Halloj fina ni.  Idag är jag ledig, har tagit en lång dusch, färgat mina solblekta bryn, lagt i färgbomb och inpackning i mitt stackars hår som faktsikt börjar likna något annat än en risbuske äntligen.
Sedan ska jag redigera lite bebisbilder och så samlar jag ihop lite material till eftermiddagens besök hos Socialen.  Snacka om att lägga fokus på fel ställe och människor.  Detta gäller alltså den anmälningen som kom in angående Emilia och Elian.
De är förberedda på vart vi ska, Emilia blev ju inte sådär jättelycklig om man ska uttrycka det på ett fint sätt.  Men jag vill bara få det överstökat.  Hela världen kan se att barnen är mitt allt.  Jag har prioriterat mina barns bästa enda sedan jag var femton och fick min äldsta.  Nu är de även så pass stora så de kan tala för sig själva, sedan så hoppas jag på att få tid enskilt, då jag har mycket viktigare saker att lägga fram på bordet.
När det kommer till storbarnen så är de väluppfostrade, duktiga i skolan, omtänksamma och varma individer - precis som jag format och uppfostrat dom till att vara.  Jag ser alltid till så att de får det dom vill och behöver och det allra viktigaste är ju kärlek, trygghet och en stadig bas + nätverk och människor som skulle offra vad som helst för att finnas för oss och hjälpa!
Att jag dessutom varit ensamstående på heltid med dom sedan start säger nog en del.  Jag sätter ALLTID barnens bästa i allra första hand.  Jag har uppoffrat mycket i mitt liv, så de ska få det dom vill.  Och det gör jag utan eftertanke eller att ens blinka - det är en självklarhet för mig.
 
Nä, en orosanmälan på mig med dom var det onödigaste någonsin och Soc borde fokusera på de barn som faktiskt far riktigt illa.  Men givetvis förstår jag att de måste göra sitt jobb, de ska ju finnas för att hjälpa barn.  Jag är dock inte speciellt tillfredsställd gällande hur de skiter i situationen med Elise - men i eftermiddag kan jag få mer klarhet i det och så finns det en jäkla massa som de inte vet - som de BÖR veta.
Jag är inte ett dugg orolig över storbarnen i alla fall - och de känner ingen som helst oro över mig, framförallt inte nu den senaste månaden då K inte varit närvarande.  Då har de fått tillbaka sin riktiga mamma och jag har fått tillbaka mina barn.  För som jag nämnt tidigare så gömde de sig mest i sina rum om kvällarna när svordomar och ståhej kom flygandes.
 
Här hemma är det lugnt och harmoniskt, eller ah... jag skall inte fluffa till det för mycket.  Jag har fortfarande BARN i hemmet - så självklart blir vissa stunder hektiska och utbrott från en 8-åring t ex, det är inga konstigheter.  Barn är barn.
Anonym

Jag är så glad att den gamla Denize är tillbaka och att du har börjat blogga igen. Den tiden din blogg låg stilla gick jag in varje dag och hoppades på uppdatering, har saknar dina reflektioner till texterna och personliga stil. Yo go girl som är tillbaka, jag är så glad ❤️

Svar: Åh men tack fina du. Är glad att äntligen få vara tillbaka här :)
Denize

Malin

Förstår att du går igenom den jobbigaste tiden någonsin nu, men ladda upp inför vad som kommer och fokusera på allt bra. Se målet, du är snart där <3

Svar: ❤️❤️❤️
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress