Jag publicerade precis en bild på vårt vackra vinterland och tankar kring vintern och julen och kom då att tänka på tomten.  Vi ska fira två julaftnar i år, varav en med tomte.  Det är dags för Elise att antingen ta det som ingenting, social som hon är.  ELLER om hon hakar på varenda unge i släkten som blivit livrädd för tomtens ankomst, trots längtan.
 
Jag själv nämnde mitt eget år, då tron försvann inombords. Jag vet inte varför - men min pappa hade skaffat årets tomte.  Han dök nämligen upp, utan att förvränga rösten eller göra sig anonym utan han klampade in med sitt "hey dudes" och snarlikt sätt att fortsätta prata och dela ut paket.
Julälskare som jag var som barn.  Jag dyrkade verkligen julen! Hade en egen gran i mitt sovrum i USA, älskade att pynta och greja.  Julen var MIN tid, så jag vägrade låta "tomten" förstöra min tro.  Jag vägrade erkänna att jag inte trodde på tomten.  Han fanns, han behövde finnas, han var självaste grejen med jul ju!
 
Nu har jag två barn som inte tror på tomten längre.
Men när dom var små... då var det ju en klassiker att försöka hålla masken samtidigt som man dog av skratt inombords och behövde gömma ansiktet för att inte avslöja sig och vara nära på att kissa på sig samtidigt som ett stackars barn grät och skrek av ren skräck när tomten äntligen kom.  Dom hade ju längtat, väntat, man hade kört med "tomten hör och ser allt och kommer bara med paket till snälla barn".  Japp, jag är en mamma som kan hota/muta på det viset och december har ju alltid varit bäst pga det.
Men hur som haver så har barnen klamrat sig fast i en och varit skräckslagna.
När Emilia var ca ett år yngre än Elise så firade vi jul i en stuga i fjällen.  Denna jul har vi filmat och det är så förbaskat roligt.  Emilia ser dörren öppnas och får panik, flyger upp till mig och vill samtidigt samla ihop flocken för att rädda dom för tomten.  Hon kunde knappt prata men gnydde förtvivlat "mamma, mommo, mobbo, maaaow" om och om igen.  Maow var katterna förstås.  Hon behövde hålla koll på alla och se var hon hade oss.
Mobbo = morbror, dör av skratt, mamman dör av skratt samtidigt som jag kniper ihop munnen precis som mormor och förklarar att det bara är gamla, trötta tomten som behöver en stol för att dela ut julklappar.  Jag tog emot paketen och lättnaden var enorm för Emilia när tomten gick.  Han fick kramar av alla, men inte från Emilia.
 
Sedan blev det dags att skrämma Elian med tomten, även han satt så nära han bara kunde MEN han kramade faktiskt tomten när han gick, men det gjorde han nog för att Emilia gjorde det då - och hon var ju hans stora idol.  Hon var väl sisådär 7-8 år gammal då.
 
I år får vi se hur bönan tacklar tomten.  Blir hon rädd?  Eller kommer hon bara ta sina paket och pussa och krama tomten.  Hon har ju faktiskt inga probem med att gosa in sig i människorns famnar, den sociala tjejen.  Och den där masken på bilden (den är SÅ gammal, hittade den i arkivet här) kommer inte finnas med.  Hur årets tomte kommer klädd, ja det får vi se på lördag.  Då firar vi jul med Elise.
 
Hur många barn tror fartfarande på tomten? Det tråkiga är ju att alla större barn försör för de små och berättar hur det ligger till.  Så fick Elian reda på det, via äldre grabbar.  Men Elise har några år på sig att tro.  Så länge hon inte är lika klok som en annan och drar bort skägget för att se vem som döljer sig där bakom.

Sara

Viggo och Harry som är 8 resp 6 vet (tror) att det finns en riktig tomte men han kan o öjligt hinna åka till alla barn varje år därav får man ha lossas tomte ibland 😊🎅

Svar: Klokt 😉
Denize

Camilla

Haha känner igen det där. Min dotter e livrädd för tomten och klamrar sig fast vid mig varenda år. Själv får man värsta skrattattacken som man försöker kväva😂.

Svar: Tur att jag inte är den enda 🙊
Denize

Julia

Mina barn tror delvis på tomten. Fyraåringen brukar säga tomten fins inte vist mamma. 6 åringen säger att en på hennes skola säger att tomten inte finns. Deras mamma tror absolut att tomten finns, jag tycker det är ganska mysigt att tänka att han finns det blir en extra julkänslan på något sett.

Svar: Det är ju dessvärre så att de äldre barnen berättar och förstör för de små. Men tur att mamman tror! Då finns han 🥰
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress