För exakt tre år sedan så såg det ut såhär.  Alltså åh, jag blir helt blödig och känslosam här nu igen.  Jag känner hur tårarna verkligen bränner bakom ögonlocken.  När jag öppnade upp dessa bilder i PS så kom jag på mig själv med att prata med mig själv "men lille skrutteeen", "åh pluttungar" osv med jordens bebisröst.
VARFÖR går tiden så förskräckligt fort? Jag kan verkligen sakna den där tiden, så innerligt innerligt mycket.  Just åldern som Elian var i då.  Folk pratar ofta om 3-årsåldern som en av dom värsta - men för min del gällande Elian så var det verkligen tvärtom.  Han var en så sjukt charmig och tacksam unge.  Visst hade han sina stunder, vilket barn har inte det? Men han var så enkel ändå.  Han hängde med på allt, uppskattade allt, blev glad för minsta lilla och charmade alla spanjorer i vårt område med sin härliga personlighet, sitt långa blonda hår och dom där klarblåa ögonen.  Jag kan fortfarande höra den där robotrösten som han pratade med, jag hör det så tydligt i mitt huvud.  Skrutt!
 
Och så Emilia då.  Fortfarande tillräckligt liten för att vilja hänga med mig/oss, men precis i den åldern då det gick bra att komma iväg och göra sina egna saker också.  Det häftiga med den tiden var att hon hade lärt sig spanskan där, pratade livligt med sina vänner och bekanta, hade fullt upp med skola/dans/vänner.  Och så sommarlovet som väntade runt hörnet, då kompisleken skedde på stranden.  Där dom surfade, badade, snorklade och babblade enda fram tills det blev kväll.
 
Tre år alltså.  Hur kan det gå så fort? Det är skrämmande emellanåt.
Ina

Jag gissar att det kanske var här någonstans som jag började läsa din blogg? Efter att du varit med på blogg.se startsida med en tidningsartikel om dig som gravid med Emilia? Ni bodde iallafall i Spanien då, och jag föll för att få läsa om något annat än vanlig vardag, alla härliga bilder och ditt härliga sätt att skriva på. Och sen har jag hängt med liksom. Så himla bra. Jag kan tänka mig att du blir blödig av bilderna, det blir ju jag med av att se bilder på mina små och det var ju ändå här hemma i krokarna, men känns ändå så långt ifrån och så otillgängligt på något sätt, just för att de vuxit så fort.

Den enda frågan som ploppar upp nu är hur det går med Emilias spanska, kommer ihåg att du skrev i början efter flytten hit att du skulle försöka få henne att få läsa den som hemspråk i skolan, men fick avslag va? Har hon fortsatt med att läsa det på något annat sätt i skolan, och kommer hon ihåg språket eller tappas det? Det skulle va spännande att höra om. Annars så tackar jag verkligen för allt som vi får ta del av och som du delar med dig av :)

Svar: Åh vad roligt, glad jag blir :) Precis, det blev inget hemspråk och tyvärr har hon tappat en del av språket, men nästa termin får hon läsa spanska igen... förhoppningsvis kommer det tillbaka fort då.
Denize

Anonym

Har du någonsin fått höra att Elian är lik djn avicii? Sjukt söt!

Svar: Haha tycker du? Nej, det hade jag aldrig hört tidigare, vad roligt :)
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress