/ Graviditet nr3 / Vardagslivet /

Det här med kläder

 
Efterlängtade lilla lillasyster, är du en liten Elise tro?
 
 
Jag älskar att shoppa saker till mina barn, men tycker inte riktigt att det är lika roligt att köpa saker till mig själv.  På sistone har jag dock insett att jag måste köpa vissa saker till mig ändå.  För det första så går man upp tjugo ton, allt blir bredare... allt, tuttarna växer 3 storlekar på några månader, benen sväller och gör ont i tajta byxor osvosv.
Jag har bland annat hittat långa linnen på H&M som passar skönt, för någon femtiolapp styck - tummen upp! Nu skulle jag bara behöva några braiga shorts till sommaren (eller kjolar, eller klänningar eller vad fasen som helst - tunt och löst och skönt).  Häromdagen klev jag in i provrummet för att kolla läget med storlekar.  Men jag gick snabbt därifrån när allt kändes obekvämt och fult (gör ett nytt försök någon annan helg).
Istället hamnar man vid barnkläderna och alla barnen har fått påfyllning i garderoberna.  Nu låter det som om jag skriver om ett fotbollslag igen: "alla barnen".  Men jag menar förstås Emilia, Elian och även lillasystern.
 
Jag kommer såklart inte baaaara köpa rosa grejor till Bebis (om någon hinner störa sig på det).  MEN jag är lite svag för den där ljusrosa färgen tillsammans med vitt.  Och ja, jag tycker nog att det är lite extra roligt att kika på dom där pyttesmå klänningarna just nu.  Hon kommer dock ha en väldigt blandad garderob, då jag har några få sparade plagg från Elian och så har vi fått ärva en hel säck med blå kläder efter sysslingen.
 
Så mysigt ändå, att fixa och dona med dom där jättesmå plaggen.  Har E och E varit sådär små? Det känns så overkligt.  Snart har vi en liten plutt som skall ha på sig dessa kläder.  "Snart".
/ Graviditet nr3 / Vardagslivet /

Tuffa dygn

 
Igår var vi hos barnmorskan och kollade läget med magen och lillan.  Allt flöt på, magen hade växt som den skulle och så fick vi lyssna på hjärtat.  Jag spelade in och visade barnen på eftermiddagen.  Elian tyckte att det lät som ett tåg på räls till en början och sedan som en massa skällande hundar.  Emilia tyckte att det lät som något under vattnet.  Ganska rätt ändå!
 
Annars så hade jag järnbrist som vanligt.  Jag skulle även öka min magnesium dos och fixa ett foglossningsbälte så fort som möjligt.
Hon tyckte dock att jag skulle besöka läkaren och prata om sjukskrivning.  Det kommer dock inte hända, jag måste bara hitta ett sätt att stressa ned lite.
Jag vill ju göra så mycket, jag vill klara av allt precis som vanligt, jag vill-vill-vill.  Jag känner mig fånig när allt tar emot när det är ca 15 veckor kvar.  Det känns för tidigt att bli så pass svag att man knappt orkar röra sig.  Att man vaggar fram när man går, att det går så förbaskat långsamt.  Det känns så misslyckat på något vis.
Det är så idiotiskt, men man hinner tänka en hel del tankar om sig själv som inte är så snälla.  Man gör det förbjudna och jämför sig med andra; "men hon orkar ju", "hon är ju förfasen höggravid och klarar av det - då måste jag också kunna klara av det nu" osvosv.  Så jävla onödigt att göra så mot sig själv, då man innerst inne vet hur olika det kan vara.  Men ibland är det svårt att låta bli.
 
Barnmorskan tröstade mig i alla fall med något som jag egentligen redan visste, men att vissa veckor kan vara mycket värre än andra.  Jag har ju själv märkt det.  Just nu är det mycket bäckensmärta, onda sammandragningar (som jag kan vila bort om jag bara taggar ned), kramp i benen och yrselattacker.  Men nästa vecka kan lika gärna vara en fantastisk mirakelvecka igen.  Det gäller att hålla huvudet högt och undvika dom där taskiga tankarna om sig själv.
Jag har i alla fall världens bästa stöd som tar emot mitt gnäll.  Det är tur det!
 
I slutändan så kommer dessa tider vara som bortblåsta.  15 veckor är en kort period i livet om man tänker efter.  Man kan nog stå ut med att känna sig som en flodhäst som sväller upp mer och mer för varje dag och som går som ett mähä, sätter sig på trottoarkanter när hon blir svimfärdig - trots en miljard människor som passerar - och som säger ordet "aj" både tyst och högt fyrtioelva gånger om dagen.  Man får komma ihåg att den här kroppen som man är så dum mot faktiskt bygger ett barn, ett barn som kommer ligga på mitt bröst om ca 15 veckor.  Klart att det är värt det.
/ Vardagslivet /

Att få bli uppvaktad

 
Då har ytterligare en helg susat förbi och min söndag och Mors dag började på bästa möjliga sätt.  Emilia hade klivit upp med tuppen och fixat frullekost till hela familjen.  Frukt med tanke på att mamman är galen i frukt och en liten "buffé" med yoghurtar, flingor, mackor och juice.
Elian hade vaknat lite senare, men höll systern sällskap i köket och bidrog med att klä upp sig dagen till ära.  Han satt nämligen redo med skjorta vid frukostbordet redan, haha.
Mina finaste, jag var så nöjd och glad  ♡♡♡
 
Efter frukosten så åkte vi mot storstan.  K lämnade blommor till sin mamma, jag lämnade en present till min, vi var bortbjudna på lite fika och sedan besökte vi Mall of Scandinavia.  Vi promenixade runt, shoppade lite småsaker och så blev man bjuden på en god middag.  Vi satte oss i bilen och kom hem sent.  Gravidkroppen uppskattade inte riktigt en sådan heldag, jag låg med kramp i vaderna och ont i höft/rygg hela natten - men det var det kanske värt.  Vi hade en jättemysig dag tillsammans.
 
Nu har vi bockat av denna måndagen, som har gått precis lika fort.  Det är fullspäckat såhär nästsista veckan innan sommarlov.  Helt galet vad fort allt går.
Hur som helst så hoppas jag att alla mamas där ute blev ordentligt uppvaktade igår? Och att ni också hade en finfin helg!