Hinner inte erbjuda mer än mobilbilder trots hur tråkigt det måste vara att se samma både här och på instagram. Men håll ut!
Idag var bönan duktig trots lång väntan på sjukan. Läkare, provtagning, väntan på svar och läkare igen. Hon fick beröm när hon bara tittade medan de stack henne. Dock grät hon när hon väl fick syn på blod. För så är det ju alltid
med barn. De kan vara helt som vanligt men får dom syn på ett sår eller så lite som lös hud som flagnar efter vattkoppor t ex så gör det genast extreeeemt ont. Sen är det glömt när inget syns!
Hur som haver så var öron och luftvägar irriterade så hon får en kur med antibiotika nu tillsammans med vanliga mediciner mot astma. Nya sprutan med medicin svalde hon som ingenting. Själv som barn så kräktes jag (och gör än idag) av
flytande mediciner. Penicillin ska man inte ens prata om! Hu!
En något flummig läkare sa att hon bör vara frisk tills på ons/tors. Jag vill bara att hon ska få sova, så blir min sysselsättning som heltids-VAB mycket fridfullare. Sömn är en avgörande faktor helt klart!
Utöver det så har jag peppat och lugnat upprörda storbarn som får en viss betydelsefull julklapp ifråntagen som de fick av en annan människa förra året. Oerhört schysst att ta tillbaka något såhär ett par veckor före julafton?
Jisses jag skulle skämmas och leva med kronisk magknip om jag gjorde något sådant mot två oskyldiga barn just detta året av alla. Året som var en lång levande mardröm ett tag. Särskilt om man visste att man låg bakom orsaken också.
Jag trodde faktiskt att människor inte kunde förvåna längre, men jo då. En vänlig julhälsning typ? Usch drar fram skämskudden och vill inte veta av den typen av folk.
Som tur är så kan jag lösa det. Var bara extremt svinig timing, särskilt under måååååånga omständigheter.
Hur som helst, barnen ska få sig en fin jul i år ändå. Trots att vi får fira två stycken. För mig som heltidsmamma kommer det vara konstigt och smått bittert pga 2837737337 anledningar. Men vi kommer gå all in ändå. Och jag är
stark för mina storbarn som är så jäkla underbara och fina individer - de förtjänar så mycket mer än vad de behövt utstå hittills. Tur att livet går vidare och att vackrare själar finns. Världen har öppnat sig på många sätt!
Sen ska jag hålla om min yngsta dotter på nyår och blicka framåt. Mot ett helt nytt år, ny historia, ny mening, kärlek och lycka. Och sen krama om och fira med resten som kommer vara vakna när årsskiftet äntligen sker. Då är Elise nog
däckad.
Sen är hon min att krama om på självaste julafton det året. När hon är äldre och förstår mer dessutom.
Allt blir bra.
Man råkar ut för krokiga vägar minst sagt men det kommer lösa sig.
Dom människorna som verkligen vill vara i mitt och barnens liv är och stannar. Årstiden kommer förändras och då även mycket därtill. Jag har ett helt äventyr framför mig. Jag håller hårt i mina drömmar som ska förverkligas.
Nu är det min tur. Nästa år blir MITT år. Året jag får allt, året jag åstadkommer det jag jobbat hårt för, länge sökt efter, hjärnspöken från mitt förflutna kommer vara ivägskickade åt helvete.
Jag är ambitiös och optimistisk inför det nya året. Nyår har alltid varit lite av en klyscha för mig tidigare i livet men fasen inte i år. I år är det viktigare än någonsin. En milstolpe jag längtar efter.
Sen kan man ju blunda för januari och februari då sjukdomar härjar som mest (i alla fall av tidigare erfarenhet). Men som sagt, optimistisk är jag.
Återigen... det är min tur nu!
Jag ger mig fan på att ha allt jag strävat efter. Jag känner mig trött nu, just i detta nuet men ändå pigg... för jag vet vad som väntar mig. Man måste bara ha tålamod ibland. För oavsett vad så kommer ju barnen alltid först - och då
får mina saker läggas på hyllan då och då.
Men jag kommer känna mig fri. Det vet jag. Fri från allt jag burit på.
Nu har jag gjort precis som igårkväll. Skrivit och skrivit när det inte finns annat att göra med ena handen. Jag svävar iväg. Från nutid till dåtid och framtid - och från tragedi till drömmar. Men sådan är jag; rätt tyst av mig
som person men sorry, skriften kommer bara. Börjar jag så är slutet långt bort.
Godkväll och godnatt på er alla underbara där ute!
Kom ihåg karma, det gör jag. Varje dag.
Kom gärna ihåg hjärtat också. Ni som följde mig genom helvete, ni ska även få följa mig genom fantastiska tider. TACK för att ni har peppat mig genom all motvind och även medvind som dyker upp. Uppskattar SÅ den kärlek ni ger mig
bara genom ett klick på gilla. Om ni bara visste!
Jag ser också enormt mycket fram till nästa år och känner också att det blir en revansch för mig, trots att jag inte alls gått igenom det helvete som ni har gjort. Men sista tiden på universitetet med liten hemma har inte alltid varit en dans på rosor, och 5 års universitetsstudier har verkligen gjort sitt. Nu är jag trött på det och taggad på jobb även om det såklart kommer vara jobbigt det med.