(null)

Jag har försökt blogga via datorn flera ggr idag men det vill inte funka.  Hoppas sidan är fixad i morgon!

Tills dess blir det ett sent mobilinlägg.  Jag fick detta som minne på Facebook idag och dog lite grann.  Tänk dom där två små filurerna på bild, som idag är storbarnen! Det känns som igår, som vi bodde där i Spanien på 12:e våningen med en terrass på över 50 kvm.  Vilket liv vi hade! Jag med min brinnande fotokarriär, fotade för Volvo i Valencia och olika hotell och alla resorna var magiska.  Men så var jag även mammaledig i början, när den där långa semestern slutade som en flytt och min 7 åriga Emilia började på spansk skola.
Och så lilla Elian, som bara hängde på vad man än gjorde.  Trots att han fick varenda sjukdom som fanns med blåsor över hela kroppen, öroninflammationer, brutal halsfluss, några andra förskräckliga blåsor, förkylningar och ALLT vad det var, så var han så tapper.  
Det var kämpigt att gå alla rundor till skolan, fram och tillbaka med tanke på siestan... och vissa gånger satt Elian sjuk i vagnen och kräktes så fort han fick feber.

Men harmonin.  Utöver all otur med lilla Elian som var så liten när alla sjukdomar började härja, så var vi ändå en lycklig familj.  De åren var viktiga för mig.  Efter ett enormt svek och total ensamhet i att ta hand om mina barn så var jag inte bunden till Sverige längre och jag fann mig själv.  Jag byggde upp mig själv, hittade min plats i livet där jag blev stark och självständig - och visst var jag ändå ung, jag begick misstag för att hjälpa människor som jag älskar, misstag som kom i kapp med åren.  Men man lär sig av dom.  Jag är stolt över resan jag gjorde med mina barn.  Jag är glad att de fick se den kulturen och uppleva något annat än mellanmjölk.
I nuläget kommer jag inte ha den chansen.  Min kärnfamilj, min enorma dröm om en kärnfamilj ledde till detta.  Och jag är dels bunden pga storbarnens intressen och sysselsättningar och såklart Elise.  Jag kan och skulle aldrig ta henne ifrån det hon har rätt till.
Och för att vara helt ärlig så är jag inte sugen på en utlandsflytt.  Jag trodde att jag skulle bli rastlös igen efter ett tag och dra vidare.  Men vi har våran bas nu.  Kanske behöver vi inte bo i nynäs hela våra liv, kanske gör vi det ändå.  Men vi har så mycket här.  
Jag är för tillfället nöjd med mitt hem, trots att jag en gång i tiden kallade det för lägenheten med ondska i väggarna.  Och det har helt klart fyllts på med ny ondska.  Nya minnen som jag inte vill ha kvar.  Men vi har gjort om, gjort det personligt, till VÅRT hem. Mitt och barnens.  Vi har landat på riktigt nu.

Jag är äldre, barnen är äldre, jag har ett nytt tankesätt - men jag är ändå glad att jag vågade.  Att jag bara själv bokade biljetter, sökte bostad och levde där i 2,5 år.  Barnen har också det som ett stort plus i sina liv.  Elian var liten men minns SÅ mycket.  Helt otroligt att han kan minnas detaljerade saker från 2-3 års åldern som jag själv inte ens tänkt på.  Det är roligt när vi pratar om dom åren.  Det gjorde oss alla gott, tills jag försökte hjälpa andra alldeles för mycket och saker gick överstyr.  Därför valde jag att åka hem igen.  Och detta är och kommer vara hemma.

På bilden är Elian i Elise ålder.  Lilla Elise som fortfarande är sjuk, som jag så gärna skulle vilja hjälpa med.  Jag har sträckt ut en hjälpande hand flera ggr och även om den inte tas emot så funkar kommunikationen och det är ett steg åt rätt håll.
Jag hatar att det måste vara såhär, men livet har sin gång, allt händer av en anledning.  Och så länge vi kan fortsätta kommunicera på det här sättet så ser jag ljust på framtiden med Elise.  Jag får ärlighet och det uppskattas.  Jag håller tummarna för att det fortsätter så.
Min dröm är ju bara att allt ska funka. Att man SKA kunna hjälpa varann när det krisar.  Att vara föräldrar ihop men ändå inte tillsammans.  Jag önskar att den möjligheten fanns.  Men det ska krigas om det lilla flickebarnet istället och det gör mig ledsen.  Jag vill att det tar slut snart, för alla mina barns skull.  Jag vill vara den trebarnsmamman jag är i lugn och ro. Utan hets och otrevligheter som det har varit.  Att bli sams igen är nog långt bort, men att kunna hålla sams för Elise skull, det är något jag verkligen önskar.
Jag har aldrig haft ett sjukt litet barn som jag inte får rå om och det är nytt för mig, det känns helt horribelt.  Jag önskar att jag kunde ha henne i famnen en stund bara. Finnas.  Jag lider SÅ med henne och jag saknar henne så orden inte räcker till.
En dag kanske blir det så.  Att man kan hälsa på, prata, hjälpa även om det inte är ens vecka, finnas för varandra för ELISE skull.  Det skulle göra henne gott i framtiden tror jag.
Är så trött på smutskastning och krig och elände.
Jag längtar efter fred.  Jag vill bara att alla mina barn ska få leva lugnt och tryggt.
Jag kanske aldrig kommer glömma... men det kommer en dag då man måste förlåta. Att älta går inte, man måste gå vidare.  Och det har jag gjort.

Om några dagar får jag hämta lilla bönan igen och jag längtar.  Jag önskar bara att vi vuxna hade kunnat lösa en plan utan advokater och rättegångar.  Bara se vad som är bäst för Elise.
Men vi står här.
En liten oskyldig tjej på knappt två år har varit med om så mycket - precis som hennes syskon, precis som hennes mamma.  Jag avskyr ovissheten.  Det är inte snällt mot någon.  Detta är bara en mardröm och det enda jag vill är att det snabbt tar slut.
Jag struntar i mig själv - men BARNEN har gått igenom tillräckligt.  Varför bråka om något som inte finns att bråka om? Varför inte bara släppa agg, bitterhet, ilska, kontroll och makt.  Varför inte bara reda ut saker som kanske är oförlåtliga från alla håll, men prata om det.  Få och förstå olika synvinklar och prioritera ALLA barn först.  Jag tvingade ingen att leva med mina barn, det var ett val och av vad man hörde av alla DÅ - så var det positivt.  Är inte de två stora värda hänsyn också då? Är de inte värda att få det bästa tänkbara och det dom förtjänar också? De två barnen på bilden där uppe.  Som har växt och blivit två stora individer.
Jag drömmer....
Jag vet det.

Man kan inte få saker ogjorda.  Det som har hänt har hänt.  Men jag orkar inte leva kvar i det.
Jag är en helt annan person.  Jag har vuxit rent mentalt så himla många nivåer.

Det kommer säkert aldrig bli som jag vill.  Jag är den som vill prata, reda ut, lyssna, förstå, få andra att förstå, sedan gå vidare ifrån det.  Men jag vet att alla inte tänker så.
Trots det som hänt, trots hur orättvist det är... så är jag som vill reda ut trasslet av denna enorma taggtråd.  Jag är så trött på det nu och vetskapen om att det kan fortsätta i månader, i ÅR gör mig så illa berörd.  Det är så tragiskt.
Jag har målats upp till allt vad jag inte är...
Men ändå är jag resonlig.  Ändå hopppas jag dagligen att detta bara släpps.
Folk kallar mig naiv, jag ser det inte så.  Jag vet bara att jag är en mamma som är villig att göra allt och vad som helst för mina barn.
Anonym

Gruppvåldtog flicka tills hennes underliv sprack – nu får de kraftigt sänkta straff
http://www.friatider.se/gruppv-ldtog-flicka-tills-hennes-underliv-sprack-nu-f-r-de-kraftigt-s-nkta-straff

Anonym

Att du tänker så, att du vill ha ett samarbete på det sätt du beskriver visar på en enorm styrka och att du verkligen tänker på barnen (Elise i detta fall). Att du önskar detta trots allt han har utsatt dig/er för. Du är så stark <3

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress