(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 

Kikar in efter ett par dagars tystnad.  Allt har gått i ett; komma in i en slags vardag, stressas över det rättsliga och så är min advokat utomlands mitt under förhandling om sommaren och jag ska leka advokat och besvara mail och ja... jag kan bara konstatera att jag aldrig skulle vilja ha det som yrke! Fyfan vad enerverande och stressigt.  Jag längtar efter torsdag, då kommer hon hem igen, har möjlighet att maila och backa upp mig.  Puh! Helst av allt önskar jag att detta krig aldrig startades i första hand.  Jag har många brister, men reda ut saker och vara resonlig kan jag.

 

Jag tänker på tiden som varit.  Tänker på den 21 mars när en tragisk historia slutade - men att jag inte hade en aning om vilket helvete som väntade mig.  De värsta veckorna av mitt liv. 

Jag har aldrig känt ett så stort hat som jag gjorde de veckorna.  Aldrig.  Folk tryckte på min allra ömmaste punkt/er: min föräldraroll och mina barn.

Hatet har lagt sig till viss del.  Jag är inte den som orkar gå runt och bära på en massa negativitet.  Livet går vidare.

Jag är dock besviken över att ALLA medel togs till med för att visa att jag var en dålig mamma.  Vilket inte alls stämmer.  Breven från Elians biosläkt som kommer bli offentliga handlingar.  Det är anmält för grov ärekränkning och den ena kan bli av med jobbet för att ha uttryckt sig som denne gjorde och skickade till en domstol.  Plus böter och eventuellt fängelsestraff.  Det fanns inte en enda sanning i det brevet och den som kommer bli mest sårad av detta i framtiden, vem är det? Elian.

 

Hur jag målades upp som person och mamma inför en domare i en rättssal är så jävla hemskt.  Vem sårades mest genom hela processen? Emilia och Elian.

 

Vem har påverkats mest av separationen från sin mamma? Elise.

Hon får panik om hon inte ser mig, skriker förtvivlat efter mig, klänger, gosar in sig, vill ständigt vara nära.

Jag förstår att hon är rädd att jag ska försvinna och det som hon blev utsatt för är SÅ orättvist.

 

Det som gör mest ont är att bli kallad för saker som jag inte är, en olämplig mamma när samma folk har sagt att jag skapat så fina barn och allt är tack vare mig.  Att de är helt underbara och fantastiska.

Det blöder i mitt hjärta att mina barn en dag kan komma åt och läsa dessa handlingar.  Ord om mig som kommer såra.  De älskar sin mamma, kommer till mig när saker är jobbigt, de vet att allt jag gör - gör jag för dom.  Jag vill att deras liv blir så bra som möjligt och vi säger att vi älskar varandra VARJE dag.  Vi har en oerhört nära kontakt.  Under en kort period av mitt liv blev jag sjuk och även om jag inte kan rå för det så gnager det inom mig... att de såg det.  Men jag är inte en dålig mamma för det och det säger barnen ständigt om vi pratar om det, att de förstår, att de är glada att jag blev mig själv igen bara.

 

Jag lever för mina barn.

Jag har valt att släppa hatet.  Jag inser att jag agerade på väldigt felaktiga sätt i stundens hetta, jag fick panik när min dotter togs ifrån mig och jag har både tänkt och sagt saker som inte är jag.  Men vem skulle inte få panik av att bli av med sin unge? Det barn man tagit det allra största ansvaret över första året.  Det barnet som alltid kommer vara mammas lilla bebis.

 

Jag tänker på det förhållande jag hade.

Det är bra att det avslutades, för anledningen till att jag hölls under ytan var pga hur infekterat det var.  Det fanns bra stunder och det var i samband med dom som jag tänkte att KANSKE blir det bra i slutändan.  Men det var aldrig bra, det var fel.  Jag levde i tron om att aldrig få en utväg.  Detta tog fram de allra sämsta sidorna hos mig.  Sidor som egentligen inte heller är JAG, för min personlighet dog.  Jag isolerades och tänkte mörka tankar om mig själv.  Jag har aldrig tidigare tagit skit, låtit någon annan få mig att ifrågasätta mig själv, jag var inte jag.  Jag försvann och många trodde att jag aldrig skulle komma tillbaka.  Precis som jag, då jag återigen aldrig fick en utväg.  Jag kan säga att Elise har en annan förälder också som hon har rätt till, dock är vi väldigt olika i våra föräldraroller och vad som är rätt och fel.  Jag kommer aldrig acceptera vissa saker som hände och som jag skrivit förr så fanns det anledningar till att jag tog det största ansvaret.  Men jag tror också att man kan lära sig av sina misstag, jag gör det i alla fall.  Ingen förälder är perfekt, jag och mina barn har haft många bråk, mycket frustration kan byggas upp men det finns en gräns som aldrig bör passeras, en slags spärr som jag och de flesta föräldrarna har - hur pass utmattad och frustrerad man är.  Och jag och Emilia t ex är SÅ olika så vi ryker lätt ihop DOCK gjorde det djävulskt ont att höra att jag utsatte henne för psykisk terror.  Detta gjorde nog mest ont för Emilia.  Hon har en extremt speciell plats i hjärtat då jag var så ung när jag fick henne, hon räddade mig och vi har ett unikt band.  Hon kommer direkt till mig när det är något.  Hon pratar om allt med mig. Hon sitter med mig om kvällarna, berättar ofta om hur mycket hon uppskattar mig, att hon litar på mig och kan vara ärlig mot mig, hon lämnar små lappar som ger mig kärlek, hon ber om saker och vet att jag är för svag för att säga nej - eller oftast säger jag nej men det blir ja ändå, haha.  Hon ÄR bortskämd, hon är min förstfödda, jag skulle gå över eld och vatten för henne. Och även om vi bråkar så tar det fem minuter, sedan grinar vi båda och så blir vi sams.  Hon är den bästa tonåringen jag vet.  Att bråka som mamma och dotter är en sak.  Att utsätta någon för psykisk terror är mer likt vad somliga andra gjort.

 

Jag tänker bara i så många banor.

Om Tingsrätten nu skulle fatta beslutet att Elise ska flytta.  Vem såras mest? Hennes syskon och hon själv.  Dessa tre barn är så extremt tätt ihopbundna.  Veckorna utan Elise var ren psykisk misshandel.  Ja, för mig men det struntar jag i.  Att se mina stora barn med ständiga tårar som rann var det värsta jag varit med om.

Elise är redan nu extremt negativt påverkad efter allt som skett.  Likaså hennes syskon.

Jag hatar att det inte ska vara en självklarhet att man tänker på BARNENS bästa.

 

Men jag kan inte göra något.  Jag har försökt be om ursäkt för de saker jag gjort som är fel.  Jag vill gå vidare, jag vill inte få det förflutna uppkastat i ansiktet varje dag. Jag vill bara vända blad HELT! Livet har gått vidare, jag har kommit så himla långt på vägen och så länge barnen mår bra så är jag nöjd.  Jag hoppas verkligen att de inte såras mer än vad de redan blivit...

Jag är trött på att bli anklagad för saker som inte stämmer.  Att bli kallad en missbrukare när jag inte mådde bra och fick medicin mot det.

Hela tiden dras det upp och jag får aldrig chansen att lämna det bakom mig.

 

Jag längtar efter dagen detta är slut på riktigt.

Att pusta ut över sommarens upplägg är en sak. Men beslut ska ändå fattas om några månader och jag ber verkligen till högre makter att det inte påverkar mina barn negativt igen.  Det får räcka nu, de bearbetar allt som hänt och jag vill inte att de ska behöva bearbeta ett nytt helvete.

 

Så mycket tankar här, som ni märker.

Jag kan inte förlåta det som sagts om mig, jag kan inte förlåta de brev som skrevs om mig och detta är för att det drabbar barnen.  Jag kan inte förlåta de hemska lögner som sades om mig.

