/ Tillbaka i Sverige /

Mina fina

 
Lite syskonkärlek på vägen till parken i förmiddags (nej, dom är inte alltid sådär mysiga med eller mot varandra).
/ Tillbaka i Sverige /

När allt bara flyter på

 
Hello Friday! Igår var det fullt ös, det blev en snabbis in till storstan och vidare för att lämna in datorn på service.  Sedan ställde jag mig som ett fån och tittade på en reservdator.  Jag trodde att jag var redo, påläst och visste exakt vad jag skulle ha.  Sedan kom beslutsångesten, några varv runt varenda dator där, lite kli i skallen och sedan kom en vänlig kille fram och hjälpte lite.  Jag gick åtminstone inte därifrån tomhänt, sedan var det bara att ta sig hemåt fort så att jag kunde dra fram de externa hårddiskarna och sätta igång med jobb igen.
Dock hade jag lite problem med skärmen och färgerna, det var lite läskigt att redigera... men jag fixar och donar och försöker kalibrera.
 
Hur som helst, ännu en vecka har gått och barnen trivs.  Elian har skoj, det enda som är jobbigt är väl lämningen, han klamrar sig fast och vill bara gömma sig bakom mig en stund, underläppen darrar och några tårar rinner ned för kinderna.  Men sedan vinkar han i fönstret och så är allt bortglömt efter det.  Det är tur att personalen är så jäkla bra, det märks att Elian ändå känner sig trygg.  Och idag släppte han faktiskt taget om mig utan en enda tår.  Efter några långa kramar så vinkade han och sa hej då.  Lilla älskling.
 
Och så Emilia då.  Där flyter allt bara på.  Hon har kommit in i det vanliga schemat, varit och simmat, fått någon läxa eller två och sedan är det bara kompishäng som gäller efter plugget.  Det är ett evigt fnittrande här hemma och det är superkul att hon redan har hittat så många nya kompisar.
 
 
Nu skall jag fortsätta med mitt och få lite gjort innan kiddosarna skall hem igen.  På fredagar slutar vi tidigt.
/ Tankar & Åsikter / Tillbaka i Sverige /

Att vara svag

 
 
 
För åtta månader sedan packade jag ihop några resväskor och bokade biljetter hem till Sverige i en jäkla fart.  Allt skedde så snabbt, jag var tvungen, det fanns inga andra rimliga val.  Jag skrev då att jag inte ville påstå att det var en flytt, det var bara en längre resa.  Jag skrev att allt skulle få stå kvar så som jag lämnade det i Spanien.  Möjligheten att återvända skulle alltid finnas.
Men.
Det står inte kvar, jag fick inte behålla det som var mitt, jag har inget liv kvar i Spanien.  Mitt liv är här, våra liv är nu här.
 
Jag har tänkt skriva om detta så många gånger, men jag får inte fram orden, meningarna går inte ihop, jag kan inte formulera mig.  Och jag tvivlar på att det kommer bli annorlunda den här gången, men jag måste ge det ett försök.
 
 
2014 började traumatiskt, första halvåret var ett av de tuffaste i mitt liv.  Rent psykiskt så var det en kamp.  Det innebar ensamhet och isolering, motgångar, misstag, svek och sorg.... djup sorg.  Jag har tidigare i mitt liv upplevt depression och behövt tackla tuffa situationer och dystra tankar.  Men det här halvåret, då fick jag lära mig att uppleva och handskas med ångest.  Jag tappade kontrollen över min egen kropp, fick plötsligt svårt att andas, såg inget ljus i mörkret... jag gick in i väggen.  Totalt och fullkomligt.
 
