God kväll vänner!
 
Jag känner att min positiva blogg, där jag hämtar energi och pepp, har en hel armé av stöttepelare som ständigt har min rygg nu i tuffa tider... spårade ur.  Jag ville helt enkelt försvara mina barn, då ytterligare en tragisk lögn skapades av vuxna människor som försökte sabotera för mina barn.  Jag ville klargöra hur fel jag tyckte att de hanterade situationen.... att prata illa om ett barns mamma till självaste barnet och att Emilia var den som svarade mest moget - innan det avbröts.
 
MEN jag känner att det gick för långt och därför har jag stängt av kommentarsfälten i alla inlägg där personangrepp och mobbing förekommer.  Det har ALDRIG varit min mening att göra ett barn illa, det var aldrig min mening att se till så att folk började dra upp saker som egentligen jag och somliga skall ta personligt.  Men det som störde mig mest var att det inte går att ta det personligt.
Men från och med nu så säger jag STOPP! Nu räcker det! Jag vet att ni är många som vill mig väl, men jag har inte kraft till att sitta och läsa saker för att försvara mig och upprepa mig om och om igen.  Jag har det tufft nog som det är, mina barn har det tufft nog som det är.  Mina barn har fått leva i vad som skulle klassas som en ren mardröm, det har upplevts saker som jag inte önskar mitt värsta fiende.  Jag må vara stark, jag må stå stadigt på mina ben MEN jag har INTE kommit över allt som har hänt mig och min familj.  Jag får aldrig tid att bearbeta, att få lugn och ro, att pusta ut och gå till en normal vardag.  Det förekommer ständiga svårigheter som gör mig arg... som gör mig ledsen... som gör mig helt maktlös.
 
Men för att förtydliga så säger jag såhär: har du inget att säga om mig eller mina barn - så ta det med de personerna ni tänker skriva om istället.  Jag blev arg, jag blev skogstokig och jag som mamma anser att jag har rätt till det.  MEN jag vill inte att barn skall drabbas.  Jag ville försvara mina egna först, men ändå vill jag givetvis inte att någon annan ska må dåligt.  Jag vill inte vara den elaka - för sådan är jag verkligen inte.
Det är bara det att jag blir djupt frustrerad.  När man har planer, att ens barn ska få uppleva saker - och så går den människan och säger saker som inte stämmer till en okänd människa.  Jag blir frustrerad över att folk inte tar reda på fakta.  Jag blir oerhört ledsen för mina barns skull som ständigt såras.
 
Men nu vill jag ha en ändring här på bloggen, snälla respektera det.  Jag skrev av mig, folk kommenterade med deras åsikter och jag svarade, sedan fick jag upprepa mig och nu känner jag att det räcker.  Därför stängde jag av kommentarsfälten.  JAG orkar inte ta kommentarer om att vissa saker är mitt fel, som JAG inte har hunnit komma över än.  Det är inte rätt.  JAG vill inte ta emot fler kommentarer om andras barn.  JAG vill inte verka som en helt fruktansvärd människa som pratar illa om allt och alla, för det är så långt ifrån den jag är.  Jag sa bara vad som hände mig, vad som hände oss.  Men nu är det bra.  Återigen, alla fick en chans att ha en åsikt och jag kunde hålla med vissa och absolut inte andra.  MEN nu släpper jag det.  Nu går jag vidare.  Jag orkar seriöst inte älta saker som inte spelar större roll just nu, när det enda jag kan tänka på är min yngsta dotter när hon är ifrån mig.  Hur hennes syskon mår, hur jag mår.  Det enda jag vill lägga fokus på nu är vårt välbefinnande.
Jag ber om ursäkt OM jag har gjort någon som inte har med dessa tidigare inlägg att göra illa.  Jag är bara jäkligt duktig på att stå på mig när något heeelt galet skrivs/sägs om mig eller mina barn.  Det är min ömmaste punkt och kommer alltid vara.  Min största ambition i livet är att barnen ska ha det bra.
 
Så här kommer lite bilder från Emilias fjortonårsdag.
 
 
Fantastiska Emilia! Hon hade önskat krispig halloumisallad och sintraditionella jordgubbstårta, det var kalas och hon blev mer än nöjd.  Det var skönt för henne att få ha Elisemed sig på sin dag också, då Elian tyvärr missade det på hans födelsedag.... men kanske nästa år, vem vet?  Hon hade i alla fall en SÅ bra dag.  En liten present kvar är att någon har köpt ett åkband till henne som present, på Grönan alltså.  Vi måste bara se till att komma dit.  Att få ihop det.  Nu är vi lite inne på söndag OM det inte är kaosväder då också.
 
Efter allt kalasande så bad hon om en fotografering.  Det var så jäkla roligt.  Det känns SÅ bra att stå bakom kameran igen, både gällande personliga bilder på barnen men även jobb.
 
 
Vackra unge, du är så fin så jag smäller av.  Jag är så stolt över dig att orden inte räcker till.  Detta har jag tjatat om tremiljarder gånger - men jag gör det igen.  Min modell, min personliga modell - som SKA in på en agentur återigen.  Hon är den finaste tonåringen jag vet, både in- och utsida och det vackraste av allt är hur mycket HON bryr sig om mig i denna process.  Jag har sagt åt henne ofantligt många gånger att jag är vuxen, jag klarar mig, allt löser sig, jag är stark, jag har fixat mycket i livet - och jag fixar detta också.  Men hon tittar till en då och då, frågar om jag vill prata, haha - precis som JAG frågar henne om hon vill prata emellanåt.
Vår relation har stärkts något otroligt av den här mardrömmen.  Det är kanske hemskt att säga, att något så fruktansvärt kan föra oss närmare? Jag vet inte.  Jag och Emilia har ju alltid varit så olika och det är vi än idag... men vi pratar med varann på ett annat sätt.  Även om jag alltid har fått "världens bästa mamma"-kort i alla år, så har vi kommit varandra in på djupet på något sätt.  Hon berättar ALLT för mig, hon känner ett så extremt stort förtroende för mig och det är precis så jag vill ha det.
Jag vill inte förbjuda henne från allt, så att hon gör det bakom min rygg istället.  För det är så det blir till slut.
Istället är hon öppen och ärlig med mig.  Jag vet hela tiden vart jag har henne och det är betryggande, så att jag ALLTID kan hämta henne om något händer eller blir på tok... man vet ju aldrig med tonåringar.
Nu är Emilia en väldigt lugn tjej, som inte hittar på hyss... än! haha.  Hon är anti alkohol.  Hon håller sig ifrån de jämngamla som tjuvröker osv.  Hon är på en bra plats, men samtidigt vet jag hur snabbt allt kan slå runt när man är tonåring.  Jag vet ju... jag var ju bara lite äldre än henne när jag fick reda på att hon fanns i min mage MEN jag var en helt annan tonåring.  Jag var på en mörk plats i livet, utsatt för saker, umgicks med fel människor... som sagt, jag tror på ödet och hon kom av en anledning.  Som jag ALLTID har skrivit.  Hon var min räddning.
 
Hur som helst så blir detta inlägget superlångt med alla bilder och all text.
Men snälla ni, återgå till det positiva kommentarsfältet.  Där vi är snälla mot varandra.
Jag har fått ur mig det jag behövde ha sagt och nu vill jag bara hämta positiv energi härifrån igen.
Så tänk gärna på det... kommentera om sådant som rör mig och barnen, för bloggen handlar om oss... men tänk även på att vi har genomlidit ett helvete och vi har fortfarande inte fått någon lugn och ro.  Jag lever i ovisshet och Elise finns ständigt i mina tankar.  Jag är sårbar, barnen är oerhört sårbara.  Ta det lugnt med vad ni skriver... så låter vi detta återgå till en trevlig plats att läsa.
Jag kan eventuellt radera allt som redan är sagt... då jag bara ville försvara mina barn och det redan är gjort.  Som sagt, fälten är avstängda - så snälla ni, nu går jag vidare med mitt... hoppas att alla gör detsamma.
 
Dom som läser min blogg för att ni tycker om den, fortsätt! Lämna era fina spår, kom med önskemål, gör allt som ni alltid gjort.
Och till er som läser pga mina försvar: ni är inte tvungna att läsa mer för att jag hoppas att jag ALDRIG mer behöver skriva något liknande, för allas barns skull.  Då hoppas jag istället att folk som eventuellt kan ha relationer till oss tar upp telefonen och kommunicerar.  Jag kommer aldrig vara omöjlig, jag kommer alltid vara resonlig, som sagt så är jag inte komplex - det är väldigt enkelt att prata med mig.. så länge man faktiskt PRATAR med mig.
Och till er som stör er på bloggen och inte har något med oss att göra, vet ni vad? På min dator finns ett kryss.  På mobiler stänger man enkelt ned sidor.  Ingen är tvungen att läsa.
 
Idag hörde förresten hon från castingen till tv-programmet "Trolljägarna" av sig igen och vill verkligen att jag ska dela med mig av mina upplevelser.  Nu vill ju jag ha lugn och ro i mitt liv OCH på bloggen... så kanske skulle man ändå ge Robert Aschberg chansen att konfrontera de som skriver så illa och konstigt om mig när dom inte har någon aning om vad jag har genomlidit - inte ens i närheten av hela historien.  Då slipper ju jag vara inblandad... det är bara DOM som vill söka upp de anonyma trollen och konfrontera dom.  Är lite ledsen och frustrerad på just en anonym människa som gång på gång på gång skrivit.  Jag vill veta vad hon/han/hen har att säga.  Det finns även flera elaka där ute, som även stjäl energi från andra bloggare som inte förtjänar det.  Men kanske går dom med på att vänta tills allt är löst med min lilla böna, för hon går före allt och mina barn ska vara trygga.  Det tar ju tid för dom att producera program.  MEN allt jag kan tänka på är barnens bästa och jag vet inte riktigt.  Jag får vänta ett tag till, hon förstår, jag vill bara att allt ska vara BRA, att min familj får det dom/vi förtjänar: normalitet och ett helt vanligt liv och det "krävs ju inga raketforskare" för att förstå det.
Ni får helt enkelt se.  Jag gör det som blir bäst, jag fick ju hela sommaren att tänka på saken och har ännu tid, de är verkligen intresserade så jag gör det dom tycker - och lyssnar på de viktiga som avgör mina livsval just nu.
Givetvis har jag själv skrivit inlägg i stundens hetta (med all sanning) som skapat åsikter med all rättighet - men det finns verkligen dom som gör allt för att skriva elakt gång på gång, helt utan anledning ... det är sådana människor jag inte förstår mig på.  Och skulle vilja se konfronteras en dag.
 
Men nu vill jag inte ha bråk i fälten.  Jag är inte sådan, självklart står jag upp för mig själv men det finns så mycket jag behöver lägga energi på nu.  Så det räcker.  Nu återgår jag till mitt vanligt bloggande och så kan ni fortsätta med ert vanliga läsande OCH så gillar ni förstås inlägget om ni uppskattar det jag gör (detta inlägg tog t ex 6h att få ihop med bildredigering och empatisk text, så folk förstår att saker kan ske i stundens hetta men som mamma gör man allt för sina barn... förstå att en blogg är ett riktigt jobb, som kräver ordentligt med tid), bara tråkigt att det ska behöva bli som det blir hela tiden och jag är ledsen om jag sårat någon oskyldig, det är jag verkligen. Förhoppningsvis försvinner trollen, kommunikation mellan vuxna sker på ett rätt och vettigt sätt i framtiden och så löser sig allt.  Jag mår alltid dåligt när det känns som om jag gjort fel människor illa, jag hatar att bära på ett dåligt samvete och jag avskyr så ilskna inlägg och vill inget annat än att kunna skriva fridfulla och intressanta inlägg framöver.  Om folk bara kan förstå att vi har länge haft ett helvete och samtliga barn förtjänar den bästa strukturen och tryggheten så kan min blogg bli just MIN blogg igen.
 
Kärlek till er alla.

Ps: har raderat alla kommentarer innehållande andras barn.  Har jag missat någon så är det bara att säga till.  Som sagt, jag var flyförbannad just då, när allt skedde med Emilia och hennes telefon och brevet innan MEN jag vill absolut inget barn illa så jag raderar alla kommentarer innehållande sådant.  Mest troligt inläggen också.  Men ändå ville jag skriva att jag aldrig har förbjudit någon, den familjen känner inte oss och att det var intressant att ta emot information om hur vi är då vi själva inte visste om det MEN både jag och barnen och alla runt omkring vet vad som stämmer så jag vill inte såra någon som sagt.  Tänk även på att om ni lämnat elaka kommentarer så har jag blockat er.  Som sagt, jag orkar inte. Jag skrev, ni fick säga emot och alla hade sina åsikter men nu räcker det. Jag mår inte bra över vad som skapades av det hela.  Jag vill inte ha bråkiga och fula kommentarsfält och givetvis ska inte mina inlägg vara det heller - men förstå bara frustrationen när människor gör ALLVARLIGA saker (inte skriva en blogg) och sedan inte står för det och det hela sårar barn, ett som skulle kunna vara del av deras släkt, och så vill de inte kommunicera som vanligt (jag vill reda ut frågetecken och alla konflikter så mellan E får det han förtjänar). I fortsättningen hoppas jag att alla vuxna beter sig som vuxna i ALLA lägen mot oss.  Att kommentarer handlar om oss och bara oss.  Jag har sagt mitt, de har (delvist) sagt sitt, dock genom fel person i mina ögon, alla har haft sina åsikter.  Men allt är raderat gällande negativa ord om barn.
Förstå min ilska eller ej, jag är bara mänsklig och har tonvis med känslor just nu.  Men ilskan har lagt sig och jag tänker i andra banor och ber återigen om ursäkt till de som inte har med detta att göra.

Sara

❤️❤️❤️

Anonym

Hejja dig!!! Styrka och kärlek till dig o dina underbara barn!!!

Mrsmhadhbi

Skickar kärlek och lugn. Jag håller på er. Och jag hoppas att allt blir precis så bra som alla barn förtjänar det. Håll ut. Stå fast vid detta även när andra inte gör det.

Anonym

Som utomstående att det väldigt lätt att förstå att det blev för mycket för dig och att du desperat behövde ventilera och försvara. Du är under ett helt omänskligt tryck. Att du håller ihop alls är ett under. Försök att inte låta deras påhopp komma för mycket under skinnet på dig. Jag fattar att det är jätte jättesvårt, men ändå. Du behöver din energi till annat. Stor kram från en som följt dig sen mellan-E låg i magen. ❤️💪🏼❤️

Laila

❤ jag har läst din blogg ... Kan det vara runt 10-12 år nu halkade in när jag var mamma ledig och hade lite tid över mellan amning och blöjbyten och jag tyckte du var en stark och duktig mamma trots sin unga ålder . Läste många unga mammor bloggar och tyckte du var den som hade mest mogen. Tycker det fortfarande att du är stark ,mogen och verkligen en bra mamma trots alla hinder som dyker upp i ditt liv .

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress