(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Medan jag inleder det här inlägget så känner jag så många olika känslor.  För sista gången på två veckor höll jag min yngsta dotter i handen medan hon höll på att somna, känslan av hur man hör hur andetagen blir allt djupare och att hon sakta tappar greppet om min hand.  Det fyller rummet med harmoni och så ställer jag mig upp och ser på en oskyldig liten varelse som ligger där så fridfullt, med handen på samma plats där hon precis släppte taget.  Älskade lilla hjärta, jag kommer sakna att natta dig i ditt rum - för att sedan bära in dig till mig när jag ska sova.  Jag kommer sakna att inte ha din närvaro precis intill mig på nätterna, så i natt kommer jag verkligen snosa dig i nacken, tills jag själv somnar.

Vi hade en fantastisk sommardag idag.  Elise simmade och plaskade och tjöt av skratt när vatten stänkte upp i ansiktet på henne, hon lekte även med en jämngammal liten - men hon har så himla svårt för det där med att dela med sig av leksaker.  Trots att en lastbil stod orörd i sanden i flera timmar och det andra barnet tog den - då minsann, då skulle hon ha den! Haha vi jobbar på det där med att dela med sig.
Hur som helst så är det inte bara idag som har varit fantastisk.  Vi har haft helt underbara dagar! Vilken jäkla sommar Sverige bjuder på i år.  Så välbehövligt.

Jag började förbereda henne inför överlämningen som sker i morgon bitti.  Det var inte enkelt när jag talade gott och övertygande och lilla hjärtat bara upprepade "mamma".  Men jag hoppas att hon får två underbara veckor med sin andra släkt också.  Det hoppas jag verkligen.  Som jag skrev på Insta så är det allt jag vill. Att hon ska ha det bra.  Att jag kan hämta en välvårdad, väl omhändertagen och glad Elise om två veckor.

(null)

Det gör ont i mig att behöva säga hej då när de senaste dagarna har varit så bra.  Hon har rört sig i lägenheten oproblematiskt, orädd, utan rädsla eller panik över var jag är.  Hon har helt enkelt förstått att jag ÄR här.  Och jag ber med allt jag har och kan att hon inte ska tro att jag överger henne i morgon.
Jag försökte förklara att jag kommer tillbaks, senare får hon sova hos mamma och syskonen igen men ett sådant litet barn förstår inte begreppet om tid, det perspektivet går inte att förstå än.
Men oavsett vad som än händer så har hon rätt till andra människor som är betydelsefulla för henne.  Jag skulle aldrig ta det ifrån henne, oavsett hur jag har blivit behandlad och förtalad.  Detta handlar om henne nu, bara barn.

(null)
Två veckor kan flyga förbi.  Som skrivet så är det stora barnens tur nu att få full fokus.  Det är min tur att leva för mig själv också.  Vi kommer göra det bästa av det hela.  Jag hoppas såklart att jag får rätt kommunikation så jag slipper oroa mig, inte för att det är en självklarhet för mig efter tidigare erfarenhet.  Men jag hoppas att en annan ska vilja visa att jag inte behöver vara orolig.  Jag hoppas verkligen att det här går bra, för oss alla! Jag hoppas att hänsyn tas till två andra barn som också blir spattiga när hon är borta.  Tänk om alla bara respekterade varandra.  Vad lätt livet skulle vara då.
Om kommunikation var en självklarhet, att det gick att talas vid om ett gemensamt barn.  Det är sorgligt för mig, för jag har försökt.  Men nu kan jag bara hoppas på det bästa.

Elise är värd en enorm trygghet nu,
Likaså jag och mina andra barn - trygghet i att saker kan förändras till det bättre.

Tårarna rinner medan jag skriver detta.  För jag bryr mig så jäkla mycket om den där flickans välbefinnande... att alla mina tre barn ska prioriteras och få känna lugn.  Alla tre är oskyldiga.
Och när det kommer till mig, så hoppas jag att personliga agg någon gång sätts åt sidan, så att Elise kan få det bästa tänkbara.
Min ilska och ledsamhet har gått i vågor.  Det är skyhögt när fruktansvärda förtal sker eller när vidriga medel tas till med.  Men jag försöker att skaka av mig det, för JAG vet att mitt liv har gått vidare, nu är det upp till andra att inse det också.  För Elise skull! För att hon ska slippa negativitet i alla år framöver.  Jag hoppas hon blir behandlad som en porslinsdocka, med ömhet, kärlek och all försiktighet.  Och om JAG lyckas tala gott, inför henne, om de andra... då hoppas jag att de är stora nog att göra detsamma.  För innerst inne vet dom och resten av Sverige som följer mig eller känner mig att mina barn är mitt allt.
Är de glada, så är jag glad.  Får de vad de förtjänar så är jag nöjd.  Punkt.

(null)

Camilla

Usch sitter här med tårar i ögonen😢. Hade det handlat om några dagar eller max en vecka kunde man väl hantera det men två veckor liksom. Fy tusan vad smärtsamt. Och Elise som ska behöva vänja sig om och om igen. Hoppas du och dina stora barn kan hitta på något skoj så att veckorna går fort💕.

Paulina

Tårarna i ögonen när man läser detta!! Du är så sjukt stark ! ❤ beundrar dig så mycket att du kan vara så stark i detta! Hoppas för allas bästa nu att hon kommer få det bra och att "han" sköter sin uppgift rätt! Elise ❤

Maria Pettersson

Håller tummarna för att hon får två fina veckor även om inte du ska vara tillsammans med henne! ❤️

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress