Jag lade upp denna bild på Instagram tidigare och förklarade att jag sällan använder ordet "hata" för att det är så jäkla starkt.  Men jag har en gräns och den gränsen är nu nådd.  Att jag inte ska få ha med mig anhöriga på våra löjliga söndagsträffar gjorde mig skogstokig.  Men jag är inte dum, jag förstår fullkomligt.
Jag hoppas att DU (och ni) läser detta.  Du vill kontrollera mig, sänka mig, bevisa att jag är svag och instabil.  Men faktum är att jag bara blir starkare och starkare, för varje gång jag blir arg.  Jag blir arg på att du misshandlar mina barn psykiskt, jag blir arg på allt jag behövt stå ut med, jag blir arg på att du tänker på dig själv istället för barnen som ni bryr er såååå mycket om? Jag blir arg över alla påhopp och förtal, jag blir arg över att du kokar ihop lögner om mig och mitt barn.  Jag har så jäkla mycket att vara arg över och jag tycker inte om att bli arg... för det slutar med att jag sitter med huvudvärk.  Som nu.  Men du knäcker inte mig.
 
Du kommer ALDRIG lyckas komma åt mig igen, du kan försöka fortsätta med ditt kontrollerande som nu sker via Elise.  Du använder vår gemensamma dotter som ett vapen emot mig och DET gör mig förbannad, mest för hennes skull.  Då hon en dag kommer växa upp och förstå.
DU tryckte ned mig, du tog sönder mig bit för bit och klippte isär det liv jag själv hade byggt upp lite i taget.  Du framkallade mitt självhat, du torterade mig med onda tankar om att jag var oduglig, fel kropp efter amning, allt det freakin' ytliga, det äcklar mig - för jag har aldrig varit sådan förut - som bryr mig om hur folk tycker att jag ser ut men det allra viktigaste, det var du som hela tiden påstod att jag var för svag för att klara av det ena eller det andra... och i din bubbla, så trodde jag på dig.  Du var ju "mitt allt", jag lyssnade på dig, du hade alltid rätt (pffttt).
 
Men sen den dagen du åkte så har jag inte haft en enda panikångest-attack.  Min psykiska ohälsa var helt kopplat till sättet jag behövde leva med dig.  Ja ja, du kan ta på dig äran för allt du hjälpt med materiella ting och ekonomi, men vi var sambor.  Varsågod, du kan få en medalj, om du vill?
Men allt du gjort mot mig, rädslan du utsatt mina barn för, ditt sätt att hantera spädbarn och småbarn, ditt sätt att nedvärdera och bry dig om det ytliga, att jag inte dög precis som jag var... allt gör mig spyfärdig.  Att jag ville lämna dig gång på gång efter att du bedragit och ljugit, blivit fysisk, stormat in och ut mitt i natten, skrämt livet ur både mig och mina barn gång på gång på gång...
Att jag behövde stå ut, då jag inte hade något val - för du vägrade ju lämna... det knäckte mig till slut.  DU tryckte ned mig under ytan.  Det gick inte att lita på dig, du var kall, okänslig i ditt sätt att pika mig och barn och man visste aldrig hur du skulle agera om du var på dåligt humör.
Att leva i fullkomlig rädsla, i en extremt destruktiv relation - det får nog många människor att gå rakt in i väggen.
 
Två dagar tog det, om ens det.  Jag var i chock när du lämnade, var halvt kvar i din bubbla, sörjde att jag skulle missa halva Elise liv, grät och var förvirrad.  Men sedan ställde jag mig upp.
Folk trodde att jag ljög, att jag hittade på att jag mådde bra igen.  För det kan ju se märkligt ut att man är deppad och fylld med ångest ena dagen och ett par dagar senare sprudlar med energi och lycka.
Du gav mig panikångest som gjorde så att jag svimmade av de värsta attackerna.  Men den veckan jag var på Gotland utan dig - inte en enda attack.  Och sedan 21/22 (osäker på vilken dag det egentligen var) mars så har jag inte haft panikångest överhuvudtaget.  Jag känner agg, ett enormt agg - det är det enda.  För att du håller min dotter ifrån sin mamma.
Men jag är inte den där svaga mamman som du ville att jag skulle vara.  Jag ställde mig fort och har fått ny kraft och styrka för varenda dag som gått.  TACK för att du släppte mig fri.
Det enda viktiga för mig nu är barnen och att Elise ska få det liv hon förtjänar.  Det är mitt allra största mål, att se mina barn återförenas och leva lyckliga ihop - såsom de växt upp tillsammans.
Jag har aldrig längtat efter en rättegång så mycket som jag gör nu.
Sen kan jag börja jobba regelbundet (jo, för jag ska faktiskt jobba med något helt annat nu, trots att jag fortfarande brinner för fotografering och kommer ha det på sidan av) och känna ett lugn i vardagen!
 
Den människan du lämnade ensam, gråtandes med barnen där i mars.  Det är inte samma människa som jag är idag.  Jag är starkare än du kan ana och du kan försöka trycka på ömma punkter och göra allt för att jävlas... men jag kommer aldrig sluta kriga för mitt barns bästa.  Du kan inte sänka mig igen, för jag har fått tillbaka mitt rätta jag.
 
SÅDÄR, nu har jag skrivit av mig.
 
Jag vill påpeka att psykisk ohälsa är vanligare än man tror.  Det är inget jag skäms över och det borde ingen göra.  Jag menade verkligen INTE att få det att låta som om det vore någon skam.  Jag kommer faktiskt skriva ett inlägg om just min psykiska ohälsa.  Nu är jag friskförklarad sedan länge och kan se på den delen av mitt liv ur en annan synvinkel.  Jag vill berätta, för jag skäms inte ett dugg över att jag hamnade i en utmattningsdepression, undrade om jag ens var till nytta på denna jord, att jag levde med ständig ångest och fick spontana panikångest-attacker som jag några gånger svimmade av.  Jag kan stå helt rakryggad och säga: JA, jag var riktigt jäkla sjuk.  Det var en hemsk period och mitt samvete gentemot barnen gnager fortfarande inom mig.  Men det är en sjukdom... precis som om någon förälder skulle få diabetes eller vad som helst.  Man rår inte för att man blir sjuk.
Men jag har ett långt inlägg om det, för er som vill läsa om det.  Ska försöka skriva klart i morgon.
 
Nu kommer jag med bilder från julen, när jag häromdagen fotade vårblommor.  Det kan tyckas se märkligt ut.  Men med tanke på att umgänget med Elise ändrades från ute på gården till deras lilla mini lägenhet, pga att "jag samlade material till min blogg istället för att umgås"? Ehm, som jag sa tidigare... vad gjorde vi på bilderna? Umgicks.  Men hur som helst så ville jag förmedla att bara för att jag fotar mina barn, så är det inte alltid material till min blogg.  Jag fotar dom för att ha minnen kvar.  Som dessa bilder, de uppladdades aldrig på bloggen förrän nu idag.  Jag har hundratals bilder på barnen osv, som jag inte visar på bloggen.  Jag tyckte att det var ett larvigt argument! K vet mycket väl att jag är fotograf och tycker om att ta bilder på allt jag tycker är fint/kul.
 
Men jaja, vad ska man göra liksom? Jag har bett om att få vara ute på söndag, då det kändes lite väl tajt där i deras lilla rum plus att det blir extremt tråkiga vibbar då det sitter tre vuxna människor som ogillar mig starkt och skällde och höll på när jag ställde enkla frågor i lugn form.
Jag vill inte utsättas för det igen.  Jag vill inte att mitt barn skall leva under sådana former något mer, hon är förvisso van vid att bli utskälld enda sedan start (tror jag nämnt det redan), men det är ju tragiskt.
Här hemma, i vårt hem, (utan K) så skriker vi inte på varandra även om vi tycker olika angående något. Som vuxen så pratar jag med barnen.  Visst kan jag, precis som alla föräldrar, bli arg när barnen begår fel.  Men jag står inte och skriker på en ettåring i alla fall.  Enligt mig så ska man inte prata med en bebis/ettåring som om hon vore vuxen och förstod.  Man kan inte skälla på en bebis för att hon är trött t ex.  Sådant förstår jag mig inte på.  Inte heller låsa in ett sådant litet barn för att hon ska "lära sig att man inte får som man vill om man skriker".  Jisses, det finns så mycket som hänt här hemma som är så jäkla fel.  Det är därför jag lever med en ständig orosklump i magen.  Nu kan jag inte var där och ta över när ungen är livrädd.  Förhoppningsvis så sker sådant inte i det lilla hem de befinner sig i nu.  Med risk för svartmålning, men inte kan väl en viss person göra sådana saker? Han är ju ett helgon i vissa ögon.  Jag kan bara vara ärlig, då barnen bevittnat sådant här i över ett års tid.  Suck.
Jag hatar att trampa folk på tårna och aktar mig för att göra det.  Men denna situationen är absurd.  Det finns alltid två sidor på myntet och mina ord är ju bara lögner.  Ja, men just det, eller hur? Varför ska jag sitta här och respektera en människa som drog sönder hela den människan jag var, som tvingade mig att leva i ett extremt destruktivt förhållande.  Varför ska jag tassa runt på tå när det kommer till sådana människor?
Det sker ingen uthängning, jag nämner inga namn, jag bara berättar vilket helvete vi haft under detta taket.
Därför vill jag att veckorna rullar på i ordentlig fart, så jag kan ge Elise samma trygghet som Emilia och Elian får.
 
