(null)

(null)

De senaste nätterna har varit stormiga.  Innan helgen sov hon hela nätter, länge på morgonen och det var inga problem.  Men nu drömmer hon massor, skriker förfärliga saker i sömnen, vaknar upp och är ledsen.  Jag brukar bära över henne och så trycker hon sig mot mig och upprepar "mamma" flera gånger under tiden hon snyftar sådär som ett barn gör efter gråt.  Sedan somnar hon... på mig.
Jag vet inte vad som rör sig i huvudet på henne.  Jag önskar att hon kunde förklara mer än det hon skriker.  Jag mår illa av den här sommaren, hur ett så litet barn ska förvirras till max.

(null)

Utöver det har jag arbetat med det här håret i några dagar. Hon kom med en risbuske som mamma fick ordna med. Jag känner igen stilen, jag hade exakt likadant hår som liten och jag minns allt balsamspray och borstande.  Dock fick jag ha dessa tovor i omgångar under några dagar.  Med olika balsamsorter osv.

(null)
(null)
 
Dessa är från i söndags. Den tröttaste Elise jag någonsin mött.  Många påpekade andra bilden, att det busiga glittret var borta och ja nej, i söndags var hon inte sig själv, ville inte leka, bara kramas, vara i famnen, se på film på datorn.

Nästa morgon var hon Elise igen, min elise - såsom jag känner henne.  Men så började nätterna.  Och en dag då det blev två lösa blöjbyten.  Jag gissade på tänder, många andra gissar på förvirran, nervositet och oro... stressmage helt enkelt.

Såhär har det sett ut.  Hon har varit mitt levande plåster, jag äskar det såklart på ett sätt! Men det får inte ske pga nervositet hur länge som helst, nervös över att jag försvinner igen.  Inte av rädsla! De veckorna hon ska vara borta är jag så himla rädd att hon ska tro att jag har övergett henne eller att jag ens VILL ha det så, att vara utan henne. Usch jag är nojig, så orolig, har så starka överbeskyddande känslor.
Det är ju mysigt med så mycket kärlek... hon och jag sitter ihop - bortsett från när hennes syskon lyckas lura åt sig några minuter.

(null)

(null)

Eller när Vilde kommer in.  Han är hennes bästis.  Eller ja det är väldigt mycket Elise ❤️ Vilde - och mindre Vilde hjärta Elise - kissen tycker att hon är helt okej så länge hon håller i godis, annars tycker han att hennes lyriska kramar och pussar är lite väl intensiva.  
Hon blir ju helt till sig och vet inte vart hon ska ha vägen när han kommer in i det rum hon befinner sig i.  När hon vill dela med sig av kärlek DÅ delar hon verkligen med sig! Som tur är så förstår Vilde att hon är liten, han är försiktig med henne och när han väl får nog så springer han till ytterdörren bara!

(null)

(null)

(null)

Och så över till något annat, några bilder på morgonljus tagna med mobilen, dagen vi fick hembesök av familjerätten.
Dom tyckte att Elise lilla krypin var så fint och prydligt fixat. Jaaaaa - tänkte jag - för hon är aldrig där bortsett från när hon nattas.  Hon har leksaker i hennes rum, i vardagsrummet och i köket men såsom Elise är nu så skulle hon ALDRIG få för sig att sitta och leka på sitt rum.  Så där inne är det ett rosa rum av perfektion (sorry till er som inte gillar rosa prinsesstilen but I love it!).
Hur som helst så såg de samma sak som soc såg i april. En otroligt varm familj som står varandra nära, en galet bekräftande mamma och bandet mellan syskonen gick inte att INTE se.  Det blev bara en massa beröm där också.
Dock blev jag riktigt arg över att en viss person kryddat på ytterligare en anklagelse nu.  Han har inget att komma med - INGET! För att jag är en bra mamma.  Punkt! Den allra bästa till mina barn och han kan inte längra ändra på det - Och mina tre barn älskar sin mamma.  Så nu påstår han sig veta saker som skulle vara omöjliga för honom att veta.  
(Raderad text pga att sanningen på en blogg är värre än att bli förtalad till olika myndigheter)
Hur orkar man!? Jag fattar inte.
Den bittra jäkla negativiteten.  Släpp!

