(null)

På väg mot föris med min pingla tidigare i morse!

Jag har skrivit om så mycket opublicerat, troligtvis bland de mesta djupa och personliga inläggen någonsin, speciellt ett.  Och jag velar mellan att publicera eller ej.  Det är så svårt i vissa lägen, jag skriver för min skull, men ska tänka på att flera barn läser, unga människor och det är svårt då.  Jag vill ju gärna skriva av mig om saker som angår mig.  Återigen så skriver jag ju för min skull men måste alltid ha i åtanke att många läser.
Jag har ju alltid varit väldigt ärlig i min blogg.  DOCK kan jag ångra hur pass ärlig i detalj jag var runt situationen som handlar om Elise.  Men som jag skrev för inte så länge sen så är det lätt att säga nu, när jag får vara den vanliga mamman jag alltid varit, jag har ju ändå varit mamma sedan jag var 15 och gör allt för att vara den bästa mamman dom kan ha.  Så JA det var svårt att hantera situationen i våras och tidig sommar.  Det var obeskrivligt svårt att vara mamma på heltid till två, ge dom trygghet, bra mat, se till så allt funkade i skolan... det vanliga föräldraskapet helt enkelt.  Men så saknades ett av barnen och den tiden var hemsk - så jag kan väl säga att jag inte är mer än människa.  En mamma som lever och gör allt för sina barn.  Det var känsligt, en levande mardröm för inte bara mig men även syskonen och att se sina barn lida gör så att det blir ännu känsligare - men jag hade kunnat avreagera mig i ett privat dokument samtidigt som jag ändå ville visa vad som kunde hända i det här landet.  Men jag ångrar ilskan, även om de flesta nog förstår.  Vilken mamma (eller förälder som helst) hade levt lugnt och skrivit om livet på rosa moln just då?
Nu har jag fått tillbaka möjligheten - sedan månader tillbaka - att ha min nära relation med min yngsta dotter, som ALLTID kommer vara mammas bebis.  Då är det lätt att vara efterklok och ha ett annat resonemang.  Jag kommer aldrig förstå, jag kommer alltid vara ledsen över det som sades och sägs om mig.  Men jag kommer inte skriva om det här.  Jag har inget att bevisa, jag behöver inte hävda mig.  Jag älskar mina barn och det vet dom och säger det tillbaka, alla tre.
Jag hade precis ett samtal med en pedagog (detta är inte första gången) som berättade hur duktig Elise är på att prata.  Det är olika, men Elise är tidig med just det även om hon var sen med annat (som att krypa efter att hon gick).  Jag har två stora och förstående barn, samtidigt har jag även Elise som kan diskutera, förstå och framförallt berätta saker spontant.  Ibland glömmer jag hur liten/ung hon är just pga av det.

Men hur som helst, jag kom av mig lite.  Jag ville mest skriva hur jag tänker kring inlägg här.  Visst är jag väldigt gärna ärlig om vardagen, för att vara en ensamstående mamma till tre innebär inte en fin dans på rosor alla dagar, det kan uppstå kaos - men ett alldeles underbart kaos och jag skulle aldrig vilja ha det på något annat sätt.
Sedan kan jag skriva på djupet.  Enda inifrån själen - och det är svårt att veta var gränsen går.  Jag vill ju berätta om mig själv och mitt tidigare liv, saker som hänt... som kanske format mig till den jag är.  Men så undrar man... hur många barn läser? Hur gamla är dom? Är detta lite för känsliga ämnen? Det är komplicerat att skriva för sin egen skull men sedan tveka med publicera-knappen.  Inte för att det handlar om något barn, men jag vettefasen vad som är rätt eller fel.  Samtidigt så känner jag att jag kan "hjälpa" andra som kanske levt eller gått igenom samma saker i sitt liv.  Om man talar öppet om det så känner dom sig kanske inte lika ensamma.  Så var det för mig iaf, när allt började i våras - jag tömde mitt hjärta och föräldrar med erfarenhet (eller som jobbat inom det etc) hörde av sig och det gjorde så att jag kunde prata med någon/några som förstod, det var skönt att veta att man inte var så ensam som man trodde.  Dock understryker jag igen att jag inte kommer skriva om hela den grejen, det hör inte hemma här.
Mina tre barn har sin mamma som dom behöver och det var det enda jag ville.  Jag har tre människor som är hela världen för mig och nu har jag dom i mitt liv på rätt sätt.

Dock har jag gått igenom saker tidigare i mitt liv som jag sa, som kanske kan få någon annan tjej att känna sig mindre ensam.  Men då får jag varna känsliga läsare också och så tycker jag att alla föräldrar borde ha koll på vilka bloggar deras barn läser.  Det är deras ansvar att se om det är en lämplig eller aktuell sida beroende på barnets ålder, om han eller hon kan hantera det.  Jag är ändå 29 år gammal och häpnas alltid över att få veta att väldigt unga människor läser.

Jag hoppas att ni förstår hur jag tänker.  Jag kommer inte skriva inlägg som trampar andra på tårna, absolut inte.  Jag har varit frustrerad två gånger nu, alltså på två olika händelser som jag skrivit rått och ärligt om.  Men jag satte ett stopp.
Jag vill bara kunna skriva om mig.  

(null)

Charlotte

Jag har tre barn - två med min underbara man och en grabb med en frånvarande pappa....emellanåt får jag panik över det faktum att om d skulle hända mig ngt skulle min son inte få växa upp med min man (som han ser som pappa och som funnit med sedan han var 2år) utan med sin värdelösa biologiska pappa....jag får verkligen panik (alltså jag är inte alls sjuk eller så men man kan ju faktiskt dö imorgon oavsett...) Har du sånna tankar och hur hanterar du dom isf?❤️

Svar: Ja jag har haft såna tankar hela tiden, det är därför man ska skriva juridiska papper på vad som gäller när man dör 😬 Ne men nu är mina storbarn så pass stora att de skulle kunna berätta att de inte bott med/sovit hos någon annan än vissa (släkt). Som jag till och med har sagt att ”ni måste ta barnen om jag dör” flera ggr, varpå man alltid får svaret ”du kommer inte dö” men det är ju som du säger man kan det oavsett! Men jag har inte kollat upp regler vad som gäller men barnet (om de är större) måste väl få säga att de känner någon specifik eller flera eller som i ditt fall: din man. Bara för att barn har biologiska föräldrar så kan man väl inte huxflux skicka dit dom? Om dom inte är involverade och tar hand om sina barn såklart! Men det är ju som att skicka dom till främmande personer. Jag tror att soc skulle ingripa om något hände (iaf hemma hos mig där det inte finns en man) och sedan skulle barnen själva kunna berätta vilka de känner och inte, vilka de har bott/sovit över hos och inte. Och Elise har ju sin plats, men det vore hemskt för syskonen att säras på efter att de växt upp tillsammans. Nej nu blev jag ledsen, nu vill jag inte ha dessa tankar 😢💔 Har din man inte tänkt på att adoptera din son om tankarna är jobbiga? Vi tänker såhär VI SKA OCH KOMMER INTE DÖ! Inte förrän barnen är gamla och vi själva är gråa 😉
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress