God förmiddag.  Här har natten sett ut som vanligt med uppvak och toabesök 1 eller 2 gånger per timme.  Att ta sig upp blir på något sätt bara svårare just när jag trodde att det var som svårast.  Man försöker rulla lite smidigt ur sängen, men det är inte lätt och man får dåligt samvete om man råkar väcka människan som sover bredvid.
Hur som helst så tar det emot att kliva upp på morgonen, men det måste man.  Dels pga att barnen skall till skolan och man har en dag att ta tag i.  Och dels för att man är så kissnödig så det känns som om hela blåsan skall spricka, trots att man tömde den halvtimmen innan.  Herregud alltså.
Sedan är det dags för ett träningspass.  Nja inte riktigt, men något som känns som det; nämligen att ta på sig stödstrumpor.  Ni som vet, ni vet! Man sätter sig, laddar, kämpar för att få på fotdelen, pustar och flåsar en stund, tar i och drar över vaden.  Sammandragningarna som uppstår av detta alltså! Det är inte enkelt, men mängden vätska jag har samlat på mig på sistone är inte att leka med och strumporna tar i alla fall bort den värsta smärtan i fötterna - speciellt om vardagarna när det blir så mycket promenixande.
 
Anyhow så fortsatte tisdagen här med att få i ordning alla barn och mammor inför dagen.  Med alla barn och mammor så menar jag förstås mig själv och Elian.  Emilia är tack och lov bra på att sköta sig själv på morgonkvisten (konstigt vore det väl annars? hmm).
Sedan var det dags att bemästra backen upp till skolan.  Jag kommer INTE sakna att flåsa mig upp för den som en allmän jäkla flodhäst.  Snart skall jag springa upp för den, med vagn och hela faderullan och vara fit och smidig och inte bli trött alls (ironi, men ändå).
Väl framme så gick lämningen av mitt lilla barn (snart mellanbarnet, aaah) superbra.  Alltså verkligen kanonbra.  Första morgonen utan tårar och den tjocka mamman gick ut från skolan stolt som en tupp.  Tjiho! Jag nästan studsade på tillbakavägen.  Det är en sådan jäkla lättnad att slippa den där ångesten som uppstår vid svåra lämningar.  Att slippa känslan av ett bristande mammahjärta går inte att beskriva.  Trots att jag VET att allt går bra så fort jag har lämnat oavsett vad, så är det aldrig enkelt att se det dyrbaraste man har med tårar i ögonen.  Så, så var det med det.  Ett enormt stort steg för oss båda, perfekta starten på dagen!
 
Och nu har jag suttit här ett tag, med frullekost, kaffe och hallonbladste samtidigt som jag har försökt jobba bort en del.  Snart skall jag iväg till barnmorskan och kolla läget med bebisen, sedan hämta glada sonen och efter det invänta leverans av vagnen och babyskyddet.  Perfecto, vi slapp hämta! Jag känner mig som ett barn på julafton.  Vill bara slita upp paketen nununu.  Tänk att det kan vara så roligt med en barnvagn.  Jag tror inte att K förstår det där riktigt, hur jäkla kul det är med vagnar - men äsch, jag blir helt till mig ändå! Jag tycker egentligen att det är himla skoj med alla babygrejor nu.  Jag vill bara tvätta upp, ställa i ordning, fixa och få allt klart.  Det är väl lite det som hör till den gravida maman i slutet? Sista veckorna består väl av en hel del "nesting".  Jag kan inte direkt tänka på så mycket annat.
Tara

Ett tips ang strumporna - dra bendelen ut-o-in, så du bara har fotdelen rätt, så är det klart lättare att få på den 🙂

Svar: Ska prova nästa gång, tack för tipset! :)
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress