(null)

Söndagskvällarna är tunga.  Jag har fått gråta ut, för att jag anser mig inte vara svag bara för att jag gråter.  Men att vända rygggen till och gå därifrån känns då som om jag sviker en av de tre dyrbaraste sakerna (människorna) jag har.  Det är en hemsk känsla.
Att först skratta, busa, gosa, läsa, leka, kramas och pussas - och sedan ta på mig jackan och gå.  Jag känner mig som den sämsta människan på jorden i det ögonblicket, men vet att det är det bästa just nu... för hennes bästa långsiktigt.
Jag snosade henne i nacken, klappade det hår som växer nu, känns som jag missar för mycket och det är så orättvist. Orättvist mot henne och för mig och syskonen.  Det gör alltid så jävla ont...
Hon är min bebis, hon kommer alltid vara mammas bebis för mig, min yngsta, min sista.  Jag hatar hur söndagarna måste vara.  Hatar.

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

En snorig men SÅ glad liten tjej idag.  Se videon på instagram när hon välkomnade oss. Älskade unge.
Hon var inte snål med pussar och kramar.  Hon spexade järnet och var en liten solstråle.
Någon timme in på "umgänget" så skulle jag bara hämta papper för att torka snor och hon skrek panikslaget "mamma!?" när jag ställde mig upp.  Hon trodde väl att jag skulle gå förmodligen, men lugnade sig när jag kom tillbaka med pappersbiten.
Jag har fler bilder.  De kommer senare.  Jag känner mig matt, som alla andra söndagskvällar - då man varit spänd hela förmiddagen, inte vetat hur umgänget ska bli, vetskapen att hon blir förvirrat ledsen när man går.  Man blir helt slut inombords.

Så nu ska jag bara vila.  Jag och Emilia har kramats och kramats.  Vi har pratat lite om hur saker var "då", när allt var fel.  Hon skuldbelägger inte mig även om jag kan göra det.  Som jag skrev på instagram så vill jag bara ruska om dåtida Denize och säga åt henne! Jag blir tokig, att jag resonerade som jag gjorde under kontroll och fullkomlig rädsla.  Jag ville bara att allt skulle vara så lugnt som möjligt hemma.  Men Emilia skyfflade undan mina tankar.  Det var inte jag, jag kan inte få det ogjort, man måste blicka framåt... vara glad över att jag är den jag är idag.  Att livet kommer ordna upp sig mer och mer då fler och fler bitar faller på plats.

En dag kommer Elise växa upp, förstå och då veta att jag gjorde allt i min makt för att ge henne det liv hon förtjänar.  Och inte är det detta! Och hur hon ser på de människorna som alla varit delaktiga i att hålla hennne från en stark och frisk mamma + de syskonen som hon växte upp med och har starka band till... ja, det lär visa sig då, hur hon känner och tycker om dem då.  Jag vet hur jag hade känt i alla fall.

(null)

Vi älskar dig, Elise.  Vi väntar på dig, att få välkomna dig hem igen. Hit där du hör hemma med tre personerna som avgudar dig.  Din familj.
 
Lite av det som köptes till Mini igår, som jag skrev på Insta så tvivlar jag på att jag kommer få tillbaka de saker som jag packade med till gotland i slutet av mars (trots att min faster sa: se tll att skicka tillbaka detta till Denize, det är nog hela hennes garderob, varpå de svarade att de självklart skulle göra det och var så trevliga, så.  Istället påbörjades brottet egenmäktighet med barn, för det är vad det är ännu klarare nu, med tanke på att Socialen omedelbart lade ned orosanmälningen på mig som föräldder.  Om det saknas oro eller ett behov att "skydda sitt barn" - då är det snack om brott och inget annat.
Helt galet vad tiden har gått, det är så orättvist mot min dotter att vara ifrån sin mamma såhär länge och på det här sättet.  Men jag antar att det är precis vad de vill, de tänker egoistiskt och inte på vad barnet skulle vilja eller behöva.  Det är jäkligt sorgligt, jag vet att jag skriver om det dagligen... men jag förstår inte hur man kan göra såhär.  Stå och se på, när t ex två barn gråter ihop för att de inte vill lämna varandra - och samtidigt veta att det inte finns annat än lögner att gå på.
 Men angående kläder så är det ju givetvis synd, då barnkläder har varit MITT intresse - medan somliga andra kan klä henne i sådant som man själv känner  lite "hmpf" över.  Kläderna skall alltid vara lekvänliga.... men FINA! Jag tycker om när mina ungar ser välvårdade ut, vilket Emilia och Elian alltid gör.... och med tanke på att det oftast var jag som tog Elise till förskolan (förutom den veckan han jobbade sent) så, är det alltid jag som klätt henne.  Jag brukade lägga fram kläder kvällen innan.
Åh vad jag saknar att få snosa henne i nacken när hon är alldeles nyduschad och gosig, att få trösta henne när hon är ledsen, leka på hemmaplan utan stel stämning och en doft av hat och ilska i luften.  Att bara få var hennes MAMMA, klä henne, ge henne bra mat, ge henne social kontakt, återförena henne med de syskon hon avgudar.
 
Söndagar innebär så jäkla delade känslor.  Precis som jag skrev igår.  Jag saknar ju henne, mina advokat har skrvit till dom att Elise MÅSTE få träffa sin mamma oftare, att hon skall till förskolan mm... men inget lyssnas på förutom deras eget.  Pga "min problematik".  Det finns ingen sådan, jag sköter rubbet oproblematiskt och det ser ju först och främst Soc, sedan arbetsgivare och hela nätverket.
Jag vill leka med henne, busa, pussa och krama på henne och aldrig släppa taget.  Men de där 2 timmarna i den där lägenhet - det gör mig spyfärdig.  Det är himla himla absurt att det måste gå till så.
Förstår liksom inte varför? Varför skulle man inte kunna få vara ute? För att de själva inte orkar sitta utomhus i två timmar, eller liksom... nä jag förstår verkligen inte problemet.  Och det satte Elian rejält i kläm - då han ALDRIG tänker sätta fot inne hos dom igen.  Han känner sig lurad av de som sa att de brydde sig så mycket, att han och Emilia var lika mycket värda som Elise och så har de alla tre gjort såhår mot honom.  Han har svårt att hantera alla känslor, då det är SÅ jäkla mycket.  En blandning mellan chock och förvirring.  Och så hat och besvikelse, samtidigt som han inte förstår att den pappan som han såg - när de spelade spel tillsammans - kunde göra såhär mot honom, mot Elise, mot oss alla.  Det är ett enormt stort svek.
Men jag är stolt över honom med, precis som jag skrivit om Emilia.  Han kämpar, tänker positivt och upprepar bara att jag är den bästa mamman i världen och att han tycker synd om Elise som inte får vad de själva får.  Det enda jag kan göra är att lyssna, krama, trösta och peppa.
 
Idag ska han på kalas och sedan leka med en vän, så åker jag och Emilia in till Elise.
Puh.... vill bara att hon ska få det liv hon förtjänar NU och inte efter den 22:a maj.
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Jag skulle uppdatera bloggen via mobilen och skrev en lång text. Men den försvann! Typiskt!

Jag får väl börja om lite kortfattat!
Vi gjorde Sthlm idag för att ha lite kvalitetstid med varann.  Vi bytte några dubbletter som Elian fick i födelsedagspresent, sedan passade vi på att se de vackra blommande träden i Kungsträdgården! Elian blev lite stressad av alla människor.  Så han valde att hoppa av och inte delta på särskilt många foton.  Jag har dock massor på mobilen.
Jag och Emilia planerar att åka in tidigt någon morgon då de är lediga från skolan och den dagen jag börjar jobba sent.  Även om mobilbilderna är okej så blir det en annan sak med systemkameran! Då sa dock Elian att "nä, då stannar jag hemma!" Så han får väl hänga med morfar under tiden som Emilia delar mitt intresse av fotografering.

Elian blev trött i benen efter ca fem minuter, haha han delar inte vårt intresse för shopping.  Men han är inte svår att vilseleda så han fick välja mat på donken och sedan en låda med fotbollskort som belöning för hans tappra försök att hänga med oss tjejer i farten.  Allt blev bra och roligt ändå!

Vi shoppade nytt till hela familjen, även till Elise såklart! Timmarna rusade iväg och vi skrattade så himla mycket ihop.  Jisses som jag älskar mina barn, alla tre!
Det gör ont i mig av saknad. Men i morgon får jag träffa Elise.  Det är dock jobbigt med "umgänge" under de omständigheterna.  Att vara så tätt inpå människan som gjort detta mot barnen, mot mig... och så de andra människorna där - de ser jag som lika skyldiga.  Hade oro funnits på riktigt så hade han tagit med sig Elise samma kväll som han stack.
Det äcklar mig verkligen att behöva känna deras närvaro, vara under deras tak och befinna mig på den minimala ytan.  Men jag saknar min dotter så - och vet att hon saknar sin mamma och syskon med!
Men snart är detta över... hon är värd så mycket mer! Hon är värd samma förutsättningar som hennes syskon får.  En NORMAL vardag, ett normalt hem, social kontakt med kompisar. Och förskolan - som jag nu tvingas betala själv - trots att räkningen är baserad på pappans inkomst.  Ja ja, jag fortsätter att göra det jag gjort hela tiden: fortsätta att sätta mina barn och deras bästa i första hand.  Att alltid prioritera dom.  Sen kan somliga andra lära sig detsamma någon gång i livet.

Jag är den bästa mamman till mina barn, jag kan ta hand om dom oproblematiskt och det föreligger inget oro för mig eller mitt föräldraskap.  Jag får vardagen att rulla på fint.  Mina barn får allt de behöver och Elise förtjänar verkligen det.  Att få ta del av det hennes storasyskon får.
Jag hoppas på ett fint "umgänge" i morgon, så kan jag fortsätta räkna ned dagarna tills detta helvete är över..

Efter 45 min (mobilblogga skulle ju gå snabbt och smidigt 🙄) så ska jag återgå till min kopp te och Dynasty på Netflix. Och en godisbit eller tio.
Hoppas texten syns denna gång!
Och ja, bilden där uppe på mig och min förstfödda! Hon är typ ett huvud längre än mig, med mina ynka 157,5cm (för att vara exakt) så växer hon om mig radikalt.  Om några år så lär Elian dra iväg på längden också. Så kan de titta ned och vinka åt sin lilla mamma. 

(null)