(null)

Lade precis upp denna bilden på instagram igen.  Mammas kille och mammas bebis för snart två år sedan.

Jag kvider över hur situationen är.  Elian har frågat flera gånger om dagen de senaste dagarna om det verkligen är säkert att Elise kommer hem igen på söndag.  Nu precis innan han lade sig så gjorde han detsamma "ska hon åka på fredag?" Så höll han händerna för ansiktet och så upprepade han "men hon åker på fredag och kommer hem på söndag?" Samma frågor som ställdes vid middagsbordet för ett några timmar sedan.  Han är så extremt nojig.
Det är inte rättvist. Barn ska inte behöva vara rädda över sådana här saker.  Den ena är rädd att lillasyster inte kommer tillbaka och den andra verkar rädd över att mamma ska försvinna igen - för såsom hon beter sig, det är helt utöver något jag någonsin varit med om med någon av barnen.  Att vara mammig är en sak.  Detta är panik och rädsla.

Så fort vi kom hem idag så flög hon på Elian med kramar och så säger hon "mmmm" medan hon kramar och sedan "poss" och pussar med öppen mun.  Sedan skulle jag byta byxor, försvann ur hennes syn och så uppstod "MAMMA!"-skriket, så fick hon syn på mig, kastade sig över mig och borrade in ansiktet under hakan på mig.
Det är så mycket kärlek i den där lilla tjejen, man blir helt överöst.  Givetvis är det mysigt och jag njuter av varenda minut hon lutar sig tillbaka i min famn.

Men samtidigt är det så fel, så orättvist, så vidrigt.  Att oskyldiga barn känner ren och skär rädsla.

Hon och Elian gjorde glädjedans vid varje mål (fotbollen), hon hakade på och skrek som han, sedan var det spex vid middagen och lek efteråt och kärleken mellan oss alla är obeskrivlig.  Jag kan faktiskt inte formulera med ord hur mycket kärleken värmer.  Jag vill bara inte att det ska behöva vara såhär, panikslagen kärlek.  Jag vill se trygghet, stabilitet, självklarhet och normalitet.  Jag har skrivit det så många gånger men jag kan inte släppa hur absurt det ska vara: det SKA inte behöva vara såhär.  Jag vill inte ha rädda barn längre.
Anna

Fan vad ont det gör att läsa det här alltså. Förstår inte hur man inte kan se till barnens bästa?! Alltså de är ju allt! Samhället lägger krokben på sig själv. Så fruktansvärt frustrerande att barnen tvingas lida och skadas så helt i onödan! Det är fan farligt. Herregud.

Önskar jag kunde göra något för dig. Fortsätt kämpa på, det är du som kommer vara anledningen till att barnen inte gick under i denna soppa. Kram

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress