/ Tillbaka i Sverige /

Happy Halloween

 
Bilder från en krispigt kall och frostig höstmorgon.
 
Veckan har passerat lite hackigt.  Känslorna har pendlat upp och ned och fram och tillbaka.  Ett enda virrvarr av frågetecken, oro, väntan, rädsla och panik.  När det blev stabilt och bra så blev det snabbt mycket sämre.  Det är läskigt att det ena sekunden kan vara 'bra' och nästa sekund så slutar ett hjärta slå.
Tankarna är många, sömnen är sisådär men jag är så himla tacksam för stödet jag har runtomkring mig.
Ta vara på varandra och allt ni har.
 
Idag skall jag fokusera på barnen.  Halloween innebär traditioner och kidsen har längtat efter allt.  Det är bara att köra igång och hålla humöret uppe.  Jag önskar er alla en fin dag.
/ Tillbaka i Sverige /

Tillsammans mot näthat

 
Den 4e november är det NoHate-dagen, vilket jag gärna är med och sprider vidare.  NoHate-dagen är en dag då vi alla kan manifestera mot hat på nätet, genom att sprida kärlek istället.
Om ni följer mig på Instagram (eller kikar in där i smyg *blink*), så har ni säkert sett att jag har skickat mitt hjärta vidare.  Jag valde att nominera alla mina följare.  Vill du vara med och sprida lite kärlek på nätet och instagram, så publicera ett handgjort hjärta, använd hashtag #NoHateSE och nominera tre personer som finns där för dig.
Den 4e November kommer mina följare även få några kärleksbomber skickade till sig!
 
HÄR kan du läsa mer om näthat, lyssna på podcasts och ta del av tips mot näthat.
/ Tillbaka i Sverige /

Rädsla

 
Ni får ursäkta min dryga frånvaro igen.  Det har varit fullt upp och kaotiskt.  I helgen jobbade jag och barnen fick vara hos min faster.  Allt hade gått kanonbra, alla var nöjda och glada.
 
Sedan vändes allt bara upp och ned.  År 2014 måste vara det sämsta året någonsin, sjukdomens och dödens år.  Ett traumatiskt år med motgångar, tragedi, förlust och sorg.
Jag har inget direkt grepp om de senaste två dagarna, det är en enda röra.  Jag vet inte när jag har sovit, hur länge jag var vaken och tankarna går inte ens att beskriva.
Rädslan av att förlora någon för alltid.  Man tänker på vad man sa sist, man tänker på dom hårda orden som man ändå sa av kärlek och välmening i grunden, men det skulle inte bli dom sista orden.  Ångest.  Ilska.  Kaos.
Det finns ingen värre rädsla.  Och sen så en plågsam väntan.  Varenda minut går så långsamt, det känns som timmar, man vill bara få ett besked, veta vad som händer, hur allt utvecklas.  Samtidigt snurrar ord som hjärtattack, stroke, slangar och respirator runt i huvudet.
Nej fy, usch, jag ryser av obehag bara jag tänker på allt.
Som tur är så kan jag lugna mig själv med att det går bra, läget är stabilt, andningen kom igång.  Fortsätt kämpa nu, ta dig igenom detta, för allas skull.  Dina barnbarn väntar på dig och älskar dig.
 
Igår fick jag en lugnande uppdatering framåt kvällen och kunde sedan faktiskt sova.  Idag känner jag mig starkare, allt blir lättare att tackla om man har sovit.  Såklart.
Emilia har höstlov nu, umgås med en kompis för tillfället, Elian är på förskolan ett par dagar den här veckan, nu måste jag ta tag i jobb och måsten.