/ Livet i Spanien /

Packat och klart

 
Sista måndagen här är nu avklarad.  Bankbesök gick bättre och avklarades, flera andra måsten och ärenden uträttades, solen sken och vädergudarna hånskrattar nästan åt mig - det skall bli runt 20 grader varenda dag här framöver.  Men Stockholm, ett par plusgrader, regn och mörker är också mysigt.
Nu står väskorna så gott som färdigpackade här bredvid mig.  Åtminstone med det som skall med mig och Elian, den här första vändan.
Jag kan inte med ord beskriva mina nerver just nu, känslorna är så blandade och verkligen överallt.  Jag hade gärna tagit en extra vecka här eller två, men jag hade väl säkert känt så efter dom veckorna också.  Äsch, det kommer bli bra, jag måste ta tag i så mycket och sluta blunda för en del viktiga saker i mitt liv.  Nu har jag ett helt oskrivet kapitel att fylla och det skall göras på starkast och bästa sätt.
 
Jag vill tacka er för visad respekt, stöttande ord och förståelse för vad jag väljer att dela med mig av.  Jag förstår så väl att ni är nyfikna och gärna vill ha koll på vad som sker.  Jag hade känt likadant om jag följde någon vars livs skall förändras och man inte riktigt får något grepp om varför.  Jag förstår verkligen.  Men någon dag, när allt är löst och över så kanske det känns mer rätt.  I dagsläget är det något som jag håller för mig själv och mina absolut närmsta.
 
Hur som helst, nu väntar en avskedskväll och ett litet pre-new-years-party för Emilias och min skull.
/ Livet i Spanien / Tankar & Åsikter /

Där jag känner mig fri

 
Söndag.  Vi har haft en helt underbar söndag.  Morgonen började lite väl tidigt och lite väl grinigt, men sedan krävdes bara en titt genom fönstret.  En dag utan planer fick innebära en dag i solen.  Nu vill man ju suga åt sig så mycket D-vitamin som möjligt.  Man vet aldrig när man får se solen igen.  Typ.
Vi begav oss ut så tidigt som möjligt och humöret vände snabbt.  Barnen höll sams, lekte, sprang runt, åkte sparkcykel, lekte i vattnet och på stranden samtidigt som solen värmde mina kinder på det mest behagligaste sättet.
Jag blundade flera gånger och tänkte att; jag vill inte vara någon annanstans än här exakt nu.
Vi åt lite lunch som jag hade packat ned, vi fick lite sällskap, timmarna sprang iväg och solen gick ned bakom stadens hus.  Det blev förstås kallt på en gång men det var nog den vackraste kvällen jag har sett här på länge.  Färgstarkt, fridfullt och så fantastiskt vackert.
 
Det här har blivit en bas, en trygg punkt, ett hem... här har jag känt mig fri.  Det finns ingen ondska mellan väggarna, inga tragiska minnen, inget tryck över bröstet av att vistas i området.  Det här har varit mitt, det har varit vårt och så kommer det alltid förbli.  Det kommer stå kvar och vänta.
/ Livet i Spanien / Tankar & Åsikter /

Snart dags att åka

 
Den senaste månaden har, som ni vet, varit totalt upp och ned och kaotisk för mig.  Jag bestämde mig för att lägga mycket fokus på julen, göra allt så fridfullt, roligt och mysigt som möjligt för barnen och resten av familjen.
Nu när julen är över och förbi så tvingas jag ta tag i det som komma skall, i verkligheten.  Nu har jag inte tid att fly och ändra fokus på annat längre.
 
Idag har jag sorterat kläder och planerat packning.  Nu är det bara dagar kvar tills vi åker till Sverige igen.
Till en början så åker jag och Elian.  Emilia kommer spendera resten av jullovet här + avsluta vissa viktiga skolarbeten och säga hej då till sin klass och alla kompisar, medan jag fixar med registrering och papper i Sverige.
 
Det har varit en hel del jobbiga beslut, vi har bollat idéer, tänkt i så många olika banor, Emilia har fått dela med sig av alla sina känslor och åsikter och fått vara med och välja mycket själv.  Hon tycker att det är jobbigt, jättejobbigt, hon vill inte alls åka.  Men hon är glad och tacksam över den slutliga lösningen att få lite extra tid här.
Mina föräldrar har varit snälla nog att göra detta för oss/henne.  Dom har alltid vridit på sina liv för att kunna göra det bästa och ställa upp så som dom kan.
Men det är inte lätt ändå.  Även fast hon/vi gjorde det här valet så är det jobbigt för oss båda at skiljas åt, även om det inte handlar om så himla lång tid.  Hade jag varit självisk (som jag funderade mycket på att vara) så hade jag dragit med henne på en gång, men det hade förstört mer för henne.
 
Jag kommer låta mycket stå kvar så som det är, även Torres får bo kvar här tills jag får lite mer klarhet i hur framtiden kommer se ut.  Katt och dotter kommer samtidigt sedan (till er som har undrat över kissen).
 
Jag känner mig nästan torterad inombords pga allt detta.  Det finns så mycket att säga, men orden hittar inte fram.
Jag skulle aldrig göra såhär om jag verkligen inte behövde.  Det blir verkligen aldrig som planerat...
Men oavsett vad så kommer det finnas lösningar, det kommer bli bra, det är omöjligt att veta hur framtiden kommer bli.  Men jag måste befinna mig i Sverige från och med första veckan i januari (finns inget annat val).  Och nu följer jag magkänslan, för att göra det bästa för barnen, så att dom skall må så bra som möjligt av allt detta.
Sedan är jag djupt tacksam för mina nära och kära i Sverige, som ser till så att det blir så bra som möjligt för mig också. 
 
Spanien står kvar.  Alla som har ställt upp och ställer upp finns alltid kvar.
Men nu är detta ett nytt kapitel i vårt stormiga och kaotiska liv.
Och jag blickar lite motvilligt framåt.