I samarbete med Posterstore.se så har jag fått snygga till väggarna i vårt hem, så tänkte jag visa er resultatet.  Väggen i vardagsrummet har länge varit helt tom, tills den fick en hylla och en tavla som jag skapade i vintras, det fina kollaget på mina finaste.  Men nu har jag fyllt på och tänker nog fylla på ännu mer, så när jag fick en förfrågan om att få hem posters så blev jag såklart superglad, dessutom hade dom jättefina ramar till! Jag valde kopparfärg till vardagsrummet och guld till köket.
 
De som jag valde stod för hur livet var och är.  Tavlan till vänster på första bilden säger mig frihet, med kvinnan och fåglarna.  Jag valde den först av allt, utan att en blinka (sedan var det supersvårt att välja, då det fanns så mycket fint).  Jag älskar den, tittar ofta upp på den och ler och känner hur känslan av frihet bara sköljer över mig.  En tankspridd kvinna, men med nya vingar att flyga vidare.  Och tavlan till höger är ett citat som jag många gånger har använt och tycker är himla bra "Life isn't about waiting for the storm to pass, it's about learning to dance in the rain".  Dessutom gillar jag marmor-mönster så den fick haka på.
 
I köket valdes den vänstra för attt passa in med likvärdiga växter rent färgmässigt och den andra för att den helt helt var simpel och passade in i vårt kök på ytterligare en vägg som länge varit tom, förutom den lilla veckorplaneraren som flitigt har användts - trots att man har sin kalender i mobilen.
 
Hur som helst så har även Emilia fått hem posters och de ser ut såhär i hennes rum:
 
 
Den med hjorten funderade jag först på att ha i vardagsrummet, istället för den med citatet, men Emilia tyckte om den så mycket så hon fick en sådan.
 
Nu vill jag tacka er för allt ert stöd och erbjuda er chansen att vinna ett presentkort på posterstore till ett värde av 1500kr.  Det jag vill att ni gör är att klicka in på sidan med posters, väja eran favorit och länka till den i kommentarsfältet här.  Jag låter tävligen pågå i någon vecka.  Hoppas ni också hittar något som ni gillar! ❥ ❥ ❥
 
-
 
Medan jag håller på och visar bilder på väggar så kan jag även visa en del av vårt hem.  
 
 
Såhär ser vardagsrummet ut.  Det rum man spenderar mest tid i.  Det rum som alltid har en massa levande ljus tända om kvällarna - oavsett om det är sommar.  Det rum där jag sitter och bloggar.  Det rum där barnen och jag pustar ut om kvällarna och kollar på varsinn skärm.  Det som kommer ändras är tvn, den är inte min och ska lämnas tillbaka på söndag när jag får hem Elise.  Då är jag redo att ersätta den, trots att vi egentligen typ aldrig ser på tv.  Om man inte kopplar in datorn och ser på serier eller liknande.  Själva tv-tittandet är vi dåliga på, om det inte har varit Mello eller Gladiatorerna - det är som program som Elian prompt vill se med mig, annars har han en egen tv i sitt rum där han kan ängna tid åt att spela Ps4.  Men gällande tv-program så är jag bekväm och streamar med datorn här på mitt lilla laptop-bord.
 
 
Och här har vi mitt rum, med min kaoshörna av kläder (lustigt att det känns som om man ALDRIG har något att ta på sig, men ändå är hemmet fullt av kläder... förstår aldrig det där!) och en även mer kaotisk hörna med sminkbord och hudvård, smycken och allt som är mitt.  Gissa om det är Elise favoritplats att klättra upp till? MASSA roliga saker att försöka öppna.
 
Och så hennes rosa lilla rum då.  Det är egentligen bara hennes sovplats, det finns lite leksaker där inne men för det första så används de extremt sällan.  Vi har leksaker i köket, vardagsrummet och hennes rum.  Men det är sällan hon sitter med en leksak och leker länge.  Vi kan t ex bygga med klossar, lägga pussel och läsa böcker - men det allra roligaste hon vet är att vara ute och leka och då krävs inte heller leksaker.  Då räcker det med kottar, grus och pinnar och så är hon supernöjd.
 
Hur som helst, så ser små delar av vårt hem ut.  Jag vet inte om Emilia vill att jag visar hela hennes rum och Elians rum är ständigt upp-och-ned vänt trots att det känns som om man plockar där inne dag ut och dag in, dessutom ska rummet renoveras ordentligt.  Han ska få nya möbler, hans gamla leksaker ska tas bort - då den tiden av hans liv har passerat och han nu bara vill ha en cleant rum, med lite fotbollsaffischer och liknande och fokus på förvaring av tv.spel.  Vi får se hur det blir, men än så länge så trivs han i sitt röriga lilla rum.
 
Men men, glöm inte tävlingen som jag skrev om här ovanför, bara för att jag börjar babbla på om vårt hem.
Vill ni också snygga till era väggar? Klicka på länken, jag skriver den HÄR igen, så glädjs jag av att kunna "ge något tillbaka" när ni varit så fina och stöttande genom allt.

