(null)

Morgonens puss- och kramkalas för att säga hej då, ses snart! 
Mammahjärtat går i tusen bitar som vanligt även fast jag vet att det kommer vara såhär.  Jag önskar att livet hade sett annorlunda ut, jag kommer aldrig tycka att det är varken skönt eller enkelt att vara ifrån Elise.  Precis som jag skrev på instagram så finns det sepaperade par som tycker att det är skönt med egentiden när barnet är borta.
Jag är inte en av dom föräldrarna.  Att ha två barn hemma och den tredje på annat håll innebär bara så fruktansvärda känslor som är svåra att hantera.  Jag vet att det alltid kommer vara så framöver, någon dag accepterar man kanske det men jag ser inte att jag någonsin kommer vänja mig.

Just nu är läget spänt och jobbigt dessutom, Elise är den som blir överlycklig av att leka och mysa med mamma, hon är ju så liten, så hon är den som får mig på andra tankar och jag hämtar så mycket styrka från henne.  
Hennes syskon är ju så pass stora att de har andra liv, de vill inte sitta och leka med mamma, spexa så att jag gråter av skratt.  Dom har sina intressen och sina vanor.  Dock hämtar jag kärlek från dom varenda kväll, när man kan kramas och man får höra de tre mest betydelsefulla orden.  Jag är glad att dom finns här, då har man ändå något att ständigt få gjort, ansvara över och två som berättar om sina dagar, framåt kvällskvisten.
Men sen när det blir natt och jag är van vid att lyfta in Elise till mitt rum. Då blir det extra påtagligt.  Tomheten och saknaden.  Sängen är för stor och jag har ingen böna att titta på innan jag somnar.  Jag brukar alltid somna tryggt med ett leende på läpparna då sovande barn är det mest fridfulla och vackraste som finns... jag kanske kryper in bredvid Elian i natt.  Vi får se vad han tycker om det.

Nej nu ska jag få onsdagen gjord.  Jag har massor att göra dessa dagar och då hoppas jag att det går fort.  Sen får kvällarna vara jobbiga.  Det kommer dom nog alltid vara...
Igårkväll när jag nattade Elise och hon snabbt släppte taget om min hand och hamnade i drömmarnas värld så rann tårarna.  Man skaffar ju barn för att man alltid vill ha dom nära, men nu blev livet som det blev och jag vet att Elise har rätt till annat med, jag försöker tänka på det när det blir som jobbigast.

En snabb dusch nu, sen måste jag springa mot tåget.  Ha en fin dag, så ska jag försöka tänka så positivt som möjligt även om det känns som om en bit av hjärtat fattas.  Dom stora barnen förtjänar en glad och positiv mamma ÄNDÅ även fast dom inte leker med mig eller ligger i min famn, sitter i knäet och kollar på film.  Men oavsett hur stora dom är så behöver dom sin vanliga mamma och förhoppningsvis kan jag erbjuda något kul i helgen så VI får kvalitetstid.  Om dom vill... för jag kommer alltid finnas här och vara tryggheten till dom med.
 
Minns ni dessa bilder? En färdigbakad Elise i magen, bara dagar innan hon kom ut och gjorde mitt hjärta helt - efter nio låååånga månader.  Jisses vilken graviditet.
 
 
Jag kom faktiskt ihåg nu att jag aldrig visade er en fotografering som jag gjorde, det var när Elise var 9 månader och jag ville göra ungefär likadana bilder, fast med bönan UTANFÖR magen.
Mycket kom emellan där, en jobbig sak skedde och efter det blev det bara värre och värre.  Det är ingen mening att gå in på vad det var, för det var då... allt är över och förbi.  Så vi lämnar det så.
 
Här är i alla fall de bilderna jag tog som skulle efterlikna mina bilder som 9 månader gravid - med min 9 månaders bebis istället.
 
 
Lilla hjärtat.  Ibland funderar jag på hur det hade blivit om jag gjorde annorlunda i den där vevan.  Men det är ingen mening att tänka så.  Livet har sin gång och allt sker av en anledning,
Att vara mammaledig med dig var tufft, det var det verkligen - men jag älskade det.  Att vara mamma till dig skapade ett enormt tålamod inom mig, något som jag inte hade lika mycket av innan.  Men med dig så krävdes det enormt mycket tålamod.  Det kunda ta timmar att få dig att sova trots att du var så enormt trött, du lärde dig att krypa efter att du gick - så du var enormt frustrerad, du var en stor bebis och jag blev en tanig mamma och SOM jag kånkade på dig.  Dag som natt.  Men jag ser tillbaka och ler, samtidigt som du sitter här bredvid mig nu, en snart 2-åring med betydligt mindre babyhull, en massa mer hår - men precis lika gosig med dom där  pussarna och kramarna.
 
Så mycket kärlek.  Både då och nu.  Som jag skrev på Instagram i morse: när man inte tror att det är möjligt så älskar man dig lite mer ändå för varje dag även fast det känns som om jag ska spricka av kärlek.
Du ger mig så mycket kraft just nu och att vara mamma till dig är en ära, min minsting och världens bästa lillasyster.
(null)

På väg mot föris med min pingla tidigare i morse!

Jag har skrivit om så mycket opublicerat, troligtvis bland de mesta djupa och personliga inläggen någonsin, speciellt ett.  Och jag velar mellan att publicera eller ej.  Det är så svårt i vissa lägen, jag skriver för min skull, men ska tänka på att flera barn läser, unga människor och det är svårt då.  Jag vill ju gärna skriva av mig om saker som angår mig.  Återigen så skriver jag ju för min skull men måste alltid ha i åtanke att många läser.
Jag har ju alltid varit väldigt ärlig i min blogg.  DOCK kan jag ångra hur pass ärlig i detalj jag var runt situationen som handlar om Elise.  Men som jag skrev för inte så länge sen så är det lätt att säga nu, när jag får vara den vanliga mamman jag alltid varit, jag har ju ändå varit mamma sedan jag var 15 och gör allt för att vara den bästa mamman dom kan ha.  Så JA det var svårt att hantera situationen i våras och tidig sommar.  Det var obeskrivligt svårt att vara mamma på heltid till två, ge dom trygghet, bra mat, se till så allt funkade i skolan... det vanliga föräldraskapet helt enkelt.  Men så saknades ett av barnen och den tiden var hemsk - så jag kan väl säga att jag inte är mer än människa.  En mamma som lever och gör allt för sina barn.  Det var känsligt, en levande mardröm för inte bara mig men även syskonen och att se sina barn lida gör så att det blir ännu känsligare - men jag hade kunnat avreagera mig i ett privat dokument samtidigt som jag ändå ville visa vad som kunde hända i det här landet.  Men jag ångrar ilskan, även om de flesta nog förstår.  Vilken mamma (eller förälder som helst) hade levt lugnt och skrivit om livet på rosa moln just då?
Nu har jag fått tillbaka möjligheten - sedan månader tillbaka - att ha min nära relation med min yngsta dotter, som ALLTID kommer vara mammas bebis.  Då är det lätt att vara efterklok och ha ett annat resonemang.  Jag kommer aldrig förstå, jag kommer alltid vara ledsen över det som sades och sägs om mig.  Men jag kommer inte skriva om det här.  Jag har inget att bevisa, jag behöver inte hävda mig.  Jag älskar mina barn och det vet dom och säger det tillbaka, alla tre.
Jag hade precis ett samtal med en pedagog (detta är inte första gången) som berättade hur duktig Elise är på att prata.  Det är olika, men Elise är tidig med just det även om hon var sen med annat (som att krypa efter att hon gick).  Jag har två stora och förstående barn, samtidigt har jag även Elise som kan diskutera, förstå och framförallt berätta saker spontant.  Ibland glömmer jag hur liten/ung hon är just pga av det.

Men hur som helst, jag kom av mig lite.  Jag ville mest skriva hur jag tänker kring inlägg här.  Visst är jag väldigt gärna ärlig om vardagen, för att vara en ensamstående mamma till tre innebär inte en fin dans på rosor alla dagar, det kan uppstå kaos - men ett alldeles underbart kaos och jag skulle aldrig vilja ha det på något annat sätt.
Sedan kan jag skriva på djupet.  Enda inifrån själen - och det är svårt att veta var gränsen går.  Jag vill ju berätta om mig själv och mitt tidigare liv, saker som hänt... som kanske format mig till den jag är.  Men så undrar man... hur många barn läser? Hur gamla är dom? Är detta lite för känsliga ämnen? Det är komplicerat att skriva för sin egen skull men sedan tveka med publicera-knappen.  Inte för att det handlar om något barn, men jag vettefasen vad som är rätt eller fel.  Samtidigt så känner jag att jag kan "hjälpa" andra som kanske levt eller gått igenom samma saker i sitt liv.  Om man talar öppet om det så känner dom sig kanske inte lika ensamma.  Så var det för mig iaf, när allt började i våras - jag tömde mitt hjärta och föräldrar med erfarenhet (eller som jobbat inom det etc) hörde av sig och det gjorde så att jag kunde prata med någon/några som förstod, det var skönt att veta att man inte var så ensam som man trodde.  Dock understryker jag igen att jag inte kommer skriva om hela den grejen, det hör inte hemma här.
Mina tre barn har sin mamma som dom behöver och det var det enda jag ville.  Jag har tre människor som är hela världen för mig och nu har jag dom i mitt liv på rätt sätt.

Dock har jag gått igenom saker tidigare i mitt liv som jag sa, som kanske kan få någon annan tjej att känna sig mindre ensam.  Men då får jag varna känsliga läsare också och så tycker jag att alla föräldrar borde ha koll på vilka bloggar deras barn läser.  Det är deras ansvar att se om det är en lämplig eller aktuell sida beroende på barnets ålder, om han eller hon kan hantera det.  Jag är ändå 29 år gammal och häpnas alltid över att få veta att väldigt unga människor läser.

Jag hoppas att ni förstår hur jag tänker.  Jag kommer inte skriva inlägg som trampar andra på tårna, absolut inte.  Jag har varit frustrerad två gånger nu, alltså på två olika händelser som jag skrivit rått och ärligt om.  Men jag satte ett stopp.
Jag vill bara kunna skriva om mig.  

(null)