(null)

(null)

Det har varit en tuff dag, det var ledsamt att lämna Elise i morse, det värkte i hela mammahjärtat.  Hon lutade sig mot min hals och jag ville inte heller släppa.
Det är sista sommarveckan för henne.  Men vi har haft det så mysigt hela veckan, en liten solstråle som förgyller allas dagar.  Riktig kvalitetstid, så mycket lek, mys och kärlek.
I morse vaknade jag av att hon låg och höll mig i handen och pillade under naglarna medan larmet gick  (hennes sätt att mysa/koppla av. ) Hon hade inte bråttom upp alls, men i själva verket hade vi det då hämtningen skulle ske 20 min därpå.

Jag hoppas att hon får en fin vecka, att hennes medicinska tillstånd bättras, att jag kan hämta henne om en vecka och att hon då är sig själv redan första dygnet.  Jag har ingen aning om när eller vad som sker via TR.  Den ovissheten äter upp oss alla inifrån.  Alla i vår närhet vill att det når ett slut, för barnens skull.

(null)

Så sanna ord.  Ett år har snart gått sedan jag sjönk i min utmattningsdepression.  Men symtomen kom långt och mycket tidigare.  Nu när man kan se allt i backspegeln, så förstår man mer.  Jag vet när en början till min utmattningssyndrom började, de första symtomen.  Det var SÅ längesen.  Men jag förstod det inte då.  Envis som jag var så plöjde jag rakt på och igenom.  Inga gränser.  Jag skulle bara fixa allt själv.
Men vem tackar mig idag?
Hur som helst så finns det mycket i det förflutna som var misstag.  Jag är, har aldrig varit och kommer aldrig vara perfekt.  Ingen är det.  Men jag har lärt mig av allt, kan stå för saker jag gjorde fel förr MEN man kan inte älta och leva kvar.  Någon gång måste man skippa backspegeln och inse att livet går vidare.  Jag är på en hög höjd nu, stark trots att jag gråter av saknad och situationen, men jag står stadigt på mina ben.  Att ha styrka innebär inte att man inte har känslor, även den starkaste kan gråta.  Hur som helst så har Alla sett förändringen i mig.  Nu är det upp till andra att förstå detta.  Folk som vägrar gå vidare.  Jag är inte samma tjej.  Mitt liv rusar på - varför vill somliga stå kvar och stampa i vad som hände för snart ett år sen? Det är sorgligt.  Så många chanser som JAG ger andra. Och har gett och kan ge.
Jag tror att man kan lära sig av sina misstag och därför har jag förlåtit och givit många nya chanser.  Livet funkar ju så.  INGEN är perfekt.  Alla prövar sig fram, alla snubblar ibland, alla begår misstag men det allra viktigaste är att STÅ för dom och lära sig.
Och vem som helst kan bli sjuk.  Jag har kronisk värk som alltid kommer vara där (har accepterat det och tacklar det) men ja, jag blev sjuk.  Alla kan bli det, tänk om alla sjuka föräldrar skulle bli av med sina barn.  Då skulle inga familjer finnas kvar, för alla blir sjuka på ett eller annat sätt.
Jag led av många psykiska demoner - men jag bekämpade dom.  Precis som en person kan få influensan och kroppen bekämpar den.
Någon dag kommer jag skriva mycket om psykisk ohälsa.  Jag har så mycket att berätta, för jag skäms inte.
Mina barn skäms inte.
Min släkt och familj skäms inte.
Psykisk ohälsa kan hända även den bästa, precis som denne kan bli sjuk och tex förkyld.

Hur som helst så skriver jag via mobilen och det hackar.
Jag behövde bara skriva lite.
Idag gick jag på en lång PW ensam.  Tvättade.  Handlade.
Sedan en minimal kräftskiva.  Men det är svårt med aptiten dagar som dessa.  Och då är jag galet besatt av kräftor egentligen.  Men några fick jag i mig och det är alltid trevligt med sällskap.  Hur man än känner.

(null)

Nu ska jag luta mig tillbaka med min TENS-maskin, dricka mängder av te, koppla bort tuffa tankar så gott det går och se på serier tills jag somnar.

Tack för att NI finns.  Alla underbara ord här, på instagram, på Mail... allt! Jag skriver för mig men får kärlek och pepp tillbaks från er.  Det är magiskt!
Glöm inte att trycka på hjärtat för att ge mig en kärleks-kick! ❤️

Louize

Det finns en anledning till varför backspegeln är så liten och vindrutan är så stor...för dit Du är på väg är mycket viktigare än där Du har varit ❤️

Erika

Ingen människa är perfekt... Varken du eller jag... Alla människor begår misstag. Både du och jag. Dina barn och mitt barn. Det är så vi lär oss själva och det är så vi lär och uppfostrar våra barn. Går man runt och tror att man är perfekt och aldrig gör några misstag och dessutom sparkar på de som ligger. Då måste man må sjukt dåligt innerst inne och sådant håller sällan i längden. Dessa människor är dessutom så genomskinliga så att alla ser igenom dem. Med det sagt. Jag förstår att det är såååå tufft för dig just nu. Har gått igenom (nästan) samma resa själv. Men det kommer att lösa sig. Självklart så kommer lilla Elise att få bo med sin mamma och sina syskon. Det finns ingen annan utväg. KRAM

Anna Lundmark

Skönt att det känns bättre nu!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress