/ Allt om Emilia / Tillbaka i Sverige /

Höstfärger

 
Mitt stora hjärta kom faktiskt hem helt solo idag, även om jag misstänkte annat.  Vi promenerade runt och pratade om allt mellan himmel och jord, på jakt efter det mest färgglada trädet vi kunde hitta.
Efter sisådär tio minuter påpekade hon dock att hon inte hade lust att "gå runt hela Sverige", så vi stannade till, tog några snabba kort med de gula löven som vi hittade och sedan gick vi vidare.
 
Skönt väder hade vi i alla fall, med den värmande höstsolen på besök.
/ Tankar & Åsikter / Tillbaka i Sverige /

Det måste vara ok

 
En ganska så gammal bild på en brud som har tusen bollar i luften.  Eller snarare en mängd kompisar att umgås med hela tiden.  Det är knappt att man hinner träffa henne bortsett från morgon och kväll.  Men jag minns ju åldern själv, vad dom var viktigast.  Jag har dock övertalat henne till att komma hem solo idag, vi får väl se om det håller!
 
-
Jag vill passa på att tacka för så enormt fina kommentarer och mail angående det tidigare inlägget.  Jag kommer dock inte publicera dessa som innehåller namn och/eller spekulationer.  Jag förstår att allt är med all välmening, verkligen.  Men jag vill inte hänga ut någon och sedan har jag tydliga gränser för vad som är ok att publicera av respekt.  Det gäller både mina små, anhöriga och ja... alla.
 
Jag tror att min mening med inlägget var bara att framföra budskapet om att det alltid måste vara tillåtet att prata om det jobbiga, att det inte finns någon skam i att må dåligt.
Det är en väldigt komplex situation när väldigt mycket fokus läggs på ena partens lidande, rent reflexmässigt blir det så då det faktiskt är väldigt synd om de andra.  Man vill hjälpa, man vill säga ifrån, man vill ta emot allt skit som man kan ta emot - så länge man bara har funnits där.  Men någonstans på vägen är det extremt lätt att glömma bort sig själv.
När man fokuserar på något annat så himla hårt, när man prioriterar allt framför sitt eget liv och sitt eget bästa så tappar man att man även är en egen person.  Och idag vet jag inte vad som är bäst för mig, jag vet inte hur jag skall leva genom att tänka på mig och vad som kommer hålla mig över ytan längst.
Och vet ni? Det gör inget.  Jag är inte ensam i världen, jag har envisa personer som inte vänder ryggen trots hur inbunden jag kan bli.  Det enda som spelar någon roll är att jag bröt ett mönster som förstörde för alla mina planer i livet.  Nu måste jag lära mig att fokusera på att laga allt som är trasigt inom mig.
Och för varje dag som går så är mina barn den stora drivkraften, som mitt livs bensin.  Dom skall alltid få se och höra hur viktiga dom är.
-
 
Nu skall jag återgå till att jobba.  Jag lade det åt sidan igår, allt var tungt, bara att andas var tungt.  Idag har jag samlat på mig lite extra energi och jag hoppas att jag kan få allt klart.
Ha en jättefin dag och tusen tack för att DU kikar in här.
/ Tankar & Åsikter /

Att ta avstånd

Det har ekat lite här inne igen, jag har egentligen inte varit tom på ord.  Jag har bara tagit lite avstånd.  Jag hade ingen bra vecka förra veckan.  Jag sögs in i ett mörkt hål och bar runt på vad som kändes som en sten över bröstet, något tungt och betongliknande som nästan gör det omöjligt att kunna andas.  Ångest.  Det kommer och går och dyker upp mycket mer sällan nuförtiden, men pga vissa omständigheter tidigt förra veckan så bröt jag ihop lite igen.
Situationen som jag placeras i emellanåt är så fruktansvärt orättvis.  Jag önskar ingen den smärtan, inte mitt värsta fiende.  Ingen.
När man har haft något så länge man kan minnas, när man har känt en sådan obeskrivlig tillit och kärlek i så-så-så många år, när man har vetat var man skall vända sig i svåra stunder, när man har kunnat göra vad som helst och följa efter på vilken stig som helst - pga gränslös kärlek, när man har blivit tillsagd att göra vissa saker och agera på ett speciellt sätt - för att man verkligen respekterar dennes råd och vägledning....
För att sedan vakna upp en dag och inse vilka enorma misstag man begått och vilka konsekvenser som tillkom.  Att man tog sig ur något men därefter bara hamnade helt vilse, ensam om något som man länge förnekat och förträngt.
Att man tog ett ansvar och försökte hjälpa vissa, när situationen borde ha varit tvärtemot.  Jag spelade helt fel roll, jag tog på mig fel saker, jag ville hjälpa - men jag drogs istället ned.
 
För närmare ett år sedan bestämde jag mig för en förändring och för något halvår sedan blev allt mycket klarare att se.  Jag insåg att jag hade blivit tagen för given, grundlurad, utnyttjad och bara tagit på mig ett ansvar som inte var mitt att ta (även om det inte alltid var mörker, det fanns ju en anledning till att jag ville hjälpa till och göra allt som jag gjorde - det fanns ju sådant som var bra och fint).
Därefter har jag blivit skuldbelagd för mycket, jag har hatat dom - jag har hatat mig själv - jag har varit ett känslomässigt vrak.  Men för varenda dag som går så inser jag bara mer och mer hur fel allt var, hur fel allt är.
 
Det är läskigt att förlora någon/något som man alltid har vänt sig till.  Det är ännu läskigare att aldrig veta vilket av det som sägs som är sant.  Att förlora förtroendet och tilliten helt är så himla sorgligt.
 
 
Jag har under många års tid haft svårt för att lita på människor.  Mitt förflutna har sina mörka hål och mycket har gjort mig starkare men mycket har ändå satt sina spår.  Som det här med tillit.  Det finns extremt få människor som jag verkligen litar på.
När saker blir svåra så har jag idag lärt mig att dra mig undan.  Pratar jag med någon så kan denne svika och allt som jag sagt i förtroende kan slå tillbaka till min nackdel.  Det är tragiskt.  Det är en tragisk egenskap.  Jag tar avstånd från människor, skärmar av, går in i min bubbla och stannar där tills det känns tryggt igen.
 
 
Det är så svårt att skriva om sådant här när man ändå aktar sig för att skriva i klartext.  Mest av respekt för somliga 'små människor' som har förmågan att gå in här och läsa (även om de längre texterna dissas pga de dryga och konstiga formuleringarna).
Men det känns ändå bättre att skriva om känslor, till en viss grad, när saker faktiskt är jobbiga.  Jag har svårt för att låtsas som om allt är fluffigt och mysigt när det i själva verket är turbulent.
Och jag skriver inte det här inlägget för att framstå som om jag lever som ett offer.  Jag skriver bara för att det alltid måste vara ok att berätta, att vara ärlig.  Jag har också känslor, även om jag länge levt i en situation där jag hellre skyddar andra än att bry mig om hur jag bara går sönder mer och mer inombords pga allt.
 
Jag vill runda av mitt svammel (?) med att uppmana alla om att se SVTs serie "Djävulsdansen", om ni har missat.  Det känns viktigt.