God kväll i stugorna!
 
Jisses vilket dygn jag haft!  Fullt upp igår, duschade och klädde snabbt om och åkte in mot stan för att umgås och gå ut.  Drack rosévin i sista solen, åt god mat, träffade barndomsvänner, spontancheckade in på hotell - och där sov jag tills de knackade på och sa att det var dags att checka ut.  Hoppsan!
Då kollade jag mobilen och hela min värld raserade.  Helt plötsligt skulle minis pappa flyga till Gotland och ta henne.  Jag förstod ingenting, blev panikslagen, ändrade planer utan min vetskap och inget jäkla svar från något håll.  Jag panikade, hyperventilerade, trodde att jag skulle bli ifråntagen min bebis.  Jag var livrädd, jag var arg, jag var ledsen, jag var besviken och alla dessa känslor bara bubblade inom mig och varvades.
 
För första gången sedan avslutandet så ringde pappan.  Han sa att han skulle ha Elise och höra av sig om några dagar.  På hans villkor - SOM VANLIGT! Det gör mig galen.  Jag har i två veckors tid försökt få fram en långsiktig plan, ett samarbete men inte ett jäkla ljud. 
Så hämtar han våran unge när det passar honom.  Tänker höra av sig när det passar honom.  Vet ni hur frustrerande det är att jämt få ta skit och bestraffas när det bara är jag som har bett om ett samarbetssamtal eller ett samtal så vi bara kan reda ut allt.  Det känns så jävla orättvist.
Jag hade planer idag också egentligen, men efter alla dom där timmarna så känner jag mig så in i norden trött inombords - så extremt ledsen och besviken.  Pratar med kompisar hemma, äter jordgubbar, ska dricka té och sedan bara smälta dagen som varit.
Det är synd, att en så pass rolig kväll avslutades tidigt, för att sedan omvandlas till en ny kaotisk dag.  Så fort jag mår bra så blir jag sparkad på.  Jag är så trött på att ta skit.  Från och med nu så är jag gränslös, jag kommer skriva här - för jag skriver ALLTID sanningen.  Jag är trött på att skydda de som inte förtjänar att skyddas längre.  Min historia är lång och en dag kommer mycket komma fram.  I omgångar så har jag så många inlägg att skriva.  Åren som gått, min sjukdom, motgångarna, hjärntvättningen.... jag har så jäkla mycket inom mig och min psykolog sa: skriv.  Skriv vart du vill och hur mycket du vill, det är du värd.
 
Det finns alltid två sidor till en historia.  Alltid är det så.  Men nu är jag så less på att vara snälla Denize som fjäskar och tassar runt på tå så folk ska acceptera mig.  Jag var aldrig sådan förr om åren.  Jag var "ta mig som jag är, eller flyg och far åt helvete".  Det är den människan jag är egentligen.
 
Jag hade längtat efter min långhelg med Elise och storbarnen.  Jag ledighetsanmälde Elise, planerade helgen och så bara fick jag det ifråntaget.  Det känns som om jag har varit ifrån Elise alldeles för mycket och jag saknar henne så jag går sönder i bitar.  Det var min tur, min tid... men så fick jag inte det.
Under dagarna som varit så har inte en enda fråga ställts om hur barnet mår, vad hon har gjort etc etc.  Sen passar han på att ta henne så fort jag gör annat, trots att hon skulle åka båt med min faster i morgon.
En gammal plan var att hon och de andra barnen skulle komma hem ikväll, tillsammans med hans föräldrar.  Men av förståeliga skäl så ville somliga inte det.
Så vi bokade om till torsdag.  Jag skulle hämta mina skruttisar i morgon kväll.
 
I morgon får jag helt enkelt hämta mammas kille och hänga med honom.  Grabben som en dag snart kommer få sitt hjärta krossat.  Det konstaterades idag.  Fyfan så jäkla orättvist.  Jag kommer få lappa ihop honom och på något sätt förklara att han som ville vara pappa, inte alls hade hävdat det (pfft).
Jag lever, andas och ser ljust på framtiden tack vare mina barn.  De är mitt allt, jag vill skydda dom från all ondska, men ännu en gång så kommer jag stå hjälplös och trösta ett barn pga någon annans handlingar.  Fan alltså... hur kunde allt bli så fel? Så fort?  Ena dagen var det snack om semestern, ringarna och bröllopet och sedan så en total osämja.  Så extremt onödigt, sorgligt och tragiskt.
 
Den här familjen som han hela tiden vägrade lämna (innan det passade honom - på hans villkor) - den familjen slets i stycken - men så länge vi har varandra så står vi jäkligt stadigt.  Jag står rakryggad, jag vägrar ramla nedåt igen - han kommer inte få ta det ifrån mig igen.  Jag står stark, jag kommer kämpa arslet av mig för att alla mina barn ska få det bästa livet någonsin.  Dom går före mig och mina egna känslor alla dagar i veckan.
 
För tillfället känner jag mig lurad och respekten för den där människan försvann fort, men nu är det känslor - vidriga känslor som jag känner.  Han gör och är allt jag avskydde hos en människa.  Han är helt tvärtemot den människan jag ville gifta mig med.  Han är motsatsen till den människan jag förälskade mig i.  Från att vara generös, omtänksam, varm och godhjärtad - till något iskallt.  Det är så sjukt att uppleva.
Han som var min K, han finns inte kvar.  Det var någon annan människa som pratade och överröstade mig snabbt och lade sedan på i mitt öra.
Jag messade, bad om ursäkt för mina trista handlingar.  För sådan är jag, jag begår misstag, jag är bara människa - men jag står alltid för dom i efterhand.  Jag sa förlåt för hur arg och panikslagen jag var (jag var ju helt oförberedd, hade ingen aning och om ingen svarar... då blir man desperat).  Även om jag inte kommer få några ursäkter någonsin, så hindrar det inte mig från att säga förlåt när jag gör fel.  Jag skrev inte snällt på förmiddagen, det var i stundens hetta, jag visste inte var jag skulle ta vägen.  Men jag tror att det är ganska förståeligt.  Hur som helst så fick jag (såklart) inga svar på mina ursäkter.  Jag hade inte väntat mig annat.
Men Elise är lika mycket min som hans och jag ber verkligen till högre makter om att få en långsiktig plan ASAP.  Jag vill inte undra när jag får se min dotter igen... jag vill VETA!
Nanne

Jag blir mållös. Har en son på 14 månader. Jag skulle också bli skogstokig av att inte få veta när jag får träffa min son igen.. jag börjar nästan gråta av bara tanken. Fan vad stark du är! Får det ens gå till såhär? Har pappan fått någon psykos? Förhoppningsvis lugnar han ner sig. En människa, en pappa??? måste ju förstå att barnen inte ska hamna i kläm.. barnen först? Fy, håll ut! Och kämpa! Det kommer bli bra!

Svar: Du är inte den första som nämnt psykoser/psykopati. Man kan spekulera. Att låta barnen hamna i kläm är det vidrigaste jag vet. Tack för dina ord, det kommer bli så bra så. Jag har extremt starka band till mina barn o så länge vi har varandra så löser det sig.
Denize

JMB

Hej! Har läst din blogg sedan Emilia var liten. Arbetat med familjerätt, umgängesfrågor och samarbetssamtal i 25 år. Det du beskriver låter inte bra. Du får gärna maila mig för råd och stöd.

Svar: Tack, det gör jag gärna
Denize

Moa

Men herregud, oavsett hur många sidor det är av en sak så kan jag tycka att kommunikation är jäkligt viktigt. Att inte svara på flera dagar, sedan vips hämta barnet och säga att han hör av sig om några dagar är inte ett vettigt sätt att kommunicera. Hoppas verkligen att det blir bättre, kram ❤️

Svar: Verkligen inte vettigt någonstans! Helt SJUKT VIDRIGT! Kram
Denize

Anonym

Det känns som han är en psykopat som manipulerade dig.. det är vanligt att de börjar vara charmiga i början så man fastnar för personen och sen vänder det sig. I detta fall skulle jag tipsa dig att ta kontakt med soc eftersom eran kommunikation inte verkar fungera så bra. Hoppas det löser sig. Kram

Svar: Är inte omöjligt av många olika skäl. Familjerätten/Soc har kopplats in... tyvärr var det väntetid. Kram!
Denize

Malin

Har han ens rätt att göra så? Känns som att det kan klassas lite som kidnappning.. Är det så att ni inte kommer överens om en långsiktig plan så finns det folk som kan fixa en, oavsett om han vill eller inte. Tar han sig inte till de mötena så blir han av med vårdnaden. Jättetråkigt att behöva gå den vägen, men måste man så måste man. Hoppas att det löser sig till det bästa såklart!

Svar: Vi har delad vårdnad så nej det är inte kidnappning. Men låt säga att han jobbar i morgon, då skulle jag kunna anmäla föräldrarna för det och ta med mig Elise, tills han jobbat klart. Men jag sjunker inte till hans nivå.Ja, jag har kontaktat familjerätten och bett om samarbetssamtal, tyvärr... tragiskt att han inte kan sätta sig ned med mamman till hans barn och komma överens. Det var hans val att gå.
Denize

Nathalie

Jag blir helt matt när jag läser. Han verkar inte ha mycket innanför pannbenet.
Maktmissbruk kallas sånt han håller på med. Att använda er dotter emot dej för att göra dej skräckslagen... han visste mycket väl vad han gjorde. Vidriga människa!

Svar: Instämmer helt!
Denize

Karolina

Hej. Ush jag får ont i magen av att läsa ditt inlägg :/ Känner så med dig! Det kommer bli bra en dag men vägen dit kommer säkert va guppig. En dag i taget och andas.. Håller tummarna jättehårt för att det blir bra för er! Kramar

Michaela

Känns som att han vill straffa dig..och hur gör han det? Han drar in er dotter i spelet för där är din ömma tå. Jag hoppas verkligen att han tar sitt förnuft till fånga..att ni kan komma fram till en plan så att ni alla kan få lugn och ro och landa i det ”nya livet”. Kramar!

Svar: Japp, så känner jag med. Han vill jävlas med mig - inget annat. Finns ingen annan rimlig förklaring för ett så abrupt beslut. Tack för orden. Kram!
Denize

Malin

Usch jag får på riktigt ONT I MAGEN! Hur i hela helskotta kan man te sig sådär?! Det är omänskligt! Jag hoppas innerligt att sakar och ting snart blir bättre. Du är värd så mycket mer! Håller tummar, tår och tassar ❤ STOR KRAM!

Sophie

Herregud! Det sjuka är att liknande hände min bror. Hans ex blev en annan människa över en natt och hon betedde sig riktigt illa.
Ett år senare ångrar hon sig såklart då det börjar sjunka in för henne hur mycket hon sårat min bror och framförallt barnen. Han har fått mycket hjälp av familjerätten!
Du verkar vara en väldigt fin mamma, karma kommer alltid igen och dina barn kommer förstå när de blir större. Och då är det hans förlust.

Tina

Styrka ❤❤

Karin

Vill bara skicka en stor kram till dig. Du är en fantastisk mamma!!

Annika K

Fy fan!
Blir så ledsen o arg för er skull.
Hur kan man vara så elak att man bara försvinner ur barnens liv så där
Jag har också hängt o läst Insta o bloggen sen din son var liten :)
Du visar iaf att du vill lösa situationen genom att kontakta soc. Dyker han inte upp kommer det ligga honom i fatet sen.
Om du behöver ta det längre sen. Dvs till rätten med hjälp av advokat.

Massor av kramar till er 4:a

Sanna

Men herregud vad är det för fel på människan. Det låter verkligen som han är en riktig psykopat!

Anonym

Finner ingaord... antingen har farmorn fått sonen på andra tankar eller så insåg han att man inte kan säga upp sig som förälder. Han verkar dock vara en knepig typ som helst kör sitt eget race och har svårt att samarbeta.
Vidrig hur en människa kan ta på sig papparollen för dina andra barn och sedan avsäga sig den, så känslokall. Som jag förstått så lämnade han er utan förvarning, och kan bara tänka mig 2 saker: någon form av psykos, eller så har han träffat någon annan. Ingen av orsakerna är anledning till att dra, men den första gör iaf att man inte tänker och resonerar som man borde.
Självklart så måste ni ordna upp ett umgänge som passar Barnet, särskilt nu när hon är så liten så rekommenderar man 2-3 dagar i taget, alternativt att barnet bor hos ena och andra föräldern träffar barnet ofta. Eftersom han inte vill samarbeta så kan du kontakta familjerätten och be om samarbetssamtal. Det är frivilligt för honom att komma dit, men en stor nackdel att inte dyka upp, för då kan du söka ensam vårdnad och det kommer vara till hans nackdel att inte dykt upp där, för då visar han att han inte är villig att samarbeta, vilket ger dig större chans till ensam vårdnad (sen kan han givetvis söka umgänge ändå, men ska han hålla på såhär är det bättre med ensam vårdnad så du kan sköta allt juridiskt åt henne )

Emma

Var med om detta med min styvdotters mamma. Dottern var ENDAST ett slagträ för att straffa min man. Att en kan sjunka så jävla lågt att de är beredda att förstöra/utnyttja ens eget barn för att visa vem som har makten är fan det värsta som finns!!

Tack vare DIG kommer detta att lösa sig <3 Det är solklart hur mycket du älskar dina barn. Jag hoppas du har stöd från pappans föräldrar också för det underlättar. Kramar

Anonym

Tänker också någon form av psykos. Lider själv av bipolär sjukdom med psykoser. Har gjort många dumma val i livet som jag ångrar enormt. Är det så så behöver han hjälp fort innan det blir ännu värre. Det är ingen bortförklaring till vad han gjort utan bara en tanke.

Sophie

Jag tycker att det är modigt av dig att stå stark men också att det är modigt att du vågar ta hjälp och stöd av dina läsare. Det visar att du vet vilka som bryr sig och varifrån du kan hämta kraft. Jag var själv med om ett fult uppbrott i vintras, och även om det inte alls kan mätas med din situation (bara träffats ett tag, inga barn eller gemensamma ansvarsområden) så har det verkligen visat mig vilka människor som finns där för mig, i vissa fall ganska oväntat.
Jag vill också bara säga att jag tycker du gör rätt i att "inte sjunka till hans nivå". Att hota, hata eller spy ut ilska lönar sig aldrig i längden, även om det i stunden kan lätta. Att veta vem du själv är och står för är viktigt, och du behöver bara beskriva det du vill. Håll de detaljerna för dig själv som uppfattas som för privata, och dela med dig av det du känner för. Kämpa på, och stå stadigt! Du kommer vara stolt över dig själv efteråt!

Anonym

Fy fan, stackars dig! Vilket svin han är! Har själv råkat ut för en sådan människa i mitt liv, min sons pappa. Idag 7 år senare är vår kontakt riktigt bra. Låter som han är psykopat/narcissist faktiskt. Har bara ett råd att ge dig, var så korrekt du bara kan. Visa inte att du blir ledsen, arg och sårad. Var bara helt neutral och tala om vad som gäller och hur saker ska skötas eller när han ska infinna sig på möten. Blanda inte in dina känslor för det är det han vill. Komma åt dig genom Elise. Samla alla bevis du kan på att han inte vill samarbeta. Du är stark och kommer att gå ur detta som en vinnare. Heja dig! Massa kramar

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress