(null)


Som tur är så går dagarna i ett! Har jobbat, umgåtts med vänner, barnen har haft sina vänner och dagarna susar förbi vilket betyder att jag snart får träffa mammas lilla prinsessa igen! Jag saknar henne så himla mycket men är glad för hennes skull att hon verkar ha det bra! Det värmer mitt hjärta att allt funkar just nu med kommunikation och fullständig information och jag glädjs åt att hon får en härlig semester med andra i sin släkt som är betydelsefulla för henne.
Men jag somnar till doften av henne genom täcket bredvid och längtar efter dagen jag kan natta henne och sen bära in henne till mig.  Hålla hennes hand och lyssna tlll andetagen.  Elise, mammas Elise! Vi alla längtar efter din hemkomst!

Själv har jag full fokus på jobb också.  Jag skriver så mycket på en av böckerna som jag vill bli klar med. Jag vet faktiskt inte i vilken ordning mina böcker ska släppas men med rätt kontakter så kommer nog bland annat den som handlar om egenmäktighet med barn, vad som kan ske trots att man har gemensam vårdnad släppas tidigt - den är så viktig.  Men samtidigt finns historien om hur livet var, vad som skedde med mig och mitt liv och den är bra mycket tjockare och av stor intressse.
Jag har drömt om att släppa en bok sedan jag var 15-16 och nu kommer det bli verklighet.  Det är mäktigt.  

Utöver det så har jag ju så mycket att blogga om, men när man har varit ledig så är det stranden som gäller. Sol och bad och sällskap! 

(null)

(null)

Vi planerar även in en dag på grönan, utflykter och såklart min 21-års dag på lördag. Som jag skrev på instagram så slutade jag ju fylla år efter 21.  Jag vägrar bli äldre än så! Jag ska iaf firas på bästa sätt och det ser jag fram emot, det är sällan man kommer iväg.  Jag prioriterar mina barn och vill helst alltid göra saker med dom.  Jag kan räkna på en hand de gångerna jag har gjort något själv de senaste åren.  Men denna lördag ser jag fram emot!

Och så har jag kommit igång ordentligt med mina promenader, idag ökade jag takten till några löpsteg men det var omöjligt.  Min rygg har absolut satt stopp för löpning, vilken är en sorg för mig.  Då jag älskade det så mycket, så länge.
Hela träningen är ju som sagt en historia för sig och det är ett av inläggen som jag har förberett.
Men idag körde jag.  En pw på 8km och träning därefter - äntligen är jag fri de negativa tankarna i samband med det.
Som flera vänner har sagt så har jag alltid varit "ripped" och "muskulöst tonad", det har alltid varit min grej.  Och idag tog jag tillbaka friheten i att klara av ett helt träningspass - utan minsta demon inom mig som påminde mig om det som var.  Ytterligare en seger! Men som skrivet så kommer historien om det.

(null)

(null)

Jag inser att jag har återfått kontrollen av mitt liv mer och mer.  För varje dag som går så blir jag starkare inombords och styrkan ska växa.  På alla sätt och vis.
Jag lever mitt liv och det är värt att levas på allra bästa sätt.  Jag är självständig och jag bearbetar det jag kan och hinner med. Jag älskar bara känslan av frihet och jag önskar inte ens mitt värsta fiende att bli frihetsberövad utan att man märker det själv.

Jag tackar mina vänner som dagligen påminner mig om skillnaden mellan mig förut och hur jag är idag.  Det kan BARA bli bättre, der är mäktigt.  Jag bygger upp en bättre version av den jag var förut och jag är stolt över hur långt jag har kommit hittills - men jag har mycket kvar.  Ambitionen är på topp, ingen kan stoppa mig nu.
(null)

Godkväll fina!

Det var en smärtsam natt och morgon.  Jag låg och höll Elise i handen och bara tittade på henne i flera timmar.  Sista gången jag kollade på klockan så var den strax efter kl 6.
Hon hade vaknat på natten så jag gav henne min hand och så somnade hon om.  Sedan kunde jag inte göra annat än att lyssna på hennes ljuvliga andetag, känna värmen från hennes hand som låg i min och jag bara njöt.  Njöt av att ha henne så nära, var gråtfärdig för att jag inte var redo att släppa henne än.  Men så somnade jag.  Och det blev morgon.
Hon var lika busig, sprallig och fylld av energi som vanligt.

(null)

Men det var bara att förbereda henne, gosa ordentligt och sedan klä på henne och lämna över. Jag var positiv, glad för henne, pussade och kramade i mängder på vägen ned från trapporna.
Sedan skedde överlämningen.
Jag gick upp, ställde mig för mig själv och bröt ihop.  Det värkte i hela hjärtat och själen.

Men jag tog mig samman snabbt för de andra barnens skull, packade strandväskan, de tog med sig vänner och så gick vi och badade.

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Det positiva är vädret! Hade det varit som vanligt, regnigt och ruggigt, så hade det varit värre.
Men sommaren i år! Den som klagar, den får inte heller klaga i november när kylan är bitande och regnet piskar en i ansiktet vågrätt! Det är ju så typiskt svenskar att gnälla på hösten och vintern men så fort det blir varmt, då är det också jobbigt.
JAG njuter i alla fall och har gjort alla dessa veckor. Jag badade flera gånger för att svalka mig och temperaturen stod igen på 25.
Barnen var med sina vänner och när de väl ville iväg och göra annat så låg jag kvar.  Somnade.  Kände solens strålar och tog vara på den tystnaden som var.  Jag hade inte bett om egentid, vill inte ha det, var inte redo, ville så mycket mer.  Men jag kopplade bara av.

Efter flera timmar så valde jag att gå hem, byta om och bege mig på en lång PW.
Jag har lite problem med träningen just nu.  Jag har alltid älskat att träna och gjort det för min egen skull, men vissa inre ärr skapades till sist.  Och jag kommer visa och berätta om det i ett annat inlägg.
Idag kände jag dock den frihet i att bege sig på en rejäl runda, kom hem svettig och knappt kunna andas.  Den känslan har jag saknat.  Känslan efter extrem fysisk aktivitet! Men det har varit jobbigt innan och det har förknippats med  panikkänslor - och varför ska jag berätta.  Det har jag förberett ett inlägg för.  Bilderna jag har är helt sjuka... och jag förstod inte hur jag tänkte då.  Men det blir för långt att skriva mer om nu.  Så det kommer!
Jag är bara glad att jag kom iväg och gjorde det idag, att oavsett hur jag ser ut, så är jag mig själv och ingen kan påverka känslan av att inte duga som man är.  Den inre styrkan blir allt kraftigare.
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Medan jag inleder det här inlägget så känner jag så många olika känslor.  För sista gången på två veckor höll jag min yngsta dotter i handen medan hon höll på att somna, känslan av hur man hör hur andetagen blir allt djupare och att hon sakta tappar greppet om min hand.  Det fyller rummet med harmoni och så ställer jag mig upp och ser på en oskyldig liten varelse som ligger där så fridfullt, med handen på samma plats där hon precis släppte taget.  Älskade lilla hjärta, jag kommer sakna att natta dig i ditt rum - för att sedan bära in dig till mig när jag ska sova.  Jag kommer sakna att inte ha din närvaro precis intill mig på nätterna, så i natt kommer jag verkligen snosa dig i nacken, tills jag själv somnar.

Vi hade en fantastisk sommardag idag.  Elise simmade och plaskade och tjöt av skratt när vatten stänkte upp i ansiktet på henne, hon lekte även med en jämngammal liten - men hon har så himla svårt för det där med att dela med sig av leksaker.  Trots att en lastbil stod orörd i sanden i flera timmar och det andra barnet tog den - då minsann, då skulle hon ha den! Haha vi jobbar på det där med att dela med sig.
Hur som helst så är det inte bara idag som har varit fantastisk.  Vi har haft helt underbara dagar! Vilken jäkla sommar Sverige bjuder på i år.  Så välbehövligt.

Jag började förbereda henne inför överlämningen som sker i morgon bitti.  Det var inte enkelt när jag talade gott och övertygande och lilla hjärtat bara upprepade "mamma".  Men jag hoppas att hon får två underbara veckor med sin andra släkt också.  Det hoppas jag verkligen.  Som jag skrev på Insta så är det allt jag vill. Att hon ska ha det bra.  Att jag kan hämta en välvårdad, väl omhändertagen och glad Elise om två veckor.

(null)

Det gör ont i mig att behöva säga hej då när de senaste dagarna har varit så bra.  Hon har rört sig i lägenheten oproblematiskt, orädd, utan rädsla eller panik över var jag är.  Hon har helt enkelt förstått att jag ÄR här.  Och jag ber med allt jag har och kan att hon inte ska tro att jag överger henne i morgon.
Jag försökte förklara att jag kommer tillbaks, senare får hon sova hos mamma och syskonen igen men ett sådant litet barn förstår inte begreppet om tid, det perspektivet går inte att förstå än.
Men oavsett vad som än händer så har hon rätt till andra människor som är betydelsefulla för henne.  Jag skulle aldrig ta det ifrån henne, oavsett hur jag har blivit behandlad och förtalad.  Detta handlar om henne nu, bara barn.

(null)
Två veckor kan flyga förbi.  Som skrivet så är det stora barnens tur nu att få full fokus.  Det är min tur att leva för mig själv också.  Vi kommer göra det bästa av det hela.  Jag hoppas såklart att jag får rätt kommunikation så jag slipper oroa mig, inte för att det är en självklarhet för mig efter tidigare erfarenhet.  Men jag hoppas att en annan ska vilja visa att jag inte behöver vara orolig.  Jag hoppas verkligen att det här går bra, för oss alla! Jag hoppas att hänsyn tas till två andra barn som också blir spattiga när hon är borta.  Tänk om alla bara respekterade varandra.  Vad lätt livet skulle vara då.
Om kommunikation var en självklarhet, att det gick att talas vid om ett gemensamt barn.  Det är sorgligt för mig, för jag har försökt.  Men nu kan jag bara hoppas på det bästa.

Elise är värd en enorm trygghet nu,
Likaså jag och mina andra barn - trygghet i att saker kan förändras till det bättre.

Tårarna rinner medan jag skriver detta.  För jag bryr mig så jäkla mycket om den där flickans välbefinnande... att alla mina tre barn ska prioriteras och få känna lugn.  Alla tre är oskyldiga.
Och när det kommer till mig, så hoppas jag att personliga agg någon gång sätts åt sidan, så att Elise kan få det bästa tänkbara.
Min ilska och ledsamhet har gått i vågor.  Det är skyhögt när fruktansvärda förtal sker eller när vidriga medel tas till med.  Men jag försöker att skaka av mig det, för JAG vet att mitt liv har gått vidare, nu är det upp till andra att inse det också.  För Elise skull! För att hon ska slippa negativitet i alla år framöver.  Jag hoppas hon blir behandlad som en porslinsdocka, med ömhet, kärlek och all försiktighet.  Och om JAG lyckas tala gott, inför henne, om de andra... då hoppas jag att de är stora nog att göra detsamma.  För innerst inne vet dom och resten av Sverige som följer mig eller känner mig att mina barn är mitt allt.
Är de glada, så är jag glad.  Får de vad de förtjänar så är jag nöjd.  Punkt.

(null)