/ Lillasyster Elise / Tankar & Åsikter / Vardagslivet /

Att vara ensam och inte ensam

 
Note to future-self: Om jag någonsin får för mig att jag saknar bebistiden och blir sådär bebissjuk - kom ihåg känslan som jag fick igårkväll.  Scrolla tillbaka till arkivet i maj 2017 och tänk "eller... det var inget!".  Fabriken är stängd, forever and ever (trots att jag älskar mina barn skrämmande mycket, lovar).
 
Igårkväll slets jag tillbaka till känslan av koliktiden igen.  Usch, jag fick alldeles ont i hela mig av hur det var.  Elise vaknade någon kvart efter att jag hade lagt mig i sängen och var SÅ ledsen.  Hon skrek och skrek... och skrek... och skrek.  Inget kunde trösta henne och den där känslan av hjälp- och maktlöshet sköljde över mig.  Fyfasen vad vidrigt det är att försöka trösta den människan man älskar så jäkla mycket, men så har man ingen aning om VAD som är fel.  Sådär hade vi det i flera månader, skruttan har skrikit och haft ont så himla mycket i sitt liv och det märks att man har lyckats förtränga det på något sätt.  Hon har ju alltid varit och är krävande nu i vanliga fall ockå, men hon är absolut inte gallskrikig hela tiden.  I vanliga fall kan hon ligga och babbla, gnälla eller tralla om nätterna och på dagtid så är det mest gnäll för att hon vill bli buren eller att det skall hända något nytt.  Men vi har ändå haft det bra den senaste månaden.  Det har varit en sjukt rolig och mysig ålder och det är det... hon lär sig så mycket nytt och hon är charmig som jag vet inte vad.  ÄLSKAR bebistiden NU, men det har fasen inte alltid varit så kul innan... det måste man nog få erkänna?
Hur som helst så blev det många vakna timmar där i natt.  Jag brukar aldrig vilja tända lampor osv nattetid, jag vill gärna markera att på natten är det släckt, lugnt och så SOVER man.  Men hon fick panik, så jag tände allt, gick runt med henne, sjöng, kramades och sakta man säkert så lugnade hon sig.  Lite efter klockan 1 somnade hon och jag tror att jag däckade så fort jag lade mig, men så gjorde hon ändå morgon kl 04.45.  Blö, förstår inte hur hon orkar, stackaren.
Jag har ingen aning om vad som hände eller varför hon var så ledsen.  Jag tänkte att det kunde ha varit mardrömmar, men hon var ju otröstlig så himla länge? Ont någonstans? Eller bara den omtalade separationsfasen... who knows...
 
 
Den här veckan som har varit så har K varit bortrest med jobbet igen.  Att vara ensam med barn är ju inte direkt främmande för mig.
Jag har tänkt lite på det där, skillnaden mellan att vara ensamstående och sambo och dela på ansvaret.  Det finns ju för- och nackdelar med alla situationer.
De senaste dygnen har i alla fall bara gått i ett.  Det är väl lite så när man är ensam.  Man kör på, från början till slutet av dagen och försöker bara hinna med allt.  Det som är "skönt" när man är ensam är att slippa dom där förväntningarna, att den andra kanske kan göra si eller så.  Man behöver inte ens börja fundera, för man vet att det bara är en själv som kan fixa allt och då öser man på för att få allt gjort.
Och då hänger det även ihop med att när man väl har fått allt gjort, kidsen är i säng, man är zombietrött och bara vill varva ned så kan man vara hur grinig och inbunden som helst utan att någon annan tar skada - med tanke på att man bara är för sig själv.  För jag är lite sådär, jag är hurtig och glad och fixar och donar hela dagarna som en virvelvind, men när det väl tar stopp - då är jag inte lika rolig, haha.  Då är jag ganska otrevlig faktiskt och då gör jag mig bäst genom att bara vara för mig själv i tystnad.  Men så kan man inte alltid ha det, jag har ju ett förhållande och viktig relation att vårda och det har man fått lära sig i takt med att tiden har gått.
Det positiva att leva med en till är ju att man FÅR möjligheten att stänga av och ta en paus.  När han kommer hem från jobbet så behöver jag inte vara supermamma som spexar och vilseleder trötta barn samtidigt som maten skall bli klar och sedan olika nattningar avklaras.  Då kan man få lite lugn, även om det ibland bara behövs tio minuter.  En kort paus är ändå en stor grej.  Även att slippa nattningen av bebis när ryggen är slutkörd efter dagens kånkande.
Det är klart att hjälpen i vardagen är viktig, men jag är ändå "glad" att jag har erfarenheten av att vara ensamstående.  Och när man väl har slopat förväntningarna på att någon annan skall göra hälften, så går allt bara av farten och blir därmed inte lika jobbigt när man väl får känslan av att man har fått göra allt själv.
 
Jag tror att alla som har levt ensamma med barn på heltid och sedan träffat någon och bildat "kärnfamilj" vet vad jag menar.  För andra så låter det kanske jätteluddigt.
Ibland har vissa saker varit enklare som ensamstående och andra saker är helt klart lättare i tvåsamhet.  Oavsett vad så är det bästa i alla fall att få dela barnens liv tillsammans med någon, att glädjas åt alla framsteg och utveckling tillsammans med någon som bryr sig lika mycket.  Givetvis. ♡
 
 
Här kommer lite mer bilder på mig och tjejerna.
 
 
#1 / / Carolina:

Det va inte nattskräck hon fick då? ❤ Det har min dotter haft en gång. Hon skrek så hysteriskt och liksom försökte stöta bort mig fast hon inte alls va närvarande. Hon liksom sov på nått vis men ändå bara skrek. Det va fruktansvärt. Då grät jag, visste inte alls vad jag skulle göra. :(

#2 / / Emma:

Jag kan verkligen relatera. Nu bor min karl hos oss varannan vecka bara, men jag uppskattar både mina ensamma veckor och veckorna med honom. För det är ju lite som du säger, man vet att man måste fixa allt och det gör man också, men när barnen har somnat behöver man bara bry sig om sig själv. Samtidigt som det är skönt att kunna ta en promenad en halvtimme innan barnen ska läggas och då veta att han lägger dom. Det är så delat på något vis, jag tycker det funkar väldigt bra för oss men jag undrar lite hur det kommer bli sen när vi flyttar ihop.

#3 / / Anni:

Jag såg inget positivt med vara ensamstående.
Fy 17 så jobbigt det var när man skulle iväg med barnen varje dag och förhoppningsvis komma i tid till jobbet. Är man 2 kan man åtminstone turas om att klä en trött unge på morgonen eller ta varsin. Kanske jag tänkt annorlunda om jag inte heller hade jobbat.

Svar: Jag tyckte också att det var jobbigt att hålla tider, vissa morgnar värre än andra :)
Denize