/ Vardagslivet /

En lång och ärlig uppdatering

Jag har skrivit på sistone.  I ca en veckas tid har jag skrivit så mycket som skulle kunna bli en bok.  Om jag hade varit tjugo år gammal så hade varenda sida redan legat ute på nätet.  För alla att ta del av, för alla att veta, döma, tycka och tänka.  I dagsläget ser allt lite annorlunda ut.  Jag har en tonåring att ta hänsyn till, en sambo som inte vill visa sig alls, barn som blir större och förstår mer och ja... bara en hel del saker att tänka på innan jag kan publicera.
Så mycket som jag har skrivit denna veckan har jag i alla fall inte skrivit på många år, om ens någonsin.  Jag har varit med om mitt livs tuffaste dagar emellanåt - och då har jag varit med om mycket tidigare i mitt liv.
Jag tänker inte vara sådär störig som vissa är med mening och "skriva A men aldrig B" osvosv.  Ni får helt enkelt köpa mitt resonemang.  Kanske blir den här veckans dokument till en bok, kanske ligger de orörda, kanske är det bara mina närmaste som får läsa, kanske åker alla rader ned i sopen någon dag.  Jag vet inte.
 
Det har tagit mig lång tid att tänka igenom hur jag skall lägga upp det här blogginlägget.  Många små inlägg? Nä.  De flesta av er följer oss redan på Instagram - och har därmed redan sett alla dessa bilder som kommer tillhöra det här inlägget.  Så det känns onödigt.  Det blir ett och samma och ett enda helt (långt) inlägg.
 
För en vecka sedan lades jag in, helt emot min vilja.  Jag ville inte lämna mitt hem, mina barn, min trygga punkt.  Sedan så hatar jag sjukhus.  Alltså på riktigt fobi-aktigt hatar.  Jag vet inte hur mycket jag skrek och grät över att läggas in på det sättet.
Men det var exakt vad min kropp behövde - och barnen... de har ändå spenderat sitt höstlov hos min älskade faster på Gotland.  Så, medan jag genomgick läkarkontroller, prover, samtal, dygnetrunt-vård och taskig sömn så förberedde sig resten av familjen resan över till ön.  De åkte i onsdags och i samma veva, dagen innan, så fick jag komma hem ett tag, bara för att pussa och krama, packa och skicka över kiddosarna på båten med K.
Efter mitt plötsliga besked om inläggning, så var den där tisdagen en av de bästa dagarna i mitt liv.  Så mycket kärlek.  Så stora kramkalas.  Mina barn, mina älskade ungar.  Min sambo, min älskade K.  Min familj, det enda som betyder något just nu.
 
Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken när jag tänker tillbaka.  Det känns som en evighet sedan, det är bara en knapp vecka.
Det kändes som om jag svek dom när jag försvann för att vårdas.  Jag har alltid satt mina barn i första hand, gjort allt för deras lycka.. och när jag därefter inte kunde närvara eller vara en tillräcklig förälder så kände jag mig så extremt liten och misslyckad.
Alla år som har gått... allt elände i mitt bagage, det var bara en tidsfråga innan kroppen och sinnet brakade ihop totalt och gick sönder.  Trauman som ligger obearbetade, värk som länge oprioterades och obehandlades, en hälsa som sopats under mattan just pga den där rädslan att behöva lämna mina barn en period och skräcken över att de skulle se det som ett svek.  Så jävla mycket smärta.  Utom- och inombords.
Jag pratade mycket med dom i telefon, över sms, skickade hjärtan och kärlek fram- och tillbaka.  Jag försökte förstå och övertala mig själv att jag inte alls svek dom, tvärtom - att genom att hjälpa mig själv så hjälpte jag dom.  För vad är meningen med en sjuk och trasig mamma när hon kan bli hel och frisk? Vad gör jag för nytta i hemmet om jag inte kan göra något ändå.
I samma ögonblick som jag accepterade läget så blev jag istället utskriven.  Komiskt.
 
Min sambo hämtade mig - och jag lovade honom att aldrig ta något för givet igen.  När man går igenom något som jag har gått igenom så känner man dagligen, nästan timme för timme, tacksamhet över ens eget liv.  Min sambo räddade mitt liv för en vecka sedan och jag kommer älska honom innerligt för det.  Utan honom hade jag varit död idag.  Det låter överdrivet och brutalt och det smärtar i varenda cell inom mig, men det är sant.  Det är den vidriga sanningen.  Jag föll... min sambo räddade mig och den svenska vården såg till så att jag skulle överleva.
Därmed hashtag Blessed.  Jag är så vansinnigt välsignad.  Tre fantastiska ungar, en man som inte bara är en fantastisk pappa åt vår gemensamma dotter... men även åt mina barn sedan tidigare.  En man som håller hårt i mitt hjärta och som jag aldrig tänker släppa taget om igen.  Ever, never ever ever!
 
 
Den här mannen jag skriver om, min sambo, min K, mitt livs kärlek.  Inte nog med att han bokstavligen räddade mitt liv, så helade han även mitt hjärta för några år sedan.  Visade mig att kärlek finns och att den inte är farlig.  Det har gått upp och ned och vi har stått ut med mycket tillsammans och på avstånd ibland.  Men som ni ser på bilderna så har vi nu lovat varandra evig trohet och kärlek.  Jag trodde faktiskt inte att jag skulle komma att bli den som någon dag skulle gifta mig.  Jag var för stolt och självständig för det.  Men sedan K kom in i bilden, så har jag släppt lite på de sidorna hos mig själv.  Eller jag har släppt ganska mycket egentligen.  Jag har lärt mig att luta mig tillbaka och låta någon annan ta hand om MIG, för engångsskull.  Vi skall gifta oss och spendera resten av våra liv tillsammans.
 
Jag har talat dagligen med K om min tacksamhet.  Att inte ens ta den friska luften för givet.  Att kliva ut, möta världen och andas in frisk luft.  Det var omöjligt och så jäkla långt bort för mig ett tag.  Så jag tar det aldrig för givet igen.
Småsakerna.  Att se de jag älskar i ögonen, att andas, att se solsken, regndroppar, löv som faller, att stå på benen, att leva och vilja leva och inte bara överleva.  Jag mår så mycket bättre nu.  Det kommer vara en lång återhämtningsprocess, men det går spikrakt uppåt och framåt och jag känner styrkan inom mig igen.
Livet kan vara alldeles för kort.  Så jag tjatar på de som står mig nära om hur mycket jag älskar dom.  Man kan aldrig säga det för mycket, för plötsligt kan det vara för sent.
 
Men hur som helst.  Jag skall försöka liva upp stämningen här lite med lite mer glädje.
 
 
Storbarnen mina.  Elian, min Elian - som numera dessutom är kortklippt.  Han ser nästan ut som en helt ny person.  Men jag lyssnade med värme när K försökte lära honom att fixa till frisyren med hårvax. 
Han är mammas pojke, vårt band är något utöver det vanliga.  Kanske har det försvunnit lite nu med tiden sedan Elise kom och sedan han själv blev stor och självständig.  Men likförbannat kan han sjunka in i mammas famn som ett litet, litet barn och bara söka värme.  Han kan andas lugnt när man klappar och kliar honom på ryggen.  Ungen som jämt får så mycket beröm för att ha känslorna utanpå och jag som mamma osar säkert av stolthet.
 
 
Och Emilia.  Mina fina tonåring... som har fått hjälpa K lite de dagarna jag var borta.  Och hon gör det med bravur.  Jag har aldrig mött en finare 13-åring i mitt liv.  Så varm som hon är.
Dagarna gick och hon tacklade dom helt osjälviskt.  Jag hatar mig själv om jag/vi lade över för mycket ansvar på henne.  Jag kan vara rädd för det ibland.  Att jag ibland har låtit henne göra eller sköta för mycket, men hon gör det liksom självmant.  Hon är så jäkla duktig, så det är inte klokt! Hon skulle nog offra vad som helst för att hjälpa andra, de som står henne nära och det är exakt vad jag ville när jag uppfostrade henne.  Eller uppfostrar.  Att egoism inte tillhör vår familj - och även om livet kräver egoism ibland, så är det inte något som sker ofta i vår familj.  Hon är mitt levande bevis.
 
 
Vad är det för tjat med alla dessa vinterjacks-bilder, undrar ni? Vi har ingått projekt: Ny jacka till varenda familjemedlem.  Nu har vi alla fått nya jackor efter mycket letande.  Elise har även en annan vinteroverall som troligtvis är lite mer praktisk och Emilias jacka har jag inte fotat än.  Den hänger prydligt här hemma, hon ville inte riskera att smutsa ned den på Gotland nämligen.  Men den klär henne.  K tycker att vi borde ta familjebilder i våra sprillans jackor.  Inte en dum idé.  Han tycker inte om att visas upp på nätet, men klart att vi har foton för egen del ändå.
 
 
Jag och minstingen, veckan innan det gick totalt utför.  Ser man spår av sjukdom i mina ögon? Inte för att vara den som är den, men jag tycker att jag ser rätt pigg och vanlig ut på bilderna.  Som en helt vanlig standard mamma, med små påsar under ögonen efter sömnbristen, men ändå glädje med en sådan där glädjespridare bredvid.  Mammas minsta lilla hjärta, hon som vi söker efter förkola till.  Hon är ett typiskt förskolebarn.  Det säger varenda människa som fått lära känna henne.  Tänk att jag har fått tre HELT olika men så lika barn på många plan.
 
 
Jag avslutar detta inlägget med den här bilden.  Halloween.  Alla Helgons.  Och min finaste kille utklädd och redo för party.  Vi har inte hunnit fira Halloween här hemma ÄN.  Men det sista jag lovade Elian var att vi skulle ta igen det när de kom hem igen.  Dom kommer sent ikväll, men antingen kör vi firande i veckan eller till nästa helg.  Jag har redan planerat ut kvällen, den kommer bli som tidigare år, vi skall följa våra årliga traditioner.
Varför skulle det ändras? Om jag lyckades få det gjort för ett år sedan när Elise kolikskrek, K var i chock och jag var sliten gånger en miljon.  Varför skulle vi inte fira Halloween i år? Nu har jag ju en stark medhjälpare.  En ettåring som kanske kräver sitt - men som i alla fall inte skriker av magont med ett ilande tjut.  Jag skall lägga fokus på Elian och eventuellt Emilia som kaaanske fortfarande tycker att det är lite kul.
Vi skall klä ut oss! Det lovade jag lillkillen.  Hela familjen skall vara utklädda, till och med Elise.  Jag ser fram emot den dagen/kvällen.
 
Nu är jag så himla redo för mina barns närvaro i hemmet.  Jag har vilat, jag är utvilad, jag är redo.  Mamma Denize 2.0!
 
Tack till dig som orkade läsa enda hit.  Jag vet inte hur länge jag har suttit med datorskärmen framför mig.  Tack till dig och er som har lämnat fina spår och peppande ord.  Tack till mina vänner, nära och kära, familj och släkt som har funnits så himla nära och stöttande genom denna svåra period och främst tack till mina allra närmaste för all tröst när jag har gråtit och rätt ord när jag haft så in i norden jäkla ont.  Tack till K, återigen - som är anledningen till att jag ens andas än och till mina barn för att de växer upp och blir så fina medmänniskor.  Tack till varenda kotte som ens orkat bry sig såhär långt.  Undrar hur många gånger man kan skriva tack, eller om ordet tacksamhet? Inte en gång för mycket.  Inte enligt mig i alla fall.
#1 / / Moa:

Jättebra att du blev inlagd när kroppen kraschade! Något behövs ju för att det ska gå framåt och inte bli ännu värre ☺️ Hoppas att det vänder nu! Hittade en av dina förra bloggar när Emilia skulle fylla 3 för 10 (!) år sedan, sedan kom jag till den här bloggen när du var gravid med Elian och det är så härligt att se att du äntligen har hittat kärleken!

#2 / / Emma:

Skickar massa kärlek till er alla ♥️♥️♥️

#3 / / Amanda:

Tack för att du delar med dig ❤ jag har saknat dina långa tanke-inlägg!

#4 / / Stina K:

Åh vilket ärligt och känslofyllt inlägg.blir alldeles tårögd och rörd. Så skönt att du har K att luta dig mot och att du faktisk vågar göra det också. Kämpa på och var rädd om dig 😘 Kärlek

#5 / / Marie:

Det är du som ska ha tack, du underbara människa. Jag är så gammal att jag skulle kunna vara din mamma/mormor och har följt dig i mååånga år. Du har väckt min beundran över att ha varit en så fantastisk mamma åt dina barn. Med allt du haft med dig i bagaget, är det inte så konstigt att du kraschat. Hoppas att nu allt går åt rätt håll, du förtjänar att få må bra. Så härligt att du träffat ditt livs kärlek. Håll hårt i honom. Kämpa på, önskar dig allt gott i framtiden. Var rädd om dig. Stor kram

#6 / / Bella:

Även jag har följt dig via din blogg i många år, nu var det länge sedan jag tittade in och nu när jag väl gjorde det blev jag så ledsen av att mötas av det här inlägget. Ledsen för att du haft det så jobbigt men samtidigt glad över allt det fina du har omkring dig - nära och kära - de kommer att hjälpa dig att bli hel igen. Tillsammans med relevant vård, naturligtvis. Du är stark och det är också en styrka att ibland blotta sina svaga sidor. "Det viktigaste är inte att aldrig falla utan att kunna resa sig efter varje fall."
Du är en klok, inspirerande och beundransvärd kvinna. Önskar dig allt gott! <3

#7 / / BaraMitthjarta :

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

#8 / / Ida:

Stor kram! ❤️

#9 / / Anonym:

Vilket ärligt fint inlägg ❤️ Beklagar att du haft och har det tufft men ser ändå hopp hos dig mellan raderna. Jag tolkar inlägget som du brakade ihop psykiskt och inte ville leva längre?! Och är glad att du orkade och att du berättar om detta. Det låter som du behövt hjälp länge men aldrig prioriterat det och tror att detta var din vändning. Låt det ta den tid det tar och ta hjälp av nära och kära när du än behöver.
Och till sist ett jättegrattis till er! ❤️
Inget förhållande är rosenrött jämt, men länge leve kärleken!

Styrkekram!

Svar: Man kan läsa genom raderna men nej, jag skulle aldrig medvetet ta mitt liv. Jag älskar min familj för mycket för det. Tack för resterande jättefina ord! Kramar
Denize

#10 / / Elin:

Skönt att höra att du mår bättre igen. Har följt dig sen ni bodde i Spanien. Håll hårt i kärleken din och ta hand om dig. Många kramar

#11 / / Tina:

💜 Varma kramar och styrka till dig 💜
Givetvis läser jag hela inlägget. Jag fann din blogg några dagar innan Elian föddes och har läst varenda inlägg sedan dess. Jag är så glad för din skull, för barnen, att du fann K. Önskar er all lycka 💕
Krya på dig fina du 💖💖

#12 / / Stina:

Började läsa din blogg när du skaffat egen lägenhet till dig och Emilia. Var detta 2007 kanske? Minns inte säkert men tänkte redan då hur klok och omtänksam du verkade vara. Även om jag är två år äldre än dig kände jag mig som ett självisk tonåring i jämförelse. Sedan träffade du ju Elians pappa och jag kommer ihåg hur glad jag var för din skull och hur förbannad jag blev över att du blev behandlad så illa. Du startade ny blogg och efter det har det bara gått uppåt!

Du har varit min vardag i 10 år nu och det känns som att jag känner dig. Om jag såg dig på stan skulle jag säkert få impulsen att springa upp till dig och ge dig en kram. Vi har ju båda varit med om så mycket skit och så mycket vackert! Du har varit min följeslagare när livet varit toppen och min medmänniska när livet varit för jävligt.

Så TACK för allt du delat med dig av. Du är en klippa och är oändligt glad för din skull att du landat med en superfin familj. Jag är säker på att du kommer att komma ut starkare på andra sidan.

Många kramar från en annan mamma

#13 / / Anonym:

❤❤❤

#14 / / E:

Jag har följt dig i många många år och jag är så glad för din skull att du har hittat en fantastisk kille som hjälper dig och stöttar dig!
Låter som du krascha mentalt, och låter läskigt att du höll på att dö.. men bra att du mår så mycket bättre nu!

#15 / / Jannike Hempel:

Superfint skrivet! Och superviktigt att verkligen ta hand om sig själv i sån situationer! Krya på dig och njut av din härliga familj! ❤️

#16 / / veckomagasinet Anne von Porat:

Kämpa på för dina söta barn kram

#17 / / Maggiesskafferi:

Så fint skrivet! Styrkekram till dig:)

#18 / / Elli:

Hej.
Låter väldigt läskigt att du höll på att dö. Usch.
Hoppas du får må bra snart igen. Undrar såklart vad som hände, men förstår om du inte vill skriva det.
Grattis till förlovningen! :)
Jag har följt dit länge, sen Emilia var liten.
Kram