/ Tankar & Åsikter /

Att vara ensamstående

Jag får en massa mail från tjejer som är gravida och ensamstående, som vill ha tips och råd och jag önskar att jag kunde svara på allt jag får så jag tänkte att jag kunde göra ett inlägg om det.  Varning för LÅNG text!

Det är ofta frågor om hur man får allt att gå ihop, hur man orkar, hur man har råd, vad barnen säger och OM det är jobbigt.  Självklart är det jobbigt, man får ju dra hela lasset själv.
Även om "vanliga" mammor som bor tillsammans med pappan oftast är själva om dagarna och säger att dom lever som ensamstående mammor så är deras män i alla fall hemma ibland, alla har ju lediga dagar och många är åtminstone hemma på kvällarna.  Den lilla tiden kan jag ibland drömma om.  Bara en timme till att lämna över barnen till en karl och säga "här får du" och sedan gå en promenad själv eller låsa in mig i ett rum en stund.  Eller att få lite avlastning någon morgon i veckan, någon som vill dela tiden.  Det hade varit fantastiskt skönt.  Bara att ha någon där som faktiskt vill vara med barnen, någon som längtar efter dom på dagen och som alltid delar tiden och hjälper till.
Nu är det ju inte så i ALLA förhållanden.  Som en vän sa till mig häromdagen: "Det måste vara enklare att vara helt ensamstående istället för att vara ensam i ett förhållande".  Många föräldrar tar ju tyvärr inte ansvar eller visar intresse även fast han/hon bor med barnen och är närvarande.  Det finns många komplicerade fall, men jag utgår från "vanliga" förhållanden och familjer.
Sedan kan man ju alltid tänka att alla barn är olika.  En ensamstående mamma kanske har ett "enkelt" barn som sover hela nätter, knappt skriker och äter bra medan en mamma och en pappa delar ansvaret över ett barn som aldrig sover, aldrig äter och är jätteoroligt.  Det är tufft att ha barn oavsett förhållande.

Men att vara en ensamstående mamma är ju ett heltidsjobb 24/7 utan en ledig dag.  Barnen skall skötas samtidigt som ett hem skall det, mat skall lagas, räkningar skall betalas, kläder skall handlas, det är utgifter, det är ansvar, det är tusen olika uppgifter och allt skall skötas på egen hand.

Det viktigaste för mig har varit stöd.  Vad hade jag gjort utan det? Från dag ett.  Med Emilia fick jag en massa avlastning, ett tag bodde hon hos mina föräldrar varannan helg och även min faster + familj var barnvakt.
Nu kanske det inte är lika enkelt, men det psykiska stödet är ändå viktigt.  Att ha någon att prata med, någon som vill lyssna när jag berättar om barnen med tanke på att jag inte delar alla fina stunder med pappan.
Någon som tar sig tiden att lyssna på detaljerade historier om sömnlösa nätter (känn er träffade nu, bloggläsare! haha), någon som intresserar sig för Elians första steg eller Emilias utveckling i skolan.  Eller någon som peppar och stödjer när jag känner mig ensam, svag och det har varit en dålig dag.  Man kommer behöva stöd och hjälp, både fysiskt och psykiskt.

Något mer som är viktigt att veta är väl att man vänjer sig.  Även om jag fortfarande ofta tänker på hur det hade varit eller hur det skulle kännas med hela mamma-pappa-barn grejen och ofta svär lite åt situationen när t ex båda barnen gråter samtidigt, tjaffsar eller bråkar en hel dag och jag tänker att "fan, vad lätt det hade varit om vi var två nu" så vet jag ju faktiskt inget annat.  Jag är van vid det här.
Man får göra det bästa av situationen, för det är såhär livet är.  Det är givetvis skittråkigt att det behövde bli som det är, man kanske kämpade för det motsatta, gjorde allt i sin makt för att få det att vara som det "skall" vara men funkar det inte, vill den andra inte, då får man öppna ögonen och inse att man får leva med det.
När jag blir bitter så behöver jag bara tänka något så larvigt som "more love for me".  Jag behöver bara titta på barnen så vet jag att dom är värda varenda kamp.

Och så den viktigaste frågan: Vad säger barnen? Vad känner dom?
Elian är ju så liten så han vet ju inte ens vad ordet pappa är för något men med Emilia har det varit väldigt blandat.  Än så länge 'lider' hon inte av det, men visst dyker det upp frågor.
Det började tidigt på dagis när kompisarna undrade varför hon aldrig hade en pappa som hämtade.  Sedan har frågorna växt med åren.  Varför? Vem är han? Varför är ni inte gifta? Var är han?
Men hon har fått se bilder, hon vet vad han heter, vi pratar öppet om tiden då han var med, hur han var (de bra delarna) och sådant som jag kan och vet.
Jag har givetvis inte berättat den hela sanningen.  Men vad jag har sagt eller vad hon har sagt om det hela håller jag privat, mest för Emilias skull.  Hon är ju bara ett barn och än så länge så nöjer hon sig med löst babbel men jag vet att hon någon dag kommer kräva ett ordentligt svar om VARFÖR han inte träffar henne.  Och den dagen längtar jag inte efter.  Såklart.

Båda mina barn har i alla fall två manliga favoriter: Morfar och morbror.  Elian är ju helt besatt av min storebror och Emilia har alltid varit moffas lilla flicka.  Det var ju det hon försvarade sig med på dagis när hon var liten "jag känner inte min pappa, men jag har MIN morfar".  Så någon "manlig förebild" har dom knappast gått miste om i alla fall.

Hur som helst, det känns som om jag har skrivit en hel bok.  Jag skulle kunna skriva i år och dagar om det här ämnet, men jag har nog fått med det viktigaste för mig.
Livet blir vad man gör det till och vill man så kan man.  Allt går!

#1 / / Emma:

You go!

#2 / / tiptip:

Det är lätt att säga "fattar du själv vad duktig du är" men jag menar verkligen det. fattar du? det är superkul att läsa om hur du tänker och hur du fokuserar på det som är bra och framåt. klart det är jobbigt men jag har som har två riktigt usla förhållanden bakom mig kan lugnt säga att det är enklare att vara ensam. men inte med riktigt små barn så klart. då behöver man de där små pauserna.

#3 / / Linda:

Oj vad jag känner igen mig. Min tjej e också morfars flicka. Redan vid 1,5 års ålder frågade hon vart hennes pappa var. Hon e väldigt tidig i både språk och tänkande. För inte så länge sen (nyfyllda 2 år) så sa hon:"Jag har också en pappa, han heter morfar"

Jag längtar inte heller efter dagen jag måste besvara alla hennes frågor mer på djupet. Det viktigaste är ju att inte låta ens egna känslor för pappan, smitta över på barnet. men i mitt fall så finns det inte så mkt positivt att säga, så jag klurar väldigt mycket på detta..

Jag kan också sakna någon att dela allt med, just alla framsteg, samtidigt som jag är så van att ha henne själv 24/h om dygnet, att jag antagligen blivit lte mer överbeskyddande än en förälder som delar ansvaret.

Jag skulle tycka det var skitjobbigt att ha varannan vecka och behöva vara utan henne den tiden (kanske känns svårare just för att man är van att ha allt ansvar själv)

jag kan känna att det är orättvist att andra barn med 2 föräldrar får dubbelt så mycket kärlek även om hon har många fantastiska människor runt sig.

Samtidigt så försöker jag tänka att barn är lyckligare med att ha 1 förälder som är närvarande än 1-2 som är frånvarande fast i närheten.

#4 / / ENDENISE:

Så klok du är, så bra skrivet. Jag känner mig väldigt ensamstående ibland och det är för jävla jobbigt då jag vet att jag faktiskt inte är det. Jag är så imponerad utav dig, att du faktiskt orkar. Utan avlastning och stöd så klarar man sig inte. Det är tur du har fina bära och kära. Du får nog en relation till dina barn som man inte kan få då man inte är ensamstående. Nåväl, babbel babbel. Du är stark kvinna och jag förstår verkligen inte hur du fixar vardagen, you GO och det vet du att jag tycker :D Superwomen och världens bästa mamma åt dina små ♥! Kram

#5 / / emma:

Jag är oxå ensamstående och håller med dig i det du skriver. Sen kan ju jag se vissa fördelar med att vara ensam: Man får bestämma ALLT om sitt barn själv. jag ibland hade man velat be ngn om råd men jag gillar att få sista ordet kring allt :D Men det kanske oxå beror på ens personlighet..Men avslastning nån gång ibland är skönt, min son är hos sin morfar och styvmormor en helg i månaden och det betyder massa för mig :)

#6 / / Mirka:

Vet inte om jag är mest imponerad över dina foton, din kunskap att "edit" dem, eller din person, att vara mamma till dina barn, att du var så modig och flyttade till Spanien med dem. Desto mer jag läser, desto mer imponerad blir jag, jag kan bara beundra.

Du är fin Denize!

#7 / / Josefin -Happy Days-:

Så himla fint och välskrivet, jag sitter tårögd faktistk. Vilken stark och fantastisk person du är, så imponerad över din styrka och vilja.



Kram!

#8 / / Anna:

Du är SÅ grym. / Anna, 32, gift

#9 / / Anonym:

Du är så klok Denize! Som alltid, så klok!



/Gift tvåbarnsmor, 32 år gammal.

#10 / / catarina:

Du är så klok Denize! Dina barn kan skatta sig lyckliga att det fått den toppen mamma det har oj oj!!

Jag är gammal nu men har varit ensamstående helt jag med långt innan min dotter föddes (3dje månaden). Det trista var att gå igenom en graviditet själv och inte dela det underbara som första sparken osv. Att vara ensam på förlossningen och inte dela det med den som faktiskt var med och satte barnet till världen. Men man kan ha med sig nån annan man har förtroende för. Fast små små stundet kändes det förjävligt mest ledsen för min dotter som inte fick rätten atrt ha 2 föräldrar.

Jag tror man ska vara så ärlig man kan när det frågar varför, det vinner man på i långa loppet. Men som sagt frågorna kommer redan på dagis, vart är din pappa då och det är inte roligt. Men i dagens samhälle är det ju så många ensamma föräldrar att det är ingen konstighet. Å dagen kommer när det själva vill konfrontera, träffa ta kontakt osv. Då är det bara att stötta och peppa och skulle det inte gå bra och den andra föräldern inte vill så får man stödja i det valet också så gott man kan.

Min dotter valde själv som lite äldre efter att gång på gång försöka och inte bli riktigt mottagen. som ensam förälder lider man att se det för man kan inte fatta hur nån väljer bort sitt barn. Men för barnet är det nog viktigt att med egna erfarenheter även om det gör ont upptäcka det på egen hand vill jag tro. Då kan det ocksåp göra ett val och det vill fortsätta hoppas eller inte på nått sätt. min dotter valde att lägga ner hoppet då det gjorts alldeles för många trist försök till ingen glädje alls mer sorg. Det kanske kommer en dag när det hittar varann som vuxna vad vet jag.



visst fasen har det varit tufft att vara både mamma och pappa och framförallt denna del att aldrig få vuxenliv själv. Men man klarar det med för all den kärlek ett barn ger , ger oanade krafter om än vissa dagar man undrade vad sjuton man gjort för ont fniss Vid sjukdom, vaknätter, koliken mm men konstigt nog glömmer man allt det när åren går.

Å hellre själv som ensamstående än ensam i ett förhållande. Då slipper man irritationen att den andre inte gör nått eller vad det må vara. Idag är min dotter utflugen ur huset och ibland längtar jag så tillbaka till hon var liten Hehe!!



Barn är helt underbara och det ger så vansinnigt mycket även om man är urvriden som en disktrasa mellan varven ;)

#11 / / Fia - väntan på majbebis:

Jag är inte ensam och lever i ett tryggt förhållande med pappan till vårt blivande barn, men jag känner så väl igen mig i det du skriver.



Kämpa på och fortsätt med det underbara jobb du gör med dina fina ungar! Avundas dig att du har modet att flytta utomlands, lämna Sverige och leva ett bra liv i Spanien! Ta hand om dig och kämpa kämpa kämpa!