 
Vi landade i Sverige, Elian och jag, på nyårsafton.  Jag hann inte göra så mycket mer än att lämna packning och sedan fira in det nya året.  Dagarna efter fick jag inse i vilket skick allt var, mitt gamla hem, mina saker.  Inte alls vad jag hade räknat med.  Sedan kom sjukdomar på rullande band, en omöjlighet att skrivas in i mitt hemland (kändes det som då), saknaden efter Emilia som sedan kom tre veckor senare, alla papper, alla samtal, allt kaos, den djupa ångesten, en kort period med praktiska bekymmer samtidigt som jag inte var pigg nog att arbeta, dödsfall, förlust av kontakten med dom som stått mig närmast hela mitt liv.  Listan kan göras lång.
Jag tappade all lust, jag ställde bara ett enda krav på mig själv och det var att överleva, det var att göra så barnen hade det bra oavsett vad.  Folk har undrat hur man orkar ta hand om två barn själv när man mår psykiskt dåligt.  Men det bara går, det måste gå om man inte har något val, så är det bara.  Jag kanske inte alltid var den glada och spralliga mamman, inte den gamla vanliga mamman, det märktes såklart.  Men jag fanns, jag gjorde det jag kunde, barnen mådde bra.
Och så fick jag stöd.  Jag kände mig ensam, så jävla ensam och det gör jag till och från än idag.  Men jag är aldrig helt ensam.  Även om jag har förlorat en rad olika viktiga saker,  så finns det ändå dom som drar upp mig ur mörkret.  Och så fanns det hjälp att få.
 
 
Vintern blev till vår, äntligen skrevs vi in i Sverige igen.  Ett steg åt rätt håll och en sten lättare.  Det fanns fortfarande mycket att fixa och att ta tag i, men jag hade lite mer kraft än tidigare.  Barnen gick igenom faser, jag själv jobbade med mig själv, att stå på benen igen, att ta tillbaka mitt liv.
Emilia fick börja i svenska skolan och chocken över förändringen var stor till en början.  Allt var så annorlunda, hon blev så himla stor bara sådär.  Men veckorna gick och vi anpassade oss.  Allt blev till en vana.
 
När sommaren kom på riktigt så använde jag det som ett tjockt plåster på varenda sår som fanns kvar.  Sol och värme gör så mycket för mig som är både ljus- och väderkänslig.  Jag mådde till och från riktigt bra, jag kunde säga att jag njöt av livet - även om det uppstod några svackor då och då.  Och idag känner jag mig stark igen, kanske inte lika stark som vanligt, men jag har fått kontroll över mig själv och mitt eget liv.  Jag vet vad som är rätt och fel, jag väljer min egen stig att gå och har fått tillbaka ambitionen att göra det jag brinner för, jag känner mig inspirerad och är redo för livet igen.
 
 
Det kommer många tillfällen då jag tänker tillbaka och saknar livet i Spanien, såsom det var förra sommaren och innan dess.  Jag tänker på alla minnen, på allt vi sett och gjort, på upplevelserna jag gav barnen.  Lilleman växte ju upp där, han gick från bebis till barn där.  Emilia gick från blyg till framåt där, hon lärde sig spanska och blev en självsäker tjej där.
Ibland kan jag vakna upp på morgonen, ta några andetag och tro att jag fortfarande är kvar.
Ibland lyssnar jag på musik som påminner om åren där.  Oftast ler jag och känner tacksamhet för hur bra det var till en början, ibland gråter jag av saknad, ibland känner jag mig bara alldeles tom.
Jag är glad att vi fick dom åren, vissa stunder var bland dom bästa i mitt liv... men det var inte heller helt okomplicerat.
 
Idag är vi här, framtiden är en helt oskriven bok.  Vad som helst kan hända.  Men nu, nu finns vårt liv här.
 
 
Med det här inlägget så ville jag mest berätta, förklara, skriva sanningen om hur jag mådde tidigare i år.  Säga att det är ok att vara svag, att det är ok att ta emot hjälp.
Jag ville även framföra att mitt liv, allt jag hade i Spanien, det står inte kvar - inget finns kvar.  Jag önskar att jag tog med mig allt som var mitt och vårt på en gång.  Men jag hade ingen aning om hur livet kunde bli...
 
Livet går vidare.
 
 
En blandning av bilder från Spanienland: