/ Vardagslivet /

Tillbaka från semestern!

Hello älskade följare och läsare och alla andra som har haft tillräckligt med tålamod för att vänta ut mig.  Nej, jag har inte slutat blogga helt.  Jag har tagit lite avstånd, för att lyssna på mig själv helt enkelt.  Jag vill blogga när jag VILL blogga - för att det är kul.  Inte för att jag känner mig tvungen, skyldig eller pressad... vilket faktiskt hände de senaste året/åren.  Jag vill hitta tillbaka till att skriva pga att jag älskar att skriva.  Och jag vill kunna skriva utan att känna någon press över att allt måste se perfekt ut, bilderna måste vara i toppskick etc etc (förut var detta en arbetsplats där jag jobbade med att kunna inspirera andra, nu gäller det att motivera och hitta inspirationen för egen del och kunna dela med mig av det vardagliga till folk som finner det intressant).  Jag längtar lite efter möjligheten att använda bloggen som min dagbok, såsom jag gjorde i början... när det fortfarande var riktigt roligt.
Så det finns en viss möjlighet att saker och ting kommer se annorlunda ut här inne framöver, när det väl uppdateras med andra ord.  Jag har helt enkelt insett att jag inte kan lova att jag skall vara mer aktiv, inte så som livet förändrats och ser ut idag.  Jag måste helt enkelt tänka på mitt välmående först och ja, jag blev utbränd till slut.  Men jag är och har aldrig varit beredd att ge upp den här kära bloggisen, även om jag förstår att den och ni känner er smått övergivna.  Huuur som helst, I'm back - eller I'm here just nu i alla fall (ursäkta svengelskan).
 
Så.  Det var över en månad sedan jag loggade in här och över en månad sedan jag startade den här datorn överhuvudtaget.  Crazy (för att vara jag).
Vi hade en helt magisk sommar i år.  Jag och barnen spenderade 3,5 veckor i Spanien och det behövdes.  Det var obeskrivligt att återvända till den där staden som en gång var mitt paradis.  Den staden som byggde upp ett starkt inre och skapade människan jag blev.  Den staden som visade mig trygghet, kärlek och framförallt frihet.  Staden som hjälpte mig att kravla mig upp på benen igen efter turbulenta händelser i livet.
En helt vanlig stad för många, inget speciellt alls för flera andra, tråkigt och händelselöst för vissa - men magiskt för mig.  Det var och kommer alltid vara min plats.
Vi besökte både nya och gamla platser, körde nostalgidagar, badade, umgicks med nära och kära, åt ute och hemma, kokade kräftor, njöt av tapas och churros, drack San Miguel i kvällssolen, handlade på marknaden, svettades i brutala mängder och SOV.  Ja, för vet ni vad? Efter de första kaotiska dygnen (Elise gallskrek konstant) så hände något.  Allt vände.  Och så sov hon bara.  Hon kom in i spanska tider där barnen lägger sig sent och det verkade funka för henne.  För hon sov hela nätterna!
Det var tungt och svettigt att ha ensamt ansvar över tre barn då Elise är och alltid har varit Elise liksom, det är aldrig någon enkel match men det var såååå jäkla skönt att hon i alla fall sov.  Man nattade henne och visste att man skulle få vila upp sig.  Galen upplevelse - jo, för det försvann när vi kom tillbaka till Sverige, haha!
Jisses, jag inser att det är omöjligt att skriva ett inlägg som beskriver hur bra vi ändå hade det.  Det skulle krävas en massa olika inlägg uppbyggt i flera delar (såsom man borde ha bloggat dagligen egentligen, hehe, men jag uppdaterade hela tiden på Instagram i alla fall - där nedanstående bilder finns).
Men jag kommer minnas.  Barnen kommer minnas.  Alla kommer minnas.
Sommaren 2017 var intensiv MEN fantastisk.
 
 
 
Sista bilderna.  Tröttare familj får man nog leta efter.  Jag var lite sisådär nervig över att flyga ensam med 3 barn, eller mest Elise egentligen haha, så jag sov lite dåligt.  Upp tidigt på morgonen, lasta över packning till taxin, Elise blir åksjuk första gången i sitt liv (NOLL luft i bilen, jag och Elian blev också illamående), gnäller och gråter och kräks preciiiis när vi skulle svänga in till flygplatsen.  Då var det bara att riva upp väskor och byta om, skynda och checka in väskor, få med vagnen på specialbagage där vi väntade i hundra år på personal, stressade igenom kontrollen, mamman blev stoppad och kollad (som vanligt), barnen stod nervöst och väntade - Emilia som en packåsna med allt vårt handbagage OCH bebis, jag blev ivägsläppt igen, plockade på mig Elise och väskor och sen sprang vi på planet.  Därefter gick allt i alla fall smidigt.  Puh, ni minns väl att jag brukade kalla oss för Familjen Kaos? Det stämmer fortfarande in jäkligt bra.
 
Hur som haver så kom vi in i de vardagliga rutinerna fort och kidsen har hunnit gå ett par veckor i skolan.  Elian i ettan och Emilia i sjuan.  Högstadiet liksom... jag fattar inte riktigt, det var ju typ igår jag själv gick i sjuan? Vad hände?