/ Tankar & Åsikter / Vardagslivet /

Livet är för kort

 
Jag blir alldeles varm i själen av era stöttande och peppande ord.  Ibland är det läskigt att blotta sitt inre, men jag ser inga konstigheter med att visa sig svag emellanåt.  Alla människor kommer falla någon gång - vissa hårdare än andra - sedan handlar det bara om att ta sig upp igen.  Och det är exakt vad jag pysslar med just nu... jag ställer mig upp igen, långsamt och försiktigt.  Jag samlar kraft och mod för varje minut som går.
 
Jag glömde ett speciellt tack igår.  Jag måste tacka all personal, läkare och sjuksköterskor som jag har haft att göra med.  Vissa lite speciellt mycket, då ni alltid tog er tiden att lyssna på mig trots att jag märkte hur stressigt ni hade det.  Ni vet nog vilka ni är, då jag gissar att ni vet exakt vem jag är - främst pga hur ni stavade mitt namn etc, då mitt pass stavar annat och övriga personliga uppgifter.
Även om sjukhus aldrig kommer vara min grej och själva veckan i sig var det värsta tänkbara för mig så gjorde ni allt för att jag skulle hålla mig lugn och få må bra.  Jag vill tacka er från djupet av mitt hjärta!
 
Måndag.
Tillbaka till verkligheten och vardagen.  Jag är fortfarande sjukskriven ett tag framöver, men börjar känna mig mer och mer redo att återvända.  Nu söker vi förvisso förskola åt Elise, så föräldraledigheten för den här gången börjar lida mot sitt slut.  Men jag känner mig ändå starkare i mig själv än på länge.
 
Vi hämtade upp alla barnen från terminalen igårkväll och det är så jäkla skönt att ha dom hemma igen.  Det var välbehövligt med en paus och jag och K har verkligen fått vila upp oss.  Men nu är den positiva energinivån på topp i hemmet.  Dom röjde här hemma till nio-halv tio, sedan slocknade dom en efter en.  Elise är superförkyld och gjorde morgon alldeles för tidigt, så hon sover sin middagslur redan nu.  Vid 5 började hon kinka, pappan gav hostmedicin och näsdroppar - men efter en timmes bök och spark så tog jag med mig henne upp och ut i köket.  Vi åt frukost långsamt och inväntade Emilia och Elians närvaro i köket.  Mys.  Efter någon timme hade jag både en sjuåring och ettåring i famnen och en pratglad tonåring mittemot mig.  Elise passade på att krypa upp i storasyrrans famn emellanåt också.  Hon är duktig på att tvinga till sig gos.
 
 
Jag fortsätter här med mina Instagram-bilder.  De enda ordentliga kamerabilderna som jag känner mig pressad över att ta itu med är kunders och bröllopsbilder som är försenade.  Bloggen kommer inte längre vara någon press eller måste för mig.  Jag vill bara skriva nu, jag märker hur mycket jag har saknat det.  Att bara få lätta mitt hjärta utan att känna så mycket måsten och press kring perfektion.  Jag har visat er fina kamerabilder tidigare och mest troligt kommer de att återvända någon gång.  Men nu får både jag och ni nöja er med det jag kan och hinner visa upp.
 
Jag har insett att jag bara kan skriva om jag är ensam.  Helt själv.  Jag kan inte ha en annan människas närvaro medvetet.  Det är som någon slags spärr.  Jag måste väl vara ensam för att höra mina egna tankar.  Så för tillfället har jag stängt in mig på Elians rum, medan han är i skolan.  K har gått iväg och lagt Elise för längesen.
Det är väl lite sådär jag funkar, jag antar att jag skapade ett stort behov av egentid genom åren, då jag var van vid att vara ensam.  Jag tror att det var lite därför allt gick utför.  Jag fick aldrig andrum, eller snarare.... jag tog aldrig någon tid att andas.  Jag körde på, liksom en bulldozer, på mitt vanliga vis... men med tanke på att jag har tre barn i olika åldrar varav en av dom en extremt, utöver-det-vanliga-krävande bebis så ströp alla måsten ur den sista luften ur mig.  Jag tappade bort mig själv på vägen, hann inte hinna i kapp den människan jag skulle bli.  Det enda som var kvar av mig var ett vrak till mamma.
Ibland har jag känt besvikelse, tänkt att "SÅ farligt kan det väl inte ha varit?".  Men de flesta som känner mig/oss har sagt samma sak.  Dom har trott att jag överdrivit lite, kryddat på lite extra... men när man väl ser och lär känna Elise så märker man hur tidskrävande hon är.  Nu blir det ju lättare desto större och äldre hon blir.  Men hon kräver ändå 109% av ens uppmärksamhet.
Hur som helst så passade jag förut på att träna när hon väl sov.  Det är också jättebra och ett måste i min friska vardag.  Men nu märker jag att jag måste hinna med mig själv och mitt inre också, bara att få andas ensam, höra mina egna tankar.  Min egentid.  Jag måste även lära mig att det inte är farligt att be om hjälp i tid.  Jag har inte längre något behov att visa mig duktig eller stark.  Jag har inget behov av att visa att jag klarar mig ensam, för att nu är jag faktiskt inte ensam.
Det finns ju såklart en anledning till att jag är som jag är.  Dels så är jag fruktansvärt envis och gillar att få saker gjorda på mitt eget sätt.  Men främst så ekar allas fördomar från när jag födde mitt första barn.  Jag har alltid känt ett enormt driv till att visa att jag VISST kan.  Jag inser att jag visade att jag klarade det, jag klarade mig, jag har en superfin dotter som är oerhört väluppfostrad,  Åren har helt enkelt gått, jag måste lära mig att tänka om.  Att kommer ihåg min inre identitet och inte leva efter att motbevisa människor.  Jag tror knappast att någon misstror mig längre.  Jag är sjugoåtta år gammal och trebarnsmamma... standard.
 
Hur som helst så svamlar jag bara på.  Så jäkla härligt att låta händerna och fingrarna själva styra tagnentbordet på den här datorn igen.  Att få ur sig alla tankar.
 
En sista tankeställare jag har är: Livet är för kort.
Jag skrev ju igår om min tacksamhet till att ens andas in frisk luft, att aldrig ta något för givet igen.  Livet är för kort för annat.  Som tur är så dog inte min låga ut ÄN.  Jag har massor kvar att göra i livet.
Jag kom att tänka i dessa banor igår då jag fick skäll av en granntant om att min tvätt hade hängt kvar i "EN HALVTIMME" tidigare i veckan.  Det var helt förfärligt etc.  Hon var verkligen så jäkla arg.
Och jag hade sådan lust att berätta rakt för henne om vad jag hade varit med om och vad vi hade att stå i, plus att hela familjen hade fått hjälpa till för att få den tvätten tvättad, då pappan hämtade mamman från sjukhuset för en snabbvisit samma dag.
Men jag gjorde inte det.  Jag sa lite med glimten i ögat att det är svårt att passa tider vissa gångar med barn och kaos.  Hon morrade att man bör tänka efter vilken tid man bokar upp sig på då.
Men jag var inte ens här, jag var sjuk, jag hade precis vaknat upp efter att ha varit medvetslös några dygn tidigare....
Jag ville förklara.  Men sket it.  Det kommer alltid finnas "gnälltanter".  Jag ber er alla att bara tänka efter.  Livet är för kort, är det värt att skälla, gnälla och bråka om småsaker? Troligtvis inte i många fall.
Gå vidare, släpp det, tacka högre makter för att du LEVER just nu.  För det gör jag.
#1 / / Johanna :

Jag började läsa din blogg när Emilia var liten, även fast jag själv då endast var runt 10-12. Det är 10 år sedan nu och helt ärligt så har du varit med mig under hela min uppväxt. När jag (som jag alltid gjort) drömde om att skaffa barn redan som tidig tonåring avundades jag dig samtidigt som jag tog åt mig av dina ärliga inlägg om att du aldrig skulle ångra något men att du rekommenderade att vänta. Idag är jag 21 år och har precis börjat planera att skaffa familj i den vardag som jag själv skapat och älskar. Skulle säga att en del av min lycka till livet idag är tack vare det du skrivit på din blogg ❤️.
Jag går ofta in här och kikar och hoppas att få höra hur det är med dig/er, längtar efter ännu ett blogginlägg men samtidigt respekterar ert privatliv till fullo! Jag själv har en ganska stor integritet mycket på grund av min psykiska ohälsa jag led som mest av under tonåren men som hänger kvar. Därför har jag full förståelse för att du och ni vill hålla ert privatliv utanför offentligheten (och jag hade tänkt precis likadant med barn och sambo osv) Men eftersom jag följt både Emilias och Elians uppväxt så kan jag på något sätt (kanske lite creapy, förlåt för det) känna att jag vill veta att ni alla har det bra, eller att ni får hjälp med det sämre.
Ville egentligen bara säga att jag nu ser upp till dig ännu mer än tidigare, nu när du tog hjälp. Det är sjukt modigt må jag säga! ❤️

#2 / / BaraMitthjarta :

Gnällkärringar kommer vi aldrig ifrån! Kämpa på finaste du, jag är så stolt över dig trots att vi inte ens känner varandra och bor flera mil ifrån varandra. Du sprider kärlek och glädje med din ärlighet, bästa du! ❤️

#3 / / Helena:

Jag var ju ensam med barnen i 12-13 år innan jag träffade sambon, jag hade ingen hjälp (har svårt att ta emot hjälp oxå) och det skulle skjutsas på träningar, matcher, cuper etc flera gånger i veckan. Vi har varit runt Sverige på fotbollscuper och cheerleadertävlingar och min lilla sladdis hängde på, nu var han sjukt lugn o snäll, lika så mina stora tjejer. Jag har alltid gjort allt själv med dom, semestrar, tandläkaren, läkarbesök för mig själv, alla föräldramöten etc, ja du vet hur det är. Men så träffade jag sambon, hans mamma ville gärna göra saker med Linus och han ville gärna vara där på lov o helger, tjejerna var redan stora (runt 20) så dom hade inte just det behovet, och jag hade inte haft det så tidigare, sambon ställde upp o fanns där, kunde hämta o skjutsa tjejerna, fanns där för mig, lagade mat.. o sen blev jag gravid med lite strul runt, tappade mycket vänner iom allt men sambon o hans familj fanns där! Sen kom Molly.. pust.. jag som var van att ha så lugna barn att man nästan glömde bort att dom fanns måste ha fått pappans gener fulla ungen ;) herrejisses.. =) jag har brakat rejält in i väggen (för flera år sen men jag får ingen hjälp och jag kämpar verkligen för det) och jag tror faktiskt att det beror på just det där att jag inte är ensam längre, att jag faktiskt KAN, att jag har möjlighet att bara.. hur ska jag säga, det finns nån annan där. Jag kan inte hitta rätt ord men du kanske förstår hur jag tänker? Jo kroppen väntar med att reagera tills det finns utrymme för det. Kan det vara så för dig? Man bara kör på för man klarar det, ingen annan finns ju där för att göra sakerna åt en. Alla säger att man ska passa sig, att man måste vila. Pöh.. varför skulle jag? Jag fixar ju det här själv, jag är van att vara själv.. men så bara rasar man.

Svar: Känner igen mig och du har helt rätt i vad du skriver. Stor kram!
Denize

#4 / / Angelica:

Gällande Elise, kolla upp de 12 kriterierna för high need baby, eller överlevnadsbarn som det kallades tidigare. Det blir lättare med tiden <3

Vad skönt att du har K som stöttar och hjälper dig, ger dig den avlastningen som du är i stort behov utav för att läka.

Skulle även kunna hänvisa dig till en blogg om just psykisk ohälsa, www.karnfrisk.com, JennyLi som skriver i den och vill öppna medvetenheten kring psykisk ohälsa.

#5 / / Maria:

Hej! Vart har dina föräldrar tagit vägen som du ofta skrev om förr. Iallafall morfar var ju mycket för barnen och hjälpte dig en hel del. Du skriver istället ofta om faster, är föräldrarna ute ur bilden helt?

Svar: Hej! Nej då, dom är inte ute ur bilden helt. Tyvärr har de flyttat, så vi kan inte riktigt ses som förut. Men när de är på hemmaplan så hjälper dom med det som funkar för dom! (Eller när vi åker dit och hälsar på.) Men dom vill inte skrivas om, så jag vågar inte säga eller förklara för mycket!
Denize