/ Tillbaka i Sverige /

Valborgsmässoafton

 
Närmare en brasa kommer jag inte idag, möjligtvis elden i grillen ikväll i sådana fall.  Vi får hoppas på finare väder, även om det känns ganska ostadigt just nu.
Det är fullt upp här efter sjukstuga plus långledigheten som väntar, men ville bara titta in snabbt och önska er en trevlig Valborg.  Säger man så? Glad Valborg kanske? God? Äsch ha en finfin dag och kväll.
/ Morsan - Denize / Tankar & Åsikter /

Från ensamhet till tvåsamhet

 
Jag är, sedan några år tillbaka, en människa som lever för dagen.  Jag har inte tagit något för givet.  Jag har varit helt värdelös på att planera, då jag har lärt mig att det sällan blir som man tänkt och jag gör gärna allt för att undvika besvikelse.  Jag har levt i min bubbla av spontanitet, gjort som jag har velat, gjort saker som har gjort mig glad och bara tagit en dag i taget.
Något som antagligen skulle driva en vanlig svensson till vansinne.  Men sådan har jag varit, efter många turbulenta år och motgångar som är så många så att jag inte ens kan hålla räkningen så blev det mitt sätt att orka.  Jag slutade älta, jag slutade planera, jag såg givetvis framåt (gällande barnen, jobb och måsten) men för det mesta så befann jag mig bara här och nu.
 
Och så finner jag mig här idag, absolut toklycklig och superkär i min k.  Nöjdare än någonsin med mitt här och nu.  Men ändå med många tankar lite längre fram.  Jag kan inte riktigt spika saker eller planera bit för bit.  Men planer angående framtiden finns och dom är efterlängtade.
Hade någon frågat mig för ett år sedan om jag kunde se mig själv sittandes med tankar och planer på att flytta ihop med någon så hade jag antagligen skrattat och sagt att "It's never gonna happen".  Sådant kunde och skulle inte hända mig, inte på många-många-många år i alla fall men troligtvis aldrig någonsin.
Hade någon frågat mig om jag kunde tänka mig ett till barn så hade jag fått rysningar av den tanken.  Och inte på ett bra sätt.  Min sista graviditet var en mardröm pga x antal anledningar - det var sådana minnen jag kopplade med en graviditet/bebis.  Jag hade aldrig någonsin kunnat tänka mig att börja om och göra allt en gång till.
Sanningen är nog att jag var så jäkla livrädd.
I dagsläget så har ämnet tagits upp, eller många ämnen egentligen, och det har funnits tillfällen då jag har fått lite lätt (svår) panik och dragit mig in i mitt skal igen.  Men så har jag den här personen som förklarar att han förstår att jag vet hur det är, att jag har gjort det två gånger förr men skillnaden nu är att jag skulle ha någon som finns där till 100% och som kommer hjälpa till och att jag kan se fram emot det.  Och plötsligt så känner jag mig bara trygg.  Så himla trygg.
Det kommer nog dröja innan jag vänjer mig helt vid detta.  Att jag har någon som står bakom och bredvid mig i allt, som skulle kunna ta hand om mig om det behövdes.  Jag är ju van vid att vara ensam.  Att vara en ensamstående mamma, det blev mitt liv och har varit allt jag har varit medveten om i mitt vuxna liv.
Att få leva i tvåsamhet, något som är en självklarhet för så många andra, det är istället något jag vänjer mig vid nu och det känns bra.  Jag har mycket att lära mig, men det blir bättre och bättre.
 
Min egentid, som var så viktig förut, den försvinner mer och mer ifrån mig.  Istället lever jag med en längtan av att dela mina tysta stunder med honom.  Att komma hem efter en lång dag, fixa med sysslor, lägga barn och sedan sätta mig och glo i ensamhet - det behovet försvinner.  Jag behöver inte vara ensam längre, jag mådde bra av det förut (och kommer säkerligen alltid behöva egentid då och då) men nu har jag något som jag mår ännu bättre av.
 
Jag känner mig fånig som sitter och skriver om det här.  Alla vet väl hur det känns att älska någon, dom flesta i min ålder vet väl hur det känns att planera sin framtid med någon, dom flesta har haft någon som vill vara med en lika mycket som den andre, allt det här är väl en självklarhet för många.
Men jag skuttar på mina rosa moln ändå, jag befinner mig på en plats som jag aldrig trodde att jag skulle stå på.  Jag är någons framtid och han är min.  För mig så känns det på något sätt nytt och för mig så känns det häftigt.
Även om mycket (givetvis) kommer ta sin tid, så har vi ändå målat upp en bild tillsammans om hur vi vill och skall ha det.  Det ger mig hopp och jag är faktiskt inte ett dugg rädd längre... bara förväntansfull.
 
 
Jag sitter här med ett glas mangojuice (vitaminer och frukt hela dagen) och bara ler.  Jag är helt imponerad av ödet, hur allt har sin mening och att allt sker av en orsak.  Saker som har gjort ont förut, tillfällen då jag har blivit sviken, människor som har dragit långt ut ur mitt liv... tack gode gud för det! Jag blev stark och självständig och sedan fick jag detta.  Jag fick något/någon som jag bara kunde drömma om förut.
/ Tillbaka i Sverige /

Dåligt samvete pga sjukstuga

 
Laddar med frukost och vitaminer efter sjukstugan.
 
Jag var ett jäkla vrak igår.  Bacillerna som Elian bar på landade strax därefter på mig och slog mig hårt i huvudet.  Jag kände mig helt utslagen men kunde ändå inte sova om nätterna.
Ellepelle blev frisk fortare än fortast, men jag ville ändå ha honom hemma (en feberfri och symtomfri dag hemma tycker jag är schysst).  Så han studsade omkring, klättrade på väggarna, babblade om allt mellan himmel och jord och jag höll bara tummarna för att dagen skulle passera i sån där raketfart, så jag skulle orka med allt igen.
 
Framåt eftermiddagen kom jag på mig själv med att må psykiskt dåligt av att känna mig fysiskt sjuk (weirdo).  Jag kände mig lat, jag skämdes nästan över att jag inte hade gjort ett smack på hela dagen - bara vilat.  Det började tortera mig och plötsligt så kröp det inom mig.  Så jag bestämde mig för att bli frisk, började proppa i mig c-vitamin, lagade mat med en massa vitlök i, hällde i mig vätska och höll tummarna bara.
Idag mår jag förvisso mycket bättre och Elian är på förskolan igen, så det känns skönt att orka jobba och få saker gjorda.  Men jag hoppade över träningen i morse då jag ändå inte känner mig helt hundra och jag tror nog att det är det som gör så att jag går helt bananas inombords och känslomässigt.  Jag har ju skrivit förr att träningen på morgnarna är min terapi, jag blir knäpp utan, det är mitt sätt att rensa tankarna och bli människa igen.
 
Men huuur som haver så är det skönt att man är på väg åt rätt håll igen.  Idag skall jag fixa med en massa pappersarbete (bara sitta inne i lugn och ro) och planera kommande fotograferingar.  Ha en fin dag!