Men jag kommer förlåta mig själv för tankarna som uppstod när jag var sjuk, jag kommer förlåta en person den dag denne inser hur pass hårt han skadat och sårat oskyldiga barn och om denne, liksom jag, vill göra rätt för sig.

 

Ett liv av ovisshet är påfrestande.

Även om jag vet hur sommaren ska se ut så vet jag inte vad som händer efter det.  Elise ska t ex skolas in på en ny förskola ungefär samtidigt som ett beslut om boende och vårdnad ska fattas.

Jag hoppas att dessa syskon inte säras på.  Inte för min skull utan för deras.  Jag skulle kunna flytta på mig själv varannan vecka tex så länge de fick hålla ihop.  Inte för att det är logiskt, haha, men ni förstår nog hur jag tänker.

Dessa barn har växt upp tillsammans och de stora är livrädda att inte få ha det så i fortsättningen...

 

Och det gör ont i mig att se hur nervös Elise är, att hon inte kan koppla av om jag inte är precis intill henne.  Det ska inte behöva vara såhär...

Och den stress som uppstår emellanåt går ut över barnen och det är inte ok.

Jag längtar efter ett slut.  Ett riktigt avslut.  Ett krig som jag aldrig ville ha, jag vill att det tar slut.

 
Låt nästa kapitel i livet vara det bästa tänkbara för mina tre barn.
Innan dess kan jag bara njuta av nu:et. Se på medan syskonen leker, se på när Elise somnar under sin himmelsäng och sover så harmoniskt, att skratta åt allt spexande, att värmas av alla pussar och kramar som spontant händer typ hela tiden, att se på när barnen har sitt sommarlov och gör allt de vill. En timme i taget, en dag i taget.  Allt har sin mening och jag litar på ödet nu.
 
(null)
 
Erika

Så skönt att du skriver av dig. Man får ju lite lätt panik när du inte uppdaterar. Känn ingen press, haha... 🙈 Man är ju vara så rädd att ngt tråkigt ska ha hänt. Något nytt tråkigt.
När du skriver om Emilia och hur svårt du har att säga nej till henne kom jag att tänka på när du hade en video-frågestund m henne här på bloggen, eller om det var en ”vanlig” frågestund och hon fick frågan vad som var bäst med hennes mamma och hon svarade nåt i stil med - hon är snäll, jag får alltid det jag vill ha och att du lagar så god mat 😍❤️

Svar: Haha vad roligt att du minns det! Det var ett tag sen! 💕 förstår att det blir nervöst när jag inte uppdaterar men jag gör det flitigt på instagram istället där det går fortare. Men jag ska försöka få till ett inlägg per dag framöver, har bara varit så mycket i mitt huvud när advokaten varit borta och hon kunnat svara i telefon kort men att jag får sköta mailkontakt hela dagarna, plus ett yrväder som är supermammig och två andra barn och mina jobb och hela köret. Livet som ensamstående trebarnsmamma - underbart och kaotiskt 😅 jag har lite ärenden att fixa med imorgon sen ska jag fortsätta redigera bloggbilder och skriva massor - och idag verkar det som om vi äntligen enats ang Elise sommarumgänge, sä så fort avtalet är påskrivet och allt har gått iväg till tingsrätten så slipper jag den inre stressen, då kan inget brytas. Jag älskar att jag fått tillbaka min glöd och att jag verkligen brinner för bloggen - så den kommer inte glömmas bort, tack för omtanken dock ❤️
Denize

Sophie

Det är väl ingen människa som kan kräva att du är 100 % rationell i alla situationer och avseenden. Du har rätt att bli glad, ivrig förtvivlad upprörd - för att du bryr dig. Det är ett bra tecken, för utan omtanke och engagemang skulle du inte kunna vara en bra förälder. Se det som en styrka i stället. Glad att du låter mer positiv nu, för människan orkar inte med ett så högt tempo som du fått leva i nu en längre tid. Hoppas sommaren blir bra!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress