(null)

Söndagskvällarna är tunga.  Jag har fått gråta ut, för att jag anser mig inte vara svag bara för att jag gråter.  Men att vända rygggen till och gå därifrån känns då som om jag sviker en av de tre dyrbaraste sakerna (människorna) jag har.  Det är en hemsk känsla.
Att först skratta, busa, gosa, läsa, leka, kramas och pussas - och sedan ta på mig jackan och gå.  Jag känner mig som den sämsta människan på jorden i det ögonblicket, men vet att det är det bästa just nu... för hennes bästa långsiktigt.
Jag snosade henne i nacken, klappade det hår som växer nu, känns som jag missar för mycket och det är så orättvist. Orättvist mot henne och för mig och syskonen.  Det gör alltid så jävla ont...
Hon är min bebis, hon kommer alltid vara mammas bebis för mig, min yngsta, min sista.  Jag hatar hur söndagarna måste vara.  Hatar.

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

En snorig men SÅ glad liten tjej idag.  Se videon på instagram när hon välkomnade oss. Älskade unge.
Hon var inte snål med pussar och kramar.  Hon spexade järnet och var en liten solstråle.
Någon timme in på "umgänget" så skulle jag bara hämta papper för att torka snor och hon skrek panikslaget "mamma!?" när jag ställde mig upp.  Hon trodde väl att jag skulle gå förmodligen, men lugnade sig när jag kom tillbaka med pappersbiten.
Jag har fler bilder.  De kommer senare.  Jag känner mig matt, som alla andra söndagskvällar - då man varit spänd hela förmiddagen, inte vetat hur umgänget ska bli, vetskapen att hon blir förvirrat ledsen när man går.  Man blir helt slut inombords.

Så nu ska jag bara vila.  Jag och Emilia har kramats och kramats.  Vi har pratat lite om hur saker var "då", när allt var fel.  Hon skuldbelägger inte mig även om jag kan göra det.  Som jag skrev på instagram så vill jag bara ruska om dåtida Denize och säga åt henne! Jag blir tokig, att jag resonerade som jag gjorde under kontroll och fullkomlig rädsla.  Jag ville bara att allt skulle vara så lugnt som möjligt hemma.  Men Emilia skyfflade undan mina tankar.  Det var inte jag, jag kan inte få det ogjort, man måste blicka framåt... vara glad över att jag är den jag är idag.  Att livet kommer ordna upp sig mer och mer då fler och fler bitar faller på plats.

En dag kommer Elise växa upp, förstå och då veta att jag gjorde allt i min makt för att ge henne det liv hon förtjänar.  Och inte är det detta! Och hur hon ser på de människorna som alla varit delaktiga i att hålla hennne från en stark och frisk mamma + de syskonen som hon växte upp med och har starka band till... ja, det lär visa sig då, hur hon känner och tycker om dem då.  Jag vet hur jag hade känt i alla fall.

(null)

Vi älskar dig, Elise.  Vi väntar på dig, att få välkomna dig hem igen. Hit där du hör hemma med tre personerna som avgudar dig.  Din familj.