(null)

Lade precis upp denna bilden på instagram igen.  Mammas kille och mammas bebis för snart två år sedan.

Jag kvider över hur situationen är.  Elian har frågat flera gånger om dagen de senaste dagarna om det verkligen är säkert att Elise kommer hem igen på söndag.  Nu precis innan han lade sig så gjorde han detsamma "ska hon åka på fredag?" Så höll han händerna för ansiktet och så upprepade han "men hon åker på fredag och kommer hem på söndag?" Samma frågor som ställdes vid middagsbordet för ett några timmar sedan.  Han är så extremt nojig.
Det är inte rättvist. Barn ska inte behöva vara rädda över sådana här saker.  Den ena är rädd att lillasyster inte kommer tillbaka och den andra verkar rädd över att mamma ska försvinna igen - för såsom hon beter sig, det är helt utöver något jag någonsin varit med om med någon av barnen.  Att vara mammig är en sak.  Detta är panik och rädsla.

Så fort vi kom hem idag så flög hon på Elian med kramar och så säger hon "mmmm" medan hon kramar och sedan "poss" och pussar med öppen mun.  Sedan skulle jag byta byxor, försvann ur hennes syn och så uppstod "MAMMA!"-skriket, så fick hon syn på mig, kastade sig över mig och borrade in ansiktet under hakan på mig.
Det är så mycket kärlek i den där lilla tjejen, man blir helt överöst.  Givetvis är det mysigt och jag njuter av varenda minut hon lutar sig tillbaka i min famn.

Men samtidigt är det så fel, så orättvist, så vidrigt.  Att oskyldiga barn känner ren och skär rädsla.

Hon och Elian gjorde glädjedans vid varje mål (fotbollen), hon hakade på och skrek som han, sedan var det spex vid middagen och lek efteråt och kärleken mellan oss alla är obeskrivlig.  Jag kan faktiskt inte formulera med ord hur mycket kärleken värmer.  Jag vill bara inte att det ska behöva vara såhär, panikslagen kärlek.  Jag vill se trygghet, stabilitet, självklarhet och normalitet.  Jag har skrivit det så många gånger men jag kan inte släppa hur absurt det ska vara: det SKA inte behöva vara såhär.  Jag vill inte ha rädda barn längre.
 
För ett tag sedan satt jag med denna tallriken framför mig, samtidigt som jag hade och har ca 200 bilder att redigera.
 
Angående allt svammel och tankar som for iväg igårkväll så kan jag fortsätta med att sommarens upplägg är antecknat hos Tingsrätten nu.  Och ett avtal ska signeras.  Elise kommer vara borta över helgen, sedan hemma i 2 veckor, borta i 2 veckor, hemma 1 vecka och borta 1 vecka, sedan hämtar jag henne och då är det förskolestart den veckan.
Det gör lite ont i mig att lämna bort Elise redan, särskilt då hon är så nervös och spattig så fort jag försvinner ur hennes syn.  Jag har upplevt mammiga tider, men det här är något annat.  Det verkar vara ren och skär panik.  Och för mig kommer det kännas som om hon ska tro att jag överger henne när hon är ifrån mig i helgen.  Hon hinner inte landa, inte koppla av.  Det här lilla flickebarnet har blivit uppryckt från allt som var det hon visste, sedan försvann mamma i veckors tid, förutom ett par timmar på söndagar.  Hua, jag ryser bara jag tänker på det.  Det kommer ta LÅNG tid att komma över den tiden som var.  Hur som helst så står hon i princip och håller i min arm eller mitt ben samtidigt som hon leker med en leksak.  Och har jag råkat gå in i ett rum och hon panikskriker MAMMA och sedan ser mig så kastar hon sig över mig, gräver in sig i nacken och verkligen gosar in sig.  Lilla vännen, det skulle inte bli såhär, jag blir så ledsen över att ett så litet barn ska verka skrämd över att mamma försvinner igen.
MEN det är en helg, en helg som kommer gå fort - sedan har jag en massa tid återigen, även om det känns fjuttigt med tanke på tiden hon tvingades vara ifrån mig och sina syskon som hon avgudar.  Jisses, igårkväll spexade Elian med henne i en kvart, hon kiknade av skratt, hon fick knappt luft - och sedan däckade hon på fem minuter när jag väl nattade henne.  Det är en sådan underbar känsla att se mina barn ihop, att få ta hand om henne natt och dag.  Eller ja, hon sover faktiskt bra om natten... det är EN enda natt som jag har fått bära över henne från sitt rum till min säng, egentligen hade det räckt med att stoppa in nappen.  Men jag valde att ha henne bredvid mig, hehe, och hon gosade in sig så nära och somnade om.  Sedan vaknade jag av att min arm var helt bordomnad och då låg hon över hela mig.
Det är fullt ös från att hon vaknar tills att hon lägger sig, aktivering deluxe och jag ÄLSKAR det.  Jag älskar att vara den ensamstående trebarnsmamman som jag är.  Ensam är jag stark, inga förväntningar, ingen annan att ta hänsyn till som mest är i vägen - jag får ta hand om mina barn och sedan göra precis som jag vill.  Laga mat som jag vill - som visserligen blir kaotiskt då ena yrvädret drar mig i benen, klättrar på möbler eller vill bli buren samtidigt som Elian tjatar om tilägg till hans tv-spel eller vilka kompisar som kan komma hit eller som när jag samtidigt höll på att leka advokat - en sådan middagslagning och den kvällen gjorde mig liiiite svettig, haha! Men återigen, jag älskar det, skulle inte vilja ha det på något annat sätt.  Jag är JAG igen och jag tvivlar inte en sekund på mig själv, oavsett hur mycket skit jag får kastat över mig.
Men för att fortsätta... livet som det är nu.  Natta mammas lilla bebis, hålla hennes hand och sakta känna hur hon tappar greppet och andetagen blir djupare.  Jag njuter av just den stunden varje kväll, sedan tittar jag på henne ett tag, där hon ligger så fridfullt.  Sedan städa köket, koka te, prata med folk, skratta i telefon, umgås eller bara vara, ha storbarnen i soffan bredvid mig.  Jag må vara ensam, men jag känner inte ensamhet.  Jag älskar mitt liv just nu, det är exakt såhär jag vill ha det.  Drömmen om en kärnfamilj är borta.  Det här är min dröm.  Bara jag och mina tre barn, ja och så familj, släkt och vänner förstås.  Alla som förlorat så himla mycket tid med mig de senaste åren.  Typ ALL tid.  Jag är glad att alla är förstående, och av de vänner som är äkta - de står kvar trots att jag försvann.  Och det är som om ingen tid passerade, vi pratar som om min tystnad aldrig hände, allt är bara som vanligt!
 
Hur som helst så pratade jag även med en sekreterare på Familjerätten igår som var SÅ gullig.  Hon berättade om ett bokat möte med mig och sedan ett hembesök.  Vi pratade massor och hon var förstående och vänlig och sedan skrattade vi när hon sa att tingsrätten bett om att Elise ska yttra sig om hur hon vill ha det och upplever situationen.  Jaaa du Elise, inte ens 2 år gammal, hur ser du på saken?
Nej men det var faktiskt ett riktigt bra samtal.  Hon tyckte att det var märkligt att någon påstått att Elise inte har ett bestämt hem.  Hon sa att "Äh jo, hon är folkbokförd i Nynäshamn, har barnomsorg här, tillhör kommunen och ingen ändring av boende har skett i något domslut".  Hon sa även att TR bett om deras handlingar tills den 9/8 men hon ville ha en vecka till pga semester och då ska dom skicka in sitt exakt samtidigt som Elise ska skolas in.
Det är inte roligt att leva med den ovissheten.  Att jag har ett avtal på att jag ska hämta Elise den 13/8 men kanske ska hon flyttas på i det tillfälliga beslutet? Jag har dock riktigt svårt att förstå varför det skulle bli så.  Det finns inte mycket negativt att säga om mig mer än att jag (tjaaaaaaaaaat) var sjuk en kort period av livet.  Som känns som en hel livstid sedan, då allt var så annorlunda.  Utöver det är det lögner.
Elise har ett hem där hon växt upp, med syskon, med förskola.  Jag vägrar acceptera tanken att jag ska ha två barn boendes här men inte min tredje.  Det går inte ihop i mitt huvud - trots att jag vet att det mycket väl kan ske om man har otur.  Det är liksom 50/50 med den där domaren.
Det ska i alla fall bli skönt att få prata med Familjerätten, jag har redan varit där en gång; den 5 april när jag fick brevet från motpartens ombud och jag bröt ihop och sprang in på kommunhuset och hulkade och bad om att få prata med någon som fattar vad som händer.  De var fantastiska, jätteförstående och torkade i princip mina tårar.  Jag vet att jag sprang hem efter det, fortfarande med tårar rinnandes, med någon pratandes med mig i telefon och jag kastade mig sedan över datorn för att söka efter en advokat.  Usch.  Det knyter sig verkligen.
 
Det enda jag kan konstatera nu är att jag mår bra.  Jag känner mig stark, jag är mig själv.  Mina stora barn bearbetar en del men de mår bra.  Elise, ja hon är ju spattig - men hon mår bra, hon skrattar hela jäkla tiden och enda gången det blir gnäll/skrik är precis innan hon ska sova, om hon är hungrig eller om jag inte syns.
Min familj känns hel.  Jag kommer sakna ihjäl mig de veckorna hon är ifrån mig, men som jag sa igår: hon har en annan förälder som HON har rätt till också.  Då får jag passa på att göra saker med storbarnen som är svårare när Elise är med, samt jobba.  Sedan bara hoppas på det bästa, jag vill verkligen ha henne boende här - i det hem som alltid varit HEMMA.  Den 21 mars grät jag och sörjde och jag var kvar i en konstig bubbla ett par dygn, men sedan vaknade jag och insåg att det skulle smärta att ha 50/50, men jag accepterade det.
Och så hände detta.
Så jävla onödigt.