Jag har i alla fall valt att ta bort varenda energitjuv. Jag ägnar min tid åt det jag HAR.  Jag har tre friska barn, jag har familj och släkt som älskar oss och vi dom och detsamma med vänner.
Jag fokuserar på framtiden. På jobb.  På böcker.  På artikeln om det jag/vi gick igenom som kommer när processen är över.  Utöver artikeln har jag skrivit en egen bok som alla bör läsa, alla som vill ha barn, skapar barn, ska få barn eller har barn.  I detta landet är det nog inte många som vet om de sinnessjuka reglerna kring gemensam vårdnad. 
Det är en tunn men jäkligt viktig bok.  En som jag själv hade önskat läsa.
Jag har så mycket som jag ser ljust på.  Att bara kunna säga det igen, att jag känner drivkraften och den enorma ambitionen - det tyder på att riktiga jag är här igen.
Trots 6 timmars sömn de senaste tre nätterna ser jag ändå ljust på dagarna, får de att funka, försöker ge mina barn så näringsrik mat som möjligt på kvällarna, tjuväter godis då och då på vardagskvällar själv, vi pratar mycket, vi skrattar mycket, vi bråkar och blir sams mycket, vi är en helt vanlig FAMILJ.  Att vara familj kräver inte mamma, pappa, barn.  Familj för mig är triss i E:n och en mamma som skulle göra absolut allt för dom.
Det är bara att inse att INGET kan knäcka mig.  Jag är glad, jag är frisk, jag mår bra.  Ingen kommer någonsin ta sönder mig igen. Nu har jag hittat tillbaka till mig själv, mitt nätverk älskar det såklart. Jag och alla önskar bara att "fajten om Elise" tar slut snabbt.  (Som jag själv inte valde) Jag längtar efter den dagen man slipper tänka "tänk om...." åt allt möjligt.  Att allt bara finns på papper, att man lättare kan planera lite framöver och slippa ovissheten.

(null)

Utöver allt med Elise så mår jag bra.  Det känns bra att säga det, men främst att höra det från mina nära och kära - att de hör en enorm skillnad på mig om man jämför idag och ett halvår sedan, eller till och med ett år sedan. Två år sedan.  Sakta försvann jag men SNABBT kom jag tillbaka.  JAG.

Anonym

Hej Denize!
Du är grym!! Vill börja med att skriva det.
Du har verkligen fått mig att öppna ögonen och se vad jag har, hur rik jag är och hur mycket min fantastiska 5åring behöver en glad mamma. Jag befinner mig i en lika tuff situation som dig, i nästan exakt samma stadie i processen. Min utredning av familjerätten blev klar i slutet av maj. I augusti/september ska vi tillbaka till tingsrätten för TREDJE gången. Denna gång med vittnen. Jag måste försöka sammarbeta med en "pappa" som egentligen inte vill ha sin dotter men han kan inte accepterat att jag gått vidare i mitt liv, för flera år sedan. Han kom för 1,5 år sedan, efter flera år av endast dag-umgängen, och skulle minsann ha både vårdnad och varannan vecka boende. Dumma dumma dumma familjerätten gav honom gemensam vårdnad efter många om och men, tror du att samarbetet har fungerat bra sen dess? NEJ! Nu är det värre än någonsin. Han har gjort orosanmälningar där han påstår att jag skriker åt dottern, puttar henne av stolar, att jag gör henne sjuk för att få ta henne till läkaren och vara den "goda modern", osv osv. Rent påhitt. Soc har lagt ner båda anmälningarna i princip lika snabbt som dom kom in, ingen oro överhuvudtaget från deras sida. Det kunde han inte acceptera utan jag hade manipulerat dom till deras beslut. Kommunikationen går nästan bara via ombud i dagsläget vilket är en dyr historia men man gör allt för sina ungar. Kosta vad det kosta vill, det är bara pengar! Att se sitt barn lida när den ska till sin andra förälder gör att man går sönder inombords. Jag känner mig som världens sämsta mamma när jag 4 nätter varannan vecka måste lämna över henne till hennes pappa. Hon gråter och hänger mig i benen. Hon vill inte släppa. Och så måste jag lämna henne där för att någon annan bestämt att det är det bästa för henne! Hon sover inte i sin egen säng när hon kommer hem. Hon vill bara vara med mig. Hon tror att jag ska lämna henne igen. Det är fruktansvärt.
Min utredning av socialtjänsten avslutades med goda rekommendationer till min fördel, ensamvårdnad igen och fullt boende med vanlig (kortare) umgängesrätt. Även om det är deras rekommendation som tingsrätten ofta lyssnar på så kan man inte gå säker. Det är alltid en ångestklump i magen och negativa tankar som snurrar i huvudet "tänk om", jag är så jäkla trött på detta "tänk om". År ut och år in! När fan ska det bli bara för min dotter? När ska någon lyssna på henne?! Hon ska inte behöva bo med en förälder hon inte är trygg med. När ska jag få andas ut och leva ett positivt liv med min underbara lilla flicka? Jag menar absolut inte att jag inte vill att hon ska ha någon relation till sin pappa, absolut inte. Hon behöver väl honom på något sätt men inte på det sättet som det är nu. Det här är inte en god relation till sin pappa som hon har nu. Hon förtjänar bättre. För hon är Bäst!
Man hör alltid att det kommer att bli bra. Och ja, det är säkert så. Det är bara jäkla jobbigt att höra när man står mitt i skiten. Jag har världens bästa familj och vänner men ändå känner jag mig ofta himla ensam. Det är därför jag är så tacksam över att du vågar vara så öppen med din/er situation. Jag är liksom inte ensam om att ha det på det här extremt vidriga sättet. Du gör att jag känner mig som en bra mamma. Du är en grym mamma till alla dina E:n och jag är fan en bra mamma till mitt lilla E. Heja dig och Heja mig. Det här klarar vi! Allt för ungarna :)
Kram från Olivia

Kan tillägga att jag följt dig sedan Emilia var en bebis. Jag bor och har alltid bott på Söder så vissa av dina vänner var vänner till mina vänner :)

Svar: Och vet du? När du och andra delar med sig av sina historier så känner JAG mig mindre ensam. Det är magiskt! Som att ha förstående vänner överallt - fast man inte ens känner varann... därför är era kommentarer så viktiga och betydelsefulla för mig! Samtidigt är det sorgligt... att fler där ute har barn som lider pga sånt här! Så jäkla tragiskt! Jag håller tummarna för att allt ska bli så bra som möjligt för er och ja, Elise har ju hamnat i min säng VARJE kväll denna vecka. Klamrar sig fast hårdare än någonsin. Jag bara väntar på att den med makten ser till så att Elise (och syskon) mår bra, dvs domaren. Och vad kul att du hängt med så länge och vi har vänner som varit vänner 😂 världen är rätt liten ändå. Heja dig och heja oss, man känner alltid sina barn bäst och man kan bara veta att man är den bästa mamman till sina barn! Kram på dig och även din E!
Denize

Anonym

Är det så att hon måste vara på förskola den här två veckorna för att du jobbar? Det kanske blir ytterligare förvirrande för henne att lämnas där.

Svar: Jag måste ju försörja min familj :) sen är det ett plus för henne att bekanta sig med pedagogerna igen då hon tvingades vara borta så länge, därmed har hon en trygg plats och vanlig rutin att återvända till efter sommaren. Där hon känner sig ”hemma” och/eller trygg... hur man nu ska säga. Jag ville inte låta det gå från mars-augusti utan närvaro där. Hon har en förskoleplats, jag betalar den, hon mår bra av att leka med andra barn och har kul där. Dock har hon oftast gått halvdagar och imorgon är sista dagen. Men det minst förvirrande är att återförenas med de vuxna där och kompisar, leka av sig och ha en NORMAL vardag, se att vi kramar hej då på morgonen och att mamma kommer tillbaka några timmar senare. Det har gjort henne gott! Men imorgon är det sommarlov!
Denize

Olivia

Haha nu blev ju det där en rätt privat kommentar kom jag på...

Svar: Känner du att den blev för privat så tar jag bort den.
Men som sagt så är det alltid skönt när andra förstår och man känner sig mindre ensam ❤️
Denize

Hanna Karlsson

Jag förstår inte hur man kan göra ett litet barn så illa. För i slutändan är det inte du eller pappan som far illa utan det är lilla Elise. Ett litet barn som borde få må bra och vara lycklig. Helt sjukt att pappan använder henne för att få försöka få makt över dig. Jag hoppas att det snart är slut på den här eländiga historien så att ni kan få lugn och trygghet.

Olivia

Du har helt rätt! ❤

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress