Så sanna ord så det stämmer in på mitt liv helt klockrent.  Jag har många gånger tänkt att man "ska ju göra så" för det är standard, så gör alla andra, det funkar för alla andra, då år det ju så det ska vara.  Man ska följa en viss väg i livet, göra allt efter en viss ordning.  Jag har ju gjort motsatsen egentligen - Och för närmare ett par år sedan så kom jag ihåg hur mycket jag skämdes över saker och ting.  Jag började känna mig misslyckad för att det som hade gjort mig framgångsrik tog slut.  Konkurrensen blev hårdare och jag blev svagare och där var början till min dåliga självkänsla.
Det var därför jag skulle börja plugga helt sanslösa saker som jag har noll intresse för egentligen.  Men jag skulle ha pengar.  Jag snöades in i en värld där pengar var allt.
Jag hade fått Elise, sagt upp mig från företaget där jag jobbade som bildbehandlare - för jag hade tänkt att fortsätta under min mammaledighet... men jag orkade såklart inte.  Jag hann inte med det vanliga som det var.  Sedan försvann möjligheten för foto och blogg och jag sjönk.
 
Det är skrämmande att se tillbaka på hur jag tänkte, vem jag blev, hur "tom" jag var.  För jag var ingenting längre.  Jag försvann sakta först, sedan så fort att jag själv aldrig skulle hinna förstå.  Det fanns bara ett skal kvar.
Så jag fick lägga ned allt jag brinner passionerat för - tänkte att jag hade misslyckats och behövde göra som alla andra.  Följa andras spår.
 
Och SÅ många gånger i mitt liv som jag blivit kär i en situation.  Så som det borde vara.  Men de riktiga känslorna fanns aldrig där, för själva saken eller personen - bara bilden i mitt huvud hur perfekt det vore!
 
Jag är glad att jag drog upp mig själv från botten.  Visst kommer det dröja innan många sår läker.  Men jag tror på mig själv igen.  Och därför har jag nu blockerat x antal IP-adresser; jag orkar inte försvara mig eller hävda mig.  Jag har svar på ALLT men känner inte att jag har den lusten att gång på gång, skriva samma saker om och om igen till människor som inte ger sig.
Jag vet vad som stämmer.  Folk vrider på mina ord men det är helt okej.  För jag bryr mig inte längre.
Det här är MIN blogg och nu kommer det bara handla om mig och mina.  Jag tror jag vet ganska väl vem som skriver x antal kommentarer och jag tycker att du kan konfrontera mig face to face istället.  Så får vi se om du är likadan då.  Ta allt med mig personligen, du/ni vet vart och hur ni når mig.
Och alla blockerade finns på en lista.
 
Som jag har skrivit så låste jag flera kommentarsfält och raderade en hel del, både kommentarer och text.  Även om det egentligen är sanning så är det inte värt det.  Det kan verka som om jag är en elak människa men det är jag inte egentligen.  Jag står på mig, det finns gränser.  
Jag har sagt mitt... de som är inblandade vet allt, både vi och dom.  Män/killar vet EXAKT vad som hänt från många år sedan fram tills nu.   Det gick många år utan ett ord, utan att - som någon vill påstå - att JAG kom emellan.  Dörren stod öppen och jag hade gjort mitt.  Jag är trött på lögner i långa kommentare, jag tar inte detta igen - varken i inlägg eller kommentarer.
 
Trolljägarna, tv-programmet alltså, kommer att bli aktuellt för mig efter att den hårda och tunga stormen blåst över.  Då människor är anonyma och skriver lögner.  Vissa är bara att skaka av sig.  Men vissa är riktigt grymma - då ingen vet vad som egentligen hänt mig eller mina barn, inte på djupet, inte ens i närheten.  Så börjar jag ögna igenom flera sådana igen så blockeras ni.  Okej att somliga tjatar om exakt samma saker som jag har svarat på och skulle detaljerat göra igen, då jag faktiskt inte tänker ta någon skuld och det behövde jag inte enligt ett telefonsamtal tidigare då en förklaring till frånvaron framkom.  Jag höll inte med, vilket jag sa - tyckte inte att det var godtagbart men det fanns förståelse för mina tankar, det gick att resonera, allt flöt på bra men det här är inte rätt plats längre.  Jag hoppas att detta är sista inlägget.  Jag hoppas att känslokalla människor bara kan trycka bort bloggen istället för att försöka trycka ned en känslosam mamma med samma egenskaper hos sina barn.  
 
Jag vill alla mina tre barn det absolut bästa.  Jag har aldrig förbjudit någon för något (dock har någon annan gjort det, jag förklarade att de ALLTID har umgängesrätt oavsett vad - men jag fick inte kontakta och just då var jag för svag för just i den stunden låg jag till och med inlagd).  
Efteråt tog jag kontakt, förståelse verkade finnas, vi pratade i telefon senare och visst var jag besviken.  För jag fann det tråkigt att man pratar med en okänd människa (som ska framföras till domstol) för att sedan säga helt andra saker till mig.  Detta var så allvarligt att JA jag skrev av mig, men kommer inte fortsätta.  Inte om detta.
Jag skulle bli glad för mitt barn om intresse fanns framöver men då krävs också en positiv stämning.  Det krävs inte mycket för att förstå att stora barn (och små) påverkas av negativ energi.  Så i min värld hade jag i sådant fall velat sätta mig ned och prata ut, dra ett streck och sedan gå vidare.  Kommunikation måste ju fungera...
(Finns väl ingen som skickar iväg barn till någon som skulle vara en främling för barnet.  Kontakt måste finnas varesig man vill eller ej)
Jag är långt ifrån perfekt, men jag har aldrig förbjudit.  Dörren har och kommer alltid stå öppen.  
 
Jag blir sällan arg men när jag väl blir det, då blir jag ARG.  Men det blåser över fort och konflikter reder jag ut med människor lättare än tovor i ett flickebarns hår.
 
Så snälla, kommentera inte mer om att jag gör si eller så.  Jag har förklarat för barnen att somliga finns men inget intresse finns här, DOCK skulle jag givetvis berätta detaljerat om en relation mellan någon av mina barn och deras biologiska far skulle byggas upp.  Och ha barnets rygg och stötta dom i det så länge allt verkade bra och barnet mådde bra av det.
 
Skriv inte att jag tar något barn ifrån en förälder, gör inte det.  För det är så jäkla känsligt och jag skulle aldrig göra det.  Jag gjorde allt jag kunde för 8 år sedan, sen för 6 år sedan och nu nyligen.  Oavsett vad jag personligen tycker om somliga så skulle jag alltid sätta dessa tankar åt sidan, för jag som förälder har inga rättigheter.  Det är barnen som har det.  Så länge barnen inte skulle hamna i någon fara förstås.
Jag har sagt detta så många gånger, man kommunicerar som vuxna och tänker ur barnens perspektiv.
 
Ni får helt enkelt förstå att vi levde BARA vi väldigt länge.  Det har varit tyst i flera år förutom presenter (som alltid tackats för).  Inget svar sen, en vanlig rutin bara.  Jag fostrade barnen ensam år för år och ibland dök det upp en överraskning vid t ex födelsedagar och jular.  Men män verkar tro att materiella ting (och pengar) gör dom till något mer än vad de är.  Detta gäller inte en specifik person, absolut inte, utan flera faktiskt.  Har man betalat saker så är man engagerad och bryr sig.  Okej, jag får väl ta och försöka att acceptera det tankesättet - men gällande en annan situation t ex så bad jag aldrig om något, inte en enda gång, men saker betalades för - jag sa att personen skulle bli bitter och javisst, det var bland det första som kastades i mitt ansikte efter slutet.  Trots levnadssätt och vad som sagts oss emellan tidigare. Men jag försöker förstå det också.  Män kanske genuint tror att de visar att de bryr sig genom att vara tysta i år men skicka presenter (enkelt att skicka ett par hundra men vet ni hur många tusenlappar man får lägga på barnens födelsedagar - ni som tänker pengar och presenter alltså...) en liten tankeställare kanske? Lite extra mycket till anonym som var så arg över att jag inte tänkte på presenterna, korten osv.  Allt är visat och har tackats för, så nu räcker det med det också.
 
Men män visar kanske saker genom pengar och presenter.  Män tänker kanske såhär.  Återigen så ska jag försöka förstå att folk faktiskt resonerar så.  Alla är ju olika, sååå jaaa...
(Anledningen till att jag skriver om detta är för att det har tjatats om i x antal kommentarer och jag säger nu: fine! Då vet jag hur andra tänker.  Alla får tycka och tänka som man vill och därmed olika! 
Om jag får säga mitt här på min blogg så värdesätter jag välbefinnande och närvaro framför det andra men återigen: vi alla tänker olika, så nu har jag sagt det också.  Det som var så viktigt att få med i alla kommentarer! Så nu behövs inga såna kommentarer heller.  Sluta upp med ursäkter om allt och vrid på att jag gjorde fel, ni har ju verkligen ingen aning.  Återigen, det räcker nu.
 
Om folk vill beskylla mig för andras frånvaro och allt som hänt, så vet de innerst inne att det inte stämmer.  Så länge jag och dom vet det så spelar annat ingen roll.  Utomstående saknar fakta (eller inblandade som kanske inte riktigt fått all fakta klart för sig) och då behöver jag inte era ord.  Det blir en till blockering på listan bara så jag slipper låsa varenda fält.
 
Jag har sagt ifrån, att det räcker nu, jag har öppet bett om ursäkt till dom som jag anser förtjänar det - för jag gör fel ibland men ber om ursäkt, jag har förklarat min ilska över att människor som inte känner om oss gör allvarliga saker, säger ärekränkande saker som inte stämmer om barnen och att jag kände ett behov att försvara dom, då jag inte fick göra det i person.
Men en vacker dag så kanske jag får en förklaring till varför de gjorde som de gjorde.  Vad de kände att de vann på det.  Eller så kanske jag aldrig får svar på det.  Men det gör ingenting längre för jag har andats ut, låtit ilskan som sedan övergår till ledsamhet och tårar gå över.  Återigen, så länge jag, barnen och alla i våra liv vet vad som stämmer så är det bra nog - då myndigheten även visste och vet vad som stämmer.
 
Jag kan ångra att jag varit riktigt rå och ärlig om ALLT, då det kanske inte hör hemma just här.  Nu pratar jag inte bara om den senaste soppan som blev till låsta kommentarsfält.
Utan jag menar verkligen allt.  Att människor känner sig smutskastade är inte kul.  Men det har även jag blivit - rejält smutskastad! Jag önskar att det vore på ett annat sätt.  Men nu blev livet som det blev och det har varit den värsta mardrömmen jag varit med om.
Jag har 14 års erfarenhet av ett föräldraskap.  Jag har ensam format barn som är välfungerande, omtyckta och otroligt empatiskt fina.  Jag är så pass trygg i mina skor som mamma, att jag inte skulle ha behövt hävda mig så mycket.  Men det är lätt att säga nu när jag har normal kontakt med dottern som alltid kommer vara mammas lilla bebis.  Jag kommer aldrig glömma känslan att ta hand om två barn, när jag hade visat veckor innan att jag äntligen mådde BRA och hade mitt liv tillbaka med mitt nätverk framtida jobb och så mycket positivt, att få vardagen att flyta på med dessa barn samtidigt som jag bara fick träffa min yngsta 1 gång i veckan, 2h.  På någons personliga villkor.
Det är inte konstigt för mig att jag skrev som det var när det var så absurt, men jag visste även då innerst inne vad barnen betyder för mig, hur mycket andra vet det innerst inne, hur jag värdesätter barnen och alltid på ett eller annat sätt ser till så att de får det dom behöver/vill ha samt är oerhört älskade och trygga.  Så det är ju väldigt enkelt att vara efterklok.  Men har man alltid levt för sina barns bästa, prioriterat dom före sig själv sedan jag var 15 år gammal - så kände jag känslor som jag inte kan sätta ord på.  Jag behövde göra min röst hörd, kände jag då.  Jag var helt maktlös och att kämpa på det sättet: vara en bra mamma till de stora, laga ordentlig mat, prata och skratta med dom, hitta på saker, fira en 8-årsdag, visa mig stark så att barnen kunde komma till mig och prata om det var något.  Att höra tidigt att "riktiga mamma är tillbaka" och samtidigt bli sedd som smuts under de andras skor ungefär.  Det var omänskligt svårt att hantera och jag ventilerade och ville bara visa världen vad som kan hända om man tvingats leva olycklig och sedan bli sjuk.
Jag kände ren och skär desperation.  Jag kunde minnas orden som sagts, allt beröm jag fått om mina barn - och helt plötsligt var jag återigen värdelös.  Inte i mina ögon men i andras.  Och jag brann... för jag hade fått styrkan tillbaka.  Men jag skulle ha fört en egen dagbok just då, så mycket känslor som jag hade inom mig.
Så nej, gör inte om det där DU som skrev.... skriv inte att jag tar något barn ifrån någon annan.  Det är fruktansvärt.  Och jag inser att det är lätt att sitta bakom en skärm och skriva hemska saker - skillnaden är bara att det jag skriver i min blogg skulle jag kunna säga i person.  Skulle du göra detsamma? Kommer du komma fram till mig på stan, konfrontera mig och prata om saker som du INTE har någon aning om? 
Det tvivlar jag på.
 
Jag vill inte behöva låsa flera kommentarsfält.  Nu får ni helt enkelt acceptera att jag inte tänker ta emot skit, men jag kommer inte heller skriva om de saker som borde tas "irl".  Lite svårt bara då jag har många som inte vill bemöta och reda ut konflikter, inte sätta sig ned som vuxna människor och prata, reda ut saker som man tycker olika om, som man har olika minnesbilder av - för att sedan göra det bästa av situationen.
 
Men jag går min väg nu.....
Jag följer mitt hjärta, min stig...
Jag fortsätter med det som jag brinner för...
Jag har stora förhoppningar om saker som jag skapat, jag är riktigt nöjd med de jobben jag gjort, jag är nöjd med den mamman jag är till mina barn, jag är nöjd med att jag kan vara stor nog att be om ursäkt till folk som egentligen vill mig riktigt illa - men att det blev som det blev.
Jag är nöjd med att jag har förstått att min ryggskada innebär kronisk värk och att jag behandlar den med en rad olika metoder.  Sugkoppor, TENS, sjukgymnastik, akupunktur och samtidigt bildat ett nätverk med andra mammor som också lever mer kronisk värk - det är skönt att prata, dela med sig av tips, olika övningar etc.  Att jag föddes med en skada försämrar inte min föräldraförmåga, jag är bara glad att rätt hjälp finns och alltid kommer finnas.  För ett år sedan var jag psykiskt dränerad, jag har lärt mig att värken är värre då.  Men med ett starkt psyke och vilja så blir det så mycket lättare.
Jag är nöjd med att barnen är just som dom är, även om det uppstår stunder som känns som tredje världskriget med barnen när det bråkas om småsaker så tyder det på trygghet.  Barn vågar tjafsa med den som de är trygg med.  Utåt och med andra så är dom små änglar - väluppfostrade, ödmjuka, tackar för sig osv.  
Jag är alltså nöjd med mitt liv.  När allt känns komplett, när jag är mig själv så känns det bra.
Visst längtar jag bara efter att det rättsliga ska ta slut, men jag försöker tänka bort den och leva i nuet.  Så gott det går iaf.  Jag är nöjd med mig själv och allt runt mig.  Så jag säger det igen: all negativitet... DET RÄCKER NU!
 
Den här bloggen kommer innehålla foton, långa texter om mina personliga känslor, mycket om mina barns utveckling, jobb, mat (när det funkar som det ska - nu får barnen vällagad mat, men jag lever på frukt.  Aptiten har gått upp och ned, men jag ser till att få i mig protein, vitaminer och allt jag behöver).... mitt liv helt enkelt.  Den här bloggen ska vara min plats där jag läser roliga, postiva och varma kommentarer där jag hämtar massa energi ifrån.  Som vi brukar skriva både här och på Instagram: jag har en hel armé av otroligt fina följare/läsare bakom mig.  Jag kommer hålla mig till vårt.  Mitt liv och framtid som jag ser ljust på.
Och det är en mäktig känsla att ha 98% helt underbara läsare.  VI gör den här bloggen tillsammans - med allt pepp så är det KUL att ägna 5-9h på bloggen.
 
Så gå din väg nu.... stäng ned bloggen och läs den inte igen om du ogillar mig.  Kommentera inte om saker som du inte vet något om - saker jag inte önskar någon, inte ens mitt värsta fiende. Nu får folk förstå att JA, jag skrev av mig - men jag skulle stå för det.  MEN jag anser att jag skrev för mycket också, det var orättvist.  Jag hade mycket hellre tagit det i person OM DET GICK.  Och jag raderade det som var över gränsen.
 
Läs den här bloggen om du tycker om det jag gör.  Jag tar inte emot fler vidriga kommentarer från folk som inte vet vad dom pratar om... riktigt elaka människor (som bör konfronteras - för jag mår illa).  Ja har blockerat flera ip-adresser och kommer fortsätta.  Jag tjatar inte längre om samma saker.
Men ha i åtanke att jag också har en inställning där jag ser listan över blockerade personer.
ALLA mina kommentarer gick igenom förr, de visades.  Men nu är det noll tolerans gällande negativitet.
 
Mina barn är mitt allt.
De är värda ALLT av det bästa dom kan få och jag skulle aldrig någonsin ta något ifrån dom.
Ifrågasätt inte mig, jag har fått nog.  Inse det bara, läs en annan blogg eller kontakta mig privat och inte bakom en skärm.
Jag kommer leva nu, leva livet såsom jag förtjänar.
Jag kommer göra allt för att fortsätta ge mina barn värdiga och mysiga liv.  Min tid som sjuk är som en droppe i havet i jämförelse med resternade år av deras liv.  Så resonerar jag.
 
Så störde du dig på något här? Stäng ned sidan.
Prata inte om saker när du inte har all fakta.
All negativitet går bort.  Nu ska vi vara så lyckliga det bara går.  Alla stormar blåser förbi...
 
Adjö nättroll!
Erika

❤️

Anonym

Har följt dig sedan Emilia var jätte liten och ser upp till dig så mycket!! Du är så stark!!

Angelica

Heja Denize! Du är så galet stark och man kan inte annat än beundra dig! Fortsätt i samma stil <3

Sandra Eklöw

Bra skrivet!
Jag hoppas såååå att du snart får en positiv dom och att allt detta snart är över.
Jag upplever det som att dina senaste inlägg är riktade till vissa personer och inte till oss i ”allmänheten” och känner att jag saknar dina personliga inlägg. Jag förstår att du varken kan eller får skriva så personligt eftersom allt inte är klart angående boende osv. Hoppas att det negativa kan försvinna nu när vissa är blockade och att här kan flöda den gamla vanliga positiva energi som förut fanns.

Svar: Jag förstår dig. Just nu är det jättesvårt att skriva, då jag inte kan/vill yttra mig om den rättsliga processen och det är ju det som cirkulerar mest i huvudet. Men jag kommer skriva om allt runt omkring, livet i nuet och därmed hoppas jag att den positiva energin flödar igen. Jag har fått nog av tråkigheter och det är därför jag säger stopp på riktigt. Men har du några speciella inlägg som du önskar till er i ”allmänheten” så tar jag gärna emot lite inspiration. Jag försöker skriva så personligt som möjligt, jag lovar! :)
Denize

Malin

❤️

Linda

Helt rätt att inte godkänna elaka kommentarer.
När det gäller umgänge så tror jag inte man kan kräva ”god kontakt” eller god relation med den andra föräldern. Däremot är det så klart ett önskemål.
Men inget säger att en dålig kontakt er emellan skulle hindra ett fungerande umgänge.
Om jag var du skulle jag lägga de starka känslorna och besvikelsen åt sidan. Tror största chansen att du kommer få ett svar är att först skapa en relation med andra sidan igen, hur bakvänt det än låter, och sen när de starkaste känslorna svalnat hos alla inblandade, så kan ni kanske prata om det om det.
Men rent krasst så är den enda kontakt ni behöver, information om barnet.
Som boendeförälder är man delvis skyldig till att uppdatera andra föräldern om viktiga saker runt barnet.
Så mitt tips till dig, för att kunna ha en ”nära” relation till andre föräldern är att kunna lägga allt åt sidan och svälja allt nu, då tror jag du kommer ha större chans att få svar i framtiden.
Tror att allt kommer lösa sig fint för er!
Kram 💕

Svar: Nej det var ju det jag skrev, att i min värld så hade jag gjort så. Såklart att jag inte kan kräva det. Men man måste kommunicera - och då om barnet. Och jag skrev även att jag skulle lägga alla personliga tankar åt sidan och tänka på barnets bästa, ur barnets perspektiv. Och återigen, jag skrev flera gånger att resten inte spelar någon roll - då de viktigaste (iblandade) vet vad som stämmer innerst inne + myndigheten = jag har svalt allt och går vidare. Och gällandet det där med att uppdatera om barnet så har jag ställt den frågan, om det är av intresse men inget svar kom. Jag kan inte jaga en människa varenda år som går, jag försökte på alla sätt jag kunde genom åren tidigare som jag skrev - men om det verkade som om inget intresse fanns så kändes det rätt lönlöst, då sa jag att denne fick kontakta mig och få svar, finnas med i bilden etc etc. Jag trodde att jag var rätt tydlig i min text, men ibland förstår alla inte vad jag menar.
Tack, kram!
Denize

Moa

Man tycker att vuxna människor borde kunna lösa det här på ett vuxet sätt... Hoppas att er höst blir oändligt mycket bättre än våren och sommaren var och att rättsprocess och eventuella andra kontakter löser sig i slutändan ❤️

Anonym

Fast Linda och Denize. Boendeförälder? Han är ju inte ens umgängesförälder. Jag kan förstå då att Denize inte jagar honom i flera år men väldigt moget av dig att svara som du gjorde, att du erbjudit det du gjort. En ”dead beat dad” visar inget intresse, finns inte med i bilden och för mig som är samma ensamstående mamma på heltid som Denize, fast till ett barn. Så vet jag inte ens numret till pappan då han avbröt all konktakt. Nuförtiden kan man ju söka efter nummer men alla är inte synliga. Tycker att man ska tänka på det. Hade det varit som i många fall att pappan hade umgänge och haft då måste man uppdatera. Det är vårt ansvar att ”uppmuntra umgänge” men i mitt fall har det inte funkat. Min son är idag 14 och jag började följa Denize samtidigt då vi väntade barn samtidigt. Också ung mamma och ”försvarar” unga pappan som valt att inte finnas med i bilden, är dock några år äldre än dig Denize och han ännu äldre. Jag väljer att vara anonym då barn läser här och min son känner till din dotters vänner, men lämnar en mejl. Starkt inlägg för övrigt! Bra att du sätter ned foten, vi är många som hejar på dig! Jag dömde inte dina ilskna inlägg, jag förstod dig, men förstår också varför du skriver såhär. Hoppas allt reder ut sig, har alltid beundrat dig och vet att barnen har det bra med dig. Det syns på bilder (äkta lycka går inte att fejka... man kan se tydligt på barn på bilder om dom inte mår som dom ska). Nu blev kommentaren lite snurrig men hoppas du fördtår mig. Kram M

Grethe Hagen

Nok en gang må jeg bare få si..; Dine vakkre barn er såååå heldige som har deg som mamma!!!!!!
DU ER STERK, DU ER ÄRLIG, DU ER OMTENKSOM, DU ER HELT KLART EN KJEMPEBRA MAMMA 👍😊😊😊🙏🙏🙏
💜💜💜💜💜💜💜💜💜💜💜
Jeg skjönner godt at du skriver som du gjör, og det har du all rett til!!!!
RESPEKT TIL DEG 🙏💐💕💛😍😊😊😊

Alexia

Tusen tack! Der var precis det här jag behövde läsa idag, har haft en dålog dag pga saker som hänt vårdnadstvist etc...har känt att jag förlorat mog själv och grubblade mkt idag såpass art jag dick obehagöig bröatsmärta..mem såå köockrent...känner sådan ro när du beksriver det jag känner. Tusen tack för att du är du..magiska texter med det som jag själv jar svårt att beakeiva eller sätta ord på..önskar dig och barnen allt väl i livet 💕

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress