/ Våran vardag /

Måste hon bli stor?

Helgen kom och gick och tiden får jättegärna fortsätta i denna fart (men bara fram till förlossningen).  Idag var Emilia uppe i stallet och red och har nu lärt sig att trava på egen hand.  Duktig? Ja.  Skrämmande? JA! Hon rider alldeles själv... Min lilla bebis börjar bli alldeles för stor alldeles för snabbt.  Och när vi ändå pratar om att hon börjar bli stor så fick jag hem hennes skolpapper i veckan.  Hajar ni!? Jag skall ansöka om skolplats till Emilia.  Hon fyller sex år i år.  Det är helt sjukt!

Men anyway, i morgon blir det dagis för hennes del och jag själv skall försöka få min far att skjutsa mig till Länna så jag kan köpa målarfärg.  Jag har sagt att jag skall måla om i lägenheten enda sedan vi flyttade in hit men det har inte blivit av (mycket snack, liten verkstad).
Vi får dock se hur långt jag, handikappet, kommer med den saken...

Ett par mobilbilder på en sovande prinsessa.  Första med bästa sovsällskapet.

/ Graviditet nr2 /

Vecka 31

Jag är helt seg och därför blir bloggen lidande.  Igår hade jag egentligen tänkt att lägga mig i tid men det slutade med att natten blev till kaos här i mitt hus och slutade med ett polisdrama. 
Hur som helst, några timmars sömn fick jag vilket var alldeles för lite, jag är verkligen onormalt beroende av sömn nu under graviditeten, om jag inte får tillräckligt så fungerar jag inte alls.  Jag har gått runt som en zombie hela dagen men försökte småstäda lite ändå vilket behövdes och sedan åt vi födelsedagsmiddag hemma hos min kusin som har fyllt 18.
Nu orkar kroppen dock inte mycket mer och jag skall alldeles strax lägga mig. 

Jag passar på att lägga upp veckans magbilder eftersom jag strax går in i vecka 32.  Nu får tiden gärna gå lite fortare, jag börjar längta helt sanslöst mycket.  Kanske för att det börjar kännas verkligt nu? Alla som varit gravida samtidigt av mina vänner och bekanta har fått sina bebisar och nu känns det som "min tur" även fast det är ett par månader kvar.
/ Våran vardag /

Gud ger, Gud tar..

Idag var min mormors begravning och vi tog ett sista farväl.  Fina låtar spelades, min dikt lästes högt och allt var fint, så som det skall vara.
Det har varit och är tufft mest för min mamma och det är svårt att veta hur man skall hantera hennes sorg.  Man vill finnas och hjälpa till men inget räcker till och man är bara hjälplös.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att förlora sin mamma.  Men nu slipper min mormor ha ont och jag tvivlar inte på att hon har det bättre nu, var hon nu befinner sig.

m o r m o r . . .

Hon blundade och somnade in utan ett ljud,
Ett ljus slocknade och ett liv tog slut.
Vi kanske möts en dag, vi ses på andra sidan.
Nu slipper hon ha ont, nu behöver hon inte lida.
Ett hjärta slutade slå och hon tog sitt sista andetag,
Den tredje januari förblev hennes sista vakna dag.
Cancern tog över och gav oss sorg och smärta.
Men hon är inte borta, hon lever i våra hjärtan.

Dagen började i alla fall med förberedelser och så blev det stressigt i slutet.  Jag hade valt ut en klänning så jag tog det lugnt tills jag skulle klä på mig och upptäckte att jag vara alldeles för fet för den klänningen.  Värst var nog när "plan B klänningen" också var för liten, då var det bara att börja riva i garderoben och den ena klänningen efter den andra var alldeles för liten och till slut blev det bara ett långt svart linne.
Inte nog med det så blev jag även mobbad för att jag inte kunde knäppa vinterjackan.  Nu är jag tjock och tung och jag undrar hur fan detta skall sluta!?
Men hur som haver, kläder fick jag på mig till slut, begravningen avklarades och så blev det middag ute.