, men hundra gånger värre. Och jag som trodde att det inte ens kunde bli värre. Epiduralen funkade alltså i ca. en timme innan jag fick såhär ont och plötsligt känner jag ett sådant enormt tryck nedåt och jag kunde verkligen inte hålla emot.

Barnmorskan kommer in igen och konstaterar att jag bara är öppen 6 cm och att det inte är krystvärkar jag känner, utan bara ett vanligt tryck nedåt. Jag har panik, kan inte röra mig och ligger bara och skriker. Då kopplar dom in lustgasen igen och jag försöker andas vilket är omöjligt när det känns som om jag måste bajsa ut en basketboll. Jag ligger istället och trycker på och skriker rakt ut i lustgasmasken medan alla i rummet försöker få mig att andas lugnt istället.

Klockan 17.50 försvinner Litens hjärtljud och in rusar barnmorskor och barnläkare. Jag är så tagen av smärtan att jag tror att jag ska dö, att både jag och bebisen skall försvinna. Dom skriker åt mig att försöka vända mig om men jag kan inte röra mig, jag kan inte andas, jag kan ingenting... så till slut hjälps alla åt med att få mig att ändra läge och efter 5-10 minuter kommer Litens hjärtljud tillbaka och går upp igen. Här någonstans får jag en 30 sekunders paus och jag börjar gråta förtvivlat för att jag var så fruktansvärt rädd. Smärtan var så skrämmande att jag inte visste var jag skulle ta vägen och jag var rädd för bebisens hjärtljud. Sedan var det så enormt frustrerande att höra att jag inte har krystvärkar när jag inte kunde låta bli att krysta. Så kl 18 undersöker dom mig och säger att jag nästan är helt öppen och snart skall jag känna de första krystvärkarna. Men de fortsätter och jag trycker på och skriker. Jag visste inte att jag hade en sådan enorm kraft i min röst och jäklar vad jag tyckte synd om alla på sjukhuset efteråt... för skrek, det gjorde jag!

Ironiskt nog hade jag ju skrivit i ett blogginlägg några dagar tidigare att "jag längtar efter att skrika: jag dööör" vilket jag absolut inte hade några planer på att egentligen göra. Men när jag låg där och hade så jäkla ont, krystade och samtidigt veta att jag inte var helt öppen så trodde jag verkligen att jag skulle dö. Jag har fått höra i efterhand nu att jag inte var ensam om dom tankarna, med tanke på att jag "försvann" och mina ögon rullades bak i huvudet.

Men kl 18.20 inser barnmorskan att jag verkligen krystar på riktigt och att Liten skall ut NU. De hjälps åt med att flytta mig till gynställning och säger att bebisen huvud är precis där och att han mycket riktigt är på väg ut nu. Jag blir otroligt peppad och krystar allt vad jag har, även fast jag inte har någon värk (vilket egentligen är meningslöst). Det känns som om det brinner mellan benen på mig och som att jag har en basketball halvt utanför rumpan men barnmorskan får mig att fokusera och krysta på rätt sätt istället för att skrika rakt ut. Till slut glider huvudet ut och jag försöker invänta nästa värk för att trycka ut resten av kroppen men jag får panik när jag inte får någon, utan känner bara att halva Liten sitter fast inom mig och barnmorskorna säger åt mig att krysta snabbt... för nu har han suttit där för länge. Så jag tar i allt vad jag har och trycker på och så säger det plopp och så stannar världen upp kl. 18.35. Jag tittar ned och ser en blå bebis med navelsträngen runt både hals och axel och jag frågar hysteriskt "varför skriker han inte!?" men ett par sekunder senare skakar dom liv i honom och han landar på mitt bröst. Och där fick jag för att jag undrade varför han inte skrek. Jäklar, vilken stämma han hade. Han skrek och skrek och skrek samtidigt som jag grät och grät och grät. Jag tittar ned på honom och hamnar i chock. Jag var fortfarande tagen av smärtan och rädslan och jag kunde inte riktigt förstå att han låg där och andades och att jag levde, för jag trodde verkligen inte att vi skulle klara det i slutet.

Efter att ha gråtit och vi konstaterat att han var obeskrivligt fin fick jag krysta ut moderkakan och sedan sy ett par stygn.

Sedan kom den berömda fikabrickan in och Liten skulle vägas och mätas. 3585 gram och 51 cm kärlek.

Förlossningen blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade onödigt nog ställt in mig på att andra förlossningen oftast blir lättare och går snabbare och även att jag skulle klara det utan smärtlindring för att skynda på det hela ännu mer.

Men den blev istället hundra gånger svårare och mer intensiv än Emilias och tog dessutom längre tid. Med Emilia tog det 14 timmar och med Liten 17.

Det jobbigaste var att jag hade intensiva värkar konstant, att inget hjälpte och att Liten inte mådde bra förstås. Jag var i ren chock efteråt och det är väl nu man börjar landa och släppa det lite. Även fast all smärta i världen är värt det så är det ändå en helt sjukt omtumlande upplevelse men jag är glad för att jag hade världens bästa stöd under hela förloppet.

#1 / / Frida:

Undrar om man kommer våga föda barn i framtiden.. ;) Haha, detta var en otroligt fin berättelse Denize, jag fick faktiskt tårar i ögonen! Jäklar vad duktig du har varit!

#2 / / Emma:

Jag blir nästan rädd när jag läser texten! ^^

#3 / / Emma:

Då jag läser din förlossnings berättelse var det som att läsa min egen. Rätt obehagligt att man kan ha så där lika. Det enda som skiljer våra berättelser åt är att mig fick dom hjälpa med sugklocka och att jag inte fick upp min bebis på magen utan henne sprang dem i väg med och var borta jätte länge.



Du kämpade kanon bra och när allting är återställt och all efter smärta är borta och att man har landat på jorden ordentligt så har man allting glömt och man bara njuter.



Jag önskar dig/er all lycka med lilla Elian som är hur söt som helst.



Kram

#4 / / Camilla:

Jag har läst din blogg ett tag, och jag älskar den! Tack för en fin förlossningsberättelse, och tack för en hemskt bra blogg! Många kramar till dig och dina fina barn! :)

#5 / / Denise - Ännu en mammablogg!:

underbart vackert! :D Nu fick du mig att ändra inställning om att det "är lättare". Tack :) Ska ställa in mig på att det kommer gå åt skogen nästa gång jag ska föda, lika bra det :) Sen när det blir, det vet man ju aldrig :) Men jag måste säga att du klarade det galant trots att det tog sin lilla tid. Säger det igen, underbart vackert :)

#6 / / Ewe:

Vilken fin berättelse! Kan tro det var tufft med all smärta, men ut kom han till slut. :)

#7 / / Jenniefer:

Men oj..Vilken mardröm det måste ha varit. Skönt att allt blev bra till slut! Låter som att du var jätteduktig! Ta det lugnt nu och tänk inte på hur det kunde ha blivit. Hoppas infektionen eller vad det är, är bättre! KRAM!

#8 / / Denise - Ännu en mammablogg:

sv: okej, men den tar ju bra bilder även fast den är gammal :D

#9 / / Jenny- HaylieMama:

Du skriver så fint så det nästan känns som man var med på förlossningen :)

Välkommen till världen Elian!

#10 / / Denice:

Låååång text, men jättebra skrivet.



Bra kämpat !! :)

#11 / / annadite:

Så härligt att få läsa vad som hände! Är obehagligt med känslan av att dö. Vet själv hur det känns.. vår dotter föddes med akut snitt efter att ha legat med pinvärkar i tre dygn utan att öppna mig mer än 4 cm. Men nu är våra barn här och underbara är de! :D

#12 / / Marina:

Stort Grattis till Liten! Hoppas att eftervärkarna är bättre.. Kommer ihåg, nu efter mitt tredje, eftervärkarna va nästan värre än själva förlossningen.. Men allting går ju över som tur är.. :) Hoppas att livet som två-barns mamma går bra och att du får andas emellanåt och inte bara mata hela tiden.. Lycka Till!!

#13 / / Marie - Utmaningen!:

Jag blir helt tårögd när jag läser detta, jag är sjukt svag för förlossnings -sagor..:)

Grattis till Lillis!

#14 / / Kristine:

Oj, vilken pärs du har gått igenom. Själv gick allt väldigt snabbt och smidigt. Hade verkligen en drömförlossning. Fattade nog inte riktigt vad som hade hänt. Nu är min lilla pojke 2 månader redan.

#15 / / fian:

Låter som förloppet var fruktansvärt jobbigt, men tur att allt gick bra! Elian är verkligen underbart söt :)

#16 / / helen:

härlig berättelse även om man blir lite orolig inför min förlossning, det där med att tappa kontrollen är något jag är orolig för, men som sagt, man får nog ställa in sig på att de inte är en evighetssmärta, utan de kommer försvinna efter allting är över och när man får sin skatt kommer allting vara värt det. Kraam

#17 / / Trinidaz:

Vad duktig du var ! Nu blir man nästan lite små skraj över att skaffa barn själv :)



Liten är verkligen super söt , hans stora syster också.

#18 / / PETRAH AKA SHORTY:

åh gud så fin berättelse, fick värsta klumpen av tårar i mig, så himla fint!!! Grattis till två fina barn =)

#19 / / Anonym:

Jag satt helt ärligt med tårarna i högsta hugg när jag läste igenom din berättelse. Den påminde så mycket om när min son föddes... Att föda barn gör ont, men det kärlek man får är oövervinnlig...

#20 / / Marlene:

Åh, jag ryser i hela kroppen av att läsa detta. Vilken tur att det slutade bra i alla fall.. :-)

#21 / / Stina:

Wow! Lang men otroligt intressant historia. Jag var helt tagen nar du skrev om din smarta. Hoppas verkligen du kommer va helt aterstalld snart. Tack for att du delar med dig av ditt fina liv o dina sota barn!

#22 / / Anonym:

Shit vilken jobbig förlossning det måste ha varit. Tur att det är gjort nu och att du har fått en underbart fin son! :)

#23 / / Katrin - tävla om barnkläder:

Men gud vad läskigt!! Förstår att du blev orolig där.. Så skönt att höra att allt gick bra både med din toksöta lilla pojke och dig också såklart!

Och vilken kämpe du är!! Att du orka.. Otroligt bra jobbat! Det ska du absolut vara stolt över och ha massor med creed för =)

Kul att du delade med dig, älskar att läsa förlosningsberättelser, antagligen för att min blev så kort/snabb så jag knappt han reagera.. men så hamnade ju jag i en förlossningsdeprission också..

Med tanke på det, se till att du verkligen får prata igenom din förlossning och känner dig "nöjd" så att du inte kommer gå och undra och grubbla på det sen. Ångrar så att jag inte sa något från början..

Lycka till nu med allt och njuuuuuut av din lilla going =) Kramkram

#24 / / Anonym:

Är det bara jag som tycker att förlossningsberättelser är otroligt äckliga?

#25 / / Love Oliwers mamma:

Vilken berättelse och vilken fint slut på en fin berättelse :)

Lycka till med allt

kram Love

#26 / / Sandra:

Nu vill jag veta vad du tycker om dagens låt på min blogg! =)

#27 / / Sanna:

Vad roligt att få läsa din förlossningsberättelse. Vad tråkigt att förlossningen blev som den blev och det var riktigt skrämmande i perioder att läsa, så kan bara tänka mig hur det är att uppleva det själv. Är tacksam att min förlossning bara tog 5 timmar och att jag inte behövdes sys eller någonting efteråt :)

#28 / / 2barnspappan:

Väldigt fint skrivet! Funderar bara på hur många tjejer det är som aldrig fött barn tidigare som nu tänker. "Shit, aldrig att jag ska ha barn!" =D

Att få vara med på en födsel är det finaste och största ögoblicket som finns på denna jord!

Väldigt bra datum du valde att föda på dessutom, 0416 är mitt lilla Virus fött!



Hoppas du får en fin fredag! =)

#29 / / Grynet mamma till lille Vidar:

Åh jag blir alltid så rörd när jag läser om förlossningar. Även om det är hur läskigt och gör SKITONT så är det så häftigt och underbart! Förstår om du blev rädd och var i chock för det är en STOR chock att föda barn

Grattis än en gång :)

#30 / / Didi:

Grattis Grattis!

Men gud nu blir man riktigt skraj för förlossningen!

Min lilla plutt ska komma i Augusti och jag är verkligen riktigt nyfiken på det hela samtidigt som jag är riktigt rädd!

Men jag har fyra månader på mig att smälta in att även jag snart ligger där och skriker allt vad jag kan.

Längtar som bara den! Vet att jag kommer ångra mina ord när jag väl ligger där och inte orkar mer hehe.

#31 / / Vikoria:

Anonym - Varför läsa förlossningsberättelser om du tycker dom är äckliga?



Och till dig Denize, otroligt fint skrivet som vanligt och grattis till ännu ett fint och friskt barn!



Kram!!

#32 / / Sophia A:

Grattis till sonen!

En liten fråga bara... Hur klarar man som 20 åring att försörja sej själv och två barn. Föräldrapenninen är ju ingenting. Och du flyttade ju hemmifrån när du var 16 år. Är det dina föräldrar eller socialen som får betala dina utgifter då. Bara nyfiken hur det fungerar i dagens sverige. Barn är ju jätte dyrt med alla aktiviteter och annat. Min dotters födelsedagskalas gick på ca 7000 kr och sonens 5000 kr. Nu behöver man ju inte överdriva men här i USA som vi bor snålar man inte på birthdayspartyn. Jag själv skulle aldrig fixat det ekonomisk. Du verkar ju trots allt ha det bra och shoppar det du vill. Jag menar absolut inget illa med detta mail utan bara nyfiken hur det funkar.

Ha en bra kväll med de små liven. Sophia

#33 / / Denize Svarar::

Anonym, nja men vilken tur att du inte var TVUNGEN att läsa den då?



Sophia A: Jag har ett fast jobb, därmed fast inkomst och tidigare sparade pengar. Det är alltså varken socialen eller mina föräldrar som betalar mina utgifter. Det sköter jag själv :)

#34 / / Mounia. Mamma till Brandon:

Vet EXAKT vad du menar. Min plutt ville inte komma ner överhuvudtaget så efter 4 dagars värkar och 14 timmar efter inskrivning så vart de ju snitt.



Kommer du ihåg vilket rum du hamna på i Huddinge? Kul att veta bara.



Och grattis igen, han är verkligen en riktig guldklimp. Mammas lilla pojke kan jag tänka mig :).

#35 / / EMS:

Jag blir då inte rädd alls! höhö!

Såfort min sambo vill ha barn då smäller det vettu. Inte rädd för att föda :))

#36 / / Malin:

Man fick ju tårar i ögonen. Otroligt!

#37 / / A.Östman:

Grattis! Väldigt fint skrivet.

#38 / / Anonym:

Har jag sagt att jag läste den? Jag hoppade över det, alla mammor ska ju alltid tjata om sina förlossningsberättelsen. SÅ INTRESSANT VERKLIGEN, snarare äckligt.

#39 / / Sofie - Radhusmamman:

Oj vilken berättelse. Vad du har kämpat!

Jag trodde också inför min andra förlossning att det skulle vara lättare, men upplevde det helt tvärtom, det var skitjobbigt.

Men, tack och lov så glömmer man ju det onda så fort underverket kommer ut :)

#40 / / Sofia:

Vilken fin och detaljerad historia. Jag gråter och är lika berörd jag! Tack för en underbar blogg och att du delar med dig så mycket av dig och ditt liv! Bra förebild är du också!

#41 / / Denize Svarar::

Jadu Anonym, kan inte låta bli att undra varför du läser en gravid- och mammablogg? Mycket märkligt om det är så äckligt :)

#42 / / Jen:

Asså gud vad kul att du jämnför det med en basketboll det gjorde jag oxå i min förlossningsberättelse :), jag la även in en bild på mej och lustgasen och skrev bästa vänner brevid haha kul att man kan känna igen sej så mkt :). Grattis till lillen försesten han e suuuper fin! All lycka i världen till dej!

#43 / / alon:

Hej!

Jag undrar en sak, hur kommer det sig att man måste vara nästan helt naken? Och då syftar jag inte på underlivet, det är ju självklart, utan överkroppen? Jag har läst en hel del bloggar och sett en hel del bilder på förlossningar och alltid har mammorna bar överkropp, trots att de har landstingsrocken på sig??

Förstår inte riktigt varför man måste vara så blottad.

#44 / / Sandra:

Spännande läsning! Alla förlossningar är unika och en väldigt speciell upplevelse:) Tack för att du delar med dig om din, riktigt bra skrivet!!

#45 / / Anonym:

Jag tycker det är roligt att läsa föräldrabloggar ja, men skippar gärna dom äckliga delarna ja.

#46 / / Denize Svarar::

alon, man knäpper upp rocken när bebisen "ska landa". Dom vill ligga hud mot hud och söka efter bröstet, vilket är en reflex.

#47 / / Sophie, 27 år & 6-barnsmamma:

Vilken fin berättelse! Ja, alla förlossningar är helt klart unika vare sig det är första barnet eller 8:e. Har fött 6 barn och förlossningarna har varit otroligt olika och min 6:e (som man tror borde gå fort) gick sakta och var smärtsammast av mina förlossningar. Som de sa på förlossningen så spelar det ingen roll hur många barn man fött, andra kan ta dubbla tiden, och tvärtom. Såg att någon tyckte förlossningar är äckliga, haha vänta tills du är där själv anonym. ^^ Och en förlossning är ju det naturligaste som finns.

#48 / / Linda:

Starka kvinna! u fick du mig till att börja lipa:)



Grattis!!



Kramar

#49 / / bettan:

Födde min dotter samma dag som du fast med planerat snitt pga förlossningsskräck, så himla smidigt och smärtfritt. inga besvär efter heller. varför pålågas i onödan ?

#50 / / Emma:

Underbar blogg =) Kändes som att läsa om min egen förlossning + 16 timmar till =) Skönt att allt gick bra med både dig och lilleman! Jag går och väntar på att vår lille skatt ska behaga att komma snart med och hoppas på att det inte ska dra ut så mycket på tiden denna gång. Sköt om er!

Mvh // Emma

#51 / / Denicé:

Hej Denize! Jag är snart 18 år gammal och längtar mer än någonting annat efter att få en bebis, någon att lägga tid på och verkligen älska. jag och min pojkvän har hållt ihop i lite mer än tre år nu och vi har det jättebra, men alla säger att jag är för ung och mååste gå ut skolan. Hur klarade du av det? Liksom det är som om ingen tror jag ska klara av det.. men jag vet att jag är redo!

#52 / / Tina:

ja usch vad hemskt det lät...huuuga och jag som ska testa föda vaginalt nu med denna bebis (gjorde KS sist på egen begäran)



Jag är FULLKOMLIGT LIVRÄDD för att 1. få panik 2. smärtan.



usch...jag vet att alla förlossingar ÄR olika..MEN chansen eller risken kanske jag ska skriva att det faktiskt gör så där ont som för dig eller att man faktiskt tappar kontrollen och tex svimmar händer ju kvinnor titt som tätt...usch, ska köpa mig en flaska sprit innan förlossningen..på fyllan kanske det går bättre haha..ut kommer dom ju alltid och jag vill att det ska bli en bra förlossning...eftersom jag gjorde KS=kejsarsnitt sist och väljer det igen så får man inte föda vaginalt sen, efter två KS alltså.. är nått med att man kan spricka innifrån i ärren från KS.. så detta kan ju vara min sista chans att föda vaginalt också(planerar inge mera barn efter denna)



Grattis till fina fina bebisen...

#53 / / Joanna:

Herregud vilken händelse!

Så glad att det gick bra för er båda!!

#54 / / Bizzy:

Wow va kul det var att läsa om din förlossning! jag hittade själv papprena från min förlossning för ett tag sedan och jag insåg vad mycket man hade glömt :P Min Grabb blir fyra iår han, dom växer så fort! Jätte fin blogg föresten :)

#55 / / Anna:

oj, ja man har ju hört att det oftast går lättare med barn nr 2. skönt att det gick bra till slut iallafall :)

#56 / / Sandra:

Herregud så ont det verkar göra..

Jag är själv gravid och har BF i juli.. :)



Jag såg att du bor i nynäshamn, det gör jag också, kan man säga. :)

#57 / / Anonym:

wow.. vad pepp man blev för att få barn nu då..

jag älskar verkligen barn, jättemycket.

men det är som jag har en fobi för att föda barnet, jag vågar fan inte :(

men ja vill så gärna ha barn

#58 / / Angelica:

Oj, vilken förlossning!! Men vilken tur att det gick bra för er båda!! Grattis till sonen!! :)

#59 / / Yasmin:

Gratttis först och främst. Du är en stark mamma som klarat av allt det där, inte många som hade klarat av det. Jag tycker att det är starkt av dig att vara ensamstående mamma för 2 barn och uppenbarligen är du en toppen mamma!Båda är jätte söta

#60 / / Christine:

Åh vad nyfiken jag blev på vilka det var du träffade under din förlossning! Jobbar själv på Huddinge förlossning, men det är inte jag på bilderna :) Sen undrar jag ju såklart vad det var som gjorde dig så besviken på att bli hänvisad till Huddinge?

Svar: Jag hade hört en del skräckhistorier om Huddinge, att det inte skulle vara bra alls. Men det gick ju bra till slut ändå =)
Denize