/ Livet i Spanien /

Natti

Jag avslutar dagen med en bild på morsan igår.  Emilia höll på att fotografera Elian för fullt, men på den här bilden var han visst lite för snabb.  Man ser honom in action längst ned i kanten bara, hehe.

Nu skall jag kolla på BB och sedan sova... förhoppningsvis bra - peppar peppar.  Dagen har i alla fall gått bra.  Inga utbrott, inget bråk, inget trots (inte mer än vanligt i alla fall), glada barn, glad men trött mamma osv.  Kan inte klaga!

Ha en fin kväll.

/ Tankar & Åsikter /

Att vara ensamstående

Jag får en massa mail från tjejer som är gravida och ensamstående, som vill ha tips och råd och jag önskar att jag kunde svara på allt jag får så jag tänkte att jag kunde göra ett inlägg om det.  Varning för LÅNG text!

Det är ofta frågor om hur man får allt att gå ihop, hur man orkar, hur man har råd, vad barnen säger och OM det är jobbigt.  Självklart är det jobbigt, man får ju dra hela lasset själv.
Även om "vanliga" mammor som bor tillsammans med pappan oftast är själva om dagarna och säger att dom lever som ensamstående mammor så är deras män i alla fall hemma ibland, alla har ju lediga dagar och många är åtminstone hemma på kvällarna.  Den lilla tiden kan jag ibland drömma om.  Bara en timme till att lämna över barnen till en karl och säga "här får du" och sedan gå en promenad själv eller låsa in mig i ett rum en stund.  Eller att få lite avlastning någon morgon i veckan, någon som vill dela tiden.  Det hade varit fantastiskt skönt.  Bara att ha någon där som faktiskt vill vara med barnen, någon som längtar efter dom på dagen och som alltid delar tiden och hjälper till.
Nu är det ju inte så i ALLA förhållanden.  Som en vän sa till mig häromdagen: "Det måste vara enklare att vara helt ensamstående istället för att vara ensam i ett förhållande".  Många föräldrar tar ju tyvärr inte ansvar eller visar intresse även fast han/hon bor med barnen och är närvarande.  Det finns många komplicerade fall, men jag utgår från "vanliga" förhållanden och familjer.
Sedan kan man ju alltid tänka att alla barn är olika.  En ensamstående mamma kanske har ett "enkelt" barn som sover hela nätter, knappt skriker och äter bra medan en mamma och en pappa delar ansvaret över ett barn som aldrig sover, aldrig äter och är jätteoroligt.  Det är tufft att ha barn oavsett förhållande.

Men att vara en ensamstående mamma är ju ett heltidsjobb 24/7 utan en ledig dag.  Barnen skall skötas samtidigt som ett hem skall det, mat skall lagas, räkningar skall betalas, kläder skall handlas, det är utgifter, det är ansvar, det är tusen olika uppgifter och allt skall skötas på egen hand.

Det viktigaste för mig har varit stöd.  Vad hade jag gjort utan det? Från dag ett.  Med Emilia fick jag en massa avlastning, ett tag bodde hon hos mina föräldrar varannan helg och även min faster + familj var barnvakt.
Nu kanske det inte är lika enkelt, men det psykiska stödet är ändå viktigt.  Att ha någon att prata med, någon som vill lyssna när jag berättar om barnen med tanke på att jag inte delar alla fina stunder med pappan.
Någon som tar sig tiden att lyssna på detaljerade historier om sömnlösa nätter (känn er träffade nu, bloggläsare! haha), någon som intresserar sig för Elians första steg eller Emilias utveckling i skolan.  Eller någon som peppar och stödjer när jag känner mig ensam, svag och det har varit en dålig dag.  Man kommer behöva stöd och hjälp, både fysiskt och psykiskt.

Något mer som är viktigt att veta är väl att man vänjer sig.  Även om jag fortfarande ofta tänker på hur det hade varit eller hur det skulle kännas med hela mamma-pappa-barn grejen och ofta svär lite åt situationen när t ex båda barnen gråter samtidigt, tjaffsar eller bråkar en hel dag och jag tänker att "fan, vad lätt det hade varit om vi var två nu" så vet jag ju faktiskt inget annat.  Jag är van vid det här.
Man får göra det bästa av situationen, för det är såhär livet är.  Det är givetvis skittråkigt att det behövde bli som det är, man kanske kämpade för det motsatta, gjorde allt i sin makt för att få det att vara som det "skall" vara men funkar det inte, vill den andra inte, då får man öppna ögonen och inse att man får leva med det.
När jag blir bitter så behöver jag bara tänka något så larvigt som "more love for me".  Jag behöver bara titta på barnen så vet jag att dom är värda varenda kamp.

Och så den viktigaste frågan: Vad säger barnen? Vad känner dom?
Elian är ju så liten så han vet ju inte ens vad ordet pappa är för något men med Emilia har det varit väldigt blandat.  Än så länge 'lider' hon inte av det, men visst dyker det upp frågor.
Det började tidigt på dagis när kompisarna undrade varför hon aldrig hade en pappa som hämtade.  Sedan har frågorna växt med åren.  Varför? Vem är han? Varför är ni inte gifta? Var är han?
Men hon har fått se bilder, hon vet vad han heter, vi pratar öppet om tiden då han var med, hur han var (de bra delarna) och sådant som jag kan och vet.
Jag har givetvis inte berättat den hela sanningen.  Men vad jag har sagt eller vad hon har sagt om det hela håller jag privat, mest för Emilias skull.  Hon är ju bara ett barn och än så länge så nöjer hon sig med löst babbel men jag vet att hon någon dag kommer kräva ett ordentligt svar om VARFÖR han inte träffar henne.  Och den dagen längtar jag inte efter.  Såklart.

Båda mina barn har i alla fall två manliga favoriter: Morfar och morbror.  Elian är ju helt besatt av min storebror och Emilia har alltid varit moffas lilla flicka.  Det var ju det hon försvarade sig med på dagis när hon var liten "jag känner inte min pappa, men jag har MIN morfar".  Så någon "manlig förebild" har dom knappast gått miste om i alla fall.

Hur som helst, det känns som om jag har skrivit en hel bok.  Jag skulle kunna skriva i år och dagar om det här ämnet, men jag har nog fått med det viktigaste för mig.
Livet blir vad man gör det till och vill man så kan man.  Allt går!

/ Lillebror Elian /

Sömn igen

Tack för svaren på inlägget om småbarn och sömn.  Det är så himla olika från barn till barn.  Det som funkar för vissa är helt omöjligt för andra.  Jag har i alla fall läst om era tips.  Jag har redan provat att göra vällingen "blaskig" eller bara ge vatten.  Det blir tredje världskriget då.
Grejen med Elian är att han ALDRIG ger sig, han är så himla envis och kan skrika i timmar utan att bli utmattad.  Andra barn somnar ju till slut om dom har skrikit för länge, men inte Elian.

Jag har försökt med avvänjning, det har bara resulterat i sömnlösa nätter för oss båda.  Och ärligt talat så ger jag hellre en vällingflaska så att han somnar snabbt än att bråka hela nätterna, flera nätter i rad utan resultat.
Jag MÅSTE sova, jag måste orka gå upp på morgonen, jag måste orka lämna och hämta Emilia, fixa med sysslor och annat.  Om jag bara hade Elian så hade jag förmodligen tänkt annorlunda, men jag har liksom inte tid med att vara dödstrött... om ni hajar?

Jag känner att Elian kommer sluta med nattmål när han är redo.  Han har ju faktiskt sovit några hela nätter utan en enda flaska tidigare, så det är inte långt bort.  Det måste vara någon knepig fas just nu bara och jag håller ut.
Jag håller ut så länge det inte går över gränsen.  Som i natt.  Ungen vaknade varje timme.  Han fick första flaskan mitt i natten, sedan vaknade han timmen efter och tyckte att det passade bra med en till.  Det tyckte inte jag.  Så därför skrek han enda till kl 7 då jag gav upp, värmde skiten och la mig för att sova i en halvtimme till.
Att äta varje timme på natten kan man göra när man är nyfödd, inte när man snart är 2 år.  Puh!