/ Graviditet nr3 / Vardagslivet /

Säte & Vändningsförsök

 
Det blev en lång dag inne på förlossningen idag.  Först och främst: tack för fina hälsningar! Det värmde verkligen.
Jag kan glatt meddela att vår envisa lilla flicka äntligen ligger med huvudet nedåt, åt rätt håll nu.  Troligtvis har hon legat på tvären och/eller i säte hela tiden (det var en vikarie på MVC som bekräftade att tvärläget var över och förbi för några veckor sedan).
 
Kvällen igår och natten var fruktansvärt lång.  Jag satt uppe ett tag och läste ur "Sätesboken" som jag fick skickad av Gina Cinnamoni.  Min BM hade nämligen uppmuntrat mig till att fundera lite kring att välja mellan kejsarsnitt eller att föda bebis i sätesbjudning, då ett sådant val skulle komma att ske nästa dag.  Om vändningsförsöket misslyckades - vilket händer ungefär hälften av alla gånger.
Jag tänkte att med min otur så skulle det aldrig gå att vända den här bebisen.  Jag läste och läste, vägde för- och nackdelar, blev mer insatt i olika risker MEN kände mig rätt förvirrad kring själva valet ändå.
Jag har haft två intensiva förlossningar och har traumatiska minnen från dom som verkligen satte sina spår.  Hela den här graviditeten har jag laddat inför förlossningen, tänkt göra allt för att få en bra sista upplevelse.  Jag har förberett mig mentalt, laddat, skrivit en ordentlig förlossningsplan och verkligen peppat mig själv.  Jag har fått stöd och får från min barnmorska, jag har lärt mig om andning och avslappning och yada yada yada.
Och när jag väl satt där och insåg att allt det där kanske bara skulle rinna ur händerna på mig, så visste jag inte vilken väg jag ville gå.  Jag dömer verkligen INTE någon alls som t ex väljer snitt, men för min egen del så kändes det tufft.  Jag ville bara att allt skulle ske naturligt - och vill fortfarande det, men vem vet vad som kan hända.
 
Huuur som helst så blev det en hel del grubblande och inte blev man direkt klokare.
Jag lämnade Elian i skolan och kort därefter åkte vi in till sjukhuset.  Både barnmorskor och läkare undrade kring mitt val OM försöket nu skulle misslyckas.  Och jag kunde inte ge något konkret svar då heller, jag ville bara testa att vända barnet först.
Och det var inte den trevligaste upplevelsen jag har varit med om, om man säger så.  Man får Bricanyl för att livmodern skall slappna av och jag mår inte alls bra av Bricanyl.  Jag fick det mot prematura värkar med Emilia, så jag minns det så väl.
Jag började skaka okontrollerat, fick hjärtklappning så det kändes som om hjärtat skulle hoppa ut ur bröstet på mig, illamående from hell och svårt att andas.
Jag vill dock vara noga med att påpeka att alla absolut inte reagerar så som jag av det läkemedlet, det är vanligt att man blir skakis och får lite hjärtklappning, men de flesta upplever det bara som lite obehagligt.  Jag ville bara få det sagt, om någon läser detta och har ett vändningsförsök framför sig.
Själva vändningen av bebisen gjorde inte förskräckligt ont, det var väl snarare som ett obeskrivligt obehag.  Som att hela magen bokstavligen vändes upp och ned.  Men läkaren var duktig, alla inne i rummet var duktiga och vi lyckades! SÅ HIMLA SKÖNT!
 
Nu är jag trött, både fysiskt och psykiskt.  Det blev verkligen en helt galet lång dag.  Nu håller vi bara alla tummar för att hon faktiskt ligger kvar sådär så att man kan få lite jäkla lugn och ro någon gång, haha.  Det blir i alla fall lite tätare kontroller nu för att hålla koll på henne, beroende på när hon väljer att titta ut förstås.
 
Nu skall jag dricka mitt te och äta lite frukt.  Ha en fin kväll och tack för ert stöd återigen!
 
 
/ Graviditet nr3 / Vardagslivet /

MVC, Ultraljud och en bebis som gör fel

 
Här blev inte dagen riktigt som jag hade tänkt mig.  BM-besöket började med det vanliga, alla prover såg bra ut, sf-måttet var mellan 37-38 (låg över medel som vanligt), hjärtljuden var på 140, min vikt var perfecto och allt var kanoners.  Enda tills hon ville kolla om bebisen var fixerad än.  Hon hittade dock inte huvudet, klämde och kände och försökte lugna mig lite med "men du har ju bebis överallt! hä...hä..".  Det slutade i alla fall med att hon trodde att hon hittade huvudet, nedåt men lite på tvären - men hon var så osäker så jag skickades på ultraljud.
Väl där så fick jag se att det hon trodde var huvudet, egentligen var rumpan.  Lillasyster ligger åt fel håll, eller sitter kanske man skall säga? Rumpan nedåt och huvudet precis vid revbenen.  Jäkla unge! Så i morgon blir det ett vändningsförsök inne på förlossningen.
 
Det blev så himla omtumlande, allt skulle ske så snabbt, det blev mycket babbel kring om bebisen är för stor för att vändas, alla olika alternativ, snitt, exakt hur morgondagen kommer bli, nya tider, saker att tänka på osvosv.  Det blev snurrigt i huvudet och jag fick lite panikkänslor.  Det känns som om jag har burit på en hel del oro, haft tankar kring förlossningen, K skulle egentligen ha åkt på jobbresa nu (men gör såklart inte det), känt mig rädd och otrygg och bara varit helt galet känslomässig de senaste veckorna.  Och när man väl började känna sig lite lugn och pepp inför det som komma skall, så kanske jag inte alls kommer ha möjligheten att föda "som vanligt" längre.  Det känns som om man aldrig får någon lugn och ro, om ni förstår.  MEN så är det med livet, allt är så oförutsägbart kring en graviditet.  Typiskt bara att lilla lillasyster skulle vända sig fel nu.  Min barnmorska var i alla fall helt fantastisk.  Hon fick ta hand om allt detta på sin lunchrast och fixade, donade, ringde runt och tröstade mig samtidigt.  Jag var ett känslomässigt vrak och bröt ihop lite när hon berättade om olika risker, jag förstår ju att dom måste och det är jättebra att man får reda på allt, men jag vill ju bara att bebisen skall må bra och att allt skall ske naturligt och bra.
Vi får se vad som händer i morgon, man får ta ett steg i taget.  Tydligen så lyckas ungefär hälften av alla vändningsförsök så ni kan väl hålla en liten tumme för oss?
 
/ Graviditet nr3 / Vardagslivet /

Det här med sista tiden

 
God förmiddag.  Här har natten sett ut som vanligt med uppvak och toabesök 1 eller 2 gånger per timme.  Att ta sig upp blir på något sätt bara svårare just när jag trodde att det var som svårast.  Man försöker rulla lite smidigt ur sängen, men det är inte lätt och man får dåligt samvete om man råkar väcka människan som sover bredvid.
Hur som helst så tar det emot att kliva upp på morgonen, men det måste man.  Dels pga att barnen skall till skolan och man har en dag att ta tag i.  Och dels för att man är så kissnödig så det känns som om hela blåsan skall spricka, trots att man tömde den halvtimmen innan.  Herregud alltså.
Sedan är det dags för ett träningspass.  Nja inte riktigt, men något som känns som det; nämligen att ta på sig stödstrumpor.  Ni som vet, ni vet! Man sätter sig, laddar, kämpar för att få på fotdelen, pustar och flåsar en stund, tar i och drar över vaden.  Sammandragningarna som uppstår av detta alltså! Det är inte enkelt, men mängden vätska jag har samlat på mig på sistone är inte att leka med och strumporna tar i alla fall bort den värsta smärtan i fötterna - speciellt om vardagarna när det blir så mycket promenixande.
 
Anyhow så fortsatte tisdagen här med att få i ordning alla barn och mammor inför dagen.  Med alla barn och mammor så menar jag förstås mig själv och Elian.  Emilia är tack och lov bra på att sköta sig själv på morgonkvisten (konstigt vore det väl annars? hmm).
Sedan var det dags att bemästra backen upp till skolan.  Jag kommer INTE sakna att flåsa mig upp för den som en allmän jäkla flodhäst.  Snart skall jag springa upp för den, med vagn och hela faderullan och vara fit och smidig och inte bli trött alls (ironi, men ändå).
Väl framme så gick lämningen av mitt lilla barn (snart mellanbarnet, aaah) superbra.  Alltså verkligen kanonbra.  Första morgonen utan tårar och den tjocka mamman gick ut från skolan stolt som en tupp.  Tjiho! Jag nästan studsade på tillbakavägen.  Det är en sådan jäkla lättnad att slippa den där ångesten som uppstår vid svåra lämningar.  Att slippa känslan av ett bristande mammahjärta går inte att beskriva.  Trots att jag VET att allt går bra så fort jag har lämnat oavsett vad, så är det aldrig enkelt att se det dyrbaraste man har med tårar i ögonen.  Så, så var det med det.  Ett enormt stort steg för oss båda, perfekta starten på dagen!
 
Och nu har jag suttit här ett tag, med frullekost, kaffe och hallonbladste samtidigt som jag har försökt jobba bort en del.  Snart skall jag iväg till barnmorskan och kolla läget med bebisen, sedan hämta glada sonen och efter det invänta leverans av vagnen och babyskyddet.  Perfecto, vi slapp hämta! Jag känner mig som ett barn på julafton.  Vill bara slita upp paketen nununu.  Tänk att det kan vara så roligt med en barnvagn.  Jag tror inte att K förstår det där riktigt, hur jäkla kul det är med vagnar - men äsch, jag blir helt till mig ändå! Jag tycker egentligen att det är himla skoj med alla babygrejor nu.  Jag vill bara tvätta upp, ställa i ordning, fixa och få allt klart.  Det är väl lite det som hör till den gravida maman i slutet? Sista veckorna består väl av en hel del "nesting".  Jag kan inte direkt tänka på så mycket annat.