Hej i lördagskvällen.  Vet ni vad jag har pysslat med? Jag har ÄNTLIGEN suttit i förhör med polisen angående det pågående brottet "Egenmäktighet med barn".  Så jäkla skönt att ha det avklarat.  Polisen instämde när jag sa att min dotter undanhålls från sin mamma utan anledning.  Att hon förtjänar det liv hon hade, med trygg bostad, förskola, mamma, syskon och ja... sitt LIV.  Istället för att fängslas med en släkting om dagarna.  Och att detta pågående brottet är straffbart.  Deluxe.
Nu får polisen och åklagaren göra sitt/sina jobb.  Någon jäkla rättvisa måste det finnas?
De kommer även tömma min telefon på sms osv, där jag har många bevis angående andra saker (brott som begåtts).  Jag har inget att dölja, hela tiden har jag gjort rätt och det kommer jag fortsätta med - TROTS att jag kokar över av frustration, att dagligen leva med att det som de utsätter Elise för är bokstavligen skadligt.
Mitt mammahjärta brister.  Jag tar hand om mina två andra barn dag in och dag ut, utan problem - och så blir Elise ifråntagen sin mamma.  Helt utan anledning.
För som jag nämnt fyrtioelva gånger... det handlar inte om mig, det handlar inte om k - det handlar om barnet/barnen! Som förälder så lär man sig att sätta dom i förstahand 24/7, året runt.
Egoism äcklar mig något otroligt.  Speciellt när någon vill ta över min mammaroll, det är ett sjukligt beteende!
 
 
Mina barn är min värld, de är hela min livskraft, min förstfödda kallar jag min hjälte - då hon räddade mitt liv... trots att det låter konstigt, när jag var 14/15 år.  Tack vare henne så fortsatte jag inte att gå i fel fotspår (som troligtvis hade lett till att jag inte hade levt idag).  Jag har skrivit många gånger att jag tror att allt händer av en anledning.  Och Emilia var verkligen min mening med livet, hon formade mig till en envis, stark och lycklig människa.
Sedan kom Elian.... åh, Elian, min Elian.  Vi har alltid haft det där extra starka bandet, då han inte började förskola förrän han var över 4 år gammal.  Han hängde med mig när jag jobbade, det var bara vi två medan Emilia var i skolan.  Han är och kommer alltid vara mammas pojke.
Och så kom Elise.  Jag trodde att hon var den sista pusselbiten till en kärnfamilj.  Jag trodde att jag älskade en man som älskade mig och att vi tillsammans - alla fem, äntligen skulle bli en familj.
Men livet förändrades, den där envisa och starka mamman trampades på, kritiserades, förföll, blev en helt annan person.  Att samtidigt ta hand om Elise, som var just Elise... en krävande bebis med kolik och allergier och ett konstant behov av närhet... som jag ansvarade över själv.  Såhär i efterhand, när jag tänker tillbaka på de sista åren så vill jag skrika åt dåtida Denize "VAKNA, vakna förfasen, tro inte på orden, tro på dina egna ord, du kan VISST, du är inte svag, du är inte ynklig, du är inte dålig - ryck upp dig och visa den styrkan du besitter".
Men det funkar inte så.  Jag levde i en bubbla av manipulation, rädsla och oro.  Och ja, någon dag kommer jag se meningen med hela den här mardrömmen.
Elise har i alla fall skapat det tålamod jag har.  För innan hon kom så var det faktiskt min värsta egenskap, jag hade inte tålamod.  Ville jag något, så skulle det ske NU.  Men med Elise så fick man ha tålamod.  Jag insåg att jag kanske inte skulle få träna, eller äta, eller duscha eller ens gå på toa när jag behövde.  Jag insåg att hon krävde min odelade uppmärksamhet och JA, det var svårt - då jag hade två andra barn att samtidigt ägna mig åt.  Men jag fick mitt tålamod, jag lärde mig att hantera det - även om jag till slut kraschade.
Jag är inte mer än människa.  Jag har fått stå ut med mycket, mitt förflutna och mitt bagage är tungt - det var bara en tidsfråga innan jag gick in i väggen totalt.  Och efter det fick jag aldrig någon pepp, inget positivt... bara det nedvärderande om att jag inte klarade av att göra något.  Jag var för svag.
Men egentligen, om jag hade varit mig själv... då hade jag ställt mig upp fort som fan.  Inte tvivlat på mig själv en sekund, inte levt med självhat, inte äcklats av vad jag såg i spegeln - då jag visste att en annan person ville att jag skulle se ut på ett annat sätt.  Jag har aldrig brytt mig om vad folk tycker eller tänker, jag har haft skinn på näsan och bara kört.
Att jag hamnade i en utmattningsdepression är inte konstigt.  Det är vanligare än vad man tror.  Det tog lång tid att återhämta mig, men jag hade faktiskt klarat av lite mer om jag hade fått en liten spark i baken.  Men det villes att jag skulle sitta isolerad - och med det livet... så blev det bara värre.
 
Utåt såg allt så bra ut.  One big happy family.  Jag kräks över den bubblan jag befann mig i.  Att jag ifrågasatte mig själv på det sättet jag gjorde, att jag trodde på orden som jag om och om fick höra, att jag trampades sönder totalt.  Att det bara var han som räddade mig och kunde rädda mig, ingen annan kunde, ingen annan fick finnas, jag var för svag.  Det fick bara vara vi.  Ingen kontakt med andra.  Jag fängslades precis som de fängslar min ettåring just nu.
Tårarna rinner medan jag skriver, samtidigt som ilskan är så jäkla tung att bära på.
 
Jag vill att mardrömmen skall vara över.  Jag vill bara blicka framåt - för jag har så jäkla mycket att leva för.  Min familj, min släkt, mina underbara vänner, min passion för att skriva och fota, framtida jobb och studier.  Äntligen är jag fri, äntligen är jag stark, äntligen kan jag vara den mamman jag alltid velat vara.
Jag prioriterar mina barn som sagt, mitt största mål i livet är att de skall få de bästa liven någonsin.  Och när jag väl får tid över, så tänker jag på mig själv... på vad jag behöver och vill ha.
Jag vet att Elise kommer att komma hem.  Det vet jag, för jag är en precis lika bra mamma till henne som till Emilia och Elian.  Vad det nu kokas ihop för lögner där borta... det vet jag inte.  Jag vet bara att jag övertalades att jag var för svag när jag levde i tvåsamheten...
Idag känner jag mig som en mäktig krigare, med styrka som aldrig tar slut.  Det är skönt att hitta sig själv igen, vara glad över den människan jag är.  Jag är stolt.  Och jag vet att när allt detta tar slut, denna brottsliga hemska mardröm... då går jag ut rakryggad ur detta, med huvudet högt.  För jag gör rätt och tänker inte en enda gång göra fel, då Elise är viktigare.
Jag hoppas att somliga vaknar snart, inser att de begår ENORMA fel, otroliga snedsteg och att allt bara kommer slå så jäkla hårt tillbaka.  Jag vill bara ryta åt vissa att lära sig att barnen är viktigast.  Finns det böcker om detta, så de kan lära sig? Troligtvis inte, då det borde vara en självklarhet.
Om jag som femtonåring kunde förstå det.  Då måste väl förfasen vuxna människor också kunna se det som en självklarhet? Men det var ju det där med egoism.  USCH!
 
 
 
LÄS OCH LÄR!  Herre-min-skapare att det skall vara så jäkla svårt!?
 
 
Hur som helst, som jag nämnde på Instagram så känns det lite som om mitt liv står still i kampen om att få hem Elise.  Jag scrollar inte på Instagram, kollar inte vad andra gör, orkar inte scrolla på facebook.  Elise tar upp all min tankekraft, jag orkar inte se något annat.  För alla andras liv rullar på, medan pappan till min unge förbjuder mig att vara ensam med henne.  Jag får bara träffa henne en gång i veckan - på hans villkor.  Återigen så styr och kontrollerar han mig och jag HOPPAS verkligen att polisen gör sitt jobb snabbt nu.  Så rätt blir rätt.  För min stackars flicka förtjänar inte det här... hon behöver sin mamma, hon behöver sina syskon som hon älskar så djupt.  Nu får hon inte ens träffa dom, då de vägrar gå in i den där lägenheten.  De är arga, besvikna och rädda.  Jag förstår dom, det är orättvist.
 
Men det jag skulle komma fram till så får inte livet bara stå still, för jag tar fortfarande hand om mina andra två.  Jag har haft ungar i min säng om nätterna, barn i soffan om kvällarna, barn HEMMA som vågar sig fram igen.
Ingen mer orosklump i magen för dom - trots att de bokstavligen hatar att Elise inte får vara här.
Men jag lägger fokus på dom, umgås, pratar, gör det dom vill så mycket jag hinner med.  Och idag fixade och donade jag och Emilia med Elians presenter medan han var ute och lekte med kompisar.
Min son fyller åtta år på måndag, i morgon hålls ett litet kalas för honom, min farmor och kusin som samtliga fyller år 15-16 och 17:e april.  Sedan åker jag och träffar Elise.  På pappans dikterade villkor, som saknar anledning eller beslut.
 
Suck.
 
Angelica

Men varför kan inte polisen hämta hem Elise om han begår sådant brott? Är det för att ni har gemensam vårdnad?

Svar: Ja precis.
Denize

Sara

Men åh vad skönt att ha förhöret gjort! HOPPAS polisen nu kan snabba på när det är ett så litet barn inblandat! Vet du vad de nästa stegen blir nu?

Svar: Ja, åklagaren kommer ta ställning till detta snarast och sedan straffas man för de brott man begår. Han undanhåller sin dotter från sin mamma UTAN anledning, håller henne fängslad med släkting istället för förskolenärvaro/vård på BVC osv. Jag vill inte skriva mer här. Men karma säger jag bara!
Denize

Anonym

Tack och lov! Äntligen börjar det händer grejer! Hoppas dom väcker åtal snabbt.
Kidnappare är inga riktiga föräldrar.
Tänk om han hade gjort rätt från början, som du föreslog med varannan v, då hade det inte behövt bli så här. Han vill ta vårdnaden ifrån dig och endast ge dig minimalt med umgänge, övervakat. Istället kommer han få allt det själv ... karma kallas det säger dom. Och deras relation till Elise kommer bli förändrad för gott den dagen hon får veta att dom faktiskt kidnappat henne.

Camilla

Hur funkar det med så små barn men är tanken att Elise ska bo varannan vecka hos pappan och varannan hos dig? Hur som helst så är det egoistiskt av pappan att bara rycka upp henne från livet hon hade. Bättre pappan söker sig en lägenhet närmre er så att Elise kan gå kvar på sin förskola.

Sara

Förstår att du inte kan skriva alla detaljer här. Hoppas de kan snabba på med att väcka åtal. Min son är några månader äldre än Elise, tänker bara på hur han skulle må av att vara ifrån sin mamma så länge! Verkligen inte okej!

Moa

Vad skönt att förhöret är gjort! Hoppas det går snabbt nu så att hon snart är hemma ❤️

Anonym

Så skönt att det händer nåt nu! Vad är straffet för detta brott om man blir dömd? Du kommer vinna så jäkla hårt! Snart snart är hon hemma igen <3 Heja dig!

Svar: Det vet jag inte exakt. Polisen sa bara att det är ett brott som är väldigt straffbart.
Kram
Denize

Emiza < Tattoo Mode Träning >

Hoppas att snart är hon hemma igen

Susanne

Det mest oroväckande är att i detta lilla landet Sverige så får detta förekomma. Den ena föräldern kan hux flux bara bestämma att dra med ett barn och sedan neka den andra föräldern att träffa barnet! Att det det sedan inte finns hjälp att få eller lag som säger att så får det inte gå till. Och att sen som i det här fallet farmor har barnet och har rätt att undanhålla henne från dig är mer sjukt. Hade detta varit i USA då vet både du och jag att man hade stormat lägenheten för länge sen ”ja ja kanske inte det bästa” men man hade hämtat ut barnet på studs, Tycker du skall gå ut i media, ring Janne Josefsson på uppdrag granskning. Det här måste ut och folk måste få upp ögonen på hur våra lagar i Sverige egentligen är.

Anonym

Heja dig! Du är grym!

Marie

Egenmäktighet med barn är ett brott enligt 7 kap 4 § Brottsbalken.[1]

Det typiska för brottet är att en förälder egenmäktigt hindrar barn från att vistas hos den förälder som har vårdnaden. Om föräldrarna har gemensam vårdnad är det straffbart att bortföra barnet eller för vårdnadshavare att ta sig själv rätt och ”röva tillbaks” barn om inte det finns beaktansvärda skäl. Även annan än förälder kan göra sig skyldig till detta brott. Straffbestämmelsen tillämpas också i det fall där barnet vårdas med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.[2]

Prövningen av vad som bör hänföras till beaktansvärda skäl för en gärning ska ske med utgångspunkt i överväganden rörande barnets bästa med bortseende från vårdnadshavarnas egna intressen av att ha barnet hos sig. Själva gärningen innebär att barnet förs bort från den miljö där det vistas och över till en annan miljö enligt NJA 1983 s 750.[3]

Att vid gemensam vårdnad, mot den andra vårdnadshavarens vilja, hålla kvar ett barn på en plats dit barnet rest med båda vårdnadshavarnas samtycke, har inte ansetts vara att bedöma som ett sådant bortförande som är straffbelagt enligt Svea Hovrätt i RH 1999:68.[4]

Den som dömts kan också dömas att utge skadestånd såväl till barnet som till vårdnadshavaren enligt Hovrätten för Övre Norrland i RH 2006:75.[5]

Påföljden är böter eller fängelse högst ett år; vid grovt brott fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Svar: 👊🏼❤️
Denize

Maria

Jag har följt dig sedan du var gravid med Elian. Du och jag flyttade till spanien ungefär samtidigt, vi flyttade hem ungefär samtidigt och vi förlovade oss ungefär samtidigt. Jag är ingen crazy stalker, utan det har bara blivit så 😇 jag har saknat dina inlägg som varit glesa under tiden med K. Det smärtar mig något oerhört vad han nu gör mot en fullt kapabel mamma, för att inte nämna barnen. Jag beundrade din styrka att ta dig igenom uppbrottet med Elians pappa och jag beundrar dig ännu mer nu i kampen för lilla Elise. Du är stark, tvivla aldrig på dig själv, det är tillåtet att gråta och bryta ihop, men ge aldrig upp. Vi som följt dig länge vet att just ge upp inte är din stil. Din hejarklack är stor. Heja dig 💖

Svar: Tack för dina fina ord 💕
Denize

Lisa

Har du fått nån info om hur lång tid det kan tänkas ta innan Elise får komma hem? Handlar det om nån vecka eller han det ta månader? Kanske ingen som vet. Tänker på dig/er så mycket!

Svar: Nej det beror på åklagaren som tar ställning och då måste jag ligga på lite. Tack för omtanken ❤️
Denize

Erika

❤️🙏🏻

Veronica

Heja er! Du är så otroligt stark! Det här kommer du fixa så jäkla bra. Det känns så skönt att du har bra stöd i ryggen och låt oss nu bara hoppas att det svenska rättsväsendet gör allting rätt. Och det snarast! Jag tänker på er flera gånger dagligen fast jag egentligen inte känner er mer än vad jag läst i bloggen. Du och hela familjen är värda något så mycket bättre! All lycka och kärlek till er <3

Sophie

Beundrar dig så mycket! Tycker att det är läskigt att ”pappan” har så många i sin närhet som verkar tycka det här är okej. Dessutom en hel släkt som tar hand om andras barn?! Hoppas aldrig någonsin att jag stöter på dom på en förskola. Någon borde informera föräldrarna på deras jobb vad de håller på med.

Cornelia

Stay strong och fortsätt kämpa! Som du redan har insett, det är viktigt att ligga på polis och åklagare.
Har inte fått klart för mig om din dotter befinner sig i Sverige eller utomlands men det som måste ske är en häktningsförhandling, om det är flera som hjälper till att undanhålla kontakt med din dotter så kan de göra sig skyldiga till medhjälp. Det är noga att "förövaren" blir häktad på sannolika skäl. Är det sedan tal om utlandet och det är inom EU så skall NOA (Nationella operationella avdelningen) en polisenhet, lägga in en europeisk arresteringsorder! Håller tummarna för dig och din dotter, plus alla andra som råkar ut för såna här parasiter!
Kram

Svar: Hon är i Sverige och tas hand om av farmorn vad jag kan se/höra.
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress