Jag lade upp denna bild på Instagram tidigare och förklarade att jag sällan använder ordet "hata" för att det är så jäkla starkt.  Men jag har en gräns och den gränsen är nu nådd.  Att jag inte ska få ha med mig anhöriga på våra löjliga söndagsträffar gjorde mig skogstokig.  Men jag är inte dum, jag förstår fullkomligt.
Jag hoppas att DU (och ni) läser detta.  Du vill kontrollera mig, sänka mig, bevisa att jag är svag och instabil.  Men faktum är att jag bara blir starkare och starkare, för varje gång jag blir arg.  Jag blir arg på att du misshandlar mina barn psykiskt, jag blir arg på allt jag behövt stå ut med, jag blir arg på att du tänker på dig själv istället för barnen som ni bryr er såååå mycket om? Jag blir arg över alla påhopp och förtal, jag blir arg över att du kokar ihop lögner om mig och mitt barn.  Jag har så jäkla mycket att vara arg över och jag tycker inte om att bli arg... för det slutar med att jag sitter med huvudvärk.  Som nu.  Men du knäcker inte mig.
 
Du kommer ALDRIG lyckas komma åt mig igen, du kan försöka fortsätta med ditt kontrollerande som nu sker via Elise.  Du använder vår gemensamma dotter som ett vapen emot mig och DET gör mig förbannad, mest för hennes skull.  Då hon en dag kommer växa upp och förstå.
DU tryckte ned mig, du tog sönder mig bit för bit och klippte isär det liv jag själv hade byggt upp lite i taget.  Du framkallade mitt självhat, du torterade mig med onda tankar om att jag var oduglig, fel kropp efter amning, allt det freakin' ytliga, det äcklar mig - för jag har aldrig varit sådan förut - som bryr mig om hur folk tycker att jag ser ut men det allra viktigaste, det var du som hela tiden påstod att jag var för svag för att klara av det ena eller det andra... och i din bubbla, så trodde jag på dig.  Du var ju "mitt allt", jag lyssnade på dig, du hade alltid rätt (pffttt).
 
Men sen den dagen du åkte så har jag inte haft en enda panikångest-attack.  Min psykiska ohälsa var helt kopplat till sättet jag behövde leva med dig.  Ja ja, du kan ta på dig äran för allt du hjälpt med materiella ting och ekonomi, men vi var sambor.  Varsågod, du kan få en medalj, om du vill?
Men allt du gjort mot mig, rädslan du utsatt mina barn för, ditt sätt att hantera spädbarn och småbarn, ditt sätt att nedvärdera och bry dig om det ytliga, att jag inte dög precis som jag var... allt gör mig spyfärdig.  Att jag ville lämna dig gång på gång efter att du bedragit och ljugit, blivit fysisk, stormat in och ut mitt i natten, skrämt livet ur både mig och mina barn gång på gång på gång...
Att jag behövde stå ut, då jag inte hade något val - för du vägrade ju lämna... det knäckte mig till slut.  DU tryckte ned mig under ytan.  Det gick inte att lita på dig, du var kall, okänslig i ditt sätt att pika mig och barn och man visste aldrig hur du skulle agera om du var på dåligt humör.
Att leva i fullkomlig rädsla, i en extremt destruktiv relation - det får nog många människor att gå rakt in i väggen.
 
Två dagar tog det, om ens det.  Jag var i chock när du lämnade, var halvt kvar i din bubbla, sörjde att jag skulle missa halva Elise liv, grät och var förvirrad.  Men sedan ställde jag mig upp.
Folk trodde att jag ljög, att jag hittade på att jag mådde bra igen.  För det kan ju se märkligt ut att man är deppad och fylld med ångest ena dagen och ett par dagar senare sprudlar med energi och lycka.
Du gav mig panikångest som gjorde så att jag svimmade av de värsta attackerna.  Men den veckan jag var på Gotland utan dig - inte en enda attack.  Och sedan 21/22 (osäker på vilken dag det egentligen var) mars så har jag inte haft panikångest överhuvudtaget.  Jag känner agg, ett enormt agg - det är det enda.  För att du håller min dotter ifrån sin mamma.
Men jag är inte den där svaga mamman som du ville att jag skulle vara.  Jag ställde mig fort och har fått ny kraft och styrka för varenda dag som gått.  TACK för att du släppte mig fri.
Det enda viktiga för mig nu är barnen och att Elise ska få det liv hon förtjänar.  Det är mitt allra största mål, att se mina barn återförenas och leva lyckliga ihop - såsom de växt upp tillsammans.
Jag har aldrig längtat efter en rättegång så mycket som jag gör nu.
Sen kan jag börja jobba regelbundet (jo, för jag ska faktiskt jobba med något helt annat nu, trots att jag fortfarande brinner för fotografering och kommer ha det på sidan av) och känna ett lugn i vardagen!
 
Den människan du lämnade ensam, gråtandes med barnen där i mars.  Det är inte samma människa som jag är idag.  Jag är starkare än du kan ana och du kan försöka trycka på ömma punkter och göra allt för att jävlas... men jag kommer aldrig sluta kriga för mitt barns bästa.  Du kan inte sänka mig igen, för jag har fått tillbaka mitt rätta jag.
 
SÅDÄR, nu har jag skrivit av mig.
 
Jag vill påpeka att psykisk ohälsa är vanligare än man tror.  Det är inget jag skäms över och det borde ingen göra.  Jag menade verkligen INTE att få det att låta som om det vore någon skam.  Jag kommer faktiskt skriva ett inlägg om just min psykiska ohälsa.  Nu är jag friskförklarad sedan länge och kan se på den delen av mitt liv ur en annan synvinkel.  Jag vill berätta, för jag skäms inte ett dugg över att jag hamnade i en utmattningsdepression, undrade om jag ens var till nytta på denna jord, att jag levde med ständig ångest och fick spontana panikångest-attacker som jag några gånger svimmade av.  Jag kan stå helt rakryggad och säga: JA, jag var riktigt jäkla sjuk.  Det var en hemsk period och mitt samvete gentemot barnen gnager fortfarande inom mig.  Men det är en sjukdom... precis som om någon förälder skulle få diabetes eller vad som helst.  Man rår inte för att man blir sjuk.
Men jag har ett långt inlägg om det, för er som vill läsa om det.  Ska försöka skriva klart i morgon.
Linda

Detta är så vidrigt. Vilka sjuka människor du har med att göra! Och stackars Elise!
Det krävs ingen raketforskare för att se det tydliga mönstret i att kontrollera dig med alla lögner, och bestraffningar han utsätter dig för. Så bara att höra allt han gör nu får en att förstå hur illa han behandlat dig, för detta beteende får man inte över en natt. Han jobbar hårt för att skilja dig och Elise åt. Han vet vilka punkter han ska trycka på, och när det inte knäcker dig så ökar han på med nya påhitt, det är så dom jobbar, sånna där manipulativa kontrollmänniskor som lever på att trycka ner andra.
Men bara borsta av och kom ihåg att allt han gör emot dig, kommer att studsa tillbaka på honom själv (och dubbelt så hårt) när allt är klart, för det Kommer komma fram i utredningen, det kan jag svära på.
Hade du varit så sjuk som dom påstår på riktigt och dom hade brytt sig om Elise så hade du ju fått träffa henne så ofta som möjligt även om dom hade varit med. Men det kan väl inte bli tydligare än så här, att dom vill ha Elise själva och vill ha så lite med dig att göra.
Att dom på riktigt kan se Elise i ögonen efter vad dom gör henne, för det är ju henne dom förstör för.
Jag skäms å deras vägnar och ska bli intressant att se vad de ska ha för sjuka påhitt när socialtjänsten gjort sin utredning och avskrivit orosanmälan.
Vad ska de skylla på då när hon inte får komma hem? När soc avskrivit den så finns det inget mer.
Jag finner inga ord, det här här är så sjukt så man nästan tror att det är ett dåligt skämt..

Hanna

Starka ord
Läs min blog http://reductil24-7.com/bloggen/ som handlar om hälsa och viktminskning

E

Jag har ångest och utmattningssyndrom, och har barnen största delen av tiden. Äter antidepressiva mediciner - Det gör att jag kan fungera och leva ett normalt liv gentemot ångesten. Annars, panikångestatacket fygnets alla timmar. Utmattningen är det vila och återhämtning jag måste prioritera in.

Det är sviterna av åtta år i en destruktiv relation, psykisk misshandel. Mina barns pappa är psyko, men K tar verkligen priset!

Han försöker sänka dig, kontrollera dig. Kom bara ihåg att TA HAND OM DIG trots allt som sker, trots ovisshet och gränslös saknad efter Elise.

<3 <3 <3

Erika

Du är bäst. Och det enda positiva med allt det här är att du är tillbaka som dig själv igen. Även om det är ”tråkiga” saker att läsa om på bloggen så är du tillbaka. Jag har saknat dig ❤️ Låter som en efterkonstruktion, men på något vis har du inte känts glad och lycklig sedan du träffade K. Du slutade blogga. Typ.. Det känns lite som du levde ditt liv som han ville att du skulle leva. Vilket du också säger, men som bloggläsare faller liksom bitarna på plats nu.
Det kommer att bli bra. Allt kommer att bli bra. Snart ❤️❤️❤️❤️ Kram!!!

Sara

Otäck läsning om hur du/ni har haft det. Skönt att rättegången kommer allt närmare, obehagligt att Elise vistas i en sådan miljö helt ensam. Och du, du är absolut inte ensam om att drabbas av utmattningssyndrom, jag blev sjukskriven för det när min son var runt 1,5 och då har jag inte en kontollerande sambo som gör allt värre som för dig. Snåbarnsmammor är överrepresenterade med den diagnosen! Så att försöka hålla det emot dig är ju endast löjligt.

Anonym

Vill bara säga wow. Du är fantastisk! En underbar mamma till dina barn och Elise förtjänar verkligen inte detta, hon måste hem.
Och TACK för att du lyfter psykisk ohälsa! Det är sååååå viktigt. Det är så många som hamnar i det, ung som gammal. Du och freakin’ K ska vara glad för ditt stora och starka närvärk. Folk som barnen och du är trygg med som kan ha de i några dagar. Folk som barnen verkar se upp till och ha så roligt med. Om man har sådana människor i sitt liv är man rik på riktigt. Nu är du starkare än någonsin, trots det du/ barnen utsätts för. Ha det bäst!

Anonym

Heja dig! Du är en helt fantastisk och otroligt fin och stark människa och mamma. ❤️

Erika

<3

Anonym

Har också levt med en sådan man. Fick fly med mitt nyfödda barn men jag behövde aldrig separeras ifrån mitt barn så det gör mig ont att du måste och din lilla flicka. Känner med dig. Kramar. ”Stay Strong”

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress