För ett tag sedan satt jag med denna tallriken framför mig, samtidigt som jag hade och har ca 200 bilder att redigera.
 
Angående allt svammel och tankar som for iväg igårkväll så kan jag fortsätta med att sommarens upplägg är antecknat hos Tingsrätten nu.  Och ett avtal ska signeras.  Elise kommer vara borta över helgen, sedan hemma i 2 veckor, borta i 2 veckor, hemma 1 vecka och borta 1 vecka, sedan hämtar jag henne och då är det förskolestart den veckan.
Det gör lite ont i mig att lämna bort Elise redan, särskilt då hon är så nervös och spattig så fort jag försvinner ur hennes syn.  Jag har upplevt mammiga tider, men det här är något annat.  Det verkar vara ren och skär panik.  Och för mig kommer det kännas som om hon ska tro att jag överger henne när hon är ifrån mig i helgen.  Hon hinner inte landa, inte koppla av.  Det här lilla flickebarnet har blivit uppryckt från allt som var det hon visste, sedan försvann mamma i veckors tid, förutom ett par timmar på söndagar.  Hua, jag ryser bara jag tänker på det.  Det kommer ta LÅNG tid att komma över den tiden som var.  Hur som helst så står hon i princip och håller i min arm eller mitt ben samtidigt som hon leker med en leksak.  Och har jag råkat gå in i ett rum och hon panikskriker MAMMA och sedan ser mig så kastar hon sig över mig, gräver in sig i nacken och verkligen gosar in sig.  Lilla vännen, det skulle inte bli såhär, jag blir så ledsen över att ett så litet barn ska verka skrämd över att mamma försvinner igen.
MEN det är en helg, en helg som kommer gå fort - sedan har jag en massa tid återigen, även om det känns fjuttigt med tanke på tiden hon tvingades vara ifrån mig och sina syskon som hon avgudar.  Jisses, igårkväll spexade Elian med henne i en kvart, hon kiknade av skratt, hon fick knappt luft - och sedan däckade hon på fem minuter när jag väl nattade henne.  Det är en sådan underbar känsla att se mina barn ihop, att få ta hand om henne natt och dag.  Eller ja, hon sover faktiskt bra om natten... det är EN enda natt som jag har fått bära över henne från sitt rum till min säng, egentligen hade det räckt med att stoppa in nappen.  Men jag valde att ha henne bredvid mig, hehe, och hon gosade in sig så nära och somnade om.  Sedan vaknade jag av att min arm var helt bordomnad och då låg hon över hela mig.
Det är fullt ös från att hon vaknar tills att hon lägger sig, aktivering deluxe och jag ÄLSKAR det.  Jag älskar att vara den ensamstående trebarnsmamman som jag är.  Ensam är jag stark, inga förväntningar, ingen annan att ta hänsyn till som mest är i vägen - jag får ta hand om mina barn och sedan göra precis som jag vill.  Laga mat som jag vill - som visserligen blir kaotiskt då ena yrvädret drar mig i benen, klättrar på möbler eller vill bli buren samtidigt som Elian tjatar om tilägg till hans tv-spel eller vilka kompisar som kan komma hit eller som när jag samtidigt höll på att leka advokat - en sådan middagslagning och den kvällen gjorde mig liiiite svettig, haha! Men återigen, jag älskar det, skulle inte vilja ha det på något annat sätt.  Jag är JAG igen och jag tvivlar inte en sekund på mig själv, oavsett hur mycket skit jag får kastat över mig.
Men för att fortsätta... livet som det är nu.  Natta mammas lilla bebis, hålla hennes hand och sakta känna hur hon tappar greppet och andetagen blir djupare.  Jag njuter av just den stunden varje kväll, sedan tittar jag på henne ett tag, där hon ligger så fridfullt.  Sedan städa köket, koka te, prata med folk, skratta i telefon, umgås eller bara vara, ha storbarnen i soffan bredvid mig.  Jag må vara ensam, men jag känner inte ensamhet.  Jag älskar mitt liv just nu, det är exakt såhär jag vill ha det.  Drömmen om en kärnfamilj är borta.  Det här är min dröm.  Bara jag och mina tre barn, ja och så familj, släkt och vänner förstås.  Alla som förlorat så himla mycket tid med mig de senaste åren.  Typ ALL tid.  Jag är glad att alla är förstående, och av de vänner som är äkta - de står kvar trots att jag försvann.  Och det är som om ingen tid passerade, vi pratar som om min tystnad aldrig hände, allt är bara som vanligt!
 
Hur som helst så pratade jag även med en sekreterare på Familjerätten igår som var SÅ gullig.  Hon berättade om ett bokat möte med mig och sedan ett hembesök.  Vi pratade massor och hon var förstående och vänlig och sedan skrattade vi när hon sa att tingsrätten bett om att Elise ska yttra sig om hur hon vill ha det och upplever situationen.  Jaaa du Elise, inte ens 2 år gammal, hur ser du på saken?
Nej men det var faktiskt ett riktigt bra samtal.  Hon tyckte att det var märkligt att någon påstått att Elise inte har ett bestämt hem.  Hon sa att "Äh jo, hon är folkbokförd i Nynäshamn, har barnomsorg här, tillhör kommunen och ingen ändring av boende har skett i något domslut".  Hon sa även att TR bett om deras handlingar tills den 9/8 men hon ville ha en vecka till pga semester och då ska dom skicka in sitt exakt samtidigt som Elise ska skolas in.
Det är inte roligt att leva med den ovissheten.  Att jag har ett avtal på att jag ska hämta Elise den 13/8 men kanske ska hon flyttas på i det tillfälliga beslutet? Jag har dock riktigt svårt att förstå varför det skulle bli så.  Det finns inte mycket negativt att säga om mig mer än att jag (tjaaaaaaaaaat) var sjuk en kort period av livet.  Som känns som en hel livstid sedan, då allt var så annorlunda.  Utöver det är det lögner.
Elise har ett hem där hon växt upp, med syskon, med förskola.  Jag vägrar acceptera tanken att jag ska ha två barn boendes här men inte min tredje.  Det går inte ihop i mitt huvud - trots att jag vet att det mycket väl kan ske om man har otur.  Det är liksom 50/50 med den där domaren.
Det ska i alla fall bli skönt att få prata med Familjerätten, jag har redan varit där en gång; den 5 april när jag fick brevet från motpartens ombud och jag bröt ihop och sprang in på kommunhuset och hulkade och bad om att få prata med någon som fattar vad som händer.  De var fantastiska, jätteförstående och torkade i princip mina tårar.  Jag vet att jag sprang hem efter det, fortfarande med tårar rinnandes, med någon pratandes med mig i telefon och jag kastade mig sedan över datorn för att söka efter en advokat.  Usch.  Det knyter sig verkligen.
 
Det enda jag kan konstatera nu är att jag mår bra.  Jag känner mig stark, jag är mig själv.  Mina stora barn bearbetar en del men de mår bra.  Elise, ja hon är ju spattig - men hon mår bra, hon skrattar hela jäkla tiden och enda gången det blir gnäll/skrik är precis innan hon ska sova, om hon är hungrig eller om jag inte syns.
Min familj känns hel.  Jag kommer sakna ihjäl mig de veckorna hon är ifrån mig, men som jag sa igår: hon har en annan förälder som HON har rätt till också.  Då får jag passa på att göra saker med storbarnen som är svårare när Elise är med, samt jobba.  Sedan bara hoppas på det bästa, jag vill verkligen ha henne boende här - i det hem som alltid varit HEMMA.  Den 21 mars grät jag och sörjde och jag var kvar i en konstig bubbla ett par dygn, men sedan vaknade jag och insåg att det skulle smärta att ha 50/50, men jag accepterade det.
Och så hände detta.
Så jävla onödigt.
Anonym

Skönt att det är klart så du slipper fundera på sommaren åtminstone. Dock är 2 veckor, tom 1 vecka, väldigt länge utan mamma/pappa för ett så litet barn. Man brukar rekommendera 3 dagar åt gången under 3 år.. men förstår att det kanske är omöjligt i ert fall. OM det går att FaceTima under veckorna vore det kanske bra så hon iaf ser att du inte försvunnit helt igen. Och inskolning på förskola precis efter att du fått hem henne igen kan nog bli tufft, många barn reagerar ju negativt på att bli lämnade på förskolan även utan den negativa erfarenhet hon har. Jag skulle be om en extra lång inskolning där hon bara lämnas pyttekorta stunder i taget så hon verkligen ser att du kommer tillbaka. Skriver inte alls för att klandra, vet att du gör allt det kan och detta kanske är det bästa i situationen ändå.

Svar: Tro mig, jag försökte framföra vad som är bäst för ett så litet barn, jag har fått råd av både familjerätten och socialen men det var omöjligt. Detta upplägg var det enda som funkade. Vi har möjlighet till FaceTime de veckor hon är borta. Men hade vi inte enats så hade TR gjort ett eget upplägg och det är bara bäst att samarbeta. Sedan så yrkar ju motparten på boendet, så hur det blir med inskolning får man ta då. Jag har dock fått hem papper ang inskolningen och den är lång och riktigt bekväm. Hon kommer hinna vara hemma i några dagar innan förskolestart - om jag nu behåller boendet. Vilket jag hoppas för hennes och syskonens skull, barn ska inte behöva lida pga vad jag ser som egoism. Jag kom med olika förslag direkt om varannan vecka mm... men istället startades detta krig. Och det hatar jag!
Denize

Angelica

Usch, det vrider i bara min mage att hon ska vara borta från dig i 3 veckor här under sommaren. Hon har redan en gång varnat för vad som hänt när hon inte var med dig, och nu ska hon behöva vara där så pass länge igen :-( Men jag är glad att ni ändå alla lyckats komma överens och att K visar på samarbete nu. Sen hoppas vi på att tingsrätten dömer allt till din fördel

Svar: Jag vet. Jag hatar det, men att samarbeta är bara det bästa. Jag försökte förklara vad som är bäst för ett så litet barn, men det struntades i. Stackars lilla flicka. Men å andra sidan har jag haft henne några veckor nu även om det inte var pga semester och hon kommer hem sista veckan som pappan hade begärt, men pga förskola sa jag ifrån. Och då slapp det bli 2x2 veckor iaf... men hon kommer vara superförvirrad, jag vill inte att hon slussas fram och tillbaka så mycket som hon redan gjort... hon ÄR för liten. Men jag fick köpa det här upplägget och hoppas på positiva besked för mina barn i augusti, så man kan bygga upp en ordentlig bas med struktur. Och att slippa se två förtvivlade och oroliga storasyskon.
Denize

Anonym

Skönt att det är klart för sommaren nu så du iaf kan slappna av lite. Hoppas x inser vad han gjort mot Elise som uppenbarligen tagit stor sida av allt detta. Men efter sommaren ska alltså ett tillfälligt beslut om boende fattas och sen nåra månader senare ett slutgiltigt? I min värld finns inget annat alternativ än att nån som inte ens är 2 år ska bo med sin primära anknytningsperson. Hoppas rätten fattar det också.

Svar: Samtidigt som man slappnar av så är man ändå nervös. Barnen är rädda att det blir som förut. Jag är rädd över vad som ja, blir det tillfälliga beslutet i augusti. Många säger att jag ska vara lugn. Hade riktig oro funnits så hade man inte väntat till augusti. Jag var sjuk för längesen, fasen det känns som ett helt annat liv. Utöver det har jag mer eller mindre varit mamma hela mitt liv. Nej men med tanke på att Emilia kom så tidigt så är jag så trygg i min mammaroll. Det var olyckligt att det blev som det blev i höstas och att jag inte mådde bra. Men vem som helst kan bli sjuk, sen blir man frisk. Jag kan svartmålas - men jag tvivlar INTE på att jag är den allra bästa mamman till mina barn. Det spelar ingen roll vad som hände mig, jag tog hand om Elise och drog ett enormt tungt lass större delen av hennes liv, hon kommer alltid vara min lilla bebis. Jag tror på ödet, så jag låter det vara så.
Denize

Annica

Vad skönt att det finns ett avtal. För allas skull! Hänger dock inte med riktigt... Som jag förstod det så behöll du henne för att det pågick hemska saker i det andra hemmet så då borde det väl inte spela någon roll om hon är där en eller flera nätter? Då borde hon väl inte vara där alls? TR verkar inte uppfatta att det är något farlig i det andra hemmet då? Du skriver oxå om att hon slitits upp från det hem där hon är uppväxt men eftersom inte båda föräldrarna bor där så är det ju det som blir kontentan. Varje dag hon är ifrån det hemmet där både mamma o pappa bodde är ju ett avbräck från det hemmet. Men hennes band till hemmet kan ju inte vara större än att bryta bandet till pappan väl? NI valde att bryta och då ändras möjligheterna. Ni valde att separera från varandra men inte från ert barn. Med tanke på att du skriver om Es RÄTT till båda föräldrarna.

Jagförstår att det för dig är viktigt att syskonen ska växa upp tillsammans men det blir ju lite knasigt om E inte ska vara med pappa för att mamma o syskonen är viktigare. Pappan är ju frånkopplad från dig och dina tidigare barn. Det jag inte riktigt får ihop är hur du menar att det ska vara ett tungt argument för att E ska vara mindre tid med sin pappa än dig. Antal barn verkar som sagt lite knasigt att dra in. Förstår att TR inte tog det argumentet. Var nyfiken på dina argument kring det.

Ha en bra dag,

//A

Svar: Jag gav möjligheten till varannan vecka så fort han drog. Han lämnade Elise kvar och hans oro uppstod när jag visade offentligt hur bra jag mådde. X valde till slut att separera och x drog detta till rätten, inte jag.
Syskon ÄR ett tungt argument i de allra flesta fallen. Och dessa syskon är så nära, det som hände knäckte Emilia och Elian psykiskt. Och uppenbarligen Elise med. Jag har inte sagt något om att hon inte ska ha tid med sin pappa. Och TR har inte besvarat anledningen till att jag behöll henne, de valde att inte ens ta upp målet i sommar - de sa endast åt oss att se till så ett umgänge sker under sommaren. Ha en bra kväll!
Denize

Erika

Jag har en son som idag är 17 år. När han var nästan två år separerade jag och hans pappa. Under de två år som jag och pappan ”levde” tillsammans så var han typ aldrig hemma. Han jobbade som säljare och låg borta under veckorna och jobbade på krogen på helgerna, så när han väl var hemma, ja då sov han. Jag och min son blev som ett. Vi var ihop i vått och torrt. Jag lämnade aldrig bort honom förutom när han började på dagis. Hur som helst. Det var jag som valde att avsluta förhållandet. Dock på ett snyggt sätt. ”Tyvärr” så träffade jag en ny ganska så snabbt och då började helvetet. Dock lååååångt ifrån det helvete du går igenom. Men då kom pappan på att han skulle ha vår son varannan vecka. En son som han bara såg på helgerna i vanliga fall och då jag var med. Självklart så ville jag inte ta ifrån min son sin pappa. Och inte pappan sin son. Men... varannan vecka. Hur skulle det gå... Det gick inte kan jag säga. Jag ska inte vara långrandig. Dit jag vill komma är... Så fort min son skulle till sin pappa fick han panik. När han väl var där gick det bra på dagarna. Men nätterna skrek han sig igenom. Tack och lov tog pappan sitt förnuft till fånga och ringde mig, fast att avskydde mig som pesten, och jag fick komma och hämta honom. Tillsammans m dagispersonalen, som oxå märkte på prinsen när det var dags att åka till pappan kom vi överens att skynda långsamt... Inga nätter i början. Sen en natt, två nätter. När han var 5 hade vi kommit så långt att han var hos sin pappa varannan torsdag-söndag och när han var 10 började varannan vecka livet och det kör vi fortfarande på 😊 Det är sonen som bestämmer och han vill ha det så. Jag fattar dock inte hur han orkar 🙈
Dit jag vill komma är att jag verkligen, VERKLIGEN hoppas på att Elises pappa oxå tar sitt förnuft till fånga då han märker att hon vill vara med sin mamma. Jag är sååå innerligt tacksam att mitt ex la hatet mot mig åt sidan och såg till vår sons bästa.
Kan oxå tillägga att idag är vi alla jättebra vänner. Men som sagt. Det var ingen som egentligen var dum då det tog slut mellan oss. Det var lite svartsjuka som tog över. Vilket jag kan först såhär i efterhand 😊

Evelina

A: läser du hennes inlägg? Hur avslutade hon inlägget? Blir så trött på dryga människor med dumma åsikter när en människa har der jobbigt. Mobbning! Denize gå med i trolljägarna eller vad det hette så du får bemöta anonyma människor. Och A! I Sverige har alla barn rätt till sina föräldrar, även fast de kan vara mördare, bra eller dålig så har barnen rätt till sina föräldrar. Verkar inte som Denize tog illa upp men jag blir arg! Hon beskriver hur dåligt barn mår och du kommer med onödiga argument? Denize!! Håll huvudet högt, vi är många som har följt dig i många år och ditt ex valde att skapa ett syskon till dina andra barn. Han borde ha tagit varannan vecka men tlll skillnad från A så hänger jag med, jag ser översittare, kontrollerande man som inte tålde att du mådde bra av att han lämnade dig och behövde fortsätta. Jag står bakom dig, förstår hur du tänker och du är den primära ankytningspersonen, hon ska bo där hon hör hemma och har rätt till umgänge med sin pappa om han ens är intresserad av det när han förlorar och inte längre kan kontrollera eller försöka trycka ner dig mer... kram! PS jag har själv gått igenom liknande och därför blir jag så arg för din skull. Du tänker på barnen och du visar den styrka du alltid haft, förutom när du träffade ditt ex och slutade blogga, jag saknade dig då, kände inte igen dig längre och slutade följa. Men så ser jag klart och tydligt vad som har hänt och glädjs åt att följa min favoritblogg igen, hoppas du inte blir ledsen av korkade kommentarer... du förtjänar de som minst! Fortsätt kämpa ❤️

Susanne

Evelina! Nu får du väl ta och ge dig... den som är otrevlig här är du och ingen annan. Jag läser inte någonstans en korkad kommentar eller mobbing som du påstår. Det är du som vill starta ett krig och inget annat. Jag uppfattade det som att personen undrar och ställer frågor och funderingar till Denize, vänder och vrider för att förstå. Vi bloggläsare är ju lika frustrerade vi och arga över att det får gå till så här och försöke ge råd och pepp... fast vi kanske uttrycker oss på olika sätt. En del jobbar i branschen och har en annan synvinkel. Om bloggare skall vara med i trolljägarna och hänga ut läsare för att man ställer frågor, har annan åsikt eller vad fan som helst då tycker jag att man skall lägga ner sin blogg eller stänga kommentarsfältet. Jag tycker oftast att det är en god ton här bland kommentarerna förutom DU då Evelina som verkar vara ett riktigt jävla troll själv. Och till Denize.. det är helt sant det du säger. Om det fanns minsta gnutta oro så skulle inte tr låta Elise vara hos dig allt över sommaren. Det kommer gå bra och du kommer få ha Elise boende hos dig. Hon är förliten för någon annan boendeform och det vet alla inblandade. Försök att inte oroa ihjäl dig ( vet det är svårt) men det kommer bli bra. Kram

lina

Till Annika.
Du hänger inte med säger du. Kanske borde du läsa en enklare blogg..Det finns barnbloggar men antagligen är även dessa för svårlästa för dig.
Du är bara ett troll!!! Vi ses i höst, då får du träffa Robban..

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress