/ Vardagslivet /

Det här med krävande bebisar

 
Jahopp, det ekar visst lite här inne för tillfället.  Jag hinner inte med... jag känner hur livet bara tickar på men ändå hinner jag inte.  Man får tjugofyra timmar per dygn men jag skulle behöva lite mer.  Det är helt jäkla bananas vad fort tiden kan gå när man ägnar dagarna åt Elise.
Jag må vara tjatig och jag är säkerligen duktig på att upprepa mig meeeen JESUS CHRIST vad denna bebisen är krävande.  Folk tror att tredje barnet bara hänger med... jag som har två barn sedan tidigare visste ju vad det skulle innebära och yadayada.  Men alltså nej! No, no, no.  När jag fick mitt första barn så var jag ett barn själv.  Jag var femton år gammal och totalt clueless.  När barn numero 2 kom så var jag äldre - men fortfarande ung och totalt ensamstående.  Det var förvisso ingen dans på rosor då heller förstås, men inget har varit lika svårt som tredje barnet.  Jag har känt mig helt jäkla vilsen vissa dagar för att det är så tufft.
Det är inte bara sömnbristen och allt det vanliga som hör till bebistiden, allt det var jag beredd på.  Det är så mycket mer, så mycket annat, så mycket som är nytt för mig.  Man är så galet isolerad och lever så begränsat, man hinner knappt höra sina egna tankar om dagarna - så det har blivit en enda röra i huvudet.
 
Jag försöker reda ut mina tankar när man får möjligheten.  Jag tänker mycket på hur allt har förändrats det senaste året.  Min äldsta dotter som har växt om mig, som kliver in i en helt ny värld och fyller tonåring.
Mitt mellanbarn som länge var mammas bebis, men som nu är så självständig och stor.  Han som gärna läxar upp mig när det kommer till olika sporter och hur allt fungerar.
Jag tänker ibland även på mig själv och MITT liv.  Jag kan titta mig själv i spegeln och se att man faktiskt kan åldras typ tio år runt ögonen av sömnbrist.  Och ja, många tankar kretsar nu kring sömn och tystnad - och jag tror att jag kan få en del extra hjärnspöken av att sova för lite.  Jag hamnar liksom på djupa områden såsom meningen med livet, framtiden, anledningen till att man existerar osvosv.  Det är inte alltid så enkelt.
Svamlar jag? Skriver jag rörigt?
Jag vet inte ens vad jag vill komma fram till om jag skall vara ärlig.  Jag är konstant stressad, för om jag inte hör skrik och gnäll så vet jag att det inte dröjer länge förrän jag kommer höra skrik och gnäll.  Så allt man gör (som inte har med bebis att göra), måste man bara göra snabbt.  Och nu ville jag verkligen hinna skriva av mig här.
 
Ni får inte ta detta fel.  Jag älskar min bebis.  Jag tycker såklart att hon är den häftigaste bebisen på jorden.  Så jäkla söt, fin, rolig, fantastisk och underbar.  Hon har givit livet en helt ny mening och hon tillför SÅ himla mycket.  Allt det här vet ni, det skall alla veta! Jag lever för mina barn, så enkelt är det bara.  Men jag tror att jag bara ville lyfta hur olika barn kan vara.  Det spelar ingen roll om man blir mamma för första gången eller trejde, man vet ALDRIG vad man kan vänta sig.
 
 
Lilla bebis, jag undrar så ofta vad det skall bli av dig? En sådan liten, liten människa - men med en så extremt stor egen vilja.
 
 
PS, tjat om att jag måste be om hjälp undanbedes.  K avlastar på det sätt han kan på kvällar och massor på helger.  Senast i helgen var jag ute och sprang båda morgnarna OCH storhandlade utan en enda unge på söndagen.  Jag tar mig ut och iväg någon timme här och där.
Att lämna bort bebis till någon annan känns ännu för tidigt.  Jag skulle aldrig kunna slappna av ändå.  Ni med extremt krävande bebisar förstår säkert det.
#1 / / Sara:

Total igenkänning! Bara att stå ut och vänta,med tiden blir det sakta bättre. Men du har så rätt i att alla barn är så extremt olika. Har också en väldigt krävande och speciell liten bebis och förstår precis.

#2 / / Anonym:

Kämpa på fina du. Min dotter var väldigt lik din yngsta men jag lovar dig att det kommer att vända. Så snart vår dotter blev tillräckligt stor för att vi kunde kommunicera blev allt helt annorlunda. Och hon var världens enklaste tonåring!
Var rädd om dig och kram!

#3 / / Sara mamma till viggo och Harry :

Som sagt... Känner igen varenda litet ord du skriver. För oss slutade med att jag blev helt knäckt och utmattad. Även sambon som då jobbade natt blev sjukskriven ett tag. Det går inte att förstå om man inte varit där själv helt enkelt och så är det bara. ❤❤❤

#4 / / Nathalie :

Jag förstår dej PRECIS. Sitter själv i bilen på väg hem med en sur bebis som är allt annat än tillfreds med livet. Man vill ju bara krypa ur sitt eget skinn emellanåt... 🙄

#5 / / WWW.angusfoto.blogg.se:

I hear you sister! Min dotter hade först kolik och sedan konstant missnöjd under sitt första år. Jag har funderat mycket på hur andra knappt noterar att de får barn, allt är så enkelt. Ungen följer med. Är på nägot sätt skönt att höra från någon som har fler barn att det är olika utmanande med olika barn. Har ofta slagit ner på mig själv, att jag inte är tillräckligt stark och passande som mor. Men egentligen vet jag ju bättre. Kram

#6 / / Maria:

En till som fattar precis!

#7 / / Josefine:

Jag känner igen mig så mycket! Mitt första barn är 5 månader och jag är helt förstörd. Jag får KÄMPA för att hon ska sova, vare sig det är för natten eller tupplur på dagen. Hon avskyr vagnen, kan ligga själv i babygymmet MAX 15 minuter om dagen. Lägger jag ner henne mer så skriker hon tills jag tar upp henne, så mina toabesök består av stress och skrik. Duscha skulle jag aldrig göra när jag är själv med henne. Det är väldigt mycket bärande (för bara sitta/ligga i soffan duger inte) men man får inte stå still utan gå, så har så enormt ont i mina knän. Våra dagar består av bebisskrik, stress och gråt från både bebis & mamma. Om hon inte är väldigt krävande utan det är så här att ha barn kommer det inte bli några syskon..

#8 / / Heléna:

Jag förstår dig till fullo. Jag har ju 5 barn, äldsta är 26 och yngsta 3 och dom 4 första har varit så lugna o snälla, inga trotsåldrar, fast jag haft 3 tonårstjejer o varit ensam så har det aldrig varit problem, dom har varken bråkat med varann eller med mig eller varit uppkäftiga. Så när jag blev gravid med sista tyckte sambon (hans första barn) att vi var för gamla, vi skulle inte orka. Jag var 43 när hon föddes men jag sa att det var ju inga problem alls och såg framför mig hur jag skulle ligga o amma o se på serier på netflix på dagarna. Jo tjena! Det har aldrig gått, hon har varit så otålig och sprallig och helt annorlunda, sen hon föddes.. Jag är helt knäckt och har gått in i väggen, kanske inte bara pga henne förstås men saker jag kunnat göra med lätthet med dom andra går inte med henne. Man åker inte och hälsar på folk för hon går inte att ha med sig! Om en månad har vi tid hos barnpsykologen för dels så sover hon inte på nätterna, vaknar hur många gånger som helst, och sen behöver jag tips hur jag ska hantera henne. TROTS att jag har 5 barn känner jag mig som en nybörjare..

#9 / / johanna:

Som flera andra redan har skrivit, gud vad jag känner igen mig! Vår 10-månaders son har alltid varit väldigt krävande och missnöjd, och skrikigt typ hela dagarna fast jag gör allt i min makt för att gförsöka göra honom glad och nöjd. Det är ändå skönt att läsa det du, och de andra i kommentarsfältet skriver, för INGEN förutom min kille tror på mig när jag har berättat att han en så,kallad high need baby. Det är mitt fel för det är mitt första barn och jag är så osäker och stressad tycker min familj och vänner. :(

#10 / / Anonym:

Alla barn är verkligen olika.
Mina tre senaste barn födda 14,15,16 är lika varandra utseendemässigt men helt olika när det kommer till bebisperiod.. Minsta är alltid glad och gnäller aldrig. Mitten killen har och är väldigt gnällig typ hela tiden ^^
Men det är just de som är roligt,att dem är olika :)

#11 / / Kat:

Kan hon vara en hnb - High need baby?

#12 / / Anonym:

På något sätt måste du få sova! Det är superviktigt. Utan sömn äg det så lätt att de där mörka tankarna kommer och får för mycket utrymme. Och motion! Läs om high need babies. Mitt första barn var precis som Elise. Det mesta var en kamp. Har precis fått nummer två och vilken skillnad. Han är så mkt enklare och nöjdare än storasyster som vägrade det mesta som bebis. Vill sända dig styrka och mycket bekräftelse! Minns så väl hur kämpigt det var..

#13 / / Anonym:

Hej Denize,

Jag heter Kaisa och har läst din blogg rätt så länge från och till, tack för att du delar med dig av ert liv! Du skriver så fint och dina bilder är fantastiska! Jag har tre barn, som nu är 7, 5 och 2 år. De två första var High need bebisar, i lite olika grader, vilket kämpande!! De sov inte, gallskrek ALLTID i vagn och bil, jag fick bara bära, bära och bära, dag och natt i ergobaby bärsele eller sjal, men de var inte så nöjda då heller, jag minns att så fort de vaknade på natten var fick jag (eller min man) bära dem i timmar för att de skulle somna om... extremt svåra med maten också, och är fortfarande....
Man kan ju undra om jag var knäpp när vi ville ha en till när första var svår? Men jag visste ju inget annat 😂
Och ändå ville jag ha en trea! Jag förberedde mig på precis samma kämpande igen, men fick världens lugnaste och "lättaste" bebis! Fantastiskt! Säkert en helt "normal" bebis, men för mig som var van vid helt annat var skillnaden enorm! Bebisar är verkligen extremt olika! Jag kunde sitta ned och amma, länge och sen sitta kvar och gosa! Behövde inte vanka runt med bruten rygg och illskrikande bebis på armen hela dagarna! Nu är han två och en helt normal, trotsig fantastisk unge!
Det blir bättre, även att dessa barn ibland tenderar att vara en utmaning för sina föräldrar i många år, fast såklart inte lika tufft som nu!! Vill skicka dig en stor kram och massor med kraft! Att få sova litegrann då och då är ju viktigt förståss!

Svar: Tack snälla du för dina fina ord och för att du delade med dig! :)
Denize

#14 / / Anonym:

Hej Denize,

Jag heter Kaisa och har läst din blogg rätt så länge från och till, tack för att du delar med dig av ert liv! Du skriver så fint och dina bilder är fantastiska! Jag har tre barn, som nu är 7, 5 och 2 år. De två första var High need bebisar, i lite olika grader, vilket kämpande!! De sov inte, gallskrek ALLTID i vagn och bil, jag fick bara bära, bära och bära, dag och natt i ergobaby bärsele eller sjal, men de var inte så nöjda då heller, jag minns att så fort de vaknade på natten var fick jag (eller min man) bära dem i timmar för att de skulle somna om... extremt svåra med maten också, och är fortfarande....
Man kan ju undra om jag var knäpp när vi ville ha en till när första var svår? Men jag visste ju inget annat 😂
Och ändå ville jag ha en trea! Jag förberedde mig på precis samma kämpande igen, men fick världens lugnaste och "lättaste" bebis! Fantastiskt! Säkert en helt "normal" bebis, men för mig som var van vid helt annat var skillnaden enorm! Bebisar är verkligen extremt olika! Jag kunde sitta ned och amma, länge och sen sitta kvar och gosa! Behövde inte vanka runt med bruten rygg och illskrikande bebis på armen hela dagarna! Nu är han två och en helt normal, trotsig fantastisk unge!
Det blir bättre, även att dessa barn ibland tenderar att vara en utmaning för sina föräldrar i många år, fast såklart inte lika tufft som nu!! Vill skicka dig en stor kram och massor med kraft! Att få sova litegrann då och då är ju viktigt förståss!