21 augusti 2018

Mammas hjärtan

Vardagslivet

(null)

Lilla sjuklingen och bästa brorsan som bryr sig, så himla mycket!

Först ska vi skicka in grabben på skola som börjar tvåan idag! Var han inte bebis nyss!?
Sedan blir det doktorn för Elise i eftermiddag då hon får mer och mer besvär.  Hon har redan haft dubbelsidig öroninflammation och svamp som var jobbigt, under loppet av ca en månad och nu detta.  BVC skickade oss till vårdcentralen direkt istället, så får en ordentlig läkare titta på henne.

Ett pirrigt mellan barn och mammas lilla sjuka bebis 😥❤️  mamma kramar er båda och ska finnas till hands på två helt olika sätt.  Så typiskt att Elise förvärras när hon kom in så bra med förskolans rutiner, men förhoppningsvis så kan läkaren hjälpa så detta blåser över fort!

Mammas hjärtan, jag älskar er... 

 
Jag har flertalet blogginlägg planerade MEN ungefär som på bilden känner jag mig.  NU har jag precis satt mig ned för att äta middag = frukttallrik och te, barnen åt och lade sig för längesen.
Just nu i livet, kortfattat:
 
1, Vidrig vårdnadstvist som aldrig var mitt val.
2. Skolstart och därmed iaf ett pirrigt och nervöst barn som hade svårt att lägga sig.
3. En stor livsförändring inom kort, för ett barn som är extremt känslomässig.
4. Elise har förkylningsastma och hostar och vaknar ungefär så fort jag sätter mig.
5.Har samtidigt behövt ta en massa samtal idag.  
6. Helt plötsligt känns Emilia vuxen, jag saknar min mini, min förstfödda... nu är det något helt annat än mamma som gäller.
7. Dålig stämning.  Idag har varit en rikig jobbig dag stämningsmässigt.  Men barnen vet också varför.
8.  Ibland funderar jag på hur länge man överlever på ca 3 timmars sömn? Man blir van nog.
9. Jag brukar inte vara den som stör mig på andra, men något som stör mig helt galet är människor som verkligen ältar, aldrig går vidare, lever kvar i det förflutna.  But... why? När man kan leva livet och vara lycklig.
Sådana som aldrig släpper en sak som har hänt och inte vill förstå att det inte är så längre och det har aldrig varit på det sättet som benämns.  Ett vidrigt ord, som jag förknippar med något känsligt.  Skaffa sig en hobby kanske? Ett liv? Istället för att leva kvar i någon annas bagage från det som var förr, men verkligen inte på det sätt som sägs.  Och att ringa till förskolan och snacka skit om mig... myyyycket störande.
Det är som att jag skulle ringa runt till mina barns lärare och snacka skit om människor som svikit mig, gjort dumheter etc.  Återigen... but why? Det var det mest pinsamma jag hört, nästan komiskt för att det skrattades åt det... nä, jag kommer inte förstå.  Aldrig.  Livet går vidare för alla förutom en vad det verkar,  jahopp.
10. JOBB.  Mitt i allt det här snurrande kaoset så ska jag hitta tid för jobb. Haha, ibland får man bara skratta åt sitt eget liv för mitt känns som en drama serie.  Undrar om jag ska skapa det med, när jag ändå håller på med böckerna? Kan garantera underhållning och spänning.
Nej men hur som helst,
 
Det är kaos i huvudet, tankarna snurrar, så himla mycket på en gång och bilden säger lite "SLÄPP UT MIG".
Normalitet? Hoho? Var finns duuu?
 
Det där med att folk får sina bloggar att se så fridfulla och laid back ut, alltså hur? HUR lyckas folk kliva upp vackra, sippa kaffe, gå till ett jobb, hämta och lämna barn, blogga, ha andra intressen, fika med vänner och alla bilder är helt perfekta och dom är SÅ glada, för livet är sååå bra och enkelt och husen är pedantiskt städade och välstyle:ade och det är bloggerskorna också för den delen: skitsnygga kläder, klackar varje dag, jämt stora fina lockar i håret, fint smink.
Perfektion.
Finns det faktiskt sådana liv? Föräldrar med barn som aldrig gör något fel? Hur hinner man göra så mycket, hur ser huset helt perfekt ut med barn? 
Här ser mitt vardagsrum ut som sju svåra år efter att barnen har lekt, inredningen är lite "hej, kom och hjälp mig", dammråttor under soffan, kan hitta leksaker, pengar, spelkort etc där under när jag dammsuger.  Och så känns det jätteskönt när det är nystädat för allt är så fräscht.  Men ja.  Här hemma är det kaos deluxe.   Men ett allldeles underbart kaos! Bortsett från det rättsliga för det är jag så trött på.  Vill ha ett avslut.
Barnen har det bra, låt dom leva sina liv - men nope, istället för slutet av månaden så blir en förhandling i början på nästa månad.  Ska bara bli skönt att få ett tillfällifgt beslut någon gång, så man slipper grubbla.
Men det är skönt att andra föräldrar är som jag, sätter en massa agg åt sidan och pratar glatt om barnet.
Och så hoppas jag att Elise kryar på sig fort för hon hade kommit in i förskole-rutinen sååå bra redan och jag har tonvis med jobb.... och ärligt talat så skiter jag i hur mitt hem ser ut.  Vi trivs här.  Vi skulle aldrig vara med i en artikel för heminredning (om det inte skulle vara en före-bild), men vi har det personligt och trivs.  Jag måste dock ALLTID se till så att vardagsrummet är städat inför kvällen, jag klarar inte av att försöka varva ned bland leksaker i soffans alla hörn, över hela golvet, saker som man stör sig på, är i vägen, förstör mysfaktorn.  För jag tänder levande ljus varje kväll.  Gjorde det även under de där galna tropiska sommarnätterna.  Jag tycker att det är fridfullt med ljus, en kopp te, kosten jag lever på och serier.  Just nu kollar jag på Wahlgrens värld då jag provar Premium, haha.  Jag hade fördomar kring den familjen innan.... trodde att Pernilla var något helt annat - men jag tycker att dom är SÅ roliga, typisk min humor, som med vänner och familj: öppet och rått.
 
NÄ nu ska jag fasen starta ett avsnitt, får se húr länge jag hinner se innan stackars lilla bönan vaknar igen.
 

(null)



Mitt i kaoset, det ständiga kaoset - så ser jag på mina barn och bara känner stolthet, tacksamhet och även om det har varit tufft- som ensamstående mamma - att svara på frågor från barn som jag själv inte kan svara på t ex, eller det ständiga dåliga samvetet över att alla barn inte får exakt lika mycket tid/uppmärksamhet då de är i olika åldrar och kräver olika vissa dagar, dagar som har varit extra tunga eller när man får höra ens barn säga saker som man vet att man inte kan förändra, dagar då vi alla har varit trötta och tvära - för att sedan gråta ut i en liten kramhög framåt kvällen och sedan skratta, att behöva välja sina strider då man knappast hinner ta alla, att hantera olikheten och likheten oss emellan, dagar då barnen och man själv är sjuk, den ständiga stressen... som jag verkligen MÅSTE lära mig att hantera, för ingen i den här familjen klarar av stress, ändå blir det av mer eller mindre varje dag, all otur, all besvikelse, känslan av att se ens barn sårade/svikna/lidande, alla kamper man kämpat sig igenom SJÄLV genom åren, att se varenda tjejkompis gifta sig och veta att ’ det där... det kommer aldrig hända mig’, att bolla företag, deadlines, blogg och kanaler - att ha så mycket att säga och visa men inte få till tiden, då man önskar att man kunde få lägga till ett par timmar på dygnet, det här rättsliga som man bara vill ha överstökat, trots allt detta.... så är jag bara glad att jag har dom här.  Oavsett vad man än går igenom så ger barnen mig så mycket kraft.  Jag kan hämta så mycket kärlek från dom.

Hela den här sommaren har mest gått ut på att vara starka ihop, hålla ihop som ett team, försöka att inte prata om allt "tänk om" och "vad händer då" och ALLT kring det då jag ville ge barnen en fridfull sommar - men ständigt har det ändå skett att frågorna uppstår och barnen kan hacka och skaka som nervvrak men jag har gjort mitt yttersta bästa för att vifta bort det, låta oss leva i nuet och ta allt som komma skall när det är dags.  Tråkigt nog har människor inte respekterat detta, utan istället lagt sig i när det är helt fel folk.  Jag ville bara ha en lugn sommar, barnen var värda det.

Jag är ändå glad att JAG har försökt se till så att barnen har haft sitt sommarlov så bra som möjligt, att de har haft tid att bearbeta så mycket som möjligt.  Att de har fått göra saker som de mår bra av.  Vissa regler har "glömts bort" lite över sommaren, men jag har tänkt att allt faller på sin plats när skolstart sker på tisdag.  När de kommer in rutin så blir det seriöst igen.  

Jag hoppas verkligen att den här terminen blir positiv för samtliga barn.  Dom är så värda lugn och ro, trygghet och bara få pusta ut och leva sina liv precis dom de vill ha det och behöver ha det.  En strukturerad vardag.


Trots mardrömmen vi gått igenom så har det på något sätt fört oss närmare, vi är starka ihop.  En annorlunda familj som många kan döma - men syskonbandet är så vackert att se.  Även om de retas och nästan söker konflikter dom emellan ibland så är det SÅ magiskt att se hur de ställer upp på varandra och hur hårt de håller varandra om ryggen.

Min trio.  Triss i det bästa tänkbara.  Och relationen de har till sin "riktiga mamma" går inte att krossa, inte ens att rubba lite grann.


(null)



Häromdagen kom min äldsta dotter till mig och berättade något fint i förtroende.  Jag är ändå glad att vi alla har mer förståelse för våra olikheter, som varit tuffare tidigare.  Jag känner ibland att jag exploderar av stoltheten och det bara haglar empati och kärlek.  Jag är så glad över att ha en helt öppen och ärlig relation till min tonåring.  Jag är SÅ tacksam och SÅ stolt över henne.  Jag vet exakt var jag har henne och det var min största ambition tidigare i livet, ett viktigt mål att nå när hon kom upp i denna ålder.


Över till det dagliga.  Skrutt gick från hängig häromdagen till att snabbt behöva sina astmamediciner.  Bilderna är från igår då hon mest verkade trött och genomskinlig vätska till snor rann ur näsan som en kran.

Vi tog frisk luft men hon behövde in och sova snabbt både på dagen och kvällarna 


(null)

(null)

(null)


Men lek med världens bästa storebror orkas alltid med.  Idolen.  Han som vänder på ett dåligt humör till kiknade skratt.  Underbara barn!


(null)


Men det viktigaste denna helgen ändå var att Äntligen fick vissa konflikter redas ut.  Efter frånvaro så har jag ändå sagt att alla personliga agg sätts åt sidan och så tänker man på barnet, alltid ur barnets perspektiv och vad som blir bäst.

Äntligen ett vuxet samtal, där vi fick säga vårt, ställa frågor och planera.  Ja, ni alla förstår nog vem det handlar om.  Och jag kan inte förklara hur skönt det var.  Att bli hörd och förstådd.

Det är SÅ man gör.  Man sitter ned, lyssnar, pratar, enas, kan skratta trots allt som hänt, skaka hand på en bättre framtid med vettig och god kommunikation.

Som jag sagt så många gånger så saknar föräldrarna rättigheter - det är barnet som har rätt till sina föräldrar.

Även skrivet tidigare, så löser jag konflikter lättare än tovor i ett flickebarns hår.  Det var tröttsamt att få all skit om att allt bara har varit mitt fel.  Jag som skapar drama, har satt stopp och förbud  och allt vad blockerade människor skrev.  Som inte stämde.

För att få till en vettig träff, vi som är de som vet vad som verkligen stämmer och har hänt i alla år.  Vi enades om den positiva kommunikationen framöver och det glädjer mig.  Jag sa stopp till allt kaos och bråk i kommentarsfält.  Men nu vill jag skriva detta för att visa att man inte kan älta, jag stod för det jag tyckte.  Men skapar man ett barn så ska man ALLTID prata om barnet som föräldrar.  Tycka vad jag vill om alla "förlorade år" och ursäkter till det men det spelar ingen roll.  Barnet har sina rättigheter och vi båda vill att det ska fungera och gå rätt till.  Det har aldrig varit särskilt svårt i tidigare år att resonera och diskutera sinsemellan - det nickades åt det mesta och så var det bra med det.

Om det förändrar min personliga syn? Lite grann.  Jag respekterar människor som är vuxna nog och osjälviska nog att tänka utifrån barnets behov, absolut! Men jag är ändå besviken på ord som kommit därifrån, i ett fall där orden inte ens hör hemma, när det egentligen var på ett annat sätt.  Men som jag sagt och skrivit så får det räcka med att personen i fråga och jag själv vet vad som innerst inne stämmer och hände.  Frånvaron kan jag inte relatera till heller.  Besvikelsen går nog inte över bara sådär.  Men det förändrar inte att framtiden kommer se bättre ut för ett sviket barn och det är det viktigaste för mig.

Och det bästa av allt var att det sköttes snyggt och åsikterna kring planerna var likvärdiga och då kommer det bli bra.

Jag kände att detta var viktigt att skriva, då jag skrivit av mig om all besvikelse och det negativa.  Livet går vidare och det var inte svårt alls att föra den här diskussionen.  

Jag tyckte att det var skönt.  För som jag har sagt så har jag aldrig varit den jag målades upp till, jag har aldrig sagt nej eller satt ett förbud.  Det har varit tufft att höra att jag är den stora boven i dramat, när jag alltid har välkomnat och låtit dörren stå öppen vid intresse.  Nu blir detta en rätt komplex situation då åren verkligen har gått.  Men vi kommer samarbeta på bästa sätt när dagen är kommen och vi hade förslag osv...  så jag har aldrig och kommer aldrig stå i vägen, snarare tvärtom.  Jag kommer hjälpa, vägleda, stötta och se till så att det går som det ska.  Vi är dock bägge medvetna om åldern, förståelsen och känslorna som kan uppstå.  Men vi tacklar dom då! Jag är bara nöjd över kommunikationen. Som jag skriver hundra gånger om: barnen är prio ett för mig.  Alltid varit, kommer alltid vara.  


(null)


Får sådana här fina DM, så många stöttepelare där ute.  Fina läsare/följare: TACK återigen för all positiv energi ni sprider när jag behöver det som mest.
Det har hänt så mycket på sistone och kan inte tacka nog alla som har funnits här för mig.  Jag har världens bästa människor i mitt liv, både "på riktigt" och bakom alla dessa skärmar.