/ Katten Vilde / Tillbaka i Sverige /

Helgmys

 
Tre svartvita, här och nu.  Söndagsmys i soffan.
 
Helgen kom och gick i världens fart.  Det känns som om jag skriver så jämt nuförtiden? Men allt går så snabbt.  Hur som helst så har helgen varit ganska lugn, inte riktigt lika intensiv som vanligt.  Vi har skruvat ihop nya sängplatser till kiddosarna, fått en ny tv till vardagsrummet, tittat på film, varit uppe sent, ätit gott, kramats, börjat planera semestern med k, somnat till ljudet av en spinnande katt på huvudkudden, cyklat, handlat och så skulle helgen avslutas med kalas för Elians del.  Vi hade handlat present, han slog in den och lade den på bordet i hallen men han kände sig inte alls pigg i förmiddags så han valde att stanna hemma.  Typiskt.
 
Mors dag är det ju också, grattis till alla mammor där ute! Själv fick jag ett jättefint kort av Emilia och sovmorgon av Elian.  Inte illa!
/ Foto - Allmänt /

My happy place

 
Idag har jag pysslat med en massa redigering och bebisbilder.  Stora, nyfikna ögon och härliga leenden har tagit över skärmen i flera timmar.  Jag känner mig otroligt tacksam och nöjd över min vardag, just för att mitt jobb är mitt "happy place", min plats att fly till när annat är svårt.  Jag försvinner in i min fotobubbla om dagarna.  Att få jobba med det man älskar och brinner för är så himla värdefullt.
 
Nu skall jag dock stänga ned PS, bilder och dokument, hämta hem lilleman och ta helg!
/ Morsan - Denize / Tankar & Åsikter /

Att vara stark eller kall

 
Jag har glidit runt i den här morgonrocken som jag hittade på barnavdelningen på HM.  Jag tyckte att den vore fin på Emilia men hon tyckte att jag lika gärna skulle ha den, så jag plockade på mig en.  Egentligen är det ingen morgonrock, jag bara kallar det för det.  Det är väl någon slags kofta eller kaftan eller kimono eller vad det nu finns för benämningar... jag har ingen aning om det rätta, så det blir min sköna morgonrock enligt mig.
 
 
Och vad har då citatet på bilderna med detta att göra? Ingenting egentligen.  Det är bara ord som jag har tänkt och tänker på.  Jag är dålig på att tro på ord, jag tror på handlingar.  Givetvis finns det några människor i mitt liv som kan snacka fint och som jag tror på - just pga att dom tidigare bevisat att dom gör det dom säger.
Men annars är det bara "actions speak louder than words" som gäller.  Jag har blivit besviken på tomma löften och ord alltför många gånger och till slut lär man sig att avvakta innan man ger någon bland det dyrbaraste man har; tillit.
Igår fick jag en slags pik om att jag är iskall.  Vilket är så långt ifrån sanningen man bara kan komma.  Jag har nog onaturligt mycket känslor inom mig, jag grubblar till min nackdel, jag tänker så huvudet nästan exploderar, jag känner känslor så hela kroppen bara skakar.  Men jag har även en instinkt gällande att aldrig ta någon skit.  Jag låter mig inte köras med, jag står upp för mig själv och den jag är.  Och när man dealar med svårigheter eller komplicerade situationer/människor så vet jag var min gräns går.  Jag kan försöka hjälpa andra, finnas till hands och vara en stöttepelare.  Men när samma situation utspelar sig flera gånger, när man blir besviken på samma saker om igen och tomma ord ekar flera gånger så måste nog bara vara nog.  Då är man inte kall, då vill man snarare överleva bara utan att någon suger ur all ens energi.
Jag tycker inte om att ge upp, jag kämpar verkligen in i det sista... framförallt om det gäller något eller någon som betyder extra mycket för mig.  Men om man inte kan förändra läget själv så måste man bara gå vidare.
Om den andre parten sedan vill förändras så tror jag det när jag ser det, inte när jag hör det fler gånger.
Som en väldigt betydelsefull person sa till mig igår så är det en stor skillnad mellan att vara iskall och stark.
 
Jag är trött idag.  Jag är trött på orättvisa.  Men jag faller inte, jag faller inte pga samma saker om och om längre.  Jag står upp, jag kan verka kall, men man kan inte fälla samma tårar föralltid.  Jag är stark nog att inse vad som är rätt och fel, vad som kan hjälpa eller stjälpa.  Jag fortsätter att gå på rätt väg, åt rätt håll, tillsammans med den och dom som verkligen älskar mig/oss och bevisar det.