Du och jag, brorsan.... du och jag.
(obs: varning för lång och eventuellt rörig text med stavfel - här har jag bara skrivit av mig och inte korrekturläst alls, bara skrivit, skrivit, skrivit)
Kärleken den här tjejen har till sina syskon.  Elian kommer alltid vara den roliga spexaren som leker tokiga lekar och får henne att kikna av skratt - och Emilia är syskonet som hon vill mysa med, sitta i famnen, kolla på alla roliga Snapchat-grejer hon gör etc.  Två syskon som hon avgudar, men som hon "har" på två olika sätt... även om Elian också kan mysa och Emilia kan busa med henne.  Men det är ändå så det är i de flesta fallen, Emilia är mer "vuxen" för henne och Elian är fortfarande ett barn, om än stort.  Men hon älskar stora barn, de kan hon ju föra en dialog med, hon kan gå fram till främmande barn i parken t ex - som är flera år äldre - och börjar pladddra på.  Det sa dom på förskolan också - att hon är så pass tidig med talet att hon kan prata, förstå och prata tillbaka, samtidigt som det finns 4 åringar som kan många ord... men dom för inte den där dialogen, de kan inte fortsätta konversationen och saknar förståelse för vad den vuxna sa efter att han/hon själv sa något.  Men Elise gör sig förstådd.  Det finns inga hemligheter, hon berättar ALLT både till mig och vilken vilt främmande människa som helst på stan.
Det är inte ALLTID hennes sätt att vara uppskattas av andra barn, men hon är så social så hon springer gärna efter och bjuder in sig själv i andras lekar, haha... älskade lilla böna.  Ibland ser man verkligen frustrationen i vissa andra barns ögon så man får lyfta bort Elise och försöka få henne att leka något annat.
Här på gården finns det i allla fall kompisar (om man bortser från dom som jag skrev om sist - som inte ens bor här) och en av tjejerna är hon så extremt förtjust i.  Hon är äldre men SÅ snäll med Elise, gör precis som hon vill, dom har verkligen fattat tycke för varandra, trots ålderskillnaden.
Jag ÄLSKAR att se Elise utveckling, höra hur orden förändras lite dag för dag och hur talet blir extremt mycket tydligare för varje vecka nu.  Det är så extremt häftigt, även om det är tredje barnet - så är det exakt lika speciellt att få se den här snabba utvecklingen som sker i denna ålder.  MEN det är också olika med alla barn, vissa upplever inte en superstor skillnad vid soon-to-be 2åringar men när talet väl släpper, då släpper det.  Då bubblar det ut nya ord hela tiden och hon är sådan som blir frustrerad om någon inte förtår henne så hon gör allt för att vara så klar och tydlig som möjligt.
 
 
Älskade lilla tjej, med din hand i min så håller jag hårt.  Jag släpper dig inte, även om du en dag växer upp och får din egen frihet och följer din egen väg, så kommer jag alltid hålla dig nära, en del av dig - precis som dina syskon - har en ständig plats i hjärtat, jag kommer stå bakom dig, stötta dig, förstå dig, lära dig och älska dig villkorslöst.  Jag kommer ge dig kärlek, när du förtjänar det som minst - för det är så dina syskon har blivit trygga.  Ni begår misstag och för att man ska förstå att alla är människor, så kommer jag älska dig även när du gör fel, jag kommer visa vad som är rätt.
Jag har burit på dig och dina två större syskon 9 månader gånger 3.  Jag har fått uppleva att ha en liten prick i magen, för att sedan växa och växa och ut kom ni till slut.  De tre bästa dagarna i mitt liv. Det har aldrig varit lätt och du hade det extra tufft, men jag skulle aldrig göra det på något annat sätt, ni är det absolut bästa som har hänt mig och jag lovar, så fort ni behöver en hand att hålla så är min varm.
 
Det går inte att förklara den kärleken man redan känner för sitt barn när hon/han ligger i magen.  Vissa upplever inte det, men jag gjorde det.  Jag förälskade mig i de små prickarna i magen från att jag såg plussen på stickorna.  Jag har aldrig tyckt om att vara gravid, jag blir inte vackert gravid och jag mår inte bra som gravid - men jag älskade att få nya "uppdateringar" vecka för vecka.  Att jämföra storleken med en frukt enda till sista veckan.  Jag älskade att känna rörselserna i magen, man höll ständigt på magen om man satt eller låg ned.  Vid varje buff så eskalerade kärleken lite mer.  Det är en så obeskrivlig känsla att älska någon man aldrig har träffat, någon som man har skapat och som kroppen formar till en bebis.  Någon som man bara kan drömma om, försöka föreställa sig, vänta och längta.  Ens förstfödda och sedan syskon.
 
 
Min förstfödda, som länge var "center of attention" i hela släkten, den enda lilla, minstingen, bortskämd så jag saknar ord.
Sedan kom lillebror och om svartsjuka uppstod? Minst sagt. Från att vara mammas och allas lilla ögonsten så kom plötsligt en liten kille till världen som alla var nyfikna på.  Jag vet faktiskt inte exakt när svartsjukan växte bort om jag ska vara ärlig, det tog sin tid.  Kollar jag på bebisbilder på Elian så ser man en Emilia som snabbt kommer framför, eller sticker fram handen, eller skulle jag filma honom så var hon snabb med att springa dit och babbla på, haha! Nä, hon hade levt med mig i fem år, haft sin mamma för sig själv och plötsligt kom en skrikande sak som satt fastklistrad på mamma, det gillades inte.  Det var väl inte superkul.
Som tur är så växte i alla fall svartsjukan bort TILL SLUT och den har inte uppstått med Elise, inte från Elians håll heller.  Visst har han kunnat säga "nu är det bara Elise som gäller", men så förklarade man och så förstod han på en minut och så var det bra med det.  Han bara älskade sin lillasyster så extremt mycket och var stolt redan när hon låg i magen över att han skulle bli storebror.
 
 
Här satte jag stopp.  Med Emilia och Elian var jag färdig.  Aldrig igen, never ever... eehhmm, men så kom bönan, älskade lilla bönan.
 
 
 
Och ut kommer de små och plötsligt fanns en del av hjärtat utanför magen och nu har jag tre enorma dela av mitt hjärta som vandrar runt om dagarna.  Som man är orolig över 24/7.  Jag har alltid varit en hönsmamma, även om jag har blviit bättre nu.  Men ser jag en stor hund så föreställer jag mig att den äter upp en av mina barn, cyklar Elian ned för en lång backe så vrålar jag att ta det lugnt för jag kan se hur han ramlar, är Emilia ute med kompisar när det har blivit mörkt så är det en enorm klump i magen av oro.  Ju äldre barnet blir desto större oro blir det... den växer liksom med.
Men samtidigt har jag olika slags oroskänslor för mina barn då de är så olika.  Men orolig - det tillhör föräldraskapet.  Precis som kärlek, trygghet, tålamod, förståelse och förlåtelse, ödmjukhet, försiktighet och så ska man samtidigt vara en efterföljansvärt exempel - en förebild.  För barn gör inte som man säger alla gånger, barn lär sig genom vad vi föräldrar gör.
Men oron är nog något som alltid kommer finnas där, trots att de blir vuxna.  Jag kan tänka mig hur mina föräldrar har känt under mitt vuxna liv när saker har hänt.  Ens barn kommer alltid vara ens barn - även om de blir vuxna.  
Emilia är fjorton, men jag kan inte släppa greppet om min sockersöta förstfödda.  Hon kommer alltid vara på ett speciellt sätt i mitt huvud, precis som Elian alltid kommer vara mammas pojke för att vi har det där utöver det vanliga bandet pga hur han växte upp och så lilla Elise som blir mammas bebis för att hon är yngst.  Hon kommer alltid vara min bebis.  Jag trodde att det skulle vara Elian, då jag kände att jag var klar med barn efter honom, men livet hade sin vändning och det finns en mening med allt.  Man ångrar aldrig ett barn och Elise är mitt ljus i mörkret när jag går "i väntans tider", låter som om jag är gravid... men ni vet vad jag menar.  Hon är glädjespridaren som man inte kan låta bli att skratta åt, hon är den som får mig att komma på andra tankar DIREKT.  Jag älskar dagarna med henne, jag är så förbaskat lyckligt lottad som har de barnen jag har, jag vet att det blir tjatigt när jag skriver likvärdigt hela tiden men hela själen är fylld av känslor, hela huvudet innehåller ett enda virrvarr av tankar.  Det enda jag kan tänka på är dom, hur jag har kämpat, prioriterat och per automatik växte in i min mammaroll som 15-åring.  Jag läste ingen handbok för att bli mamma, det är rena instinkter - moderskänslor som styr, man bara VET vad barnen behöver.  Det är häftigt och alldeles underbart.
Vissa upplever inte detta, att komma in i föräldraskapet direkt eller älska sitt barn när denne är i magen eller till och med föds.  Vissa säger att de behöver lära känna sina bebisar innan de kan fatta tycke för dom.
Alla är vi olika.
För mig var min andra graviditet med blandade känslor, pga allt som skedde så älskade jag bebisen men blev fast i en situation som jag inte kunde tolerera.  Precis som jag skrev ovan så klappade man ständigt på magen, följde vecka för vecka uppdateringar om bebisen i magen - men jag minns även att jag önskade att det aldrig hade hänt... pga den psykiska smärta och terror jag fick stå ut med i månader.  Men man ångrar aldrig ett barn, aldrig.  Så fort Elian landade på mitt bröst och han inte skrek så kom den automatiska oron "varför skriker han inte!?", förlossningen hade varit så traumatisk, bebis pojkens hjärtljud försvann och det var någon minut kvar innan det skulle bli snitt.  Jag trodde att han var död, jag minns låten som spelades på radio samtidigt som jag grät och var näst intill orörlig, jag gav upp - men så lyckades de vända på mig, han drogs ut, sen så fick de igång honom, jag fick tillbaka honom upp på bröstet och bara tjöt.  Precis som vid de andra två.  Glädjetårar, varenda barn har sett helt perfekt ut enligt mig (även fast man tittar på de roliga förlossningsbilderna och alla bebisar ser helt ihoptryckta ut, haha).
 
 
Jag kommer aldrig ta livet eller barnen för givet.  Någonsin.
Jag hade egentligen inget jag ville komma fram till med det här inlägget.  Bara skriva av mig känslor.  För mig har barnen varit min livskraft i alla år.  Att någon skulle tro annat krossar mitt hjärta.  När jag blev inlagd (för nästan ett år sedan) så grät jag för att jag inte ville, jag blev hysterisk av tanken att vara ifrån mina barn.  Men jag hade inget val, jag hade verkligen kraschat och min kropp behövde komma ifrån, men jag hatade det.  Jag ringde barnen och de ringde mig och vi grät, jag saknade dom och oroade mig - det gnagde inom mig att inte finnas där och beskydda dom... men sen fick de åka till min faster och bli bortskämda.  Mina närstående och vänner ringde mig och vi grät.  Varenda telefonsamtal innehöll tårar, trots att alla ville prata om annat så var jag knäckt, jag var "besviken" på mig själv... över att jag blev sjuk.  Jag kunde inte förlåta mig själv.  Det var en så extremt känsloladdad tid i livet, då jag såg mig själv som så liten pga sjukdomen och allt kring det, pga den värk jag hade haft och det är extremt vanligt att man inte kan hantera sin fysiska värk om man mår dåligt psykiskt - det har jag märkt nu i efterhand.  Visst får jag ont, det kommer jag alltid få, men jag hanterar det - precis som jag har hanterat det i tidigare år.  Man accepterar det, gör det bästa av det, tar emot den behandling som finns - för min rygg är viktig när jag har ett litet yrväder som på dagtid går och gör det mesta själv, men på eftermiddag-kvällstid så vill hon bara vara nära och bära kommer jag länge till få göra till och från.  Men det är långt ifrån hur det är att ha en bebis, då jag ständigt kånkade på henne 24/7, nu är det ett par timmar här och där.
 
Som sagt, återigen, jag tar aldrig något för givet längre.
Även om vissa stunder kan kännas tunga så får man uppskatta det man har - så länge man har det, och det viktigaste man kan ha är något som man inte får för pengar.  Det är ens barn.  Den allra största och mäktigaste upplevelsen i livet, som visserligen kostar pengar sedan, men det är en droppe i havet i jämförelse med vad man får tillbaka.  Meningen med livet, helt klart.
Michaela

Så himla fina barn, vackra bilder! :)

Åsa på Busandebarn

Du skriver så många saker som man känner igen sig i som förälder, oron och kärleken <3 Visst är det häftigt att man kan älska sitt/sina barn så oändligt mycket och att man verkligen vill göra allt för dem. Och som du skriver: man ångrar aldrig ett barn.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress