Har ni någonsin varit med om att en person ljuger er rakt upp i ansiktet gång på gång, oavsett vad det än gäller? Har ni någonsin behövt ge hundra chanser och ändå levt med hoppet om att folk förändras? Att dom faktiskt kan det?
Det känns som om jag lever i en plats för tre år sedan, men jag spelar en annan roll.  Jag ser hur ont jag hade då, hur övergiven och förkrossad jag var och den personen som skapade det hela gör precis samma sak mot någon annan nu.  Jag sitter och lyssnar på kärleksförklaringar och diskussioner om ärlighet i en timme.  Lögner, bara tomma ord.  Och så släpps sedan en bomb som bevisar att folk inte förändras ett dugg.
Jag måste bara få uttrycka mina känslor nu, utan att skriva exakt vad det handlar om.
Jag mår bara illa för tillfället.  Jag tycker synd om så många människor, både stora och små.  Jag blir besviken på mig själv för att jag var blåögd och alltid vill se det bästa hos folk.  Jag är trött på att behöva vara "the bigger person" och göra rätt.  Men nu känns det som om det som förut kändes rätt är helt jäkla fel.
Det blir alltid samma drama, samma kaos, samma lögner.  Hur handskas man med en mytoman? Vet ni det?