Ja, Glad Sommar säger jag nu.  Inte bara har Midsommar-helgen passerat, men barnen har även hunnit ta sommarlov för ett bra tag sedan och det har bara varit fullt upp.  Ibland kommer livet verkligen emellan och då bloggen inte längre är ett jobb eller ett "måste" så blir det lite längre uppehåll och mer tystnad här ibland.  Jag har dock inga planer på att sluta blogga helt, så ni får gärna fortsätta med ert grymma tålamod och kika in då och då.  Annars så uppdaterar jag på Instagram som vanligt (@denize).
 
Hur som helst så har vi verkligen haft det tufft på sistone.  Jag kan inte med ord beskriva vilken otur vi har haft och dålig tajming med så mycket i livet.  MEN vi har varandra - och vi kommer komma ut starka ur allt.  Ibland tar det tid bara.
Något positivt är i alla fall att semestern knackar på.  K jobbar sin sista dag idag och i morgon drar vi till Gotland, sedan kör vi Spanien.
Jag tror att det är precis vad vi behöver.  Family first!
 
 
Jag var ju sen med förra månadens inlägg, så jag körde lite senare denna gången också.  De övre (utomhus)bilderna är dock tagna vid 8-månaders dagen ändå.
 
Sist så skrev jag ju och funderade på om jag skulle kunna uppdatera den här månaden med att hon har lärt sig att ta sig framåt.  Det kan jag dock inte.  Elise har inte ett dugg bråttom med det.  Hon har inte speciellt brådis med något här i livet alls egentligen, haha.
Vi övar på det där med att krypa/åla/vad-som-helst... och hon kan väl pressa upp sig som en säl, snurra runt och backa lite.  Men framåt går det ej.  Inte än i alla fall.
 
Annars så har det varit en tuff månad.  Den omtalade 8-månadersfasen.  Eller "separationsfasen".  Det har varit tufft för oss alla och ännu verkar det inte vara på väg att gå över.  Hon sover dåligt, är missnöjd ofta, kräver ens odelade uppmärksamhet och är allmänt törstig efter närhet, stimulans och aktivering.  Det måste hända något nytt. HELA tiden.
Hon är även blyg för andra människor och kan bli helt förkrossad om någon närmar sig henne, trots att det kan vara vänner/släktingar som man ofta har träffat.  Hon är ledsen i 5-10 minuter, men sedan går det över och så är det bra med det.  Men det är ändå obligatoriskt att panik-gråta och borra in sig hos mamma/pappa först.
 
Samtidigt så är det en otroligt rolig ålder.  Visst kan humöret svänga upp och ned, men när det väl går uppåt så är hon SÅ glad och charmig.
Minspelet är helt fantastiskt och med tanke på att hon ännu inte har fått några tänder så tycker hon om att suga in läpparna (så hon kallas för lilla tanten här).  Hon lipar ofta och gör tokiga miner med tungan.
Hon älskar att leka tittut, är inte snål med skrattattacker, är galet kittlig och ääääälskar djur.  Hon avgudar förstås katten här hemma och glädjeskriker så fort hon ser hundar ute.  På tal om att skrika så är det även något hon ofta gör.  Även om hon är glad, så skriker hon rakt ut.  Bvc säger att hon bara testar rösten, men alltså hon skriker HÖGT.  Haha, vi har funderat på vad vi skall göra.  Vi har testat att ignorera och vi har testat att säga nej, men märker hon att hon får en reaktion så skriker hon ännu mer, ännu högre och ännu längre - och ser därefter jäkligt stolt och nöjd ut.  Så vi försöker att låtsas som ingenting och vilseleda så hon tänker/gör något annat, men vissa gånger är det svårt.  Det ilar verkligen i öronen.
 
Annars så ser det ungefär ut som vanligt.  Hon sover en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen, hon vaknar omänskligt tidigt på morgonen/sen natt, hon får fortfarande en flaska nattetid men annars är det mest mat hela dagarna och det gillar hon.
Jag njuter fortfarande av att ha henne om dagarna, även om vissa dagar är tuffare än andra.  Nu börjar hon i alla fall kännas tillräckligt stor för att kunna vara med andra utan att jag får dåligt samvete eller ont i mammahjärtat.  Jag har själv insett att JAG behöver tid ifrån, även om det handlar om ett par timmar här eller där - och så är det bra för henne också.  Nu känns det mer okej att få hjälp och avlastning och det är skönt.
 
Det obligatoriska helggodiset hos oss.
 
TACK för all fin respons till mitt tidigare inlägg om operationen.  Jag tänkte skriva ett uppföljningsinlägg för att besvara ett par frågetecken lite senare.  Om ni vill veta något mer om det, så är det bara att ställa frågorna här så svarar jag på det inom kort.  Återigen, tack tack tack!
 
Hur som helst så har kidsen långhelg och såhär har dagen sett ut hittills, i alla fall genom min mobiltelefon:
 
 
Medan bönan sov sin förmiddagsvila så var jag snabb med att köra igång med ett träningspass.  Jag har blivit avbruten tidigare i helgen pga att bebis har sovit som en kratta - även dagtid, så jag kände mig superstressad då jag veeerkligen ville få in en ordentlig workout.
Innan någon hinner fundera på detta så kan jag förklara att pappan gymmar och passade på att få det gjort själv medan hon sov i helgen, nu framöver har vi dock bestämt att INTE träna samtidigt då man aldrig skall lita på några sovrutiner, så att jag i alla fall kan få bli klar med mina pass på helgerna.  Jag försökte fortsätta med passet trots att hon vaknade, men hon är bara inte den bebisen som kan sitta snällt och titta på.  All hennes vaken tid är intensiv bara-titta-och-prata-med-Elise-tid.
Men anywaaaays, nu kom jag av mig helt - tillbaka till IDAG:
Jag fick svettas klart (uppenbarligen) och golvades ordentligt.  Jag körde mest fokus på magen idag (övningar som är ok såhär lång tid efter operationen) och se där, bakom all lös hud så sitter det faktiskt magmuskler.
Efteråt så laddade jag om med en massa vätska och en skål gröt.  Lagom tills att den var klar så vaknade Elise och gjorde mig sällis vid bordet med en majskrok och lite senare en burk pasta till lunch.
 
 
Min hy blir som vanligt en enda katastrof när det blir lite varmare och när man tränar, antagligen pga svett - och så har de senaste veckorna varit jättestressiga... så det bidrar en del.  Jag försöker i alla fall köra med ansiktsmask ett par gånger i veckan och denna åkte på direkt efter träningen idag.
Emilias rum används förresten som mitt "gym" (mest plats och utrymme), hon har såklart godkänt detta.  Därefter används det även som plats för mig att vika tvätt (det där behovet av större boende växer dag för dag inser jag, puuuh).  Det är för övrigt det rummet som oftast står tomt, då hon oftast är iväg på äventyr.
 
 
En snabb dusch av kroppen och en sväng med torrschampot senare, så sprang vi iväg till centrum för att möta Emilia som ville uträtta lite ärenden, hon fick sitt gjort och återvände till sin kompis.  Vädret pendlade mellan varmt, blåsigt och kallt så jackan åkte på och av.
Hemma väntade rester från en asiatisk restaurang till mig och Elian och en burk katrinplommon till bönan som är hård i magen.
 
 
Den här grabben hade också ett litet ärende att uträtta.  Han hade nämligen tömt sparbössan på alla gamla mynt och bestämde sig för att shoppa pokemonkort.
Gubben i kassan såg måttligt road ut när vi räckte fram en påse med 1-kronor och sa att det skulle vara 390kr, hihi.
 
 
Och nu hänger jag med den här tjejen som ser ut som tandlösa Agda 90, när hon suger på läpparna såhär.  Och alltid med en strumpa.  Alltid.
Nu är storbarnen med kompisar som vanligt, pappan lär komma hem när som helst och då skall vi väl äta något roligt och turas om med att underhålla Agda och undvika kvällsgnället.