Hur som helst så fick vi Facetime:a med henne igår.  För så ser villkoren ut.  Träffar i två timmar på söndagar och facetime samtal på onsdagar. 
Lilla skruttan var såååååå glad att få se oss tre, skrattade åt Emilia och Elian, upprepade "mamma! mamma!", jag visade att hennes leksaker stod kvar och hon log från öra till öra när vi pratade med henne.  Nu har en 1,5-åring inte riktigt tålamod till att sitta och titta på en telefon så jag misstänkte att samtalet skulle bli kort.  Först sades det hej då, men sedan sa hon "nej!", så pratade vi lite till, gav slängpussar fram och tillbaka.  Och åh, mitt lilla hjärta.  Jag kan inte med ord beskriva hur ont det gör att hon fattas här i vårt hem, att jag bara får vara med henne 2 timmar per vecka, återigen trots att vi har gemensam vårdnad och jag är fullt frisk och stabil.
Den där släktingen är ju ändå hemma och tar hand om Elise, så jag förstår inte varför vi inte kan träffas oftare? Det vore ju bara bra för Elise.  Men återigen så är det ingen annan än jag som tänker på barnens bästa.
 
Snart är det söndag igen och det är fyra söndagar kvar tills vi ska till tingsrätten.  Nu sitter jag mest och väntar på svaromålet för att se vad det har kokats ihop för lögner.  För som jag sa till min advokat i morse, så låg jag länge och tänkte igårkväll på vad han har emot mig.  Elise får nämligen inte träffa sin mamma mer än en gång per vecka pga "min problematik".  Det ska bli mycket intressant att se vad det är för problematik.
  • Jag är friskförklarad.
  • Jag har rätt medicinering och behandling (det tog ett halvår att hitta rätt typ av läkemedel, många mådde jag extremt dåligt av).
  • Jag har ett bra boende och kommer förhoppningsvis kunna flytta till ännu större snart (står etta i kön)
  • Jag har varit samarbetsvillig sedan dag ett och tänker bara på barnens bästa.
  • Mitt nätverk och kompiskrets består av trygga och prickfria människor, som själva har barn eller sett hur jag tagit hand om mina egna barn enda från att jag var femton och fick Emilia.
Min advokat bad mig sluta gissa och spekulera.  Att det inte finns något att gå på längre.  Jag är en stark mamma som prioriterar mina barn, är stabil och har en stabil vardag, ensam vårdnad över två fantastiskt fina ungar, jag har läkarintyg etc etc.
Men det är lättare sagt än gjort.  Människan känner ju ett tvång att skydda sin dotter, så undrar vad det kan vara?
 
Jag skulle snarare ha sett att han ville skydda sin dotter när jag var sjuk, blev utskriven, den veckan han lämnade mig ensam med barnen i en veckas tid trots att jag skrev att jag inte var återställd än - men han kom ju inte tillbaka då.  Eller typ kvällen han stack härifrån och lämnade Elise kvar.  Om han nu var så orolig!
Brevet från hans ombud kom dagen efter att jag visat på Instagram att jag gick ut med kompisar med tanke på att barnen var kvar på Gotland några dagar till.
Kontrollbehov som skulle fortsättas och därmed använda Elise som vapnet emot mig?  Manipulation? Jag vet inte... det sista jag hörde den kvällen han åkte var "hoppas att vi kan vara vänner då vi har lilla Elise ihop" och att han skulle söka bostad i närheten.  Detta sades när jag var i chocktillstånd.  Hela hans kontroll-bubbla sprack och jag var uppgiven och förvirrad  ett par dagar, innan jag insåg att jag var FRI, barnen kunde få bli trygga hemma igen, Emilia skulle slippa bevittna saker, Emilia skulle inte längre känna obehag över att komma hem pga stämningen i hemmet (som hon beskyller honom för).
Så att man plockar barnet pga oro och att skydda henne veckor senare... det är för mig rätt märkligt.  När jag sa att jag mådde bra?
Och om jag nu vore psykiskt sjuk eller missbrukare så hade jag 1. aldrig klarat av denna kampen och 2. ja, missbrukat istället? Men jag mår bra och är som vilken förälder som helst.
Om det hade varit jag så hade jag känt glädje över att föräldern mådde bra, var frisk och lycklig.  Då är man ju en perfekt förälder... för lycka smittar ju såklart över.
 
Synd att inte alla tänker i samma banor...


Kom ihåg att gilla mina inlägg och dela om ni håller med om hur jag tänker och skriver!
 
Materiella saker är väl det minst viktiga i livet just nu, men en ny telefon kom ändå som en trevlig överraskning - trots att det inte känns som så länge sedan jag uppdaterade till 7plus.  Detta är alltså en 8 plus och kallas guld, men jag tycker att den ser väldigt rosé-aktig ut.  Hittills har jag inte känt något särskilt sug att testa skillnaden mellan de två mobilerna, men det sker senare i maj.  När man vaknat upp ur denna levande mardröm och kan pusta ut ett tag.
 
..
 
"I will be the strongest that they ever knew
And I will be there when they need a love strong enough
Don't worry I will carry your share for us
No matter how bad the storm
I will be strongest that they ever knew
And we'll leave you alone
 
Let's talk about family
Let's talk of the ties and the lies
And the love that we had in this family
Let's talk about honesty
You know nothing about honesty
I'll let go of your hands and our plans
And the chance that we had with this family"
 
Ändrade "he" till "they", Emilia bad mig lyssna på sångtexten och tyckte att den passade in hos mig.
Ina Wroldsen - Strongest