VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG
 
Min graviditet med Elise var början till min låga självkänsla.  Jag kände mig motbjudande 98% av hela graviditeten.  Jag kände mig ensam, fotade magen vecka för vecka, tittade på babygrejer själv hela tiden, fascinerades över hur rörelserna ändrades från lilla bönan desto större hon blev och njöt av att känna de små buffarna där inifrån, som även syntes utifrån (som var "creepy") - MEN jag hatade den där graviditeten.  Det var början till att det skulle komma en dag då jag var död inombords.
Orden "jag skulle aldrig låta dig bli tjock" ekade ständigt i huvudet och fortsatte att göra det efter förlossningen.  Jag visste att jag ALLTID samlade på mig massor med vätska, jag visste att mycket skulle försvinna fort, jag hade ju upplevt samma sak två gånger tidigare.  Just svullnaden.  Och som vanligt så kunde jag inte heller träna, då det gjorde för ont.  
Jag minns att jag var så himla kaxig i början av graviditeten.  Jag gick och sprang flera km, tränade, skrev av mig om det, var så lycklig över det och PANG över en natt, tror att det var runt v 18, så sa fogarna och ryggen ifrån.  Jag blev stillasittande.  Jag kunde gå lite grann, men det gick sakta och allt gjorde bara ont.
Den enda bekräftelsen jag fick under tiden som gravid var från er.  Från mina följare och läsare och så några vänner.  Jag häpnades över alla kommentarer om hur vacker jag var - när jag satt här hemma och kände mig som den mest vidrigaste människan i världen, i flera månaders tid, som inte ens var värd att ta i med tång.
 
Elise föddes och jag minns att ett foto skulle tas på henne första dagen, då hon låg på min mage men så fick man höra "jag vill ju inte få med din jäkla haka" samtidigt som jag åt upp godisbitarna som var menade till förlossningen men som aldrig hann ätas upp då allt gick så fort.  "Ska du verkligen fortsätta äta godiset?" och jag tryckte i mig en näve till, men kände mig så liten inombords.

(null)

 
Nåväl, veckorna gick.  Elise fick kolik, skrek nästintill hela tiden, det var omöjligt att lägga ned henne mer än korta stötar.  Och under dessa stötarna så skulle jag träna.  Resten av hushållssysslorna gjorde jag när hon var vaken i bärsele.
 
 
Ständigt klädd i träningskläder under.  Jag började träna för att klara av vardagen bättre, för att må bra, vara tillräckligt stark och såklart duga och bli bekräftad... att det jag gjorde, var bra, att jag dög.
Men det blev till någon slags mani.  Hela livet kretsade kring träningen, hur skulle jag få ihop det med en HNB som Elise var, hemmet och två andra barn? Jag körde järnet.  Trots att jag inte sov på nätterna.
 
 
Resultateten började snabbt synas och jag stärktes av det.  Men det spårade ur... det visste jag inte då, men det vet jag nu.  Jag minskade på mat.  Mat som alltid varit min stora passion - här där jag har delat med mig av massor med recept.  Jag såg mat som mitt fiende.  Åt mindre och mindre portioner och fokuserade på proteinet bara.
 
 
Dessa bilder är från när Elise var 5-6 månader.  Här var jag nöjd.  Jag började trivas i min kropp, det var mycket slit - jäkligt mycket slit och oftast var det inte för att det var kul.  Så som jag alltid har gjort, nästan hela mitt liv.  Jag har tränat för att det är kul och för att må bra.  Men jag tränade för att det kändes som att det var ett måste ibland.  Jag fick höra "bra jobbat, din kropp börjar se bra ut nu".  Börjar? Vad krävdes egentligen bara för att duga. Givetvis var det skönt innan det att trivas i sin egen kropp och känna sig stolt när man tittade i spegeln.  Det var just därför jag tog sådana här bilder. Och så det klassiska "du ser ju bra ut för att ha fött barn".  Men många år tidigare var jag nöjd med min kropp då jag inte tyckte det märktes av att jag ens hade fött barn, bortsett från några blekta bristningar från första graviditeten.
Men så kom en pik, som resulterade i en bröstoperation.  Jag hade tänkt på ett sådant ingrepp i många år, så det var inget hemskt - jag ville ju själv innerst inne och hade velat länge.  Men att höra det från någon annan, att få idéen från någon annan, DET gjorde ont... och där började självkänslan sjunka ordentligt.
Och jag funderade mycket på vad mer som egentligen krävdes av mig, inte för att börja se bra ut.  Men för att faktiskt SE bra ut.
Jag har ALDRIG tidigare i mina år brytt mig om vad någon annan har tyckt om mig, men här var det viktigare än någonsin - då jag inte bekräftades på ett sätt som jag behövde.  Jag bara fanns.  Jag tog hand om hemmet och bebisen och mina andra barn och bara fanns.  Samtidigt som det var en extremt kämpig period.  Att träna sådär hysteriskt, ta hand om en bebis som aldrig sov 24/7 (bortsett från korta avlastningar = en dusch etc), få iväg ett större barn till skolan och hämta, hinna uppmärksamma min äldsta också.  Jag kände redan då att jag höll på att gå under.  Jag ringde ofta min bästa vän och bara grät.  Dagligen så grät jag och självklart fick jag råd.  Men jag var envis och jag var stark och om jag hade klarat av hela mitt liv tills dess - varför skulle jag inte klara av det som skedde? Envisheten tog över och det kan ibland vara en bra egenskap men ibland den absolut sämsta.
 
 
Det värsta som irriterade mig var de strecken jag hade på magen.  Jag googlade och man kan få sådana om man sitter mycket.  Men jag satt aldrig.  ALDRIG.  Jag försökte boosta med protein för att bygga större muskler och få ordentliga magmuskler... kanske skulle de försvinna då...
 
 
På bilden längst ned till höger så ser brösten enorma ut.  Så ser det inte ut idag.  Där vägde jag ca 40 kg, men jag dög inte ändå.... hjärnspöken skrek åt mig.  Så fort jag blev ok:ad efter operationen så satte jag igång igen.  Med den maniska träningen som tog upp all min tid - och under tiden som ja inte fick träna så utnyttjade jag ursäkten att Elise var trött JUST när jag hade lagat klart middagen.  Så jag tog några tuggor, men sedan kunde jag slippa och ta Elise istället, duscha/bada henne och göra henne klar och sedan var middagen glömd.
Detta fortsatte även när jag väl tränade också.  Jag åt protein, gjorde egna bars, men mat var mitt fiende.  Jag var listig, jag gömde undan i hushållspapper för att jag bara inte kunde.  Jag kunde inte äta mat, inte för mycket, inte på det sättet.... för jag ville duga.  Jag ville bara ha någon som såg på mig som om jag var det vackraste som fanns.  Som i film och serier - och även om livet inte är som på film, så har jag sett så många par - både personligen, och genom fotograferingen - som har varit sådär mot varandra.  Jag drömde..
 
 
Sedan hade det spårat ut så snabbt att storlek XXS i träningstajtsen satt löst.  Jeansen i storlek XS åkte bara ned.  Jag hade inga kläder att ha, för de minsta storlekarna var för stora.
Det som var kvar av mig var skinn och ben. Lägg märke till bilden högst upp till vänster.  Jag tyckte fortfarande att jag vägde för mycket då.  Även fast musklerna inte ens kunde stanna kvar, då det är svårt att bygga muskler utan mat.  Men jag minns att jag där och då fick komplimanger.  Där dög jag.
Jag  minns ett skämt om min "beniga rumpa" men den var "helt perfekt".
 
Tiden efter detta så förändrades det.  Det blev sommar.  Vi åkte på semester, man träffade släkten och det grillades och självklart tränade jag så gott det gick.  Men jag åt också.
 
 
Träningspassen under semestern blev dock glesare och glesare, sedan åkte vi till Spanien i 3,5 veckor och där var det fullkomligt omöjligt att träna.  Jag kunde gå 2 km till en affär och vara svimfärdig och dygnsur av svett,  Så under den sommaren slutade min mani kring träning.
Sedan kom jag hem, det gick ett par veckor och PANG så gick jag in i väggen, det var bara en tidsfråga då jag hade mått dåligt så himla länge, men vägrat ge upp.  Sedan började jag med antidepressiva och den vanligaste biverkningen är ju viktuppgång.
Jag fick prova mig fram med flera olika, men jag gick upp, jag svullnade.  Och så kom hatet gentemot min kropp igen då "hela mitt utseende bara förföll".
 
Nu har ni fått en liten inblick i hur min träningsresa såg ut.
Idag har jag sunda tankar.  Jag vet att jag duger som jag är redan nu, det får jag bekräftat... främst av mig själv, men jag vet att det inte stämmer att ingen skulle vilja ha mig.
Jag tränar utifrån sjukgymnastens råd.  Jag slutar när ryggen säger stopp (vilket jag sket fullständigt i förra våren... jag körde på samtidigt som tårarna sprutade).  Jag tränar för att min kropp ska orka skydda min ryggskada, jag tränar för en bättre hälsa, för att det är kul igen och för att trivas i mig själv.
Jag slutade med de mediciner som fick mig att öka i vikt, i vintras.  Men det har tagit tid att känna mig bekväm med träning igen.  Jag började med promenader.  Sakta sådana som blev till powerwalks.  Jag ville springa, men inser att jag aldrig kommer kunna det.  Jag har försökt mig på några enkla cardiopass och äntligen kommit till punkten att jag klarar av korta träningspass utan att må dåligt av gamla minnen.
 
Och maten är min vän igen.  Jag vill självfallet äta så hälsosamt som möjligt igen, men ja gömmer inget i papper, jag kastar inte maten i soptunnan innan någon hinner se, jag får inte ångest när ordet "middag" sägs.  Vi äter som familj, samlade runt bordet.  Och jag har helt enkelt hittat mig själv igen.  Den personen som älskar träning lika mycket som mat, som även tar godisbitar utan att "behöva träna dubbelt så länge dagen efter".  Mina hjärnspöken är så gott som borta.  Ibland kan vissa minnen dyka upp och då blir det svårt, men just nu så lyssnar jag bara på kroppen.  Och har i åtanke att jag visst duger, oavsett vad.  I dagsläget har jag ingen aning om vad jag väger.  Jag vill inte veta, jag är inte redo än.  Det var också en hysterisk grej, att väga sig varannan dag och se den radikala minskningen.
 
Idag vill jag vara en förebild för båda mina döttrar.  Att vi tjejer duger precis som vi är, vi får se ut hur vi än vill, vi får vara hur vi än vill.  Vi alla duger, vi alla har fantastiska egenskaper och efter år av att leva efter att ytan är viktigast, så lämnar jag det bakom mig nu.
Välbefinnande, kärlek, trygghet, empati, bekräftelse, omtanke och respekt.  DET är vad som är viktigast.
En perfekt yta döljer bara en trasig själ.  Ytan har ingen betydelse längre.  Jag ser till mitt inre, till alla jag känners inre och självklart ska man inte gå över gränsen och bli så hippie-aktig att fetma är okej.
Som sagt så är mat viktigt.  Men nu kan jag också välja vad för mat som lagas.  Jag tror att ni hänger med.
 
Jag är snäll mot min kropp, jag ger den vad den behöver, tar min skada på allvar och tänker aldrig mer fokusera på ett ytligt skal.  Det säger ingenting om vad man är för person.  Det finns givetvis ytliga saker som är roliga också (som kommer i frågestunden).  Men yta är det minst viktiga för mig.  Jag vill bara må bra i mig själv, kunna se mig själv i spegeln och tycka om det jag ser.  På in- och utsida.




Obs! Jag hänger inte ut vem som sa vissa av citaten. Det kan vara en vän, en släkting, en familjemedlem, en granne, en gubbe på stan... det kan vara vem som helst. Det här är bara min historia, om vad som hände inom mig och hur det påverkade mig och min relation till min kropp och träning.  Alltså har jag inte nämnt något om vem som tyckte si eller så om mig och min kropp.  Jag ville bara bli bekräftad.  Jag ville duga som jag var.  Återigen, jag hänger aldrig ut någon här.  Det här var om mitt liv och vad jag gick igenom och vilka demoner jag fick slåss mot.
Sama

Oj, vilken mardrömsresa!! Så jäkla starkt både att kämpa dig ur den (även om du säkert inte är 100% fri på länge), och att berätta om den!

Tara

Fy faan, vilket svin!!
Vilka jävla kommentarer - som den om din haka! Jisses, vilken idiot!

Du är vacker som du är, Denize, o det är gott att veta att du nu vet det också 💗

Svar: Tack för dina fina ord. Vill bara påpeka det jag skrev längst ned i inlägget om att jag inte hänger ut vem som sa det. Men ja det var jobbigt att känna sig så motbjudande 12h efter en förlossning. Dubbelhakan var ett faktum men det sved, då jag under hela graviditeten hade ätit hälsosamt och mycket av min vikt var vätska som försvann fort efteråt... men jag kände mig som en flodhäst vilket även benämndes. Jag tyckte inte själv att jag var fin som gravid eller nyförlöst. Men det gör alltid ont att höra det från andra. Återigen tack för omtanken 💕
Denize

Ina

Så viktigt inlägg, så viktig insikt, så viktigt att du mår bättre ❤

Carro

Skönt att du är på rätt spår. Jag minns faktiskt att jag läste nåt inlägg när du hade det som jobbigast med lillan och ändå var så "rippad". Jag funderade för mig själv om du verkligen mådde bra. Men man vill ju inte projicera sina tankar på andra. Blir så jäkla förbannad när jag läser exets kommentarer om din kropp. Som om inte allt runt omkring inte var tillräckligt att hantera?! 😡 Usch! Skönt att du är av med den inputen i alla fall. Kram

Svar: Det är många som förstod att jag inte mådde bra och min början till utmattningsdepressionen startade tidigt. Jag fick råd från alla håll att söka hjälp, men som sagt så var jag envis och det dröjde ett halvår till innan jag gick rakt in i väggen, kroppen orkade inte mer och det var som en lättnad när läkaren sa att jag inte fick träna. Men som jag svarade på en annan kommentar så hänger jag inte ut vem som sa vad, längst ned i inlägget står det. Men ja, oavsett vem det än var så var kränkande kommentarer om min kropp från någon annan riktigt jobbigt. Man vill ju inte höra sådant från någon. Man kan tycka vad man vill om sig själv och tjejer har ofta det problemet.. att passa in och vilja ha ”idealkroppen”. Det är en enorm press eller det VAR det rättare sagt. Nu har jag ingen som kommenterar min kropp på ett negativt sätt i mitt liv trots att jag inte blivit av med alla kilon från tiden med mediciner. Även om jag är en bra bit på vägen och tar det långsamt. Men nu får jag bara komplimanger och det hjälper mig, även om jag har lärt mig att tycka om den jag är idag igen. Kram!
Denize

Sanna

Så viktigt inlägg för alla tjejer!!! Vi duger precis som vi är, med bristningar, valkar, smala, runda, korta och långa! 👊🏼

Annika

❤️

Anonym

Kommer ihåg att jag slutade följa dig under den perioden för jag ogillade "träningshetsen" på insta. Skönt att du mår så mycket bättre nu och kan röra dig och äta utan att må dåligt <3 Det är inte alla som klarar av att vända så passa bra som du gjort. Det krävs riktig styrka 💕

Sara

Så fruktansvärt. Hoppas du ska få lugn och ro och må bra nu!!

Marie

Fina du❤ tack för att du delar med dig, tror verkligen du kan hjälpa många unga tjejer med din berättelse. Jag hade själv ätstörningar i nästan 10 år, idag mår jag bättre och skulle också vilja dela med mig av min historia men jag vågar inte riktigt ännu, men en dag kanske jag är lika modig som du. Kram❤

Anonym

Denize. Exakt det här - träningsmanin och maten som en fiende. Exakt det har jag gått igenom. Det varade i flera månader och det var ett helvete. Alla mina tankar gick till mat och träning, till att planera mitt vardagsliv kring min träning. Jag slängde mat, gömde i papper, till och med i strumporna (!). Det är starkt att ta sig ur något sådant. Jag vill ge dig den största kramen. Tack för att du delar med dig och får oss andra i samma sits att inte känna oss ensamma ❤️

Anonym

Jag minns den perioden. Minns att jag tänkte OJ vad hon har förändrats.. Superfit, silikonbröst, massvis med smink. Du var så annorlunda mot förut. Glad att du hittat ut från det destruktiva. Kram!

Moa

Så otroligt viktigt inlägg 👊🏻 Jag har själv haft ätstörningar och vissa hjärnspöken är svårt att bli av med, framför allt när det gäller vikten. Jag försöker undvika att väga mig just eftersom jag börjar noja trots att jag inte är i närheten av någon övervikt. Har gått upp i muskler pga ständigt bärande på jobbet och till och med det kan få hjärnan att börja spöka (trots att det är 13-14 år sedan jag hade ätstörningar) men jag börjar i alla fall inte gå in i någon bantning/självsvält-spiral. Och det är ju som du säger, vi duger precis som vi är, oavsett utseende och vikt 👊🏻

Emiza < Tattoo Mode Träning >

Vi duger precis som vi är

Ida

Vilken kämpe du är! ❤️ Tänk att du tagit dig ur ortorexi, ätstörningar och ett destruktivt förhållande med livet i behåll! Nu gäller kampen att få ditt barn och vi är så många som är på din sida!

Johanna

Fy fan vad arg jag blir, att inte älska en människa när denne bär ens barn är för mig helt orimligt. Hur är man då kapabel till att älska barnet? Och hur kan man ha samvete att se en människa tyna bort så??

Du är sjukt stark och jag beundrar dig stort! ❤️

Svar: Som jag har svarat andra så hängde jag inte ut vem som sa vad. Det kan ha varit vem som helst. Men jag vet också att det är relativt vanligt att män inte faller pladask för sin partner när denne är gravid, om man är ytlig och har svårt för övervikt. I mitt fall var jag så ledsen då jag åt nyttigt men blev så stor ändå. Vilket mest var vätska som försvann. Och jag vet faktiskt inte om man ser skillnaden på en person, om man lever med den dagligen... att se kroppen förändras så. Jag har ingen aning. Jag fick iaf höra tidigt att förändringar inte märktes som när jag färgade håret osv. Det är väl inget försvar kanske... men jag bara spekulerar. Dessutom blev jag ju SEDD då. Och då mådde jag bättre av bekräftelsen jag behövde, vilket jag hade behövt tidigare kanske - för hälsans skull. Tack för dina fina ord ❤️
Denize

Anonym

❤️❤️❤️

Marie

Så tråkigt att höra om din jobbiga resa.
Kan verkligen förstå att du mått dåligt. Hoppas att du snart hittar ett sätt för att kunna träna på ett vis som du mår bra i. Kram

Emmelie - mamma till två och sjuksköterska.

Fy vad dessa ord måste ha svidit och påverkat dig. Jag är glad att du verkar ha hittat dig själv igen och ser på dig själv på ett annat vis idag. Fortsätt så. kram

Erika

Jag är nog en av dem som skrev hejarop under din träningsperiod. Jag tyckte att du var så duktig och just att du fick så snabba resultat med hemmaträning. Tack för att du berättar hur det låg till. Det är starkt.
Du är en så otroligt vacker människa Denize. Ingen får någonsin säga något annat ❤️

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress