(bilden har inget speciellt med inlägget att göra)
 
Jag har funderat på en sak.  Tycker alla föräldrar om sina ungars kompisar? Själv har jag svårt för ouppfostrade barn i exempelvist parken.  Och elaka barn, det finns tragiskt nog alldeles för många elaka barn.  Men dom behöver jag inte bry mig om egentligen, sålänge dom håller sig borta från mina.
Men kompisar, jag måste erkänna att jag faktiskt inte förstår mig på alla av E&E's vänner.  Dom flesta är artiga och snälla men sedan finns det dom som..... ja, dom som är som dom är.  Man biter ju givetvis ihop, dom är ändå vänner och betyder något för mina kids, så man måste.  Men ibland måste man bita ihop riktigt ordentligt.  Riiiiktigt jäkla ordentligt.
 
Det viktigaste i livet verkar just nu vara vänner.  Elian har växt upp fort och förvandlats från mammas lilla pojke till en självständig och egen människa, på bara ett par månader.  Allt har förändrats, plötsligt blev han stor.  
Från att han slår upp ögonen på morgonen tills han skall lägga huvudet på kudden igen på kvällen så vill han bara ut.  Träffa kompisar, alla barn, bara gå ut och leka.
Likadant är det med Emilia, det är bara kompishäng som gäller.  Om dom inte är här, så cyklar hon iväg.
Det är ju skitkul att båda har kompisar, att dom fungerar i annat sällskap, är snälla och får ha skoj hela dagarna.
Men som sagt, vissa barn..! Det blir ju intensivt emellanåt.
 
Jag vet att mina föräldrar har berättat för mig att dom kände likadant gällande vissa kompisar när jag var liten.  Att dom ibland fick bita ihop när den enda viljan var att banka huvudet i väggen av frustration.  (Detta berättade dom såklart långt senare, inte när jag var ett barn).
Jag har tänkt tillbaka på min barndom ibland och haft full förståelse för deras känslor.  Som barn tänker man ju inte på oförskämda kompisar, respektlöshet eller gnälliga röster.  Man ser det bara som en kompis.  Det är väl så det skall vara.
 
Sedan funderar man ju på om någon känner likadant när det gäller mina? Haha.  När det kommer till Emilia så får man till 99% höra att hon är så lugn, uppfostrad och trevlig,  Att hon leker så bra och är rättvis.  Det har alltid varit skönt att veta när hon har varit borta.  Att hon sedan kan vara motsatsen hemma är ju en annan femma.  MEN nu kom jag av mig lite.
Däremot är min son lite av en huligan.  Nu går han ju inte bort, hem till folk, utan mig (bortsett från en gång då han rymde från gården och gick hem till en polare - men återigen; det hör inte heller hit).  
Det är inte så att han är elak, han är egentligen lite för snäll för sitt eget bästa, han tål mycket.  Men han hörs när han leker, han blir helt till sig och pratar lite högt.  Han har världens fantasi och det stör nog folk i parken/på gården ibland.
Fast så länge han inte är dum mot någon eller beter sig illa mot någon annans föräldrar så får han leka på bäst fasen han vill, den där fantasin är något bra.
 
 
Hur som helst, det blev lite rörigt i texten.  Men efter intensiva kompis-lekande-dagar så hamnar tankarna lätt där.
Hanna E

Jag gillar inte alla mina barns kompisar. En del är riktiga sk*tungar, men jag säger ingenting utan mina barn får själva bilda sig uppfattningar om sina kompisar. Jag begränsar mina barn tillräckligt med förutfattade meningar ändå.

Men om kompisarna är hos oss eller med oss i parken så säger jag till dem om jag tycker att de uppför sig olämpligt.

Ina

Jag tycker att sånt här är så himla intressant att fundera kring. Kan diskutera barn och beteenden hur länge som helst tror jag, och alltid lära mig nytt och mer. Jag har pedagogisk utbildning i bagaget och jobbar med barn och har jobbat med dem från 1-13 års ålder. Från jobbet så har jag ju blivit van att säga till andras barn, att sätta gränser även för dem. Men det är ju en helt annan femma att göra det privat. Jag säger också till om någon beter sig illa/är dum mot någon på en lekplats, även om det inte är mina barn som gör det. Jag är väldigt medveten om att försöka förklara för min treåring om varför man inte får göra illa någon eller göra någon ledsen eller andra dumheter. Hon har en stor förståelse för vad som är snällt och inte och gott om sympati&empati för att vara så liten. Och oj vad hon har fått ta mycket, från andra. Och vad hon har sett andra barn "komma undan" med saker som hon själv hade fått tillsägelse av. Ibland känner jag nästan bara för att inte vara så himla präktig och göra henne så snäll och ängslig, utan bara säga till henne att slå tillbaka! Men det gör jag ju så klart inte. Jag tröstar och pussar och kramar och förklarar ännu en gång att alla inte har lärt sig att man inte får göra så. Att det tar olika lång tid för olika personer att lära sig att förstå olika saker. Hur ska man annars förklara för ett barn varför vissa gör så dumma saker eller är så korkade och otrevliga? Jag vet faktiskt inte riktigt

Lina

Åh vad skönt att jag inte är ensam! Min 6 åring började förskoleklass i höstas och fick massor med nya kompisar.

Dom flesta är lugna, uppfostrade osv. Ibland blir det lite intensivt men så fort man sagt till har det lugnat sig. Nu är det en kille som både jag och min son har svårt för. Han vill gärna följa med hem direkt efter skolan, hans mamma kan ringa på morgonen och fråga om han får följa med på eftermiddagen.

Jag tycker att man kan gå hem till sig först, hänga in väskan, äta, varva ner lite innan (om man bor nära varandra). Nog för att jag har mat hemma så det räcker till kompisar men bor man i närheten tycker jag gott att de kan äta middag hemma hos sig.

Iallafall, denna kille är totalt sjövild. Frågar och ifrågasätter allt. Skriker och flänger. River ut leksaker för att sedan slänga iväg och rota i en ny låda. Lyssnar inte alls på vad man säger. Det är alltid hemma hos oss det leks. "Min pappa gillar inte folk" vad svaret jag fick när jag fråga om dom inte kunde leka hemma hos honom någon gång.

Ibland ljuger jag och säger att vi ska bort för att jag inte orkar med honom. Men vi kan ju inte vara upptagna jämt så ibland måste jag säga ja. Klockan har aldrig gått så sakta som när han är här. Jag har hållt god min, för sonens skull, men när tom han börjar tycka det är jobbigt att ha honom här så vet jag inte. Varken jag eller sonen vill ju göra honom ledsen.

Sofia

Åh vad skönt att du tog upp det här för det är något jag tänkt mycket på! Jag undrar hur andra föräldrar handskas med såna känslor för man hör sällan någon prata om det.

Ibland vet jag inte riktigt om det är jag som har problem, att jag borde vara mer accepterande, eller om det faktiskt är så som jag känner: att vissa kompisar inte "är bra" för mina barn. Mitt ena barn har en vän som är så väldigt "bitchig", hon ska alltid snacka skit om andra och är nedlåtande i hur hon pratar. Jag märker att mitt barn "härmas" och också blir sån och jag tycker det är så hemskt för mitt barn är mer av en glädjespridare egentligen, en som tycker om allt och alla, men den här vännen gör mitt barn mer negativ och dömande. Tycker jag. Och jag jag gillar det inte alls, det känns som de två tillsammans inte är snälla mot andra, vilket jag tycker är superviktigt, och det är så tydligt att mitt barns vän är drivkraften och den som bestämmer. Kan inte låta bli att tänka hur det hade varit om mitt barns bästis var mer på mitt barns våglängd..

Mitt andra barns bästis "hatar skolan" och den attityden känner jag till viss del har spridit sig till mitt barn och det oroar mig. Jag menar, de är fortfarande unga, de är långt ifrån tonåringar som kan vara skoltrötta. Jag kan bli orolig och känna: tänk om mitt barn blir sämre i skolan pga vännen. Jag vet att det låter överdrivet men rent krasst så har ju vänner ett enormt inflytande så tanken är inte helt galen. Tror jag ;)

Självklart är det värdefullt att barnen har vänner och att de möter olika typer av människor men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att "lika barn leka bäst". Jag önskar verkligen att mina barn kunde träffa nya kompisar som är mer på deras våglängd och förhoppningsvis gör de det!

Mammalola

Jag kan helt ärligt säga att jag inte är jätteförtjust i andras barn överhuvudtaget. Bortskämda, otrevliga eller ouppfostrade överlag är tyvärr alltför många och det är ingen fördom för jag rör mig i barnkretsar rätt mycket och har tre egna. Somliga av MINA vänners barn är okej, men det av mina barn som är gammal nog att ha kompisliv umgås med barn jag helst undviker. På dagis är det bråk var och varannan dag men ändå är det dessa han ska umgås med.

Sådant här gör att jag till exempel känner noll motivation till att ordna barnkalas eller låta honom gå hem till barnen i fråga.

Vivi

Håller med dig om att det ibland inte stämmer mellan en själv och barnens kompisar (även om det Harvardstudenten sällan).

När mina barn har haft kompisar hemma som jag inte gillat uppförandet på har jag sagt till om det har behövts men även pratat med barnen efteråt om att jag inte vill att de gör vissa saker. Att jag förväntar mig att de är artiga och uppför sig borta.

Jag har aldrig sagt till kompisar om bordsskick eller liknande men alltid om någon tex inte är rädd om våra saker.
När barnen var mindre kopplade de inte alltid ihop men så småningom gjorde de det och har även valt bort vänner som kanske inte varit så populära.

Bara 2 gånger (en med varje barn) har jag talat klarspråk med mina barn om att jag inte tycker om en väns beteende och varför. Drog paralleller till mina vänner och sa att jag skulle aldrig acceptera att de behandlade mig så. Jag har dock aldrig förbjudit dem att umgås med någon.

Det är inte lätt med mina barn och andras ungar 😉

Vivi

Det skulle inte vara Harvardstudenten utan "har det". Sorry!

Moa

Väldigt vanlig känsla hos föräldrar, mina har känt likadant. Tyvärr har de inte riktigt följt dina föräldrars exempel att inte berätta det förrän i efterhand utan mamma har sedan jag kom upp i tonåren hela tiden gjort klart för mig vilka hon inte tycker om. Ironiskt nog när jag blev gammal nog att verkligen skaffa mig en egen uppfattning.
Man önskar att alla tog det ansvar för sina egna barn som du tar för dina! Det gäller nog mest att vara tydlig med sina egna barn om vad som är okej och inte, även vad som är okej i de sammanhang de umgås med barn som inte har riktigt samma gränser. Och förstås att de vet att man inte ska behöva ta massa "skit" för att andra inte är lika snälla! Att en 4-åring är lite livlig och har fantasi känns ju som en rätt normal grej så länge han behandlar alla bra. Alla barn behöver inte nödvändigtvis vara lugna...

Det här blev kanske lite förvirrat, men som (än så länge) barnlös blandar jag kanske mina egna erfarenheter med hur jag tänker. Du gör ett väldigt bra jobb med dina egna barn!

Floppy

Det du just tagit upp i inlägget tampas jag också med mycket! Min son är snart 4 år. Glad, snäll och lugn. Men så bor vi sedan 3 år tillbaka i ett hus på en gata full av ungar i åldrarna 1-5 år varav ett par jag har svårt för. Även deras föräldrars beteende är jobbiga. Vår lille tycker ju att alla gatans barn är hans vänner, men jag önskar att jag fick välja dom åt han.

Vill helst inte att han ska växa nå mer. Vill att han för evigt ska vara liten och alltid med mig. Jag vill inte att han ska växa upp och måsta ta del av den här onda världen. Jo, det går inte förneka att den är ond i många avseenden. Men visst finns det en klicka fina och vettiga människor också. Hoppas bara att det är dom han kommer att dras till och vilja vara med....

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress