Innan jag flyttade till Spanien så funderade jag på att sätta in Emilia på barngymnastik.  Väl här så verkar dans vara ett bättre val för henne men hon är fortfarande för blyg/feg för att gå på något sådant.  Dom har nämligen dans eller fotboll efter skolan i en timme två gånger i veckan, men hon är inte redo.

Fritidsintressen är i alla fall viktigt i mina ögon, som barn hade jag ett sådant intresse på heltid.  Man satsade på en "karriär" som tioåring.  Jag blickar tillbaka på min tid som elitgymnast med blandade känslor men en enorm uppskattning för vad sporten gjorde för mig.
Man lär sig vad disciplin, koncentration och fokus är tidigt.  Man lär sig att peppa sig själv, bygga ett självförtroende, våga, vilja och kämpa.  Men samtidigt är det en tidskrävande sport, man fick liksom göra gymnastiken till sitt liv för man hade ingen tid över till något annat.  Bortsett från skola och sömn.

Jag började i 6-års åldern i Nya Zeeland.  Min mamma fixade någon barngympa åt mig där vi sprang runt och lekte elefant.  Jag minns fortfarande hur uttråkad jag var, det är typ det enda minnet jag har från då.  Jag ville lära mig att göra volter, stå på händer, göra något spännande - men allt jag fick göra var att låtsas att jag hade en snabel och leka lekar.
På något sätt fann en AG gymnastik tränare mig och fixade över mig till den gruppen.  Det var där det började på riktigt, sakta men säkert...

När jag, några år senare, bodde i Sverige under ett år så fortsatte jag självklart min träning där.  Det var i Sverige som allvaret började.  Som tioåring blev man beordrad att hålla koll på vad man åt.  Under heldagsträningar och läger gick tränarna runt borden och påpekade att man inte fick äta för mycket och absolut inte ha smör på mackan.
Detta ser jag som sjukt.  Vi var bara barn.  Visst... vi tränade på elitnivå, dom satsade stort på många av oss men vi var ju fortfarande bara barn.  Mat - bra mat är bland det viktigaste att få i sig när man tränar så pass hårt.

Gymnastik är en hård sport, som jag nämnde tidigare så krävs det disciplin och fokus.  Tränarna var hårda, stränga, man fick liksom lära sig att man jobbade - det var ingen lekstuga.  Men herregud så kul jag tyckte att det var (oftast).  När man lärde sig något nytt, när man kände sig starkare, när man flög genom luften, kände friheten - jag minns alla känslor än idag.
Men det var många gånger man hatade det.  Vissa dagar när allt gick åt helvete, när kroppen inte ville samarbeta, när man kände sig rädd för något nytt och tränaren skällde ut en för att man tog för lång tid på sig att fokusera.  Det var många gånger händerna och fötterna blödde, man hade ont, man kände för att gråta - men man hade ändå lärt sig att kämpa igenom det.  Visa hur stark man var.

Jag trivdes bäst i USA.  Jag älskade min tränare, jag kände mig trygg, jag tvivlade aldrig på honom, det var inga regler kring maten osv.  Jag bodde i princip i gympahallen då.  Dagarna gick ut på sova - skola - träna.
Men mitt uppe i allt skadade jag dock ryggen ordentligt och där slutade min karriär.  Samtidigt som ryggen gick sönder så gjorde motivationen också det.  Min tränare var skogstokig när han fick reda på att jag ville sluta.  Han sa att jag fortfarande fick komma dit, styrketräna - hålla kroppen stark så länge ryggen behövde vila.  Han hade storsatsat på mig, han tjatade om stora tävlingar, han trodde på mig. 
Men jag ville inte, jag kände inte glöden längre och så var jag sjukt rädd.  Min rygg förstörde mina dagar, jag ville aldrig känna en sådan smärta igen.  Och skador får man ju leva med om man vill hålla på med gymnastik.

Nu i efterhand så saknar jag det ofta.  Känslan och styrkan.  Jag undrar hur det hade gått om jag inte skadade mig.  Hur mitt liv hade sett ut idag.  Jag är glad att jag ägnade min barndom åt denna sport även om jag ibland kände mig pressad.  Jag har en låda i Sverige med hundratals medaljer, foton, väskor, minnen och dräkter.
Jag önskar att jag kunde visa lite bilder, men dom har jag förstås inte tillgång till nu.



Kanske blir det en gymnast av Emilia någon dag? Kanske tar hon över mina stora drömmar som jag hade som barn.  Kanske pressar jag henne till att vara det bästa hon kan bli men något jag vet är att jag ALDRIG kommer vara hennes coach.
Min mamma tränade mig under en kort period och det var det värsta jag varit med om.  Det förstör sporten, all respekt och fokus.  Jag visste ju att jag kunde köra med henne och hon behandlade mig annorlunda också.
Mamma-dotter-träning funkar inte.  Inte för mig.
Stephanie

Hej Denize!

Flyttar ni till Sverige är Emilia alltid välkommen till Vendelsö Gymnastik Förening i Haninge. Jag är tränare där i truppgymnastik för flickor födda 02-04. Jag har själv gått på gymnastik, tävlat Ungdoms SM men fick även jag sluta pga skador. Nu Brinner jag för att vara tränare. Jag älskar det!

Ha en fin dag!

Kramar Stephanie 18 år

Vivi

Vad ledsen jag blir när jag läser om dina svenska erfarenheter från gymnastiken. Är själv ledare för ett gäng flickor och jag vet att det i barnidrott måste innehålla lek upp tills man är 12 år. Idag pratar man mycket om att även om någon vill elitsatsa får man inte glömma bort att det är barn.



Hoppas du får bättre erfarenheter med Emilia. Ha en underbar helg.

Denize Svarar:

Vivi: Bara dåliga erfarenheter var det inte. Det var just det där med maten jag syftade på.

Det var stenhård träning, men jag hade ju självklart kul ändå. Jag älskade ju sporten =)

elina

Jag gick också på gymnastik när jag var 12-14, men sen la jag av.

Vivi

Det var maten jag syftade på. Tänk vad som kunnat hända om du haft dålig självkänsla eller inte varit så duktig som du var. Då hade dessa vuxnas ord kunnat skada dig enormt mycket.

Alice

Jag går i gymnasik nu,känner igen mig i allt du skriver. Jag älskar den sporten, den livsstilen. Man hatar det många gånger men när man väl lär sig något nytt eller tävlar. Då känner man att allt är så jälka värt det, skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan gymnastik. Att få vara i träningshallen varje dag och få ta ut sig till max. Men nu har jag haft uppehåll i ett halvår pga skada i ryggen, men jag är på alla träningar ändå. Varje dag, bara för att jag älskar att vara där. Jag vill absolut inte sluta. Då vore mitt liv över.

Det finns ju bra och dåliga saker med elitsatsning hos barn, men så länge de är med på noterna och att man har en tillgänglig sjukgymnast så tror jag väldigt mycket på det.

LindaViola - mamma till två!

Tror inte mor och dotter träning är bra för någon när dete gäller gymnastik. Jag är själv gymnasitktränare och ser många som tränar sina barn, det blir sällan bra! Oftast handlar det i för sig om föräldrar som tränat lite gymnastik själva som kan tänka sig att hjälpa till. men det blir ändå sällan bra för barnen.

Dock är gymnastik den bästa sporten som finns enligt mig! Så otrligt mångsidig, häftig och rolig!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress