/ Vardagslivet /

När dagarna bara går

 
I lördags åkte jag och Emilia in till stan själva och ägnade en heldag åt shopping.  En vilopaus i sommarvärmen på Pizza Huts uteservering blev det också.  Vi kollade nog i varenda butik som fanns, allt för att passa på medan resterande familjemedlemmar inte var med (den delen av familjen som inte riktigt uppskattar shopping såsom vi gör).  Emilia provade fyrtiotusen olika plagg och vi är väl fortfarande inte sådär jätteöverens när det kommer till klädstil, haha, men vi försökte kompromissa lite.  Undrar om hon egentligen ville ha ihjäl mig, innerst inne?
Hur som helst så fylldes några kassar med kläder och smått och gott från diverse butiker och 6h senare så satte vi oss och väntade på tåget igen.  Det var supertrevligt att få hänga med min stora dotter, som i vanliga fall har fullt upp med sina vänner eller ridningen.  Och så var det skönt att få lite tid ifrån hemmet, sysslor och ja även bebisen.  Sex timmar var en alldeles lagom tid ifrån henne, då hann man ladda om, längta lite och komma hem och pussa, krama och leka med en ny slags energi.
 
 
Annars så har vi fått en rejäl försmak av sommaren.  Så jäkla härligt och efterlängtat.  Vi har hängt utomhus större delen av dagarna och bara njutit.  Det gällde ju att passa på - man vet aldrig när man får känna på det igen! Idag har temperaturen sjunkit och regnet hänger i luften, så jag är ändå glad att vi fick en massa dagar med underbart väder.
Jag har inte använt datorn överhuvudtaget på flera dagar, bortsett från när kidsen har blivit nattade och man har haft en timme på sig att varva ned till ett serieavsnitt innan sängen har kallat.  Älskar när dagarna bara går i ett, planerna är många och man känner att man har gjort av med all möjlig energi om dagarna.  Elise är energikrävande i sig, men nu kan man i alla fall vara ifrån hemmet några timmar om dagen, träffa andra människor, se annat, göra annat och ja... som sagt: göra av med en annan slags energi.  Jag har somnat helt ovaggad varenda kväll senaste veckan tror jag (inte för att jag brukar bli vaggad till sömns, men ni förstår).
Att man går och lägger sig tiiidigt, med en liten klump i magen är en annan femma.  Lillasystern går igenom en jobbig fas nu igen, sover kasst och gör ändå morgon mitt i natten.  Det är hårt.
Jag mumlade något i stil med att hon skulle skänkas bort på loppmarknad till K när han vaknade i morse.  Han blev sur och föreslog en barnvakt istället, haha.  Givetvis skulle jag aldrig sälja/skänka bort våran bebis, det är bara i stundens hetta som sådana ord ploppar ur en.  Några klunkar kaffe senare så var jag fokuserad igen, med en skrattande bebis i min famn.  Mammas godis.  Jag ÄLSKAR verkligen att spendera dagarna med henne (oftast) just nu, men jag skulle älska det ännu mer om man fick sova lite mer om nätterna och längre än till 4 på morgonen.  Och framförallt så skulle jag älska det lite mer om HON sov bättre och längre, för då blir ju även hon enklare och gladare.  Men anywaaaays, sådana här faser kommer och går uppenbarligen.  Man håller ut, eller så sitter man med dåligt samvete över att man tänkte en halvtaskig tanke mitt i natten/omänskligt tidigt på morgonen efter att man hade skrapat ihop sisådär 4h av sömn sammanlagt.
 
Huuuur som helst så har hon tagit igen en del sömn nu på förmiddagen, så man kan inte klaga.  Själv har jag hunnit träna, duscha, äta ordentligt, lägga en ansiktsmask, besvara mail och blogga.  Nu skall en nyvaken lillasyster äta lunch och sedan skall brorsan hämtas.  Vad resten av eftermiddagen har att erbjuda återstår att se!
/ Lillasyster Elise / Tankar & Åsikter / Vardagslivet /

Att vara ensam och inte ensam

 
Note to future-self: Om jag någonsin får för mig att jag saknar bebistiden och blir sådär bebissjuk - kom ihåg känslan som jag fick igårkväll.  Scrolla tillbaka till arkivet i maj 2017 och tänk "eller... det var inget!".  Fabriken är stängd, forever and ever (trots att jag älskar mina barn skrämmande mycket, lovar).
 
Igårkväll slets jag tillbaka till känslan av koliktiden igen.  Usch, jag fick alldeles ont i hela mig av hur det var.  Elise vaknade någon kvart efter att jag hade lagt mig i sängen och var SÅ ledsen.  Hon skrek och skrek... och skrek... och skrek.  Inget kunde trösta henne och den där känslan av hjälp- och maktlöshet sköljde över mig.  Fyfasen vad vidrigt det är att försöka trösta den människan man älskar så jäkla mycket, men så har man ingen aning om VAD som är fel.  Sådär hade vi det i flera månader, skruttan har skrikit och haft ont så himla mycket i sitt liv och det märks att man har lyckats förtränga det på något sätt.  Hon har ju alltid varit och är krävande nu i vanliga fall ockå, men hon är absolut inte gallskrikig hela tiden.  I vanliga fall kan hon ligga och babbla, gnälla eller tralla om nätterna och på dagtid så är det mest gnäll för att hon vill bli buren eller att det skall hända något nytt.  Men vi har ändå haft det bra den senaste månaden.  Det har varit en sjukt rolig och mysig ålder och det är det... hon lär sig så mycket nytt och hon är charmig som jag vet inte vad.  ÄLSKAR bebistiden NU, men det har fasen inte alltid varit så kul innan... det måste man nog få erkänna?
Hur som helst så blev det många vakna timmar där i natt.  Jag brukar aldrig vilja tända lampor osv nattetid, jag vill gärna markera att på natten är det släckt, lugnt och så SOVER man.  Men hon fick panik, så jag tände allt, gick runt med henne, sjöng, kramades och sakta man säkert så lugnade hon sig.  Lite efter klockan 1 somnade hon och jag tror att jag däckade så fort jag lade mig, men så gjorde hon ändå morgon kl 04.45.  Blö, förstår inte hur hon orkar, stackaren.
Jag har ingen aning om vad som hände eller varför hon var så ledsen.  Jag tänkte att det kunde ha varit mardrömmar, men hon var ju otröstlig så himla länge? Ont någonstans? Eller bara den omtalade separationsfasen... who knows...
 
 
Den här veckan som har varit så har K varit bortrest med jobbet igen.  Att vara ensam med barn är ju inte direkt främmande för mig.
Jag har tänkt lite på det där, skillnaden mellan att vara ensamstående och sambo och dela på ansvaret.  Det finns ju för- och nackdelar med alla situationer.
De senaste dygnen har i alla fall bara gått i ett.  Det är väl lite så när man är ensam.  Man kör på, från början till slutet av dagen och försöker bara hinna med allt.  Det som är "skönt" när man är ensam är att slippa dom där förväntningarna, att den andra kanske kan göra si eller så.  Man behöver inte ens börja fundera, för man vet att det bara är en själv som kan fixa allt och då öser man på för att få allt gjort.
Och då hänger det även ihop med att när man väl har fått allt gjort, kidsen är i säng, man är zombietrött och bara vill varva ned så kan man vara hur grinig och inbunden som helst utan att någon annan tar skada - med tanke på att man bara är för sig själv.  För jag är lite sådär, jag är hurtig och glad och fixar och donar hela dagarna som en virvelvind, men när det väl tar stopp - då är jag inte lika rolig, haha.  Då är jag ganska otrevlig faktiskt och då gör jag mig bäst genom att bara vara för mig själv i tystnad.  Men så kan man inte alltid ha det, jag har ju ett förhållande och viktig relation att vårda och det har man fått lära sig i takt med att tiden har gått.
Det positiva att leva med en till är ju att man FÅR möjligheten att stänga av och ta en paus.  När han kommer hem från jobbet så behöver jag inte vara supermamma som spexar och vilseleder trötta barn samtidigt som maten skall bli klar och sedan olika nattningar avklaras.  Då kan man få lite lugn, även om det ibland bara behövs tio minuter.  En kort paus är ändå en stor grej.  Även att slippa nattningen av bebis när ryggen är slutkörd efter dagens kånkande.
Det är klart att hjälpen i vardagen är viktig, men jag är ändå "glad" att jag har erfarenheten av att vara ensamstående.  Och när man väl har slopat förväntningarna på att någon annan skall göra hälften, så går allt bara av farten och blir därmed inte lika jobbigt när man väl får känslan av att man har fått göra allt själv.
 
Jag tror att alla som har levt ensamma med barn på heltid och sedan träffat någon och bildat "kärnfamilj" vet vad jag menar.  För andra så låter det kanske jätteluddigt.
Ibland har vissa saker varit enklare som ensamstående och andra saker är helt klart lättare i tvåsamhet.  Oavsett vad så är det bästa i alla fall att få dela barnens liv tillsammans med någon, att glädjas åt alla framsteg och utveckling tillsammans med någon som bryr sig lika mycket.  Givetvis. ♡
 
 
Här kommer lite mer bilder på mig och tjejerna.
 
 
/ Foto - Allmänt / Vardagslivet /

Syskonkärlek

 
Mina tre hjärtan, bland blommande körsbärsträd, i det efterlängtade sommarvädret i maj.
 
Emilia fann en klänning i min garderob som matchade lillasystern så fint.  Tänk att den där lilla Emilia, vackraste Emilia - har gått och vuxit om mig.  Hon kan enkelt ta för sig av mina kläder, men mina skor är dock för små.  Jag förundras dagligen över hur fort tiden har gått, hur ett barn kan kliva in i tonåren så fort.
En stor och viktig sak som jag även tänker på dagligen är hur in i norden stolt jag är över min äldsta dotter, min förstfödda.  Hon är klok som jag vet inte vad, beundransvärd på så många olika plan och genomsnäll.  Emilia, min Emilia
 
Det har dom visserligen i gemensamt, mina två stora barn.  Det där med att vara genomsnälla.  Elian är också så otroligt varm på insidan, han har ett sådant där hjärta av guld.  Dom kan bli arga, störa sig, irritera sig på andra men ändå vill dom ingen annan illa.  Råkar dom såra, så syns det rakt igenom hur det dåliga samvetet plågar.
Elian kan bete sig precis som en vanlig sjuåring: trotsa, skrika, bråka och allt som hör till men han märker lika fort om han passerar min gräns och lider istället av det då.
Och ett annat (smått komiskt) exempel skulle kunna vara häromdagen då Elise bjöd på ett ilande, helt förskräckligt tjut då hon testade sina röstresurser lite.  Man fick liksom känslan av kalla kårar av det obehagliga ljudet.  Och så skulle Elian göra sig lustig och härmas.  Bara det att Elise inte riktigt fann tjusningen i det hela, hon blev istället livrädd och grät så att hon inte visste var hon skulle ta vägen.  Och den stackars storebrorsan, han knäcktes av dåligt samvete och upprepade bara hur dum han kände sig om och om igen, med tårfyllda ögon.  Haha skrutt.  Så - där satt jag och tröstade en bebis med darrande underläpp och helt förkrossad sjuåring.  Allt pga att lillasyster brukar tycka om när man härmas...
 
Annars är dom verkligen olika, mina barn.  Utseendemässigt så är det kanske inte så märkvärdigt, dom är jätteolika.  Men en vän påpekade att dom hade något likt på näsan alla tre - och en annan har nämnt att man ser i ögonen att dom är syskon och främst att Elise har Elians ögon som bebis (och även mina när jag var liten).  Men för mig är det insidan som är roligast att analysera, det där med personligheter och beteende.
Visst ser jag så många likheter hos dom.  Om man drar in Elise så tänker man automatiskt på Emilia och Elians tid som bebisar, mer kan man inte göra än.
Men när det kommer till Emilia och Elian i nutid så är dom verkligen som natt och dag ibland.  Emilia är den lite blygare, tystare och försiktigare tjejen som tänker lite innan hon talar och är lite mer konsekvent.  Elian däremot, han är inte blyg för fem öre.  Han pratar med allt och alla, spexar, vill gärna se till så att alla skrattar åt honom och hörs.
Men han har samtidigt svårare för att släppa hemmets/mammas trygghet och skulle inte gärna sova borta t ex.  Medan Emilia är lite mer "fri", inte lika beroende av hemmets miljö och började uppskatta övernattningar tidigt.
 
Man skulle kunna skriva om lik- och olikheter hur länge som helst, det finns ju massor.  Men oavsett vad så får jag känna mig rik dagligen.  Jag har tre fina och friska barn.... och det där bandet som dom delar, syskonkärleken, den är oslagbar.  Åldersskillnaden må vara stor, men dom är så nära ändå.  Det är kul.
 
 
Ni glömmer väl inte gilla-knappen? Puss och kram!