Att vara optimistisk.
Här kommer en lång text, min historia som legat som utkast länge, i flera månader, men idag klickar jag på publicera.
 
(Obs denna text innehåller känslig text, Barn och känsliga läsare bör absolut inte läsa detta)
 
Ständigt lever jag mitt liv och tänker att allt har sin mening.  Vissa tider av livet kan allt kännas orättvist och man kan undra vad meningen egentligen är med det som händer.  Men jag väntar, hur länge det än kan dröja - för att se meningen med det hela.
Vissa saker har jag inte svar på än, saker som har skett för länge, länge sedan.
Så finns det tillfällen som är klockrena, saker som skedde som satte pusselbitar på plats i efterhand.
 
Jag är även duktig på att tänka "äsch det där får lösa sig, jag tänker på det sen..." och det är verkligen en extremt dålig egenskap, att skjuta på saker eller ens egna tankar.  Det slår tillbaka en vacker (eh inte SÅ vacker) dag.  När jag upplever något jobbigt så trycker jag bak det i huvudet, vissa saker tror jag att min hjärna har lärt sig att förtränga av ren reflex.  Människor kan prata om minnen i tonåren t ex, som är solklara för dom och jag undrar om jag ens var med, för jag minns inte ett skit.  Men det var jag.  För det var bara jag som var en ung tonåring med barn med mig.  Det är riktigt konstigt att höra folk prata och skratta om minnen från våra yngre dagar, men jag minns verkligen inte ett smack, inte ens en liten detalj, det är helt svart.  Och då var det inga jobbiga minnen eller så, det kan vara enkla dagar om att vi åt på en viss restaurang, någon gång vi var på ett visst badställe, saker som hände och sades vi alla dessa tillfällen då man bara umgicks med vänner - jag minns det inte.  Min hjärna blockerar så mycket så jag antar att även det positiva kom med i blockering.  Jag vet inte, det är bara väldigt skevt.
 
Dock så var mina tonår turbulenta i perioder.  När jag var yngre än Emilia är nu, så var jag med om något traumatiskt som lämnade extrema inre ärr.  Något som INGET barn (eller vuxen för den delen heller) ska behöva vara med om.  Mina föräldrar försökte hjälpa mig med att komma över det på rätt sätt, att faktiskt prata om det och ta tag i det (när dom väl fick reda på det, det tog skolan en MÅNAD innan dom ringde mina föräldrar och undrade varför jag aldrig kom, de visste inget, jag satt mest ute och väntade i timmar... jag kunde inte gå in i det där klassrummet, inte i den skolan), men hjälp med tvång, det gjorde saken värre så jag vägrade.  Detaljerna kom faktiskt tillbaka flera år senare.  Jag minns t ex att jag blev mutad om jag bara gjorde en polisanmälan.  Jag kunde få det... eller det.. eller det.  Jag kunde välja vad som helst.  Dom visste ju, jag visste vem.  Men jag var livrädd. 
Jag hade fått "varningar" om just det.  Jag fick dödshot skickade till mig.  Jag blev omringad av ett helt gäng mäniskor vid tunnelbananen en dag.  Jag minns att det var mitt i Stockholm och folk överallt, men INGEN gjorde något.  Dessa tonåringar i gänget puttade undan min vän som jag stod med och jag fick väldigt klart för mig att jag skulle hålla tyst, trots att jag inte kände igen en enda människa av dom som stormade ut från ett tåg och hoppade rakt på mig.  Jag kommer ihåg känslan av att inte lite på NÅGON redan då.  Jag var ett barn, ett oskyldigt jäkla barn i mina färska tonår, det var en fylld perrong och inte en enda vuxen gjorde något, ingen ingrep, ingen kallade på hjälp.  När jag blödde och grät efteråt, så kom en man med en näsduk.  Tack.  Efter den här tiden av mitt liv så litade jag aldrig mer på någon. Jag kunde och kan inte.  Ingen ringde polisen, jag satte mig i chock på tunnelbanan och åkte hem.  Hur eller om jag berättade om detta för mina föräldrar minns jag inte.  Jag minns inte om jag var ensam på vägen hem, jag minns inte om jag var tyst eller om jag grät men jag minns att folk tittade på mig men ingen sa något.  Ingen undrade varför ett barn på tunnelbanan var blodig och förstörd.  Nu idag när jag tänker tillbaka på det så äcklas jag av de medmänniskor som befann sig på den helt centrala och folktäta platsen och tunnelbanevagnen, jag äcklas så mycket att jag skulle vilja ruska om var och en av dom.  Ett barn skadades blodig, men vad gör de vuxna som barn ska lita på? De tittar bort, man lägger sig inte i, vill inte bli indragn i en konflikt (?) men herregud, återigen... detta gäller barn och en offentlig plats mitt i vår huvudstad.  Är vuxna så rädda för barn?
Men för att fortsätta gräva lite i minnet så gjordes en anmälan till slut.  Jag minns inte hur jag kom till den punkten, vad som fick mig att våga göra det.  Där är det riktigt svart igen, jag minns inte vad jag eller dom sa.  Bortsett från en ytterst liten detalj, där polisen hade skrivit ut en sida från en dåtida community-sida... troligtvis lunarstorm om jag inte missminner mig helt - och beskyllde mitt användarnamn för att vara "för mycket".  Pga ett användarnamn förtjänade jag alltså det extremt grova brottet som kan förstöra en tjej/kvinna för resten av livet. Jag vet inte vem eller vilka som var med, jag vet inte vad jag gjorde efteråt.  Jag vet inte vad vi gjorde innan.  Jag minns inte dagarna eller veckorna där omkring.
När allt hade blivit som värst, så gick jag inte dit jag skulle - jag hoppade över BUP, jag minns att jag ville sudda ut minnena i mitt huvud och då genom att träffa nya människor och skapa nya relationer på löpande band, jag trodde att det skulle funka.  Extremt destruktivt för min del och så ohälsosamt man bara kan komma, men jag ville inte komma ihåg.  Jag klarade inte av att tänka på det, att ha det på minnet, jag ville bara radera det, jag skulle göra vad som helst - bara jag slapp komma ihåg.  Jag kunde fortfarande höra ljuden i mitt huvud, de äckliga ljuden som är de mest terroriserande jag hört, jag kunde känna exakta känslan av det mönstret som mina tårar föll fortfarande - hur de formades längst mina kinder och droppade, smärtan var oförglömlig och det är en smärta man inte sätter ord på, jag kom ihåg hur mitt eget skrik lät, jag kommer inte ihåg hur många gånger jag skrek nej så högt jag bara kunde men jag kom ihåg hur det kändes att inte kunna andas när något trycktes emot min mun... hur hårt jag än försökte så kom inga fler skrik ut, den andra människan var för stark, jag kommer ihåg blodet, exakt hur formen av fläckarna såg ut och ursäkten efteråt till varför jag såg ut så.  Ursäkten när jag kom hem och blodfläckar prydde mina kläder.
Jag minns inte hur jag tog mig hem men jag minns att jag duschade så länge att det kändes som om huden skulle gå sönder av värmen.  Jag kände mig smutsig och hur mycket jag än tvättade och skrubbade och tvättade mig och skrubbade igen så var jag fortfarande smutsig.  Jag hade ont. Jag minns att jag kved i duschen och hulkade av den brutala smärtan för ingen hörde mig i duschen.  Och detta kunde jag inte berätta för någon annan, jag kom ihåg det allra sista hotet innan jag tog mig hem.  Och på något sätt så var det mitt eget fel, jag skämdes och jag minns bara känslan av total smuts.
 
Jag kan känna tårarna bränna lite bakom ögonlocken av att skriva om detta... lite förvånansvärt, för det här är inget jag pratar om i detalj med någon längre, det har gått 16-17 år, så självklart är det bearbetat sedan länge.  Till slut gick jag och pratade om det men det var i senare år och när jag själv ville.  Det är väl det viktigaste i bearbetning efter något traumatiskt: att själv vilja komma över det på rätt sätt.  Att förstå att något självskadebeteende inte är rätt, att jag behövde bearbeta den tiden också .
 Jag kan nämna det kort när jag pratar med dom som vet ibland, om det kommer upp i samtalsämnen, jag har även förståelse för varför jag levde som jag gjorde för att; i mitt huvud så trodde jag att jag kunde ersätta gamla minnen med nya.  Men det är inget jag sitter och tänker på längre och gör jag det så brukar det inte spela roll för jag kom över det, även om det där med tillit är svårt.  Det ögonen tåras över är att dom flesta tänker "sådana saker händer andra, men aldrig mig" men jag har två döttrar och jag är galet överbeskyddande när det kommer till Emilia.  Och som jag kommer vara över Elise när hon blir äldre också - och det är inte för att vara en jobbig mamma, det är av oro och omtanke bara... vilket Emilia såklart kan finna irriterande och som mini säkerligen kommer göra när hon blir äldre också.
Det ÄR jobbigt i vissa situationer att vara tjej och än värre att ha döttrar, speciellt nu när Emilia börjar bli så stor.  Jag är en hönsmamma av en anledning... jag har nog varit med om allt man kan tänka sig och jag vill beskydda de jag älskar mest ifrån allt sådant.  Samtidigt som jag är och kommer vara extremt noga med att lära min son hur man beter sig som kille/man och NEJ kom inte och skriv en massa om "genus" och inga skillnader mellan tjejer och killar, gör snälla inte det.  För faktum är att killar kommer undan med mer och tjejer blir utsatta för mer och oftast blir det tjejens fel på något sätt också.  Detta utifrån min egen erfarenhet.  Jag var med om ett grovt sexuellt brott, vad killen gjorde för fel spelade inte så stor roll, men jag hade ett användarnamn som kunde "locka åt mig män och killar" och då ber man tydligen om att bli utsatt för något man skriker nej till gång på gång.  Jag var ett barn.
 
Oavsett vad så satte det där sina spår för resten av mitt liv.  Något så traumatiskt för en ung tjej - en nybliven tonåring, men killen som gjorde detta, som förstörde delar av mitt liv, som fortfarande har satt spår som påverkar mig i mitt liv på olika sätt - han är idag framgångsrik, omtyckt i krogvärlden och lever fritt.  Jag undrar ofta om han gör samma sak mot andra, om fler tjejer bär på de minnen jag har? Att veta att han lever livet som en stekare och bara glider genom livet gör mig illamående.  Det svenska rättssystemet är ett stort jävla skämt och jag skäms ofta över landet jag bor i, tyvärr.  Har man - liksom jag blivit utsatt för många brott genom åren - så förstår man vad jag menar.  Straffet han fick var minimalt för att sedan leva livet lyckligt.  Straffet jag fick var att bära med mig detta hela mitt liv.  Hur kan det vara rätt?  Han var också ung men äldre än mig.  Jag fick ett skadestånd.... som om det skulle radera det han gjort? Som om det skulle radera alla år som jag levde självdestruktivt, eller alla gånger senare i livet när jag varit med en man jag älskar och något påminner mig och jag stelnar till och får panik.  Som om det skulle hjälpa att min oskuld togs ifrån mig emot min vilja när jag var så ung och jag så himla länge levde och trodde att det var MITT fel, att JAG hade gjort fel, att jag gick runt och kände skam över ett grovt brott som är hans fel och inte mitt? Skulle ett skadestånd hjälpa med att jag varenda dag behövde och behöver leva med det minnet? Hur hjälper ett skadestånd ett barn? Han kom undan, men jag lever med ärren kvar.
 
Fortsättningsvist så fick jag inte mens.  Jag gick till en ungdomsmottagning (tror jag, vet minns kliniken men den står inte kvar viid Fridhemsplan längre).  Jag bad om ett graviditetstest och blev utskälld.  Det var inte lagligt, jag var ett barn, hur tänkte jag, vad höll jag på med.  Jag minns att jag satt på stolen länge tills jag fullkomligt bröt ihop och ramlade ihop på golvet.  "Jag har blivit våldtagen".  Jag minns inte vad kvinnan sa därefter, jag minns bara att det hjälpte att säga det högt.  Att bära på det själv var bland det tyngsta jag levde med,
Den dagen fick mina föräldrar reda på det och den dagen slapp jag bära på händelsen själv.  Det var blandade känslor, jag kände mig smutsig... jag skämdes fortfarande, jag trodde att mina föräldrar skulle bli arga på mig, jag trodde att jag hade gjort riktigt fel och jag ville därför bara ta bort det ur minnet och leva som alla andra.  Jag vet inte hur tankesättet ändrades eller om det gjorde det.  Jag minns inte hur jag kände när fler visste.  Jag minns att jag sov i mina föräldrars säng antingen den kvällen eller fler.  Jag vet att mina föräldrar pratade med våra närstående och det var skönt att folk visste.  Att jag inte behövde berätta själv, att alla bara visste.  Jag minns att folk grät, dock inte vilka, jag vet inte vad folk sa till mig, men det bästa som kunde hända var att slippa bära på det själv.   Jag gick ju som sagt hemifrån varenda morgon i över en månads tid - dock inte till skolan, för där fanns ankytning till killen som gjorde detta.  Jag minns att jag promenerade runt hela Stockholm, gick till badhuset, en gång gick jag på bio och de enda andra i salen var ett äldre par som undrade om skolan var stängd.  Annars satt jag mest på parkbänkar.  Det fanns inga iPhones att sysselsätta sig med, det fanns inget netflix.  Det var bara jag, kylan och en väntan... en väntan på att få gå hem igen.  Ibland ljög jag och sa att vi fick sluta tidigare, bara för att jag inte klarade av att sitta utomhus mer.  Jag orkade inte med livet länge till, vardagarna.
Min vän hälsade våran lärare att jag blivit sjuk i allra första början.  Men det tog alltså en månad innan skolan reagerade och jag hakar upp mig på det för jag blir så förbannad.  Hade någon av mina barn varit ifrån skolan så länge utan att någon reagerade - då hade jag gått i taket.  Och detta var ändå en omtalad och bra skola mitt i centrala Stockholm.  Borta närmare en vecka är väl okej, även om jag hoppas att mina barns lärare tar kontakt med mig och inte nöjer sig med en hälsning från en vän som frånvaroanmälan.  Men hör man inget från föräldrarna eller någon ansvarig över barnet, inte en vän... hör man inte av sig tidigare i alla fall?
 
Jag är lite som jag är pga det, även om jag verkligen bearbetade det till slut, men det tog tid.  Och mitt i detta med att skapa nya relationer för att sudda ut minnet, att jag med all slags självskadebeteende man kan tänka sig - så lyckades jag faktiskt se fina sidor hos en kille igen.  Jag var ute efter exakt samma sak som jag hade hållit på med hur länge som helst, att bara skapa nya förhållanden på löpande band - för jag tänkte att träffar jag fler killar så kommer jag inte komma ihåg han som förstörde mig, han som gjorde så att jag gjorde mig själv illa hela tiden.  Men så träffade jag en som fick mig på andra tankar, en som ödmjukt tyckte om mig trots att jag var trasig och helt ur balans.  Han sårade mig en gång och då planerade jag min egen död på x antal olika sätt - men vi var ju unga och han kom snabbt tillbaka, gjorde mitt hjärta helt då och så blev Emilia till.  Det hade gått något år och jag var då fjorton år och gravid med min förstfödda.
Sedan var det bara vi.  Emilia kom och räddade mig, hon räddade många och blev en extremt viktig ögonsten för både min egen familj och delar av släkten.  Det var meningen med det.
Kanske fanns det ingen mening med just det traumatiska som jag gick igenom - men det finns en mening till att jag slutade leva destruktivt, jag slutade umgås med människor som hade förstört mitt liv helt till slut, utan Emilia hade jag inte funnits idag - det är jag ganska övertygad om.  Det kan låta extremt överdrivet.  Men hon blev min mening med livet.  Jag hade något att leva för, någon som jag kunde älska - som skulle älska mig tillbaka.  Innan dess tänkte jag mest på döden.  Det var första gången jag blev deprimerad.  (Sedan har jag varit deprimerad en gång till i mitt liv, inte "hela mitt liv" som jag anklagades för i något rättsligt papper nu i våras.  Det är skillnad på nedstämdhet och besvikelse gentemot depression - vilket är en sjukdom.  Folk måste lära sig det.  Man är inte deprimerad för att man en dag är ledsen.  Tyvärr används termen "jag är så deppad" så ofta och det är fel).  Hur som helst så varade denna depresssionen länge.  Jag bar på det ensam så länge, det fortsatte även fast folk fick veta, det fortsatte trots tiden hos polisen och efter - men det blev enklare under tiden jag blev kär och sedan var jag lycklig när jag fick reda på graviditeten.  Fjorton år gammal.
 
Jag hann såklart inte bearbeta kaoset i min hjärna DÅ men jag blev glad, så jag gjorde som jag många gånger har gjort: trycker allt långt bak i huvudet bara.... och så fokuserade jag helt på min graviditet.  Jag var hemma, plöjde igenom Gravid-tidningar och böcker.  Folk stirrade vart jag än gick.  Jag minns att en äldre man spottade åt mitt håll när han gick förbi, en dag då jag promenerade längs vattnet på en gångväg mot Hornstull på söder i Sthlm.  Sedan skällde han på något annat språk och spottade åt mitt håll återigen.  Jag tittade bara på honom och log.  Annars var det äldre som bara skakade på huvudet, ungdomar som stirrade och blängde, folk som pekade och viskade och jag är inte den som ställer mig där jag kan synas och höras mest.  Men jag älskade min mage, eller snarare det som låg i den.... det var något som äntligen gav mig kraft och en vilja att leva.  Det var något som raderade varenda suicidala tanke i mitt huvud.  Jag var stolt.  Att vara 14 år och gravid skulle kanske inte ha varit så enkelt men det var det enklaste som hände mig då, det bästa som hände mig, jag struntade i varenda fördom.
För jag fick en ny vändning, en ny chans och så fick jag komma ihåg hur det kändes att vara lycklig.

(null)

 
Med tanke på att jag bara packade ned mitt trauma i en liten ficka i minnet och levde i mitt lyckorus så fick jag ta tag i det många år efteråt och därför tror jag att mina tonår är rätt svarta.  Men det spelar ingen roll, människor kan återberätta och det räcker väl med det.  Det är inte som om jag glömde bort flera år, utan bara vissa minnen som folk kan berätta om som man antingen låtsas att man kommer ihåg, eller så säger man att "nej jag var nog inte där" och svaret blir alltid "jo du var den enda som hade en bebis då".  Ja då var det nog jag ändå, som jag skrev tidigare.
 
Hur som helst så har jag verkligen haft otur i mitt liv, jag har tacklat så många motgångar att jag har tappat räkningen (men av det jag har och av de minnen som finns, så har det då skapats böcker och även om det är tragiska historier ibland så har det varit en dröm att bli författare sedan så himla länge, så vänta och se en dag...).  Men inget har någonsin knäckt mig, jag hämtade kraft ifrån min dotter ständigt.  För mitt liv som ung mamma var INTE enkelt.
Som tur var så lärde sig alla att acceptera barnet jag bar på, många gjorde dock inte det förrän hon väl kom till världen, precis när jag hann fylla femton år.  Men då blev hon center of attention.  Min pappa som hade varit mest emot min gravidiet föll för den lilla bebisen och det blev snabbt morfars lilla flicka.
Min faster blev kär och när Emilia var runt året så åkte hon alltid ned till min faster en helg i månaden.  Så även dom har en speciell relation.  Som sagt, Emilia blev inte bara min hjälte utan mångas lilla ögonsten.

(null)

(null)



Elina

❤ vill bara ge dig en dos med kärlek

Svar: Tack snälla ❤️ det värmer!
Denize

Sofia

All kärlek till dig ❤️

Svar: ❤️❤️
Denize

Anonym

Wow Denize, så strongt av dig att dela med dig om det här fruktansvärda traumat!! O jag tror att många kommer att bli hjälpta av att veta att vi är fler som blivit utsatta för övergrepp av olika slag. Egentligen önskar en att ingen skulle vara med om dem, men tyvärr är det ju verklighet för många. O att bära skammen, tron att det var mitt fel, när vi får höra andra berätta, hjälper det, iallafall mig att lägga skammen där den hör hemma, hos förövarna. Skickar all kärlek, styrka o pepp till dig

Svar: Jag vet att många lever med detta och har eller bär på skammen fortfarande. Det är därför jag ville skriva inlägget, så vi alla kan förstå att vi inte är ensamma, även om det är - precis som du säger - något man inte önskar någon att vara med om. Men för mig känns det skönt att det hjälpte dig 💕 förhoppningsvis kan det hjälpa fler. Och det är helt rätt. Skammen ska inte vi tjejer bära på - utan männen/killarna som utfört brotten. Men det är lättare sagt än gjort alla gånger. Hoppas att du har bearbetat din tragiska händelse ordentligt och mår bra. Skickar tillbaka massa kärlek, styrka och pepp till dig med! Tack för att du delade med dig.
Denize

proanaaproanaa.blogg.se

En hemsk historia men bra att du vågar bäretta om det! Tur att du fick något så bra o underbart under den perioden du mådde dåligt💕 jättesöt bild på dig o din dotter!💕

Svar: Tack snälla för din kommentar. Ja jag tror ju på ödet och Emilia var det bästa som hände oss alla i min familj då (och nu och föralltid såklart) 💕
Denize

Tara

Åh, Denize..
Känner igen mig SÅ mycket i din text. Inte just den upplevelsen, du hade i skolan, men att man förtränger, både bra o dåliga minnen. O dessa flashback’s.. Stod på jobbet en dag o hörde på radion om en tjej som blivit våldtagen, när hon sov. Av sin partner. Jag vart helt stel. Då mindes jag att det var det, han hade gjort mot mig mellan att jag var 17-19, ungefär. Samma ”person”, som såg till att jag dolde kroppsformen.. Samma ”person” som utsatte min dotter - vill inte kalla det att det även är hans, trots att han tyvärr är pappan - för sexuella övergrepp. Som det visa sig att skolan vetat om i ett par veckor, när flickan själv väl talade om det. De hade skickat henne till honom två veckor, utan att göra ngt!! Jag har även fått tillbakablickar ang att jag vart sexuellt utnyttjad av mina ”sommarbröder”, när jag var sommarbarn, som riktigt liten. Minns inte riktigt VAD som gjordes, men ATT det gjordes.

Svar: Men fyfan blir så ledsen! Och arg på ytterligare en skola, varför gör ingen något!? Stor kram 💕
Denize

Tara

Den ”tillbakablicken”, som känns mest, jag vet inte vad, är den där jag minns en nära släkting ligger naken över mig. Måste varit yngre än åtta, för då flyttade vi och jag minns rummet från barndomshemmet. Förmodligen var jag 4-6, om jag skulle gissa..

Vet inte hur jag ska avsluta det här egentligen, men du är inte, som du förstås vet, inte ensam.

Ta hand om dig! 💕💗💕

Svar: Så ledsen för ditt minne 😔💕💕
Denize

Caroline

Så länge jag läst din blogg harjag tyckt att du besitter en grym styrka. Men den är starkare än jag förstått. Blir ledsen över att du gått igenom detta men du är idag en stark kvinna. All lycka och kärlwk till dig.

Svar: Tack snälla. Dina ord värmer! Ibland kan det kännas läskigt att skriva om något så tragiskt, även om det hände för längesen... men minnena får jag ju leva med hela mitt liv ändå, jag ville bara öppna mig för att folk ska förstå bättre vad jag menar när jag haft det traumatiskt och detta är en bråkdel. Men att andra tjejer kanske känner sig mindre ensamma och att fina människor som dig lämnar värmande kommentarer gör så att jag VÅGAR fortsätta vara ärlig om vad jag har i bagaget och vad som har gjort mig till den jag är idag. Så tack snälla! Kram ❤️
Denize

V

Hej Denize ligger i en soffa på jobbet,har rast! Min flicka är hos mina föräldrar. Nu är hon 6 år och jag undrar ibland hur de kan gå så fort men känner ändå att jag är så närvarande och har alltid varit så jag tar in allt. När jag läser det du skriver tåras mina ögon, jag får en klump i halsen av att jag känner hur jag igentligen bara skulle behöva gråta hysteriskt. Så många år av att hålla tillbaka. Hände mig för 7 år sedan upprepade gånger av den man som gjorde mig gravid. Våldräkterna började efter han visste att jag var med barn. Han gjorde allt för att försöka avsluta min dotters liv. Jag är förkrossad över att du blivit våldtagen, att så många blir utsatta. Jag har inte läkt så som du beskriver ditt minne.. mitt är likadant. Även bra saker. De försvinner! Jag känner mig ibland dum då jag ej känner mig uppdaterad. Som att min hjärna inte kan orka med. Jag har inga vänner sen de hände mig. Jag har haft min familj, föräldrar och syskon. Tacksamheten går ej att förklara i ord. Jag har läst din blogg till och från sen Emilia var liten. Jag beundrar dig som människa,kvinna och mamma. Många kramar är ledsen vad du har gått igenom.

Svar: Jag känner med dig och vill bara ge dig en stor kram och säga att jag förstår. Kämpa på! Och släng iväg ett Mail om du vill ha någon att prata med, det är viktigt! Att så många är utsatta för samma sak är tragiskt, men om jag på något sätt kan hjälpa så vill jag det.
Denize

tuva

När jag läste inlägget så gick Madi Banja igång med låten BJL - ARN, och blev helt tårögd. "När jag går itu.."

Jag minns när du var med i Raggadish när jag var liten. Har tänkt på det ett par gången, den episoden, men det var inte förrän ett litet tag sen jag insåg att det var DU haha. Vilken slump. Minns att du sa i den episoden att äldre inte erkände dig som mamma utan att de hela tiden skulle tillrättavisa dig och säga saker som "ditt barn har för lite kläder på sig" osv

Svar: Haha ja! Det var hemskt. Allt man gjorde var fel. På tunnelbana/buss var det ständiga klagomål om för lite eller för mkt kläder, att jag skulle bära henne si eller göra så. Okända gav jämt pikar och jag fick snällt säga ”tack men jag känner mitt barn bäst”. Att vara så pass ung gjorde så att varenda främling fick komma med åsikter. Men det skulle dom aldrig nu när jag har Elise. Eller till äldre mammor. Det är sorgligt och var extremt irriterande.. ibland blev jag dessutom arg då jag fick pikar åt absolut INGENTING. Jag var bara ung och då gör man fel för man vet inget om barn 🙄 konstigt att äldre mammor som inte haft erfarenhet med barn tidigare inte får samma pikar! Hur som helst, kul att du kom ihåg programmet... känns som hundra år sedan 😅
Denize

Frida

Så fint av dig att dela med dig av din historia! Jag har suttit i den sitsen, där jag får bära och bearbeta vad någon annan har gjort mot mig. Att komma över frustrationen över att någon annan går oärrad ur en situation där jag mer eller mindre måste lappa ihop migsjälv bit för bit var väldigt svår. Det kan fortfarande kännas, men fy vad vi växer och lär oss. Och banden vi får till dom som vågar höra och dom som finns där är helt magiska. Tack för att du är du

Svar: Det gör mig ledsen att höra att du också varit där. Tyvärr är detta alldeles för vanligt och jag spyr på att det är vi som ärras för livet medan männen lever livet. Hoppas du får ordentligt med hjälp och lär dig att leva med minnena helt och hållet. Stor kram!
Denize

V

Gärna! Vad är din mail? Tack

Svar: denize.eastman@hotmail.com 😊
Denize

Sara

Tack för att du delar med dig av din historia, så viktigt att fler får ta del av, och uppmärksamma, ämnet.
Man förstår att du har knockats till marken av livet i omgångar, en sån fighter som ställer sig upp om och om igen!
All kärlek till dig!

yogapassion.blogg.se

Vad modigt att du delar med dig av din historia, tack, det är så viktigt att vi alla vågar prata om vad som faktiskt händer i samhället och svåra saker som man går igenom. Har du tagit dig igenom detta klarar du allt! Kram :)

Anonym

❤️

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress