/ Lillasyster Elise / Vardagslivet /

Närhet & Kärlek

 
Jag får inte nog av lukten av det där lilla huvudet.  Jag kan ofta komma på mig själv med att sitta och stirra på den där mini-människan och samtidigt inse att en massa tid har passerat.  Jag roar mig liksom med att bara titta och veta att hon är min, hon är våran, hon är här och att hon bara finns.
 
Vi börjar lära känna varandra mer och mer.  Men samtidigt så svänger allt från dag till dag.  Det är svårt att komma in i några slags rutiner när det jämt sker förändringar.  Hittills så har hon antingen sovit hela tiden, nästan så mycket så man har fått väcka henne för att det känns som om brösten skall explodera och hon verkligen borde äta.  Eller så sover hon inte alls... vill bara ammas och vara nära dygnet runt.  Det verkar inte finnas något mellanläge.
De senaste två dagarna har varit som det sistnämnda.  Hon har vaknat så fort man har lagt ned henne, bara velat vara nära, varit snuttig (men nappen duger inte alls på samma sätt) och haft svårt att komma till ro.  Det där med bärsele/bärsjal känns som nästa stora prio på inköpslistan.  Lilla hjärtat, inte lätt att vara liten och bara vilja vara nära.
 
Hur som helst så har vi roat oss med tvätt- och städdag till en början.  Det bockade vi av i förmiddags.  Sedan åkte vi iväg för att shoppa lite.  Mamman behövde lite nya kläder, efter månader av sunkiga och mjuka kläder.  Kul att kunna ha något amningsanpassat och lite finare innan de gamla kläderna passar igen (om dom kommer göra det).
Elise tyckte dock INTE att det var skoj att gå in i butiken.  Pappan fick bära och vyssa och mamman har aldrig plockat på sig kläder snabbare förut.  Men hem kom jag med lite nytt i alla fall.
 
Nu är k och hämtar Elian som har varit hos mormor och morfar efter skolan, bebis sover (kors i taket) och snart blir det fredagsmys i hemmet.  Trevlig helg på er!
/ Graviditet nr3 /

När Elise kom till världen

 

♡♡♡♡♡

Jag tror att allt började några dagar innan den 18:e september. På torsdagen började slemproppen lossna - trodde jag i alla fall. Men det kändes fortfarande ganska lite och ganska oklart. På fredagen var det dock inget snack om saken längre. Slemmisen var blodblandad och sedan fick jag en liten teckenblödning.
Jag kände även på mig i kroppen att det snart var dags. Så himla konstigt egentligen, jag kan inte sätta ord på det, men jag bara visste. Precis som när jag innerst inne visste att jag var gravid där i början - innan möjligheten att ta reda på det ens fanns.
Hur som helst så gjorde kroppen sig redo. Jag mådde fruktansvärt illa på fredagen, tömde systemet på allt som fanns, somnade en stund mitt på dagen (vilket var extremt ovanligt, trots att jag sov som en kratta i slutet av graviditeten och hade vaknat upp av förvärkar flera nätter) och när det sedan blev fredagkväll så gick jag och lade mig med vetskapen om att jag snart skulle få möta min dotter.

Kl 04.20 på lördagen så vaknade jag med ett ryck och kände hur dom där onda förvärkarna började ändra karaktär. Det krävdes dock bara några sekunder innan jag förstod att förvärkarna egentligen var värkar. Jag kom ihåg smärtan från sist, blev rätt ivrig men förstod att jag behövde vila för att orka. Värkarna kom 3 - 4 gånger i timmen, så jag hann sova emellan. Vid kl 7 började obehaget bli lite för jobbigt så jag klev upp för att ladda med frukost. Jag mötte Elian vid frukostbordet som såg att mamma hade ont. Jag gick iväg lite vid varje värk, men han var ju inte direkt blind (haha).
Vid kl 9 avtog allt och jag kände för att slå huvudet i väggen x antal gånger av ren frustration. Jag klädde på mig och fick med mig Elian ut på promenad, jag tänkte att det kunde vara bra att vara så aktiv som möjligt för att få fart på allt igen. Resultatet blev en enda klen sammandragning, så jag gav upp den planen.

Vid lunchtid åkte vi in mot Stockholm för att uträtta ett ärende, köpa spjälskydd och även stanna till någonstans för att äta. Vi hann få ärendet gjort, åkte tillbaka mot södra sidan av stan och tänkte äta och shoppa i Haninge. Elian ville ha McDonald's så vi körde förbi där först så han fick sin låda med käk. Jag och K bestämde oss för att äta på Taco Bar istället och parkerade vid Haninge C. Väl på parkeringen vid kl 14 så kände jag direkt att värkarna var igång igen. Elian behövde dock gå på toa, så jag tog en värk och sedan gick vi in. Väl inne på toaletten kom en till ordentlig pangvärk. Jag fick sätta mig ned på golvet och andas igenom smärtan.
Elian blev förstås orolig och undrade över sjukhusen i Stockholm, vilket som var bäst att föda på och jag försäkrade honom om att allt skulle gå bra och att han absolut inte behövde oroa sig. När han var klar på toaletten så gick vi ut till K igen, jag sa att vi nog behövde skippa taco-lunchen och åka hem istället. Spjälskyddet fick också vänta.

Väl hemma igen vid kl 15 så började jag klocka värkarna. Emilia var hemma hos en kompis och Elian var ute och lekte med grannbarnen en stund. När han sedan kom in så spelade han och K tv-spel. Jag ringde barnvakten och berättade att det var på gång och att jag skulle återkomma när vi behövde åka in.  Och så smsade jag Emilia och berättade att vi troligtvis skulle åka in på kvällen och att när hon kom hem från kompisen dagen efter så skulle vi nog ha lillasyster hos oss.
Värkarna kom ca var 5:e minut, gjorde ont men var ändå alldeles för korta. Dom varade bara i ca 30-45 sekunder, så jag satt i vardagsrummet i min ensamhet och kände bara ett slags lugn. Jag blev serverad kolhydrater och försökte ladda emellanåt, men jag ville mest att Elian skulle förbli sysselsatt på andra sidan lägenheten tills han skulle gå och lägga sig.
Vid kl 18 pratade jag med förlossningen då värkarna kom var 3-4 minut, men fortfarande var sådär korta. Hon sa att jag skulle höra av mig så fort jag kände att jag inte pallade mer, då vi ändå hade en bit att åka. Jag valde dock att avvakta, livrädd för att åka in och bli hemskickad igen.

 

Vid kl 20.30 lyckades jag säga godnatt till Elian och sedan satte det fart ordentligt. Värkarna blev mer och mer intensiva. Jag varvade mellan att falla ihop på knä så fort värken kom, att bli masserad, att duscha varmt och bara gå in i mig själv och andas. K klockade värkarna, som fortfarande var korta, men som kom mer eller mindre hela tiden. Han frågade gång på gång om det inte var dags att ta hit barnvakten och åka in istället. Men jag var envis, värkarna var för korta, dom gjorde säkert ingen nytta alls (ha!).
Vid 22 kände jag att vi kanske skulle åka och kolla läget ändå. Så fort jag ställde mig upp så föll jag bara ihop av den ihållande smärtan. Jag ringde förlossningen som berättade att dom hade fullt men att vi skulle åka till Södertälje. Jag hann bli besviken i en halv sekund innan jag fullständigt sket i vilket, så länge barnet bara kom ut. Barnmorskan i telefon sa bara "Sätt dig i bilen och åk NU".

K körde duktigt trots kringelikrok-vägarna till Södertälje från Nynäshamn, samtidigt som jag både flås-andades och aj:ade mig genom värkarna som kom varannan minut. Halvvägs dit så kände jag ett enormt jäkla tryck nedåt och ett illamående skölja över mig. Jag fick panik inombords men valde att inte säga något, jag ville liksom inte att han skulle stressa upp sig ännu mer. Jag bestämde mig för att knipa och spänna mig vid varje värk istället.
Väl framme så slappnade jag av och då kom värkarna hela tiden, vi skrevs in kl 00:02, hon undersökte mig direkt och jag var "öppen 7, nästan 8cm med buktande hinnblåsa".
Kl 00:45 fick jag lustgas och tog värkarna stående lutad mot sängen. Efter ett tag började jag dock känna mig svag i benen och fick sätta mig på en pilatesboll. Jag hade hela tiden K vid mig som både peppade, lugnade och tröstade. Han var helt fantastisk och jag nästan skämdes efter vissa av värkarna då jag hade "gjort fel" och skrikit eller spänt mig istället för att bara slappna av och andas, haha.
Vi hade även barnmorskan med oss mer eller mindre hela tiden. Hon höll sig lite i bakgrunden och lät mig jobba med K som stöd, men hoppade in emellanåt när det krisade ordentligt. Antagligen när jag skrek "hjäääälp mig".

Kl 01:57 var jag öppen nästan 10 cm och vid en värk så kände jag bara världens "lättnad" samtidigt som det kändes som om någon slog sönder en vattenballong mellan benen på mig och skvätte ned allt i min närhet. "OJ! Vattnet gick!" utbrast jag smått förvånad, varpå K gick och tvättade sig lite och barnmorskan sa "ja men vad braaa". Jag ville ju vara med om att vattnet gick av sig själv och det fick jag. Helt galet hur mycket vatten det var. Den där känslan av lättnad försvann dock fort då värkarna blev brutalt smärtsamma. Lustgasen höjdes till max, men jag lade ifrån mig den rätt omgående då jag kände att jag fick krystvärkar kl 02:20.

Jag hade hela tiden stått upp eller suttit på pilatesbollen, men nu kände jag att jag inte klarade av att slappna av "där nere" ståendes, så jag lade mig på sidan och krystade med vägledning av barnmorskan. Jag ville egentligen krysta konstant bara för att få bort den brinnande känslan mellan mina ben, men fick order om att ta det lugnt och endast krysta när hon sa till och då bara väldigt försiktigt (frustrerande, men klokt). Smärtlindringen var en varm handduk och den såg även till så att jag inte sprack något.

Det kändes som om jag krystade i hundra år men kl 02:33 kände jag som ett ordentligt plopp, tiden stannade och ut kom en liten flicka med navelsträngen två varv runt halsen. Äntligen kom mitt tredje barn och min andra dotter till världen. Helt grå och tyst lades hon ned på sängen och "masserades igång". Några sekunder senare fick hon lite färg och så lades hon upp på mitt bröst och jag kände bara en våg av känslor skölja över mig. Lättnad, kärlek, förvirran, smärta men framförallt: lycka.

 
 

Vi hann bara vara där på förlossningen i lite mer än 2 timmar och jag som hade räknat med att bara få besked om att jag var i latensfasen när vi kom in, med tanke på att värkarna var så himla korta. Så det kan gå! Men äntligen fick jag vara med om en positiv förlossning, efter två ganska turbulenta och traumatiska. Jag är så himla nöjd och ser tillbaka på allt med både glädje och stolthet, även om mycket blev svart då det gick så fort när det väl pangade igång. (Jag har använt journalen som hjälp angående klockslag).

Vi fick mysa en stund innan barnmorskan kom tillbaka med fika och vägde och mätte. Hon såg så liten ut och barnmorskan gissade på att hon var 49 cm lång och vägde 3,5. Jag trodde också att hon vägde ca 3,5 - som både Emilia och Elian gjorde när dom föddes. Men icke, Elise var störst med sina 3822 gr och 51 cm. Kärleken gick och går inte att beskriva, äntligen kom hon ut till oss. Äntligen fick jag träffa den envisa lilla människan som jag hade burit på i nio månader.

 
 Välkommen till världen, min fina Elise 160918.  Jag ser fram emot att spendera mina dagar, veckor, månader och år tillsammans med dig.  Jag älskar dig.
/ Vardagslivet /

Det här med att komma i tid

 
Det här med att hålla tider och samtidigt ha en liten bebis är lite av en utmaning.  Häromdagen så hade vi en tid att passa, packade ihop skötväskan, ammade, bytte blöja, klädde på bebis och satte ned henne i babyskyddet.  Lite lagom svettigt bara det (tidsoptimist, javisst), men det fixades.  Precis när det var dags att spänna fast henne så hör man ett ekande sprut i blöjan.  Då var det bara att ta upp och börja om.
Eller så får hon för sig att hon är jättehungrig just när det börjar bli bråttom till skolan på morgnarna - trots att hon ammades en kort stund tidigare (det här med att ordna med några slags rutiner var det, ja...).
Elleeeer som när vi skulle ut och äta i söndags, fixade med hela processen för att kunna dra, bebis bajsar igen (såklart) just när hon är klar och skall packas in i bilen.  Och inte nog med det så bajsar hon även på skötbordet därefter och kackar ned mamman (kan lova att jag blev rätt förvånad över kraften i den tömningen, haha).  Så vi var två som behövde ett ombyte.  Jag tror nog att många kan känna igen sig?
 
Hur som helst så rullar allt på, trots att man kommer lite sent hit och dit.  Jag känner mig fortfarande lite småsjuk i kroppen, ont i muskler och leder, feberfrossa men ingen direkt feber och allmänt svag bara.  Det var dock inga konstigheter enligt barnmorskan... så jag försöker ignorera känslan.  Tur att K är hemma och att man kan vila lite på dagtid.  Vi får det att funka, trots att jag önskar att jag kunde få lite mer kraft och få tillbaka känslan av att vara frisk.  Någon mer som har mått konstigt veckorna efter förlossning?
 
Jag har i alla fall börjat skriva lite på förlossningsberättelsen, men det tar sin tid som ni säkert förstår.  Jag hoppas på att kunna dela med mig i morgon.