/ Tillbaka i Sverige /

Att prata om dagen

 
Två bilder, tagna med mobilen, från i morse.  Häftigt ljus när solen kämpade sig genom de tunga molnen.
 
Här har onsdagen bara sprungit ifrån oss, som många andra dagar.  Jag förstår inte hur det kan kännas som om man står still men tiden ändå bara flyger förbi.  Hur som helst så har jag fått en hel del jobb gjort och det känns riktigt skönt.  Jag har fått ont i magen av ågren de senaste veckorna när jag har varit för trött för att orka med mitt vanliga tempo.  Jag har känt skuld och skam och en enorm prestationsångest.  Jag har gråtit när kroppen har sagt ifrån och jag har behövt vila.  En inre röst har bara vrålat på mig att jag skall sluta lata mig, sluta vara mesig, att jag bara skall bita ihop och göra det som måste göras.
Men ibland är det nog nyttigt att lyssna på kroppens signaler.  Och därför känns det extra bra en dag som denna när jag faktiskt har fått en hel del gjort utan att känna som om kroppen skall ge upp efter fem minuter.
 
 
Hur som helst, tidigare när vi satt vid middagsbordet så frågade jag kiddosarna om dom kunde berätta en viktig/bra/dålig eller värdefull sak som hade hänt under dagen.  Det första som poppade upp i tankarna då.
Emilia började gestikulera dramatiskt samtidigt som hon sa "På våran 70 min långa SO lektion så visades en 59 min lång videofilm som handlade om Jesus och som var 'barnvänlig' - det bara sprutade blod och jag kände bara för att åeeehh..!".
Elians spontana svar var: "Att jag och Elin lekte katt, det var bra... eller när jag gömde mig i en kartong med klossar, hoppade upp och skrämde mina kompisar och Julius blev glad... för först hade han varit ledsen och sen blev han glad".
Jag älskar den stunden på dagen.  När vi sätter oss vid bordet och jag frågar hur deras dag har varit.  Svaren blir så olika, men det är alltid intressant att höra det första som dyker upp i tankarna.
 
Hur som helst så skall jag ta tag i kvällsrutinerna nu och sedan lär jag somna tidigt.
Hoppas att ni alla har haft en fin dag!
/ Tillbaka i Sverige /

Good news

 
Nu var det några dagar sedan jag uppdaterade igen.  Jag har haft fullt upp med min hälsa och annat så det är väl inte så konstigt att man stänger in sig lite och bara försöker reda ut allt.
 
Helgen här var ganska lugn i alla fall.  Lördagar innebär tid i stallet då jag gärna tittar på Emilias ridlektion.  Efter ett tag fick jag höra att dom skulle börja hoppa.  Paniken som uppstod inom mig alltså.  Jag såg bara det där extremt stora djuret och mitt lilla, lilla barn som enkelt skulle flyga av.  Men det var inte så farligt ändå, när det väl var dags.
Jag är, har aldrig varit och kommer säkerligen aldrig vara en hästtjej.  I mina hemliga önskningar och drömmar för min dotter så såg jag andra fritidsintressen som skulle kunna bli karriärer.  Men hästar och ridning är det enda som hon verkligen har fastnat för.  Och när jag tittar på henne där i ridhuset och ser lyckan som glittrar i hennes ögon så känns allt bara så bra.  Att se entusiasmen när hon pratar om favorithästen eller att se värmen som sprids inom henne när hon klappar, borstar och tar hand om sitt favoritdjur så känns det ändå så rätt och enkelt.  Men jag kommer nog sitta på nålar varenda gång hon rider framöver ändå.
 
 
Hur som helst så började nya veckan ganska segt.  Men jag fick äntligen mina provsvar och ett samtal från läkaren.  Precis som jag innerst inne visste så är det inget elakartat jag har i halsen.  Jag har fått en ny tid och då skall vi diskutera hur och om jag skall behöva leva med knölen ändå.  Och även lite annat.
Jag skall dock erkänna att det har varit en hel del tankar dom här veckorna efter att min läkare drog upp cancer.  Jag visste att den risken var så extremt minimal och att det till 95% skulle vara ofarligt.  Men hon planterade ju nästan dessa tankar i mitt huvud ändå.  Ångesten över min ålder, att livet är skört och kan vara alldeles för kort, tankar om barnen och hur allt skulle bli och en hel storm av virrvarr snurrade i skallen till och från.
Nu skall det bli skönt att slippa bråka med mina egna tankar och slippa övertala mina egna inre demoner om att allt är lugnt.  Så jäkla skönt att veta att det som stör min kropp egentligen är ofarligt.  Och att det kommer bli bättre, att jag någon dag blir mig själv igen.
 
Jag får dock vila mycket och vardagstempot får förbli rätt lugnt ett tag till.
/ Tillbaka i Sverige /

TGIF

 
Jag kikar in lite snabbt här en fredag som denna och bjuder på bild på kiddosarnas cupcakes, som dom ägnade eftermiddagen åt att dekorera.  Nu väntar det vanliga fredagsmyset.  Trevlig helg på er!