Det blev en lång dag inne på förlossningen idag.  Först och främst: tack för fina hälsningar! Det värmde verkligen.
Jag kan glatt meddela att vår envisa lilla flicka äntligen ligger med huvudet nedåt, åt rätt håll nu.  Troligtvis har hon legat på tvären och/eller i säte hela tiden (det var en vikarie på MVC som bekräftade att tvärläget var över och förbi för några veckor sedan).
 
Kvällen igår och natten var fruktansvärt lång.  Jag satt uppe ett tag och läste ur "Sätesboken" som jag fick skickad av Gina Cinnamoni.  Min BM hade nämligen uppmuntrat mig till att fundera lite kring att välja mellan kejsarsnitt eller att föda bebis i sätesbjudning, då ett sådant val skulle komma att ske nästa dag.  Om vändningsförsöket misslyckades - vilket händer ungefär hälften av alla gånger.
Jag tänkte att med min otur så skulle det aldrig gå att vända den här bebisen.  Jag läste och läste, vägde för- och nackdelar, blev mer insatt i olika risker MEN kände mig rätt förvirrad kring själva valet ändå.
Jag har haft två intensiva förlossningar och har traumatiska minnen från dom som verkligen satte sina spår.  Hela den här graviditeten har jag laddat inför förlossningen, tänkt göra allt för att få en bra sista upplevelse.  Jag har förberett mig mentalt, laddat, skrivit en ordentlig förlossningsplan och verkligen peppat mig själv.  Jag har fått stöd och får från min barnmorska, jag har lärt mig om andning och avslappning och yada yada yada.
Och när jag väl satt där och insåg att allt det där kanske bara skulle rinna ur händerna på mig, så visste jag inte vilken väg jag ville gå.  Jag dömer verkligen INTE någon alls som t ex väljer snitt, men för min egen del så kändes det tufft.  Jag ville bara att allt skulle ske naturligt - och vill fortfarande det, men vem vet vad som kan hända.
 
Huuur som helst så blev det en hel del grubblande och inte blev man direkt klokare.
Jag lämnade Elian i skolan och kort därefter åkte vi in till sjukhuset.  Både barnmorskor och läkare undrade kring mitt val OM försöket nu skulle misslyckas.  Och jag kunde inte ge något konkret svar då heller, jag ville bara testa att vända barnet först.
Och det var inte den trevligaste upplevelsen jag har varit med om, om man säger så.  Man får Bricanyl för att livmodern skall slappna av och jag mår inte alls bra av Bricanyl.  Jag fick det mot prematura värkar med Emilia, så jag minns det så väl.
Jag började skaka okontrollerat, fick hjärtklappning så det kändes som om hjärtat skulle hoppa ut ur bröstet på mig, illamående from hell och svårt att andas.
Jag vill dock vara noga med att påpeka att alla absolut inte reagerar så som jag av det läkemedlet, det är vanligt att man blir skakis och får lite hjärtklappning, men de flesta upplever det bara som lite obehagligt.  Jag ville bara få det sagt, om någon läser detta och har ett vändningsförsök framför sig.
Själva vändningen av bebisen gjorde inte förskräckligt ont, det var väl snarare som ett obeskrivligt obehag.  Som att hela magen bokstavligen vändes upp och ned.  Men läkaren var duktig, alla inne i rummet var duktiga och vi lyckades! SÅ HIMLA SKÖNT!
 
Nu är jag trött, både fysiskt och psykiskt.  Det blev verkligen en helt galet lång dag.  Nu håller vi bara alla tummar för att hon faktiskt ligger kvar sådär så att man kan få lite jäkla lugn och ro någon gång, haha.  Det blir i alla fall lite tätare kontroller nu för att hålla koll på henne, beroende på när hon väljer att titta ut förstås.
 
Nu skall jag dricka mitt te och äta lite frukt.  Ha en fin kväll och tack för ert stöd återigen!